Svenska-franska
Källtext
Från sidenklänning till gymnastikdräkt.
En utställning om Krusenstiernska kvinnokläder
Bild
Tvådelad vit sidenklänning
som har tillhört Eva v K (1881-1957)
född Staël von Holstein
KLM 36.024:1-2
Från sidenklänning till gymnastikdräkt.
En utställning om Krusenstiernska kvinnokläder
Av
Barbro Johnsson
1. antikvarie
Loggan
Katalog till utställning om
Krusenstiernska kvinnokläder i
Krusenstiernska salongen,
Kalmar läns museum
Första advent 2004
copyright:
Text: Barbro Johnsson
Kalmar läns museum
Foto: Pierre Rosberg
Kalmar läns museum
Personfotografierna är hämtade ur Krusenstiernska arkivet, KLM
Kläderna är fotograferade av Pierre Rosberg, KLM
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Från sidenklänning till gymnastikdräkt. 1
En utställning om Krusenstiernska kvinnokläder. 1
Förhållandet mellan människor, kläder och det omgivande samhället 4
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet 6
Krusenstiernsk kvinnohistoria.. 13
Caroline von Krusenstierna (1838-1922) 13
Svärdottern Eva. 15
Före sin tid - hushållslärarinna och föreståndare för Dahlska flickskolan. 16
Intresset för kläder och skor 17
Evas betydelse för dottern Ulla och Ullas beundra för modern. 19
Hjälpsändningar till släkten i Tyskland. 20
Cecilia Staël von Holstein. 20
Evas dotter Ulla. 21
Barn- och uppväxttiden. 21
Skolåren. 22
Resan till USA 1934-36. 23
Studierna till folkskolelärare och mötet med den blivande mannen. 23
Att gifta sig över klassgränserna. 24
Att vara en Krusenstierna. 25
Katalog över utställda kläder. 26
Kläder från slutet av 1800-talet/sekelskiftet 1900. 26
Caroline v K:s kläder (1838-1922) Inventarienummer 26
Cecilia Staël von Holsteins kläder (1854-1929) 26
Eva v K:s kläder (1881-1957) 27
Till fest som vuxen. 27
Vardagsplagg. 27
Evas kläder 28
Ulla Pehrsson född v K:s kläder f. 1917. 29
Förord
Kläderna som visas i utställningen är en gåva till Krusenstiernska arkivet år 2003 och 2004 av Ulla Pehrsson född von Krusenstierna. Den första leveransen, som var den största, låg nedpackade i två avlånga, inte särskilt stora kartonger, 10 cm hög, 32 cm bred och 62 cm lång samt 11 cm hög, 41 cm bred och 61cm lång. När jag fick se dem ligga i arkivet frågade jag Ulla, medan hon var på besök, vad det var. – Det är bara lite kläder, svarade hon. När jag vid ett senare tillfälle började jag packa upp kartongerna och fann klädesplagg efter klädesplagg häpnade jag dels över mängden, dels över vilken kulturhistorisk skatt det var fråga om. Jag kallade på museets textilkonservator för att hon skulle få ta del av upplevelsen och hon var lika fascinerad som jag.
Kläderna har tillhört Ullas farmor Caroline v K (1838-1922), hennes mormor Cecilia Staël von Holstein (1854-1929), hennes mor Eva v K (1881-1957) och henne själv. Ulla är född 1916. Utan Ullas bidrag hade inte denna utställning kommit till.
Personalen på museets textilkonservering har bidragit med en omfattande arbetsinsats genom att tvätta, stryka och ånga kläderna så att de har kunnat visas i utställningen. Det har de gjort vid sidan av sina ordinarie uppgifter. Textilkonservatorn har dessutom gått igenom kläderna och tidsbestämt dem.
För att få uppgifter om kvinnorna som burit kläderna har jag använt de källor som står till buds i Krusenstiernska arkivet samt litteratur i museets bibliotek. Jag har även skickat en frågelista till Ulla som hon har besvarat mycket utförligt, vilket jag är särskilt tacksam för.
Vid samtal per telefon med professor Kurt Genrup i ett annat ärende berättade jag att jag höll på med en utställningskatalog om kläderna varvid han sa när jag hade talat färdigt. - Har du läst Majas bok? Jag hade naturligtvis inte en aning om vem han syftade på eller vad det var för bok. Några dagar senare kom avhandlingen Kläder som språk och handling av Maja Jacobson i ett paket till mig. Den har givit mig ovärderlig information. Tack för hjälpen Kurt!
3
Förhållandet mellan människor, kläder och det omgivande samhället
Klädesplaggen i utställningen har använts till vardags och fest och visar något av det mode och den klädstil som existerade från 1800-talets slut och fram till 1940-talet. Genom att bära en viss sorts kläder sänder personen i fråga signaler och budskap till omgivningen som sedan avkodar dem, jfr Jacobsson, 1994. Koderna kräver ett visst mått av kulturell samstämmighet.
Kläderna berättar om bärarens kön, ålder och status, jfr Jacobson, 1994. En person klär sig både för sig själv och andra. Kläder kan användas som identitetsmarkörer. De visar på den enskilda individen som en unik person samtidigt som individerna är medlemmar av ett kollektiv. De lever sina liv i samhället som reglerar vilka normer och regler som gäller, jfr Jacobsson, 1994, därför möts kläderna som vi bär av olika reaktioner från omgivningen beroende på hur de tolkas.
Relationen mellan kläderna och samhället hänger också samman på en annan nivå. Kläderna bärs och visas upp vid olika sociala arenor som ställs till vårt förfogande. Kring sekelskiftet 1899/1900, när de stora varuhusen dök upp i storstäderna blev promenaderna på gator och boulevarder för att besöka varuhusen till en arena som möjliggjorde ett uppvisande av personerna och deras kläder. Varuhusen i sig själva utgjorde andra arenor, liksom caféer, butiker, arbetsplatser och hemmen.
Människor kan bära helt olika typer av kläder vid olika tider på dygnet beroende på vilka roller de intar. Vissa människor bär särskilda kläder (uniformer) på sitt arbete och när arbetsdagen är slut och de återvänder hem byter de med sannolikhet ut dess kläder mot helt andra som sänder andra signaler. Det skapas olika scener kring olika situationer, jfr Jacobson 1994. Det är aktörerna som bestämmer vad som är lämpligt och icke lämpligt uppförande och uppträdande just då beroende på vilka normer och regler som är vedertagna.
Genom att födas i en viss familj, en viss tid och på en viss plats får en människa med sig den familjens ekonomiska, kulturella och symboliska kapital, jfr Bourdieu, 1994, vilket kan avspeglas i personens livsföring.
Eva von Krusenstienas omsydda sidenklänning KLM 36.023
4
Kvinnorna som beskrivs i denna katalog har tillhört/tillhör högre ståndsmiljö. Det är lätt att ha förutfattade meningar och tro att de därigenom hade obegränsat med pengar att köpa vilka kläder de ville, men som jag har uppfattat det förhöll det sig inte så. Kvinnorna har haft ekonomiskt sinnelag och bidragit med sin medvetenhet till att hålla nere kostnaderna på olika sätt. De lät sy om eller sydde själva om vissa kläder för att de skulle kunna ha dem längre och vid olika tillfällen, vilket visas i utställningen. Även om kvinnorna hade ett stort klädintresse så har intresset haft en prislapp och det gällde att inte slösa med pengar i onödan. Exempelvis Eva von Krusenstiernas omsydda sidenklänning KLM 36.023.
Nedan kommer jag att ge en kortfattad modehistoria och sedan en biografi över de kvinnor som har burit kläderna. Dessförinnan krävs en definition av orden mode och klädstil. Maja Jacobson skriver i sin avhandling att stil i samband med kläder rör klädernas form. De beskrivs genom linjer, former och proportioner. Det är ett medel som människor använder sig av för att gestalta sin identitet och livsstil. Det existerar oberoende av modet. Stilen kan vara modern eller omodern, (Jacobson, 1994).
Modet kallar hon en periodisk förändring av stilen eller en tidsbestämd smak. Nytt mode tillkommer genom innovationer som efter hand tas upp av allt fler personer. När tillräckligt många har accepterat det blir det en ny norm för klädstil och kroppsideal. Själva innovationsprocessen består av flera led; innovation, urval, accepterande och försvinnande (Lönnquist, 1976 och Jacobson, 1994). Modestilen försvinner när den inte längre är modern, varför faktorer som tiden och föränderligheten är viktiga inslag i modets förlopp, (Jacobson, 1994).
Kortfattad modehistoria
Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet
Från slutet av 1800-talet och några decennier in på 1900-talet hände mycket inom modevärlden. Under denna period tog industrialiseringen ordentlig fart i vårt land och
industriellt färdigtillverkade kläder, s. k konfektion fick ett stort genombrott. Dess för innan tillverkades kläderna enligt hantverksmässiga principer av särskilda skräddare och sömmerskor eller husmödrar i hemmen.
Ordet konfektion kommer av franskans confection som betyder tillverkning. Vêtements confectionés är färdigsydda kläder. Kläderna började även serietillverkas i storlekarna 34-46 för dam och 46-56 för herrar i syfabriker av sömmerskor som hade tillgång till symaskiner. Kläderna kunde sedan säljas i särskilda butiker, manufakturaffärer och via postorder. I Sverige blev detta inte tillåtet förrän 1834.
I utställningen finns en svart överdel i siden märkt, KLM 36.020 som har en etikett på insidan med texten Varuhuset Lundbergs, Helsingborg. Överdelen har enligt uppgift tillhört Cecilia Staël von Holstein (1854-1929).
5
I utställningen finns en svart överdel i siden märkt, KLM 36-020 som bar en etikett på insian med texten Varuhuset Lundbergs, Helsingborg. Överdelen har enligt uppgift tillhört Cecilia Staël von Holstein.
Det kvinnliga modet från slutet av 1800-talet fram till cirka 1911 kom i mångt och mycket från Paris. Det utgjordes av långa klänningar, tvådelade dräkter eller långa kjolar med blus och jacka.
I slutet av 1800-talet var blusarna och klänningarna höghalsade. Ärmarna var vida upptill och kunde vara försedda med stråveck och/eller spetsar. Nedtill var de smala och hade ofta breda manschetter som knäpptes med tryckknappar, hyskor eller knappar. Blusarna kunde knäppas antingen fram eller bak på samma sätt som manschetterna. Knapparna kunde vara klädda i samma tyg som blusen och/eller dräktjackan. Blusarna var ibland försedda med bröstlappar av spets. Kjolarna var ofta sydda i våder, ganska smala upptill för att bli vidare runt benen. Benen skulle inte synas under kjolarna och klänningarna.
Dräkterna, blusarna och klänningarna var dekorerade och kantades med knappar och band av siden, sammet och päls. Till vardags var de tillverkade av bomull eller ull och de som hade råd lät sy kläder i siden till fest. I utställningen visas en överdel och en kjol i vitt siden som tillhört Eva v Krusenstierna, dotter till Cecilia Staël von Holstein (1881-1957). De har inventarienummer KLM 36.024:1 och 36.024:2.
Idealet för den kvinnliga siluetten var formen av ett S eller en åtta, d v s kvinnan skulle ha
kurviga höfter, hög byst, smal midja, smala axlar och tunn hals, (Lewenhaupt, 2001). För att få en smal midja använde kvinnorna snörkorsetter som drogs åt hårt. Ordet korsett definieras enligt svenska akademiens ordbok: ”till kvinnodräkten hörande, under klänningen buret, stramt åtsittande livstycke, huvudsakligen avsett för formande av figuren, så att klänningen må kunna sitta väl,
6
samt försett med insydda fjädrar av fiskben. I synnerhet förr även försett med snörinrättning för att kunna hårdt åtdragas”. Det kommer av franskans corset som i sin tur kommer från ordet corps som betyder kropp.
Korsetten bestod av tjockt, dubbelt tyg med en mängd kanaler, i vilka valben eller stålskenor syddes in som bidrog till att forma kroppen. Korsetten kunde snöras ihop bak och fram. Från början täckte den större delen av överkroppen från ärmhålan och ner till stussen. Så småningom krympte den till att omfatta midjan. Vid slutet av 1800-talet låg det ideala midjemåttet på 32 cm, d v s två händer skulle kunna omsluta midjan, (Lewenhaupt, 2001). Det hände att kvinnor opererade sina revben för att det skulle gå lättare att snöra sig och det fanns de som sov med korsetterna på för att få den eftertraktade getingmidjan (Lewenhaupt, 2001). Korsetter bars av kvinnor av skilda sociala skikt. Den försvann på 1910-talet, men fick en renässans på 1950-talet samt 1980- och 90-talen.
Kring sekelskiftet var Jugend (Art Nouveau) den förhärskade konststilen. Den framträdde vid 1897 års utställning i Stockholm. Det var böljande växtformer som påverkade klädedräkten
Olika typer av smycken bars till kläderna som var inspirerade av stilen. Det kunde vara broscher och/eller kammar i håret. Kaméer var mycket populära liksom broscher med pärlor.
Klädmodet bestod av lager på lager. Under de långa kjolarna hade kvinnorna strumpe-bandshållare, strumpeband, strumpor, mamelucker och underkjolar. På fötterna bar de snörkängor i skinn. Håret var i allmänhet långt och bars uppsatt. Det dekorerades med
spännen
En svart halvlång jacka i siden med klädda knappar och fina detaljer som Cecilia Staël von Holstein har haft.
Eva von Krusenstierna 1904 i Jugendinspirerade kläder. I utställningen finns en fotografi av henne i en ram som också har jugendmönster.
7
eller kammar. Den första permanenten uppfanns först år 1904 av Karl Nessler. Den tog upp till 12 timmar och var dyr. Majoriteten var kvinnorna som friserade sig använde locktänger istället.
Kvinnorna hade stora hattar på huvudet som var rikligt dekorerade med blommor, blad, band, fjädrar, plymer och flor. De kvinnor som förvärvsarbetade kunde ha sitt hår uppsatt i knut i nacken.
Modet spred sig från Paris till Sverige genom de modeplanscher som fanns i tidningar som Vogue. Den senare debuterade den 17 december 1892 som veckotidning. I den fanns en bilaga som bestod av pappersmönster på franska couturekläder, vilket gjorde tidningen synnerligen attraktiv, (Lewenhaupt, 2001). Läsarna fick inspiration genom att titta på bilderna och studera mönstren. De som hade råd anlitade hemsömmerskor och konstsömmerskor, när särskilt eleganta kläder skulle sys efter modeller i tidningarna.
Flera av klädesplaggen i den von Krusenstiernska samlingen är från början sydda av sömmerskor, men är sedan omsydda för att kunna återanvändas i andra sammanhang. Siden var trots allt ett exklusivt material. Ett sådant exempel är Eva v K:s klänning med inventarienummer, KLM 36.023, där livet är bevarat. Klänningen har troligtvis dessutom kortats av för att hon skulle kunna återanvända den och spetsen har sytts på i efterhand.
Fram till 1904 satt hattarna rakt på huvudet. Därefter placerades de på sned för att sedan luta framåt i så hög grad att även undersidan av brättet behövde dekoreras. Konstgjorda fåglar och riktiga fjädrar var populära dekorationer.
Kring 1908 utvidgades frisyrerna mot sidorna för att kvinnorna skulle kunna bära de stora bredbrättade hattarna som var moderna. Eftersom kvinnorna kring sekelskiftet 1900 och en bit in på 1900-talet oftast hade långt hår användes s. k kamkoftor eller kamrockar. Det var en typ av lättare morgonrock, som de tog på sig
Det finns flera vita kamkoftor och kamrockar i bomull i samlingen som tillhört Eva v K, exempelvis KLM 36. 003. En annan kamkofta med mycket brodyr och stråveck nertill har inventarienummer KLM 36.006.
8
medan de kammade sig och gjorde sig fina. Den kallas också för penjoar som kommer av franskans peigner (kamma).
1910-1919
nådde industrialismen de svenska hemmen. De som hade råd kunde köpa hushållsmaskiner, vilket underlättade hushållsarbetet. Under denna tid favoriserades en viss rundhet hos kvinnorna. Före första världskrigets utbrott började kjolarna krypa upp. Vaderna syntes på kvinnorna och det blev populärt med tvådelade dräkter.
När hatten blir större finns det en tendens att kjolen smalnar av nertill och så var fallet på 1910-talet. Hatten kunde i vissa fall ha en omkrets på två meter. Detta pågick till 1911 då frisyrerna mer anpassades till huvudets form och hattarna krympte. Det blev vanligare att samla håret i en knut på huvudet med hjälp av hårnålar, (Resare, 1993).
De glansiga hudfärgade silkesstrumporna gjorde sitt inträde, (Lewenhaupt, 2001) och kängorna fick kortare skaft. Kläderna blev i allmänhet mer praktiska till sin utformning. Kjolen kunde vara ankellång och klockad. Jackan gick till höften och var figursydd. Under jackan bar kvinnorna en blus i siden eller voile. Under blusen hade de ett blusliv, s k karmisole och långa trosor. Brassiären eller BH:n lanserades.
År 1914 bröt första världskriget ut som skulle komma att vara i fyra år. Kvinnorna kom ut i förvärvslivet i större omfattning än tidigare, vilket påverkade klädernas utformning. Kjolarna blev snävare. Midjan satt där den skulle och markerades med skärp. Brättena på hattarna blev mindre och kullarna högre. Populära hattformer var bikupor, fingerborgar eller svampar, liksom turbaner. Naturligt nog uppstod svårigheter under kriget att få tag på material till hattar och kläder.
Under den perioden blev det vanligare att de som hade råd skaffade sig bil. Det påverkade modet genom att bilrocken och trenchcoaten infördes och fritidsplaggen utvecklades. Modefärgerna var grått, grålila och mauve. Kvinnor i de krigsdrabbade länderna som arbetade inom industrin bar overaller, (Lewenhaupt, 2001).
1920-talet
År 1921 fick kvinnor rösträtt i Sverige, (Lewenhaupt, 2001). De fick därmed själva bestämma över sina liv. Eva von Krusenstierna var utbildad hushållslärarinna när hon gifte sig. Hon predikade för husmödrar om vikten av ekonomisk sparsamhet, att hålla hemmen snygga och prydliga, att laga bra mat till familjen och vårda skor och kläder. I samlingarna finns hennes skomakarlåda som hon nyttjade för reparationsarbeten och omklädning av skor.
9
Samtliga klänningar har burits av Ulla von Krusenstierna när hon var barn
KLM 36.004, 36.005 och 36.008. Den senare var Ullas konfirmationsklänning.
Från 1920-talet kom ett nytt ideal och en ny människotyp, den som den brittiske forskaren Mike Featherstone kallar ”det uppträdande jaget”. Den nya människan fick sin gestaltning genom de skådespelare som Hollywood lanserade på filmduken, vars stil unga kvinnor och i viss mån män kopierade runt om i stugorna, även i Sverige. Det blev modernt att se ut som filmstjärnorna. Kjolarna och klänningarna kortades till knävecket och kvinnorna började visa benen. (År 1927 var klänningarna så pass korta att de knappt nådde till knäna). De hudfärgade strumporna blev moderna, (Deutsch, 2003.) De som var med i svängen lyssnade på jazz.
Det var den platta, raka, enkla maskulina linjen med lindade bröst som eftersträvades, d v s den emanciperade kvinnans stil, jfr Lewenhaupt, 2001. Trots det senare blev korsetterna ovanligare. Istället användes en elastisk gördel som plattade till brösten utan att klämma ihop midjan. Klänningarna var raka, urringade och syddes bl. a i tunt tyll. I samlingarna finns det några stycken tunna flickklänningar i tyll som Evas dotter Ulla v Krusenstierna bar som barn.
Vid denna tid blev det modernt med bar hals, nacke och armar. Mönstrena var geometriska och färgerna neutrala. Modet följde den snabba tekniska utvecklingen som ägde rum i samhället för övrigt, (Lewenhaupt, 2001).
I Paris fanns modeskaparen Coco Chanel (Gabrielle Bonheur, 1883-1971) som 1910 öppnade butik i Paris. Hon föddes under påvra förhållanden i Saumur, Loiredalen, och arbetade sig ur fattigdomen. Hon blev som barn placerad på ett katolskt barnhem, där hon lärde sig sy.
Hon lanserade den nyfattiga stilen s.k. nouvelle pauvre som bestod av funktionella kläder i stickade material, (Lewenhaupt, 2001). Hon hade en modell som hon varierade lite år från år och hon blandade det feminina med det maskulina till ett
10
kvinnligt ideal som kallades la garçonne. På svenska skulle det ungefär bli pojkflickan. Kvinnorna klippte håret till en kort pageklippning.
Så kallat bobbat hår, d. v. s avklippt i höjd med öronen, blev modernt i början av 1920-talet. Därefter kom det shinglade håret. Shingle kommer från engelskans shingle (takspån) vilket innebar att det var vågigt. Nackhåret tunnades ut och klipptes som en herrfrisyr. Vågorna fick kvinnorna genom att antingen permanenta håret eller använda locktång. Håret klipptes kortare baktill än fram och avlutades i nacken med en snibb. För att hålla håret borta från ansiktet användes s. k bobby pins, nypor av metall. Detta väckte till en början stor uppståndelse, då kvinnorna delvis efterliknade männen.
För att hålla håret snyggt rekommenderas att det skulle tvättas varannan vecka, eftersom hårbotten kunde skadas av det starka schampot. År 1933 kom det första tvållösa schampot i USA. Efter tvättning så sköljdes håret med ättiksprit för att bli glänsande.
År 1923 kom klockhatten som gick lätt att producera i stora mängder. Hatten drogs ner över ögonbrynen och täckte hela huvudet. Vid slutet av 1920-talet hade brättet nästan försvunnit. Hattarna dekorerades med broderade band och smycken. Mot slutet av 1920-talet var många barhuvade och det blev modernt att vara solbränd.
Modet skulle vara rationellt. Utgångspunkten var den manliga kostymen. Chanel designade korta kjolar, vida byxor, dräkter och enkla klänningar som gjorde stor succé. Hon bar sina egna kläder. Under 1920-talet presenterade hon några stapelplagg som hon ansåg skulle ingå i den kvinnliga garderoben som fortfarande hänger med, den ”lilla” svarta klänningen, chaneldräkten (cardigandräkten) med bandkant samt långbyxorna. Hon använde material som tweed och jersey i sina kreationer och blandade halsband av äkta och oäkta material i flera lager. Hon skapade ett tidlöst mode.
Kläder utan skor är inte komplett. Damskorna på 1920-talet började tillverkas maskinellt. Modet då bestod av höga, smala klackar, med en slejf över vristen. De fanns i både skinn och mocka och var fordrade med tunt, mjukt skinn.
I en monter finns skor som Eva v K har burit. Hon lärde sig klä om och halvsula skor av en skomakare i Strängnäs. På så sätt kunde hon matcha sina kläder och skor så att hon såg prydlig ut på alla de baler hon måste ha bevistat i egenskap av hustru till en officer.
1930-1939
På 1930-talet kom funktionalismen som innebar att funktion och förnuft betonades inom konsten och arkitekturen. Under 1930-talet utgjordes stilikonerna inom modet av hertigparet av Windsor, prinsen av Wales och Wallis Simpson samt Coco Chanel själv. Wallis Simpson var som klippt och skuren för dåtidens ideal. Hon var lång, slank och välfriserad.
11
I början av 30-talet blev både kjolarna och kvinnornas hår längre igen. Det permanentades med vågor och permanenten blev billigare. Det blev överkomligare för fler kvinnor att låta permanenta sig. Det blev modernt att vara platinablond, (Resare, 1993).
Midjan markerades ånyo. Förutom Chanel var det den italienska modeskaparen Elsa Schiaparelli som inspirerade det modemedvetna folket med sina kreationer.
Mot slutet av 30-talet då andra världskriget närmare sig blev stilen återigen maskulin. Dräkterna förseddes med breda axlar och långbyxorna blev vanligare. Kläderna tillverkades av ylle- och crêpetyger. Det nya bestod av s.k. drape-cut, d v s draperade plagg som gav bra passform.
Under 30-talet accepterades det att folk kunde bära samma typ av kläder hela dagen, vilket i praktiken varit omöjligt innan. Greta Garbo och Marlene Dietrich var några av filmstjärnorna som var stilbildande för sin tid. 30-talets idealkvinna skulle vara slank, långbent, plattbröstad, höftsmal och vältränad. Shortsen blev populära sommarplagg, liksom seglartröjor och långbyxor med vida ben. Baddräkterna var figurnära och soldräkten bestod av två delar; ett BH-liv och korta byxor. Motion och kroppsträning betonades.
Filmstjärnorna visade upp sig i kläder designade av kända modeskapare i damtidningar över världen som fick stor spridning. Deras look kopierades intensivt liksom deras klädstil , hårmode och make-up. På 1930-talet accentuerades ögonen och läpparna genom make-up. Ögonen inramades med ögonpenna, ögonskugga och mascara samt lösögonfransar. Det blev modernt att plocka eller raka ögonbrynen och ersätta dem med målade streck. Kvinnor i allmänhet använde puder och läppstift.
Längden på kjolar och klänningar åkte upp och ner under 30-talet. Än var de korta, än var de vadlånga. År 1937 sökte företaget Du Pont i USA patent på nylon. Det skulle komma att dröja till 1940 innan strumpor i nylon var tillgängliga på marknaden, men när de kom såldes 72 000 strumpor bara i New York första dagen, (Deutsch, 2003). År 1939 kom blixtlåset som fick stor betydelse för utformningen av kläder.
1937 blev pagefrisyren med axellångt hår populär. Hattarna blev mindre och brättena oregelbunda. De placerades ofta snett på huvudet. Tyrolerhatten och matroshatten var på modet liksom den draperade jerseyturbanen, (Resare, 1993).
Populära färger var olika nyanser av grått, mossgrönt, brunt, marinblått och vitt. På 1930-talet presenterade Chanel en mer romantisk stil med vida tyllkjolar och volanger. Underkläderna blev mindre och bestod av BH, kortbent trosa och underklänning i bomull, siden eller konstsilke. Strumporna hölls uppe med strumpebandshållare. Mot slutet av denna period lanserades också mammakläderna.
12
1940-1949
År 1939 bröt andra världskriget ut och ingenting blev sig likt därefter. Det blev ransoneringar och för att kunna köpa vissa varor krävdes särskilda kuponger. Silke blev en bristvara liksom nylon, därför stoppade folk sina strumpor för att de skulle hålla längre. I brist på silkestrumpor fanns det kvinnor som färgade benen med hjälp av benmake-up som kunde utgöras av kaffe eller livsmedelsfärg. Det inträffade också att de målade på falska strumpsömmar direkt på benen, (Deutsch, 2003).
Under 1940-talet var det några synnerligen kalla vintrar, då kvinnor använde långbyxor när det blev kallt eller stickade strumpor till kjolar, dräkter och klänningar. Underkläderna bestod av trosor och bysthållare eller bodies samt underkjolar. I samlingen finns s k combinationer eller bodies som Ulla von Krusenstierna har burit. De har inventarienummer KLM 36.009, 36.007 och 36.001
Folk sparade, gnetade och sydde om kläder efter bästa förmåga. En sammetsgardin kunde bli till ett helt nytt plagg. En dräkt kunde få ett annat utseende med hjälp av nya knappar eller band. En volang lättade upp kjolen eller klänningen. Koftorna försågs med broderier och det blev modernt att bära turban eller basker på huvudet. Kvinnorna bar raka pälskappor med vadderade axlar, rockar i ull eller midjesvängda kappor. Vantar och muffar nyttjades flitigt.
Hattarna satt i början av 1940-talet i sned vinkel på huvudet.
13
Med tiden blev en stil gällande, kavaj och kjol eller kavaj och byxa. Inspirationen hämtades från männens kostymer. Färgerna som gällde var brunt, grått, svart, marinblått, khaki, mossgrönt och gult. Utseendet hos filmstjärnor som Esther Williams, Rita Hayworth och Marlene Dietrich imiterades flitigt av unga kvinnor i Europa och USA.
Under kriget hade ett nytt mode vuxit fram i Paris som kallas the New Look, vilket lanserades av Christian Dior. För att bära upp dessa kläder skulle kvinnorna ha timglasformad figur, smal midja, hög byst samt små och avrundade axlar. Kjollängden ökade med 14 cm till att nå 24 cm från marken. Kjolarna var smala kring midjan och vida nedtill. Jackan som bars till var figursydd. Stilen höll ända fram till 1954. Då han kom med en ny stil den s.k. H-linjen eller the flat Look, (Lewenhaupt, 2001).
År 1946 kom bikinin som designades av Louis Réard. Den fick sitt namn efter atomsprängningen på ön Bikini och bestod av fyra trianglar som hölls samman av smala band. Den förbjöds i vissa länder, när den kom eftersom den ansågs för vågad. Den var betydligt mindre än de tvådelade baddräkter som dittills funnits. Egentligen blev den inte modern förrän på långt senare på 1960-talet.
Under 1900-talets början introducerades sport- och idrottskläderna både för män och kvinnor. Den heltäckande baddräkten med ben gjorde sitt inträde. Så småningom kom även gymnastikdräkten. I samlingen finns exempelvis Ulla v K:s blå gymnastikdräkt i trikå som hon använde när hon gick på folkskoleseminariet 1937-41, KLM 36.010.
Det får bli Ullas gymnastikdräkt som avslutar denna klädeskavalkad. Om museet har tur finns det kanske fler kläder i gömmorna hos släkten von Krusenstierna som med tiden kan utöka klädessamlingen och bjuda på nya överraskningar.
14
Ulla v K:s blå gymnastikdräkt som hon använde när hon gick på Folkskoleseminaiet 1937-41, KLM 36. 010 Vid telefonsamtal med Ulla P informerade hon att vid gymnastiska övningar drogs dräktens ben upp så att de bildade en kjol.
15
Krusenstiernsk kvinnohistoria
Caroline von Krusenstierna
(1838-1922) av sina vänner kallad Lina föddes på Stens bruk i Östergötland och var dotter till bruksbokhållaren Johan Petter Wibeck och dennes hustru Carolina född Köhler.
Caroline von Krusenstierna född Wibeck.
Carolines far Johan Petter Wibeck
Hans hustru Carolina född Köhler
Caroline hade i sin barndom anknytning till Kalmar län då skolundervisningen som hon fick delvis var beroende av var föräldrarna bodde. En period bodde hon inackorderad hos en handlande Risberg i Döderhultsvik, medan hon undervisades av en fröken Bolin. När föräldrarna bodde i Pataholm gick Caroline i skola hos en änkefru Engström ”där bättre flickor gingo” som det står i meddelandena om henne i Krusenstiernska arkivet. Därefter var det slut på skolundervisningen. Hennes far ansåg att flickor borde lära sig husliga sysslor snarare än att lära sig läsa och skriva och det var hennes mor som fick undervisa henne inom dessa områden.
Som ung flyttade Caroline med sin familj till Jönköping, där hon även konfirmerades. Efter konfirmationen hjälpte hon till med hushållet i föräldrahemmet, som hon senare skötte på egen hand, eftersom hennes mor var sjuklig och klen.
När hon bodde i Jönköping gick hon och hennes bröder i dansskola. Hon deltog i baler, slädpartier och andra nöjen.”Hon var då en vacker, smärt, ståtlig och fyllig flicka med mycket vacker figur, med kastanjebrunt lockigt hår och genomskinlig hy med svag rodnad”. (Krusenstiernska arkivet, tab. 49)
År 1857 härjade kolera i Jönköping och Caroline fick en släng, men hon blev botad med hjälp av konjak. Elva år senare, år 1868, träffade hon sin blivande man, Herman von Krusenstierna.
Denne gifte sig första gången 1853 med Syster Johanna Carolina Linroth (1831-1859).
16
De fick tre barn. Sönerna Carl Herman (1854-1932) och Herman Mauritz (1856- 1938) samt dottern Lovisa Carolina Hermina (Ina) (1859-1944 ).
När sönerna från första äktenskapet skulle början skolan i Jönköping behövde de någonstans att bo. Deras informator Gustaf Kjellberg, rekommenderade inackordering hos familjen Wibeck som han kände genom sin syster Hulda Kjellberg. Hulda var Caroline Wibecks bästa väninna. *Herman v K ville själv ombesörja inackorderingen, men han tog med sig Hulda som kände familjen. De blev mottagna i det Wibeckska hemmet av Caroline, då hennes föräldrar inte var hemma. När Herman fick se Caroline blev han genast intresserad.
”Då v K gått sade Hulda Kjellberg till henne att kapten v K såg ut snarare att vara på friarstråt än för att ordna med inackordering för sina pojkar, ty hans ögon hade inte ett ögonblick lemnat Caroline. Sedan var kapten v K ofta i Wibeckska hemmet och helsade på sönerna och en sommar var Caroline W. 14 dagar bjuden till Kyrkeslätt, (det von Krusenstiernska hemmet), då han var påfallande artig och uppmärksam mot henne. Då v K.s svärmor fru Linroth dog 1874 bad han Caroline W till Kyrkeslätt. Hon följde då med Ina von Krusenstierna som var inackorderad hos Wibecks och stannade på Kyrkeslätt en längre tid af sommaren, under hvilken tid v. K friade.” (Krusenstiernska arkivet, tab. 49)
* Herman Viktor föddes på Kloster i Vena socken. Han blev kadett vid Karlberg 1838 och tog oficersexamen 1842. Han blev löjtnant 1848, kapten 1862, chef för Wilske kompani 1864 och major 1873. Han begärde avsked från armén 1878 och blev kamrer vid Smålands enskilda banks avdelningskontor i Gränna 1882. Han ägde Kyrkslätt i Åsaka socken, Skaraborg mellan 1856-1878. De flyttade från Kyrkeslätt till Gränna 1878 med tre små pojkar. De tre yngsta föddes i Gränna mellan 1879 och 1883. De första åren hade inte Herman Viktor något arbete, eftersom han var pension från det militär. Militären pensionerades tidigt. Ulla skriver att exempelvis hennes pappa pensionerades vid 50 års ålder med majors rang. Detsamma gällde tydligen även för hennes farfar.
Hermans första hustru Syster Johanna Carolina f. Linroth
Den första kullen av Herman von K:s barn. Hans första hustru dog i samband med dotterns födelse.
Caroline vigdes vid majoren vid Skaraborgs regemente, Herman von Krusenstierna, på Stora hotellet i Jönköping den 23 september 1874. Han var 50 år gammal och hon var 36 år. Värdar var kapten Conrad Edborg och bankbokhållare Axel von Sydow. Marskalker var Gustaf Köhler (kusin till Caroline W) och Carl Herman von Krusenstierna. Tärnor var Mina Köhler (kusin till Caroline W) och Ina von Krusenstierna
17
Caroline v K
Herman von Krusenstierna
Caroline och Herman fick sex barn tillsammans; Philip (1875-1938), (det von Krusenstiernska arkivets grundare), Adolf Herman (1876-1896), John 1877 , Edvard 1879-1880, Elsa Carolina (1881-1884) och Fritz f. 1883 .
Äldste sonen Philip Bild 9 (se Vepa 1 Krusenssalongen) gifte sig sedermera med Eva f. Staël von Holstein Bild 10 (se vepa 1 Krusensalongen), som också finns representerad med kläder i utställningen.
Efter det att Herman dog på hösten 1892 i en ålder av 68 år, flyttade Caroline från Gränna till Jönköping, där hon bodde på Brunnsgatan 21, i fem rum och kök. År 1896 flyttade hon därifrån till Kaptensgatan 3, där hon bodde i en lägenhet om fyra rum och kök. Hösten 1912 upplöste hon hemmet, satte in sitt möblemang på en vind och flyttade till sonen Philip i Stockholm. Det blev för dyrt för henne att bo i Jönköping i eget hushåll. Hon hade dessutom yngste sonen Fritz boende hos sig som troligtvis inte hjälpte till med ekonomin.
Barnbarnet Ulla skriver att hennes mamma har berättat att det inte var lätt att ha svärmodern boende hos sig. Hon var fordrande och krävde ständig uppassning. Hon var dessutom partisk gentemot barnbarnen Philip och Carl-Axel. Den senare omhuldades vid alla tillfällen med extra karameller, medan hon dunkade Philip i huvudet med sina strumpstickor och kallade honom ”dumma pojke”. Medan Caroline bodde hos sin son och svärdotter föddes deras tredje son Bo och då orkade troligtvis svärdottern inte med sin svärmor längre.
”Min farmor ser jag som en högrest dam med liten svart spets på huvudet sittande i en karmstol. Vi barn går i gåsmarsch och säger god natt. Jag var 3-4 år gammal”. (Barnbarnet Ulla).
Hösten 1914 flyttade Caroline tillbaka till Jönköping och återupprättade hemmet. Hon bodde i Jönköping fram till sin död nyårsdagen 1922. Den officiella dödsorsaken var ” kräfta i bröstet”, men den direkta orsaken var slaganfall. Hon jordfästes i Sofia kyrka i Jönköping.
Bröderna Adolf, Philip, John och Fritz v K år 1885. Foto. Herm. Stafhell, Jönköping
18
Caroline v K julen 1911 hos kronofogde Carl Wibeck. Sittande från vänster yngste sonen Fritz von Krusenstierna, Caroline själv, Carl Wibeck, Emma Wibeck född Broberg samt brorsonen, jägmästare, Edvard Wibeck. Stående Axel, Otto, Sven, Carl-Gustaf och Nils Wibeck.
Svärdottern Eva
Carolines svärdotter Eva von Krusenstierna (1881-1957) kallad Vava, föddes i Kristianstad. Hon var dotter till översten Axel Olof Staël von Holstein och dennes maka Cecilia född Nordenfeldt.
När Eva var barn var hon mycket sjuklig och klen. Hennes far skötte medicineringen av henne och såg till att hon åt rätt mat och med tiden så tillfriskande hon. Hon var nummer fyra i en syskonskara på tretton barn. Hon bodde i Kristianstad tills hon fyllde 28 år då hon år 1909 gifte sig med officeren Philip von Krusenstierna.
Evas föräldrar ombesörjde att deras döttrar skaffade sig ordentliga utbildningar, vilket nog var ovanligt på den tiden. De var födda mellan 1876 och 1899. Den äldsta dottern blev en av Sveriges första kvinnliga advokater. Eva och två av hennes systrar blev skolkökslärarinnor. En femte syster blev lärare i historia och geografi och den sjätte systern hann inte skaffa sig någon utbildning, eftersom hon gifte sig tidigt.
19
Eva född Staël von Holstein tillsammans med sina föräldrar och syskon 1897? Eva står som nummer två från höger. Notera personernas tidstypiska kläder.
Före sin tid - hushållslärarinna och föreståndare för Dahlska flickskolan
Eva hade stort intresse för hästar. Hon red damsadel som finns kvar än idag på Ågesta gård i Sörmland. Broschyrer och annat pynt som hon samlade på skulle helst ha hästmotiv.
Hon tyckte även om att handarbeta, sy, teckna, dansa och laga mat när hon växte upp. Hon utbildade sig vid Högre lärareseminariets hushållsskola i Stockholm och medan honbodde i Stockholm passade hon på att genomgå en kurs på Tekniska skolan, som var föregångaren till Konstfack. Hennes första oljemålning hänger i Krusenstiernska salongen på museet, liksom ett stilleben som hon har gjort. När sonen Philip började intressera sig för porträttmåleri på 1930-talet vägledde hon honom.
Kunskaperna hon inhämtade på Tekniska skolan fick hon nytta av senare i livet när hon gifte sig. Hon skissade modeller till möbler som hon sedan lät snickare utföra åt henne.
Hon var på det hela taget mycket noga med hemmets underhåll, enligt dottern Ulla. Möbler målades och dekorerades på ett fackmässigt sätt. Slitna möbeltyger ersattes med nya. Hon sörjde över att hon inte lärde sig att väva, men såg till att dottern Ulla och hennes yngre syster fick lära sig det.
Vid knappa 20 års ålder var Eva klar med sin utbildning. Hon fick en del vikariat som hushållslärarinna vid Dahlska flickskolan i Kristianstad. År 1907 ombildades den till högre folkskola med tonvikt vid huslig ekonomi och slöjd. Eva fick en tjänst som hushållslärarinna och föreståndare för hela skolan och var verksam
20
där fram till giftermålet med Philip von Krusenstierna 1909. Vid den tiden fick inte lärarinnor vara gifta.
En journalist med initialerna E-a rapporterade i Tidskriften ”Mitt hem” nr 17, 1907 från Dahlska skolan.
”Granskar man närmare skolans verksamhet, finner man den byggd på mycket praktisk grund. Det viktigaste läroämnet, huslig ekonomi, omfattar huvudsakligen kännedom om våra födoämnen, matlagning med noggrann kostnadsberäkning samt rengöring, hvartill kommer tvätt, mangling och strykning. I handarbete ingår: klädsömnad och linnesömnad, måttagning, beräkning af tygåtgång, urskiljande af olika tygsorter och kvaliteter, samt väfnad och knyppling”.
Därtill bedrevs undervisning i hälsolära, barnavård och kvinnohygien. Eleverna var 12 år gamla när de kom dit. Journalisten beskriver Eva Staël von Holsteins insats på följande sätt:
” Inom Dahlska flickskolan intager, som nämnt, fröken Staël von Holstein plats som första lärarinna i huslig ekonomi, och skolan har henne att tacka för den höga ståndpunkt den intager just p ofvan skildrade område. Med oförtröttad ifver och kärlek till barnen verkar hon väckande äfven moraliskt genom sin hängifvenhet för de unga, att de må danas till goda och rättrådiga människor”.
Samma år vid lantbruksmötet i Kristianstad 1907 höll Eva ett föredrag om huslig ekonomi. Hon påtalade där nödvändigheten av att spara, att hålla ordning och reda i hemmet. Hon beskriver i ett brev att det är så oändligt mycket praktiskt arbete som hon skulle göra inför lantbruksmötet och därutöver skulle hon hålla föredrag.
Det var nog med viss nervositet hon äntrade talarstolen. Till sin mor skrev
Eva som hushållslärarinna år 1906
Eva i maj 1907. Fotografiet kan ha tagits i samband med förlovningen med Philip v K. Kläderna är tidstypiska. Överdelen har stora puffärma, midjan är smal och kjolen lång.
21
Eva Staël von Holstein
Philip von Krusenstierna
hon den 9 juni när allt var överståndet med ironi. ”Det hördes visst mycket längre än de väntat, för de anse nu min stämma mycket stark, (utan att bli gäll. Det senare har visst Mamma haft erfarenhet av för alla gånger mamma fått sätta fingret i örat.)”
Dottern Ulla kommenterade denna händelse skriftligt i det manus till katalogen som jag skickade till henne för genomläsning: ”Det måste ha varit märkligt med en spenslig, liten kvinna som huvudtalare. Publiken kom från hela Skåne och bestod av godsherrar och storbönder. Min mormors kusin, riksdagsmannen och greven Roul Hamilton, hade övertalat henne till att ställa upp.”
Lantbruksmötet i Kristianstad den 8 juni 1907 då Eva höll tal livligt understödd av släkten
22
Eva lät sig inte nöjas med att ha bedrivit undervisning för unga flickor. Efter det att hon gifte sig satte hon även igång med lekkurser i matlagning för små barn i åldern 5-9 år hemma i sitt privata kök, då hon bodde i Stockholm med man och barn. Det fanns en spis i lekstugumodell och halvstora kokkärl som användes. Det var mycket populärt.
Intresset för kläder och skor
Hon hade ett stort ekonomiskt sinnelag som hon drog nytta av i sitt äktenskap. Trots att hon var mycket intresserad av kläder och klädessömnad lämnade hon inte bort allt syarbete till en sömmerska.
” Hon sydde sina sekelskiftesklänningar själv. I äktenskapet var det naturligt att det mesta skulle sys hemma t. o. m kappor och hattar, plus byxor till bröderna. I slutet på 1920-talet kommer jag mycket väl ihåg hur hon förfärdigade s .k. golfbyxor till alla fyra bröderna och då var den äldste 17-18 år. Ylletyger kunde man köpa billigt i Fors ullspinneris fabriksbod i Nyköping. ” (Ulla Pehrsson om modern Eva)
I samband med 100-årsminnet av hennes födelse 1981 skrev Ulla följande:
”År 1917 flyttade familjen von Krusenstierna med fyra barn till Strängnäs. Barnaskaran utökades. Efterkrigstiden var hård och knapp. Mamma var duktig att sy alla kläder. – Men skokontot måste man ta itu med. Hon bekantade sig med en skomakare i Strängnäs, fick lov att sitta hos honom och lärde sig att laga, halvsula och klacka skor. Hon skaffade sig en lagom utrustning med läst.”
”Man kan tänka sig vilken förvåning detta väckte. (…) En del i släkten såg familjen så i ekonomisk nöd att mamma måste laga skor. Andra uppfattade det som ett lysande initiativ och företagsamhet av en husmor. Vi barn kände oss stolta över vår mamma som på alla sätt ville hjälpa till med försörjningen, utan att kunna yrkesarbeta.
Mamma var orädd och hon lagade sedan våra skor i mer än 20 år. Skorna halvsulades med äkta läder, syddes med becktråd mot ovanlädret om det behövdes. Klackar byggdes upp, putsades och avslutades med gummiklack. Invändigt lagades de upp med skinnbitar. Enbart läderklackar på grövre skor förstärktes med stålstift s. k. luffarstift. Hennes skomakarlåda vittnar om hur mycket som fordras av detta hantverk innan maskiner fanns”.
I högre ståndskretsar var det vanligt med hembiträden och barnpigor vid 1800-talets slut och en bra bit in på 1900-talet, men i familjen von Krusenstiernas hem anställdes inte någon barnfröken förrän det fjärde barnet skulle födas, d v s Ulla. Därefter hade de en barnfröken under fjorton års tid. Den senaste av dem, kallad tant Edit, stannade i tolv år. Hon höll kontakt med familjen till dess hon dog 1981. Enligt Ulla fungerade hon som föräldrarnas ersättare, när de inte längre fanns. Tant Edit hjälpte Eva med sömnad. Edits far var skräddare i Arboga. När hon lämnade familjen von K kom en hemsömmerska och hjälpte flickorna v K med det viktigaste i klädväg . ”Det syddes om och syddes nytt, under en veckas tid”.
22
Eva v K blev en stöttepelare för övriga officersfruar, när familjen v K bodde i Strängnäs. Hon bistod dem när deras barn blev sjuka. ”De var vana att ringa och få råd vid småkrämpor och febrar. Mamma ingav trygghet. På den tiden kallade man inte på läkare i onödan. Det var ju alltid fråga om hembesök om man var sjuk. Mamma var inte heller främmande för att använda homeopatmediciner om de visade sig vara effektivare”, skriver Ulla.
När familjen von K flyttade till Nyköping 1924 fick Eva, enligt Ulla, ett gott anseende bland fruar med jungfruhjälp. De kunde inte förstå, på 1920- och 30-talen, att Eva hade så lätt att få hjälp och att de stannade kvar.
Vid denna tid skedde stora förändringar i samhället. Industrialiseringen bredde ut sig och flickorna som bott på landsbygden flyttade till städerna och industrin för att söka arbeten. De arbetade i många fall hellre vid fabrik än i hushåll. Benämningen jungfru ersattes med den modernare benämningen hembiträde.
Ulla tror att orsaken till att hennes mamma fick behålla hembiträdena låg i att hon kunde organisera arbetet. Hon var modern och före sin tid. Hon upprättade det vi idag kallar för befattningsbeskrivningar. Alla arbetsuppgifter som skulle göras skrevs ned och tiden det tog att utföra dem. Hon gjorde skillnad på arbete och fritid. Hembiträdet var ledigt efter klockan sju på kvällen en eftermiddag i veckan och varannan söndag. Dessutom fick de extra ledighet. Det rådde ett familjärt förhållande till den personal som fanns hemma hos familjen von K.
”Barnfröken satt alltid med familjen till bords. Hembiträdet åt i köket. Vanligtvis även på 1930-talet åt barnfröknarna med jungfrun i köket eller med barnen i ett särskilt rum”. (Ulla Pehrsson)
Eva var modern i sitt sätt att tänka även när det gällde barnuppfostran. Hon hade fyra söner och tre döttrar. Barnen uppfostrades lika. De fick turas om med att hjälpa till med att torka disk, glas och silver. Porslinet placerades efter ett visst system så att det kunde självtorka. Det fanns inte något torkställ.
Sönerna radades ibland upp i en soffa och fick lära sig att stoppa sina strumpor. När Eva själv växte upp krävdes det inte av hennes bröder att de skulle delta i hushållsarbetet. Det var något hon införde, när hon själv bildade familj.
I Nyköping höll Eva föredrag om hemmet och ungdomen. Hon betonade vikten av att skapa små feststunder i vardagen. Lördagskvällarna blev en trevlig samlingspunkt för hela familjen. Hon hade ett stort intresse för matlagning hela livet. Hon komponerade matlagnings- och bakrecept som publicerades i Dagens Nyheter av en god vän (Cissi Schmidt). Ulla berättar om att hon en gång kom hem med ett kakrecept som hon hade fått av en kamrats mamma. Det var mördegsbaserat. Av en mördeg gick det att få ut fem olika sorters kakor med olika smaksatser. - Jo, visst kände Eva igen sitt recept.
Hon var inte rädd för att testa nya saker som kunde hjälpa till med att förbättra hushållsarbetet. Hon bistod Gasverket med utprovningar, när de skulle popularisera användningen av gas. Eva skriver att gasstrykjärnet var fantastiskt
24
i jämförelse med järnspiseljärnen. Samma sak gällde tvättmaskinen som eldades med gas. Grytan stod på en ställning. Kläderna lades i. Varvid det heta luftvattnet sögs up i ett rör i mitten och sköljde av kläderna. Det som behövdes var att någon skulle röra omkring kläderna lite.
På 1930-talet provade hon ut en degmaskin som vevades för hand med en kolv som var utformad på samma sätt som den som satt på köttkvarnen. Samtliga ingredienser hälldes i och degen var kvar i behållaren. Det var mycket effektivt för stora degar. I släkten hade hon namn om sig att ingenting var omöjligt att förbättra och utveckla.
Ullas beundran för modern
I Ullas barndom ansåg mamma Eva att det var viktigt att förgylla vardagarna på olika sätt. Hon såg till att familjen firade födelsedagar och namnsdagar liksom Valborgsmässoafton, Skärtorsdag, påsk, midsommar, jul m. m.
På lördagskvällarna samlades barnen till olika former av spel. Det kunde vara kortspel, mah jong, bräde, schack och tärningsspel, medan mamma Eva satt med ett handarbete och pappa Philip med sitt släktarkiv. Samtliga satt i matsalen. Till kvällstéet bjöds på något extra och barnen fick stanna upp lite längre än vanligt. På vardagarna skulle barnen gå och lägga sig vid bestämda tider. På Valborg och Skärtorsdagen brukade de göra äggtoddy tillsammans. Eftersom Ulla växte upp i en officersfamilj förekom stora middagar, men då fick barnen inte delta. Däremot fick de vara med när det var helger och då det ordnades danser i hemmet.
Ulla hyser stor beundrar för sin mamma som hon tycker var fantastisk i allt hon företog sig. Trots att det fanns en jungfru i köket och en barnfröken övervakade modern allt.
”Hon övervakade läxläsning, och vårt skolarbete, ofta deltog hon i skolbesök och hade hand om kontakterna med lärarna. Hon var mycket praktisk och provade nya metoder för att förbättra saker och ting. Hon var en god rådgivare vid val av vidare studier. Hon var glad och positiv, men ibland sträng och fordrande. Hon spelade klassisk musik på piano som hon inköpt 1904, när hon fick sin första plats som hushållslärare. Men hon sjöng inte. Hon dansade gärna och lät oss gå i dansskola. Jag tyckte hon kunde allt. Som äldre när jag gick på seminariet delade min mamma och jag rum. Vi var nog ganska lika till kynnet och intressen. Det föll sig helt naturligt för mig att ta hand om henne sista året hon levde och hon hade fått en hjärnblödning som förändrade livet. Hon dog 1957 hos mig i Norrköping”.
Mamma Eva hade en stor släkt. Hennes far Axel Staël von Holstein var yngst av femton syskon och hennes mor hade åtta syskon. Själv var hon en av tretton barn. Hon var väl förtrogen med sin egen släkt och hade 60-70 kusiner och sysslingar, men hon hade även stor kunskap om den von Krusenstiernska släkten.
Eva var en passionerad brevskriverska. ”När vi barn och studerade på annan ort skrev hon brev varje vecka till var och en av oss (och det var inga korta saker) förutom till sina syskon och vänner och övrig släkt. På den tiden ringde man inte så ofta utan skrev brev.
25
Hon skötte den delen. Min pappa skrev sällan till oss. Han hade så mycket andra skriveriet dels i sitt yrke dels för arkivet där vi kan se alla hans handskrivna produkter”.
Eva var enligt Ulla socialt intresserad. Hon var med i de två kvinnoföreningar som fanns vid den tiden, Fredrika Bremerförbundet och Husmodersföreningen. Hon medverkade i föredrag och diskussioner om hemmen och skolan.
Hjälpsändningar till släkten i Tyskland
Hennes intresse för medmänniskorna visade sig i de hjälpsändningar hon skickade till de balttyska Krusenstiernska släktingarna i Tyskland som under och efter andra världskriget hade det svårt efter flykten från Baltikum. De flesta av hjälpsändningarna stod hon för själv, men kostnaden portionerades ut på hennes sju barn.
Som exempel kan nämnas att en kvinnlig släkting vid en försändelse mottog 1000 gr vetemjöl, 250 gr olja, 1000 gr socker, 1000 gr havregryn, 500 gr makaroner, 500 gr mannagryn, 125 gr kaffe, 100 gr thé, 200 gr kakao samt tändstickor, tvål, begagnade kläder och damskor. Matpaketen togs väl emot, eftersom det i princip var brist på allting i Tyskland vid den tiden.
Cecilia Staël von Holstein
född Nordenfeldt (1854-1929) var gift med översten Axel Olof Staël von Holstein och mor till Eva, gift von Krusenstierna. Dotterdottern Ulla kommer väl ihåg henne. Hon kom på besök flera gånger till Nyköping, där Ulla bodde med sina föräldrar och syskon. Det gjordes mycket förberedelser inför hennes stundande besök för att hon skulle få en snygg och bekväm säng i familjens salong.
”Vi barn förmanades att inte vara högljudda på morgonen. Hon sysselsatte sig aldrig med oss. Hon sydde och broderade mycket samt virkade smala spetsar med mycket fin virknål och tråd. Dock skulle det kunna användas praktiskt såsom till nattdukspåsar, handarbetspåsar, lakan, örngott m. m. Vi hade stor respekt för henne och visste att vi måste ha ett exemplariskt uppförande. På Öland var hon med oss 1923. En vänfamilj till oss var också på besök.
Cecilia Staël von Holstein 1854-1929. Mor till Eva v K
26
Eva Staël von Holstein tillsammans med sina föräldrar och syskon 1897?. Eva står som nr två från höger.
De hade en friare fostran av sina barn. Min mormor förfasade sig över att dottern där låg halvt utsträckt på en soffa och inte brydde sig om att stiga upp när min mormor kom in i rummet. Väluppfostrat var att ungdomen reste på sig när en äldre person kom in. Innan jag började skolan 1922 ville min mormor att jag skulle besöka henne i Stockholm vid Engelbrektsplan. Jag följde med henne när hon handlade i Östermalmshallen och Hötorgshallen. Det var hemskt spännande för oss barn från en liten stad som Strängnäs. Hon hade ett stort hushåll då tre ogifta söner och två döttrar bodde hemma ända till hennes död 1929, men hon hade jungfru. Den äldsta dottern Matilda, som var en mycket känd advokat och som kämpade för kvinnans jämställdhet var en mycket upptagen person och gjorde säkert inte så mycket praktiska sysslor i deras hem. Det var den yngsta dottern, Ulla, som var skolkökslärarinnan som gjorde det. Och min mormor fostrade sina flickor att passa upp bröderna. T ex en gång ringde telefonen när de satt och åt. Efter en stund reser sig en av bröderna. Min mormor säger då: ”- Ulla jag tycker nog att du kunde rest på dig”.
Evas dotter Ulla
Eva, Ulrika, Caroline, Cecilia Pehrsson, kallad Ulla, född von Krusenstierna på Karlbergs slott, den 28 januari 1916, mitt under första världskriget.
Barn- och uppväxttiden
Ulla var fjärde barnet till Philip och Eva von Krusenstierna och döptes den 27 februari samma år på Karlberg. Namnet Eva fick hon efter sin mor, Caroline efter farmor och Cecilia efter mormor. Hon hade flera faddrar både från moderns och faderns håll.
27
Ulla , augusti 1917 i Stockholm.
Den 13 september 1916 skrevs hon in med nr 3370 i Vadstena Adliga jungfrustift mot inbetalning av en summa av 100 kronor och fick titeln stiftsjungfru som betyder ogift dotter till en adelsman inskriven vid ett jungfrustift.
Föräldrarna bodde i en lägenhet i den vänstra flygeln till Karlberg, där hennes far var lärare i topografi. Ulla skriver att föräldrarna blev mycket glada när hon föddes då de sedan tidigare hade tre söner. När hon var cirka ett och ett halvt år flyttade familjen till Strängnäs, där Philip tillträdde en tjänst.
1924 flyttade de återigen denna gång till Nyköping. Fadern blev befälhavare för Rullföringsområde nr 43 som var förlagt dit. Expeditionen med en fanjunkare som skrivbiträde fanns i familjen v K:s våning, när det var inskrivningsdag för beväringar tillsattes ett skrivbiträde till och då var strömmen av unga män intensiv i familjen v K:s hall. (Fadern pensionerades år 1925 vid 50 års ålder)
När Ulla växte upp fick hon med sig vissa rutiner på vägen genom livet som hade med religionen att göra, utan att familjen för den skull var religiös. Ulla skriver i svaret på frågelistan till mig:
”När jag nu ser igenom vad jag har skrivit så är det en viktig del i fostran och livet, nämligen Kyrkan. Den religiösa fostran var viktig. Vi gick dock inte så ofta i kyrkan. Lite skämtsamt brukade vi ”pika” min pappa för detta. Han som var med i kyrkorådet i vår församling. Han tillhörde också en kristlig förening bland officerare.”
Familjen läste bordsbön och tackade Gud för maten. Barnen fick också lära sig att läsa aftonbön. ”Det kändes tryggt och angeläget inför natten. Ofta kom det fram spörsmål då”.
På söndagarna samlades de efter lunch, då mamma Eva läste dagens text av författare som Zacharias Topelius, Emilia Fogelklou eller Natanael Beskow m fl. Sedan fick barnen turas om att läsa en psalmvers som de hade lärt sig i skolan.
Barnen gick även i söndagsskola i statskyrkan. ”Något frireligiöst var det inte tal om”. Ulla berättar att hon gick där i fem år. Hennes bröder var scouter. På söndagarna deltog de ofta i olika utflykter som arrangerades av Scoutrörelsen.
Årets högtider och festseder är nära kopplade till kyrkoåret. Hos familjen v K var de noga med att fira högtidsdagar. Ulla skriver att det var särskilt viktigt på julafton att först gå i kyrkan kl. 17, därefter började det roliga hemma. ”Jag kommer särskilt ihåg hur härligt det var att höra min pappa sjunga de kända julpsalmerna. Han hade en stark sångröst. Julottan gick han aldrig i, men då och då gick min mamma och några av oss.
28
Ulla och hennes syskon i Djupvik på Öland sommaren 1921. Från vänster Louise, Philip stående bakom kärran, Ulla med hårband, Georg, Carl-Axel och Bo. Ullas familj var bland de tidigaste turisterna som bodde på Öland sommartid.
Nyköpings flickskola hösten 1925. Ulla är nummer två från
För oss var det helt naturligt att vi skulle konfirmeras. Det ingick i utbildningen. Långfredagen gick vi ibland till kyrkan. Min mamma var ofta klädd i svart den dagen och vi barn fick inte vara ute och leka och stoja”.
När Ulla var barn var hon lätthanterlig, enligt henne själv. ”Om jag gjort något olovligt behövde man bara titta på mig så tog jag till lipen”. När hon ser tillbaka på sin barndom har hon enbart positiva minnen. Hon hade visserligen stor respekt för sina föräldrar, men hon var inte rädd för dem. Det fanns en god sammanhållning i familjen. Hon minns att hon ibland kunde känna rädsla för att mista någon av dem.
Det var Ullas yngre syskon, Georg, Louise och Cecilia, som stod henne närmast. Hon tyckte om mindre barn och lekte gärna med dem. Hon kommer ihåg några episoder då hon var i 9- årsåldern och en kusin till henne bodde hemma hos familjen v K i ett års tid. Kusinens föräldrar låg i skilsmässa och hon gick i skolan med Ulla. ”Vi var lika gamla. Det var naturligt för mig att ta med småsystrarna när vi skulle gå ut. Men hon blev irriterad och sa: - Ska vi alltid ha med de där småungarna. Som vuxen var det min bror Bo som stod mig särskilt nära. Kanske arkivet och våra många barn bidrog till det. Min son Åke vistades där flera somrar som hjälp i lantbruket. Bos son Otto och han hade samma kynne”.
Under 1920-talet tillbringade familjen v K fyra somrar på Öland, vilket Ulla minns med särskild glädje.
29
Skolåren
Ulla började skolan vid 6 och ett halvt års ålder i Folkskoleseminariets övningsskola i Strängnäs. Den låg på andra sidan gatan där hon bodde. Åren 1922-1924 hade hon en skolfröken vid namn Karin Ahlin. ”Henne älskade jag”, skriver Ulla. ”Hon var så rar och glad. Jag lärde mig spela piano för henne. Det skedde privat i villaområdet hon bebodde. ”
Ulla sittande i soffan som nummer två från vänster när hon gick i första förberedande klassen i Strängnäs Folkskoleseminarium våren 1923
Nyköpings flickskola hösten 1925. Ulla är nummer två från vänster i andra bänkraden
Klass 7 i Nyköpings Flickskola hösten 1931. Ulla har flätor och sitter till höger i främre raden
I augusti 1925 flyttade familjen v K till Nyköping, där Ulla började i folkskolans tredje klass.
Samma år tenterade hon i läsning, skrivning och räkning till Flickskolan. Det var en till i hennes klass och hon som gjorde det. Därefter gick hon åtta år i Flickskolan utan att sitta kvar. ”Sådant förekom också. 1933 fick jag Normalskolekompetensbetyg efter 8 år”.
”I flickskolan betalade man de tre första åren 100 kr per termin. 4-8 klass kostade 120 kronor per termin. Det blev mycket pengar. I läroverket för pojkar var kostnaden 30 kronor per termin. ”
Efter skolans slut närde Ulla en dröm om att bli barnsköterska, men hennes mamma ansåg att barnsköterskor inte hade någon bra status i familjer. ”Oftast fick man inte sitta med familjen utan var hänvisad till barnkammare och kök. Daghem fanns inte. Det var bättre att bli lärare”. Hon tog till sig vad mamma Eva sa. Tre gånger sökte Ulla till Folkskoleseminariet i Stockholm, innan hon kom in. Det låg på Maria Prästgårdsgatan på Söder. En hel vecka gjordes skriftliga och muntliga prov i alla ämnen. Det första gångerna blev hon godkänd, men ej antagen (av de 260 sökande antogs 24). Tredje gången lyckades hon bland 147 sökande.
30
Resan till USA 1934-36
Då hon 1933 och 1934 inte blev antagen till seminariet fick hon en inbjudan av en moster som bodde i USA att resa dit. Mostern, Christina (Stina) Bogoslovsky, född Staël von Holstein, var rektor för en ”Outdoorschool” i Connecticut, 38 engelska mil norr om New York. Hon hade en åttaårig dotter som hon ville skulle lära sig svenska.
”Jag reste ut i oktober 1934 med Svenska Amerikalinjens Drottningholm. Ett år var det sagt, men jag kom inte hem förrän i juli 1936 med Gripsholm. Vistelsen vid denna Outdoorschool, alla lektioner försiggick utomhus, är värt ett extra kapitel.
Ulla i Göteborg 1934 inför USA resan då hon skulle hälsa på sin moster Christina Bogolovsky.
Studierna till folkskollärare och mötet med den blivande mannen
När Ulla kom hem från USA använde hon hösten och vintern till att repetera och förbereda för en förnyad prövning till seminariet.
”Våren 1937 gick jag en preparandkurs i Göteborg som helt och hållet drillade oss för förestående tentamen. Jag lyckades bli antagen i juni 1937 och efter fyra år tog jag Folkskollärarexamen 1941”.
När hon blev klar med sin utbildning fick hon ett kort vikariat på Uppsala slätten.
”Det var krig och man hade inrättat 300 nya B3 skolor i stället för B2 (sparade då en lärartjänst). B-skolorna innebar att man i B1 undervisade 2 årsklasser samtidigt. B2 hade man årskurs 3-6, (7:e året var ej infört överallt på landet). B3 innebar att man tog in barn vartannat år, så att då kanske man hade 1, 3, 5 och 7 ena året och 2, 4 och 6 nästa år. Ofta kom barn flyttandes och då kanske man hade få enstaka både i 2 och 4 eller 1, 3 och5. Det var en svår skola för de minsta som skulle lära från början. Vi kvinnliga lärare fick nöja oss med korta vikariat på två månader för manliga kollegor som var inkallade till militärtjänsten. Jag ville se Norrland. Jag var i Råneå söder om Kalix hösten 1941. Det var olustigt att i –32 grader sitta på ett utedass. I februari 1942 fick jag ett vikariat i Lenhovda, Kronobergs län. Sedan början av 1930-talet kände jag igen Lenhovda som låg nära Klafreström, där jag som barn varit tre somrar. På herrgården bodde en familj Ekströmer, där fru Eva hette von Krusenstjerna och var syssling med min pappa.”
31
På skolan fanns två småskolelärarinnor och fem manliga folkskollärare varav Ulla skulle vikariera för en som var inkallad. Överläraren mötte henne vid stationen och bjöd på kaffe. Efter en stund knackade en kollega på dörren och det var Ullas första möte med den blivande mannen Åke Pehrsson.
”Han var nyfiken på den nya vikarien. Kollegorna idkade ett mycket trevligt umgängesliv både på raster och efter skoltid. Jag blev väl omhändertagen hit och dit. Alla de manliga lärarna var ungkarlar utom den som jag vikarierade för, som just hade förlovat sig med en av småskolelärarinnorna. Efter två månader var vikariatet slut, men då blev en annan av ungkarlarna inkallad så jag fick fortsätta i två månader till, men sen var det slut i Lenhovda och jag fick en månadstjänst i Ronneby”.
Ulla fortsatte med andra vikariat i samma skoldistrikt. Julen 1942 förlovade sig Ulla och Åke i Stockholm hos hennes mamma. På min fråga om hur det kom sig att det just blev Åke, svarade Ulla. ”Det var väl själarnas sympati”.
Att gifta sig över klassgränserna
Den 5 augusti 1943, under pågående världskrig, gifte de sig i Gustav Wasa kyrka i Stockholm. De hade samma präst vid namn Hallberg som hennes föräldrar hade haft och efter giftermålet nämnde han någonting om mannen av folket och flickan av börd, men Ullas mamma lyckades kvickt föra över prästens tankar på något annat.
Det var således inte helt okontroversiellt att gifta sig över de sociala gränserna i 1940-talets Sverige. Ulla berättade per telefon att hennes mamma reagerade vid dessa ord. Hon var adeln genom födsel och giftermål, men hade inte några problem med att Ulla gifte sig med en borgerlig man.
På min fråga till Ulla om, vad släkten sade skrev hon: ”- Det vet jag inte. Åke, kom kvickt in i släkten. Han var charmerande mot äldre personer och tog allt med största naturlighet. Min mamma älskade honom som sin egen son. ”
Ulla och Åke fick fyra barn två flickor och två pojkar. Varav den ena av döttrarna, Cecilia, är släktens arkivarie tillsammans med mor Ulla. De arbetar båda aktivt med släktarkivet på museet.
Ulla och Åke Pehrsson vigdes den 5 augusti 1943 i Gustav Wasa kyrka i Stockholm
32
Att vara en Krusenstierna
Arvets betydelse har Pierre Bourdieu skrivit mycket om, särskilt ifråga om överförandet av de olika kapitalen till nästa generation och inte minst det symboliska. Därför frågade jag Ulla vad det har inneburit för henne att vara en Krusenstierna. ”Inget särskilt”, svarade hon. När det gäller umgänget med släkten har hon blandade upplevelser. ”Men liksom med vänner är det naturligtvis inte alla släktingar man sympatiserar med”.
”När vi flyttade typ till Stockholm 1938 tog min mamma med mig till äldre släktingar. Det var då många äldre Krusenstiernor som Agnes von Krusenstiernas mamma, Eva Hamilton. Även hennes pappa har jag träffat. Flera inom den adopterade grenen, som då ej accepterades av många i huvudgrenen. Jag har själv hört en som sa ’dom är ju inte släkt’. Men mina föräldrar umgicks med dem. Ja, flertalet äldre Krusenstiernor på 30- och 40-talen har jag träffat tack vare min mamma.”
Det har varit Ullas bror Bo och hon själv som har förvaltat faderns intresse för släktens historia och arkivets innehåll. Bo hade arkivet inhyst hos sig på Ågesta gård i Sörmland efter det att modern Eva v K gick bort. När sedan arkivet flyttades till Kalmar läns museum är det Ulla som med regelbundenhet besöker arkivet och hjälper till med uppordningen. Vid 88 års ålder är hon fortfarande aktiv och spänstig, vilket inte minst har märkts på besvarandet av den långa frågelistan. Jag är henne evigt tacksam för att hon inte tröttnar på mina ständiga frågor.
Ulla i Krusenstienska gården sommaren 1982.
33
Källor:
Otryckta:
Krusenstiernska arkivet. Tab. 49, 53
Tryckta:
Bond, Cay. 2002. Bordel de Mode. Kläder som kultur och personligt uttryck. Stockholm : Wahlström & Widstrand.
Bourdieu, Pierre. 1992. An invitation to reflexive sociology. / Pierre Bourdieu, Loïc Wacquant. Cambridge : Polity Press
Brown, Carolina. 1991. Mode : Klädedräktens historia genom fem sekler. Stockholm : Rabén och Sjögren.
Deutsch, Yvonne. 2002. Från silkesstrumpa till erotikdödare. Stockholm : B. Wahlström
Featherstone, Mike. 1994. Kultur, kropp och konsumtion. Lund : Symposion
Jacobson, Maja. 1994. Kläder som språk och handling. Umeå : Univ. Diss.
Lewenhaupt, Lotta. 2001. Modeboken : 1900-2000. Prisma : Stockholm
NE. 1990. Höganäs : Bra Böcker. Band. 4 . Artikel: Chanel
Resare, Ann. 1993. Klädd i hatt. Stockholm : Nordiska museet
Svenska Akademins ordbok. (Nätupplaga)
34
Katalog över utställda kläder
Kläder från slutet av 1800-talet/sekelskiftet 1900
Caroline v K:s kläder (1838-1922)
Svart sidenkjol i våder med volang som
troligen har tillhört Caroline v K
född Wibeck. 36.021
Tvådelad randig sidenklänning
som är sydd av en sömmerska. Har tillhört
Caroline v K född. Wibeck . 36.032:1-2
35
Cecilia Staël von Holsteins kläder (1854-1929)
Svart överdel i siden och kräpp. Den är
konfektionssydd och har kvar etiketten
Varuhuset Lundbergs, Helsingborg. 36.020
Svart sidenklänning utan ärm med spetsar.
Klänningen är från början sömmerskesydd,
men är omsydd. 36.017
Svart halvlång sidenjacka med vitt foder och
Klädda knappar. 36.033
Mörkblå midjekort sidenjacka med svartrandigt
foder, svart sammetskrage och svart sammets-
infodring fram. 36.034
36
Svart lång ofodrad sidenkjol med tunna stråveck
Nertill. 36.035
Svart lång ofodrad sidenkjol som är trasig i bakre
Sömmen samt har små hål i sidentyget. 36.036
Svart lång ofodrad sidenkjol med hål i sidentyget
och revor längs bakre sömmen. Kjolen har stråveck
nertill. 36.037
Svart, tunn, pärlbroderad blus. Pärlorna är rosa samt
har olika blå nyanser. 36.038
37
Eva v K:s kläder (1881-1957)
Barnkläder
Kamkofta med rött korsstygnsbroderi och
stråveck nertill. 36.015
Flicklänning i vit bomull med två volanger
kring kragen och två volanger nertill.
Den är från sekelskiftet och är hemmasydd. 36.028
Till fest som vuxen
Tvådelad vit sidenklänning
Överdel 36.024:1
Tillhörande lång kjol med volang
36.024:2
38
Svart sidenblus med vitt foder och vit spetskrage.
Den är sydd av sömmerska . 36.019
Champagnefärgad sidenkjol med spetsvolanger
36.022
Vit överdel med holkärm som är gjord av tyll
med spetsar och bollfrans.
Den knäpps med hyskar och hakar fram.
36.030
Vardagsplagg
Vit kamkofta i bomull med mycket brodyr och
stråveck nertill. Den är sömmerskesydd med
mycket små stygn. 36.003
Vit kamrock i bomull med brodyr.
Är märkt med initialerna MM.
Har tillhört Eva v K och hennes systrar
36.000
39
Vit kamrock i bomull med lång ärm
Den är försedd med volanger längs kragen,
framstyckena, nertill och på ärmarna.
Den saknar knäppning.
36.006
Vitt trekvartsärmat brodyrliv i bomull med hålsöm
36.029
1920-1940
Tunt vitt liv (blus) med påsydda svarta spetsar.
36.027
Vit överdel i siden med pärlkant.
36.025
40
Crèmefärgad sidenunderklänning med ett
liv av mönsterstickad trikå.
36.031
Crèmefärgad överdel (sidenliv), utan ärm med stråveck.
Omsytt. Hemmasytt.
36.026
Svart ärmlös överdel av ull med soutageband.
36.018
Bourdeauxfärgad taftklänning med knypplad
spets och målad dekor. Omsydd.
36.016
41
Champagnefärgad ärmlös klänning av siden
och tyllspets med ursprungligt liv.
Kan ha varit Evas brudklänning.
36.023
Eva med sin omsydda klänning
Kamkrage i bomull med r ostryck. Hemmasydd 36.011
Vit skjortblus i bomull med stråveck.
Inuti står initialerna SS 36.002
Blå-vit-randigt förkläde i bomull 36.012
Vitt bomullsförkläde 36.014
Ulla Pehrsson född v K:s kläder f. 1917
Ulla är dotter till Eva v K. Hon är dotterdotter till
Cecilia Staël von Holstein och sondotter till Caroline
v K född Wibeck
Flickklänning i vit tyll med fem volanger nertill.
36.004
Flickklänning i vit tyll med fyra dubbla
volanger nertill
36.005
Flickklänning vit tyll med två volanger.
Sömmerskesydd
36.013
Klänning i tyll med schalkrage och skärp
samt stråveck fram. Det är Ullas konfirmationsklänning
som hon bar den 7 augusti 1932 i Husby-Oppunda kyrka,
Södermanland 36.008
44
Ulla till höger från konfirmationen i Husby-Oppunda kyrka
Combination i vit bomull med spets upptill och nertill.
Den knäpps med knappar och är märkt UK (Ulla v K).
36.009
Combination i vit bomull med hålsöm upptill och nertill.
36.007
Combination i vit bomull med ben
36.001
Gymnastikdräkt i blå trikå med ben. Den har tillhört Ulla v K
när hon gick på folkskoleseminariet 1937-41
36.010
45
Baksidesbild
Ulla v K:s gymnastikdräkt som hon hade
När hon gick på Folkskoleseminariet 1937-41
Ulla är dotter till Eva v K.
KLM 36.010
Måltext
De la robe de soie à la tenue de gymnastique.
L’exposition de vêtements de femmes de la famille Krusenstierna
Première page de couverture, photo :
Le deux-pièces de soie blanc
qui a appartenu à Eva v K (1881-1957)
née Staël von Holstein
KLM 36.024:1-2
De la robe de soie à la tenue de gymnastique.
L’exposition de vêtements de femmes de la famille Krusenstierna
par
Barbro Johnsson
Conservatrice principale
Logotype
Catalogue de l´exposition
de vêtements féminins de la famille Krusenstierna
Dans le salon Krusenstierna
Kalmar läns museum
Le premier dimanche de l´Avent 2004
Droit d´auteur:
Texte: Barbro Johnsson
Kalmar läns museum
Photo : Pierre Rosberg
Kalmar läns museum
Traduction : Jacky Mauduit
Les portraits des personnes sont tirés des archives de la famille Krusenstierna, KLM
Les articles d’habillement sont photographiés par Pierre Rosberg, KLM
Table des matières
De la robe de soie à la tenue de gymnastique.
Une exposition de vêtements féminins de la famille Krusenstierna.
Avant-propos.
Histoire abrégée de la mode.
La fin du XIXème et le début du XXème siècles.
1910-1919.
Les années 1920.
1930-1939.
1940-1949.
L’histoire des femmes Krusenstierna..
Caroline von Krusenstierna (1838-1922)
La belle-fille Eva.
Avant son temps – la directrice de l’école de filles Dahlska.
Sa passion pour l’habillement et les chaussures.
Ce que représente Eva pour Ulla et l´admiration d’Ulla pour sa mère.
Les envois de secours à la famille en Allemagne.
Cecilia Staël von Holstein.
La fille d’Eva Ulla.
Dans son enfance et son adolescence.
Les années scolaires.
Le voyage aux États-Unis 1934-36.
Les études d’institutrice et la rencontre avec son futur mari
Se marier au-delà des classes sociales.
Être une Krusenstierna.
Catalogue des vêtements présentés.
Les vêtements à la fin du XIXème et au début du XXème siècles.
La garde-robe de Caroline v K (1838-1922), numéro d’inventaire
La garde-robe de Cecilia Staël von Holstein (1854-1929)
L´habillement d´Eva v K (1881-1957)
Vêtements d’enfants
Tenues de soirée au « goût » des adultes.
Vêtements de tous les jours
1920-1940
L’habillement d’Eva de tous les jours
L’habillement d’Ulla Pehrsson née v K, de 1916
Avant-propos
Les articles d’habillement présentés à l’exposition sont des donations affectées par Ulla Pehrsson née von Krusenstierna, aux archives de la famille Krusenstierna en 2003 et 2004. La première donation, la plus conséquente, était emballée dans deux paquets de forme allongée et de taille moyenne, l’un de 10 cm de haut, 32 cm de large sur 62 cm de long, l’autre de 11 cm de haut, 41 cm de large sur 61cm de long. À la vue de ces derniers, aux archives, alors qu’elle est de visite, je demande à Ulla ce que c´est, – ce n’est que quelques vêtements, m´a-t-elle répondu. À une autre occasion, à l’ouverture des paquets, je découvre, l’un après l’autre, des articles d’habillement, étant surprise d’une part de la quantité et d’autre part de l’enrichissement d’histoire culturelle dont il est question. J’appelle la conservatrice de pièces de textiles du musée pour qu’elle puisse prendre part à cet événement, tout en étant aussi enchantée que moi.
Ces articles d’habillement ont appartenu à la grand-mère paternelle d’Ulla Caroline v K (1838-1922), sa grand-mère maternelle Cecilia Staël von Holstein (1854-1929), sa mère Eva v K (1881-1957) et à elle-même. Ulla naquit en 1916. Sans sa donation, cette exposition n´aurait pas vu le jour.
Le personnel du département de conservation de textiles a contribué à la présentation des ces articles d’habillement grâce à un travail considérable en ce qui est de leur entretien, les lavant, les repassant et les passant à la vapeur pour pouvoir les présenter à l’exposition. Ils ont pu le faire grâce aux heures supplémentaires à côté de leur travail régulier. La conservatrice de textiles a en plus examiné ces articles d’habillement pour en déterminer leur date de création.
Dans le but de trouver des informations sur les femmes qui ont porté ces vêtements, je me suis référée aux sources disponibles dans les archives Krusenstierna mais aussi à la littérature de la bibliotèque du musée. J’ai aussi envoyé un questionnaire à Ulla auquel elle a minutieusement répondu et dont je lui en suis très reconnaissante.
Au cours d´une conversation téléphonique avec le professeur Kurt Genrup concernant quelque chose d’un autre caractère, je nomme le catalogue de l’exposition de vêtements, au sujet de quoi il me demanda, une fois que je m’étais exprimée, - Est-ce que tu as lu le livre de Maja ? Je n’avais naturellement pas le moindre pressentiment de ce qu’il voulait dire ou quel était ce livre. Quelques jours plus tard, je recevais un colis dont le contenu était cette thèse de Maja Jacobson sur l’habillement en matière de paroles et d´actions, « Kläder som språk och handling ». Cela m’a donné des connaissances précieuses. Je t’en remercie Kurt !
3
Les conditions de vie entre les individus, l’habillement et la société environnante
Les articles d’habillement de l’exposition ont été employés comme tenues de tous les jours et hâbits de fête, nous laissant voir la mode et le goût de l’habillement existant à la fin du XIXème siècle jusqu’aux années 40. La façon de se vêtir d´un individu transmet des signaux et des messages à son entourage qui, par la suite, en fait une interprétation, Jacobsson, 1994. Ces codes demandent, en une certaine mesure, des connaissances culturelles d’un commun accord..
L’habit fait la description du sexe, de l’âge et de la situation de son porteur, Jacobson, 1994. Un individu s’habille aussi bien pour soi-même que son autrui. L’habit peut être porté comme marqueur d’identité indiquant que l´individu est à la fois une personne de genre unique et qu’il fait partie d´une collectivité. L’individu vit dans une société qui réglemente les normes et les règles en vigueur, Jacobsson, 1994. C’est la raison pour laquelle la tenue dont il se vêt provoque différentes réactions de son entourage en fonction de l’interprétation qu’elle éveille en nous.
Les relations entre les vêtements et la société forment aussi un ensemble sur un autre plan. L’habit est porté puis manifesté sur de multiples arènes sociales qui restent à notre disposition. Aux alentours de la fin de siècle 1899/1900 et, à l’apparition des grands magasins des capitales, les promenades et les boulevards, qui donnaient accès aux magasins, devinrent des lieux de parade permettant à l’individu d’afficher sa personalité et ses articles d’habillement. Les grands magasins vont rassembler à leur tour, sous la même enseigne, d’autres arènes comme les cafés, les boutiques, les bureaux et le chez-soi.
L’individu choisit sa tenue à divers moments de la journée en fonction du rôle qu’il va jouer. Certaines personnes portent des vêtements professionnels à leurs lieux de travail (costumes de travail) et, la journée de travail terminée, au retour à la maison, elles changent probablement de tenue ce qui déclenche d’autres conventions. Cela théâtralise d’autres situations, Jacobson 1994. Ce sont les acteurs qui décident de ce qui est d’un comportement et d’une conduite convenables ou non au présent instant, et conforme aux normes et aux règles établies.
Étant né dans une certaine famille, à une certaine époque et à un certain endroit, l’individu accumule un capital économique, culturel et symbolique issu de son milieu social Bourdieu, 1994, ce qui se laissera voir à travers le mode de vie de la personne.
Bild 3
La robe de soie refaite, d’Eva von Krusenstiena KLM 36.023
4
Les femmes qui sont représentées dans ce catalogue font partie/ont fait partie d’un milieu de haut rang. Cependant, il serait facile d’avoir des idées préconçues et de croire qu’elles avaient en sorte faites des dépenses à l’infini, achetant des vêtements à leur guise mais, à mon avis, ça n’a pas été le cas. Ces femmes ont eu le sens de l’économie, étant consciencieuses de réduire leurs dépenses par différents moyens. Elles ont fait raccommoder ou bien raccommodaient elles-mêmes quelques ensembles pour qu’elles puissent les porter un peu plus longtemps et à diverses occasions. Même si ces femmes-là se sont beaucoup intéressées à l’habillement, ce « savoir s’habiller » a eu son prix et dans ce cas, il n’a pas fallu gaspiller à tord et à travers.
Bild 3
Comme exemple : la robe de soie d’Eva von Krusenstierna refaite à neuf. KLM 36.023.
Je présente ci-dessous l’histoire de la mode, en version abrégée puis une biographie des femmes qui ont porté ces habits. Auparavant, il va de soi de définir le mot mode et l’expression « savoir s´habiller ». La thèse de Maja Jacobson nous laisse découvrir que le style, mis en relation avec les vêtements, concerne leur forme. Les contours, les coupes et les mesures en font leur description. L’individu se sert de ces moyens-là pour exalter son identité et son mode de vie. Il existe indépendament de la mode. Le style peut être moderne ou démodé, (Jacobson, 1994).
Elle compare la mode à un changement périodique du style ou à un goût déterminé par le temps. Une nouvelle mode tient aux innovations qui sont petit à petit prises en considération par de plus en plus d´individus. Quand l’acceptance de celle-ci est suffisante, une nouvelle notion de style vestimentaire et d’idéal corporel voient le jour . Le processus employé consiste en plusieurs étapes; l’inédit, le choix, le consentement et la disparition (Lönnquist, 1976 et Jacobson, 1994). Le style en vogue disparaît au moment où il n´est plus moderne, ce qui est la raison pour laquelle des particularités comme le temps et la variation sont de grande importance dans le processus de création de la mode, (Jacobson, 1994).
Histoire abrégée de la mode
À la fin du XIXème jusqu´au début du XXème siècles
L’évolution de la mode est considérable à la fin du XIXème siècle et quelques décennies ultérieures au XXème siècle. Pendant cette période, l´industrie était en plein essor dans notre pays et les articles d’habillement issus de l´industrie de vêtements appelée « la confection » devenaient un triomphe. Auparavant, les vêtements étaient faíts d´aprés des principes d´artisanat par des artisans de la couture spécialisés et des couturières ou des mères de famille dans les foyers.
Le mot confection provient du français et signifie fabrication en série. Des vêtements confectionnés ne sont pas réalisés sur-mesure. Les vêtements commencèrent même à être fabriqués en série dans les tailles 34-46 pour dames et 46-56 pour hommes par des couturières disposant de machines à coudre. Les vêtements pouvaient ensuite être vendus dans des boutiques spécialisées, des manufactures ou par correspondance. Cela n´a pas été permis en Suède avant 1834.
Bild 4 5
À l´exposition, nous pouvons remarquer un haut de soie noir marqué KLM 36, étant muni d´une étiquette à l´intérieur au nom « Varuhuset Lundbergs, Helsingborg » (le grand magasin Lundberg à Helsingborg). Au dire, ce haut a appartenu à Cecilia Staël von Holstein (1854-1929).
La mode féminine à la Belle Époque (1890-1914) nous vient sous bien des rapports de Paris. Elle consiste en de longues robes, d’ensembles à deux pièces ou de longues jupes avec chemisier et veste..
À la fin du XIXème les chemisiers et les robes sont à col très haut. Les manches à gigot peuvent être garnies de plies de fils fins et/ou de dentelle. Elles sont étroites au bas, y distinguant de larges manchettes que l’on boutonne avec des boutons-pression, des œillets ou des boutons. Les chemisiers peuvent être boutonnés soit à l’arrière soit à l’avant de la même façon que les manchettes. Les boutons peuvent être revêtis de la même étoffe que le chemisier et/ou la veste du tailleur. Les chemisiers sont parfois garnis d’un bavoir croisé de dentelle. Les jupes sont fabriquées en lés assez étroites dans le haut pour être évasées autour des jambes. Il fallait cacher ses jambes sous les jupes et les robes.
Les tailleurs, les chemisiers et les robes sont décorés et bordés de boutons, de bandes de soie, de velours et de fourrure. Les tenues de tous les jours sont faites de coton et de laine, puis, ceux qui en ont les moyens se font faire des vêtements de soirée en soie. À l´exposition peuvent être distingués un haut et une jupe en soie blanche qui ont appartenu à Eva v Krusenstierna, la fille de Cecilia Staël von Holstein (1881-1957). Leurs numéros d´inventaire sont le KLM 36.024:1 ainsi que le 36.024:2.
L’idéal pour la silhouette est le S ou la forme d’un huit, cela signifie que la femme doit avoir
des hanches galbées, une poitrine haute, une taille mince, des épaules étroites et un cou fin (Lewenhaupt, 2001). Pour se faire une taille cintrée, la femme porte un corset à lacets qui est fortement sérré. D’après le dictionnaire de l’Académie suédoise, le mot corset se définit comme suit : « faisant partie de la tenue féminine, sous-vêtement de robe, pièce enserrant fortement le tronc dont la fonction principale est de former le corps pour que la robe puisse convenir au mieux,
6
puis munie de fanons de baleine, surtout équipé d’un dispositif à lacets ce qui permet de serrer fortement ». Ce mot est d’origine française, qui, de son tour nous vient du mot corps.
Le corset est fait d´un tissu épais et résistant, doté d’un grand nombre d’enveloppes dans lesquelles sont cousus des arêtes de baleine ou des lames de fer pour aider à former le corps. Le corset est lacé dans le dos ou à l’avant. D’origine, il recouvrait la majeure partie du haut du corps, de l’emmanchure jusqu’aux fesses. Il finit par se retrécir pour recouvrir la taille. À la fin du XIXème siècle, la taille idéale est de 32 cm, ce qui signifie que deux mains pouvaient l’entourer, (Lewenhaupt, 2001). Il est arrivé que les femmes se soient faites opérer les côtes pour faciliter le laçage et il y en avait qui dormaient avec leur corset pour qu’elles puissent se mouler une taille de guêpe tant désirée (Lewenhaupt, 2001). Le corset était porté par des femmes de différentes classes sociales. Il disparut dans les années 1910 pour connaître un renouveau dans les années 50, 80 et 90.
Aux alentours du changement de siècle, l’Art Nouveau devient le style artistique prédominant. Il fait son apparition à l’exposition de 1897 à Stockholm. L’habillement est sous l´influence des formes bouffantes.
Des bijoux de toutes sortes sont portés par rapport au style des vêtements. On peut distinguer des broches et/ou des peignes de parure. Les camées ainsi que les broches ornées de perles sont à la mode.
L’habillement du moment prend l’apparence de plusieurs couches. Au dessous de robes longues, les femmes portent des porte-jarretelles, des jarretelles, des bas, des gaines-culottes et des jupons. Elles sont chaussées de bottines à lacets, en cuir. Elles ont en général les cheveux longs arrangés en forme de chignon et ornés de barrettes ou de peignes de parure.
Bild 5
Une veste demi-longue de soie noire, ornée de boutons en tissu et aux détails minutieux, qui a appartenu à Cecilia Staël von Holstein..
Bild 6
Eva von Krusenstierna 1904 au style vestimentaire Art Nouveau. À l’exposition, on y trouve sa propre photographie encadrée, de modèle Art Nouveau.
7
La première permanente fut tout d´abord découverte par Karl Nessler en 1904.
Le traitement prenait 12 heures et était cher. En revanche, la plupart des femmes, qui se coiffaient, utilisaient des fers à friser.
Les femmes portaient de grands chapeaux ornés copieusement de fleurs, feuilles, bandes, plumes, panache et voile. Celles, qui avaient des activités professionnelles, arrangeaient leurs cheveux en chignon sur la nuque.
La mode se répandit de Paris jusqu’en Suède à travers les illustrations de mode des magazines commeVogue qui était introduit sur le marché le 17 décembre 1892 comme hebdomadaire. On pouvait y voir une pièce jointe se composant de patrons en français sur vêtements couture, ce qui le rendit particulièrement attrayant, (Lewenhaupt, 2001). Les lecteurs furent inspirés en regardant les illustrations ainsi que par l´étude des patrons. Ceux, qui en avaient les moyens, avaient recours à des couturières à domicile et couturières de création, surtout quand des vêtements d’élégance, par exemple en soie, devaient être faits par rapport aux patrons des magazines.
Plusieurs articles d’habillement dans la collection von Krusenstierna sont des créations des artisans de la couture, avant d´être remises en état pour être utilisées à d’autres occasions. La soie est malgré tout un tissu d’exclusivité. Un tel exemple serait la robe d’Eva v K au numéro d´inventaire, KLM 36.023, de taille intacte. En outre, la robe a probablement été raccourcie pour qu´elle puisse être réemployée et le jabot de dentelles a été fait petit à petit.
Jusqu’en 1904, les chapeaux sont portés tout droit sur la tête. Par la suite, on les mettra en biais, après quoi ils ont tellement été penchés à l´avant que même le revers du rebord se devait d´être orné. Des oiseaux artificiels et de vraies plumes étaient des décorations du moment.
Aux alentours de 1908, les coiffures s´élargissent sur les côtés afin que les femmes puissent porter les chapeaux à larges bords qui sont en vogue. À la Belle Époque (1890-1914), les femmes avaient les cheveux longs : elles portaient de ce fait des blouses (kamkofta) ou des vestes (kamrock) de négligé. C´était un genre de robe de chambre d´étoffe légère qu´elles enfilaient,
Bild 7
Dans la collection de vêtements appartenant à Eva v K, l’exemple KLM 36. 003, on peut distinguer plusieurs tenues en coton, de couleur blanche - blouses et vestes de négligés. Une autre tenue (blouse de négligé) ornée de parures inombrables, à plies de fils fins au bas, a le numéro d’inventaire KLM 36.006.
8
pendant qu’elles se peignaient et se faisaient belles. Celle-ci est aussi appelée peignoir provenant du verbe – se peigner.
1910-1919
L’industrialisme s’infiltra dans les foyers suédois. Ceux qui en avaient les moyens pouvaient acheter des appareils ménagers, ce qui facilite le travail domestique. À cette époque, les femmes d’une certaine corpulence sont favorisées. Avant le déclenchement de la Première Guerre mondiale, les jupes commencent à se rétrécir. Les femmes montrent leurs mollets tandis que le deux-pièces devient à la mode.
Il y a eu dans les années 1910 une tendance à ce que la jupe prenne une forme étroite au bas au moment où le chapeau devint plus large. Dans certains cas, le chapeau a pu atteindre une circonférence de deux mètres. Cela s’est poursuivi jusqu’en 1911, la coiffure s’est alors adaptée à la forme de la tête et les chapeaux se sont rétrécis. Il était plus coutumier d’assembler les cheveux en forme de chignon sur la tête à l’aide d’épingles, (Resare, 1993).
Les bas de soie brillants, à la couleur de la peau, ont été introduits, (Lewenhaupt, 2001) et la tige des bottines s’est raccourcie. Les vêtements devinrent dans l’ensemble fonctionnels en ce qui concernait la forme. La jupe cloche pouvait descendre jusqu’à la cheville, quant à la veste elle va au niveau des hanches tout en moulant le corps. Au-dessous de celle-ci, la femme revêt un chemisier de soie ou de voile. Sous le chemisier, elle portait un justeaucorps, un genre de camisole, et des pantalons bas. La brasière et le soutien-gorge sont lancés.
La Première Guerre mondiale, d’une durée de quatre années, se déclencha en 1914. Les femmes participent beaucoup plus à la vie professionnelle qu’autrefois ce qui influençe la forme des vêtements. Les jupes deviennent plus étroites. On attache une ceinture à la taille pour la mettre en évidence. Le bord des chapeaux rétrécit et la calotte augmente en hauteur. Les formes des chapeaux en vogue sont celles de la ruche, du dé à coudre ou des champignons ainsi que des turbans. Bien naturellement, il se produit des problèmes durant la guerre, comme ceux de ne pas pouvoir trouver le matériau nécessaire aux chapeaux et vêtements.
À cette époque, il était beaucoup plus question d´acheter une voiture pour ceux qui en avaient les moyens. La mode en fut influencée par l´introduction du pardessus de voiture et du trench-coat mais aussi par la tenue de loisir. Les couleurs à la mode sont le gris, le gris-violet et le mauve. Les femmes, dans les pays en guerre, travaillant dans l’industrie, portent des bleus (Lewenhaupt, 2001).
Dans les années 1920
En 1921, les femmes ont obtenu le droit de vote en Suède, (Lewenhaupt, 2001), leur donnant donc la possibilité de mener une vie autonome. Eva von Krusenstierna était professeur d´économie domestique à son mariage (enseignement des droits du consommateur et des travaux ménagers). Elle prêchait aux mères de famille l’importance d’économiser, de faire à ce que les foyers restent à bon état, de faire de la bonne cuisine pour la famille et d’entretenir ses chaussures ainsi que ses vêtements. Dans les collections, on y trouve sa boîte d’entretien de cordonnerie qu’elle utilisait pour la réparation et le ressemelage des chaussures.
9
Bild 8
Ces trois robes ont été portées par Ulla von Krusenstierna, dans son enfance
KLM 36.004, 36.005 et 36.008. Voici l’aube de confirmation d’Ulla..
À partir des années 20 apparaît un nouvel idéal et un nouveau genre d’individu, celui que le chercheur anglais Mike Featherstone appelle « une conception du soi ». L’exaltation du nouvel individu se voit à travers les acteurs qu’Hollywood a lancés sur l’écran et dont le style a été copié par de jeunes femmes et, à certain point des hommes, un peu partout, même en Suède. Ça devint moderne de ressembler aux stars de cinéna. Les jupes et les robes descendent jusqu’aux genoux, laissant à nu les jambes des jeunes femmes. (En 1927, les robes étaient tellement courtes qu´elles ne descendirent même pas jusqu’aux genoux). Les bas de couleur de peau devinrent à la mode, (Deutsch, 2003.) Ceux, qui sortaient beaucoup, avaient un reguin d’intérêt pour le jazz.
C´est la ligne masculine plate, droite et simple aux seins écrasés qu’on a comme idéal, à savoir le style de la femme émancipée, Lewenhaupt, 2001. Malgré cela, les corsets se font rares. En revanche, une gaine élastique qui écrase les seins, sans resserer la taille, est employée. Les robes sont droites, décolletées et faites de tulle légère. Dans les collections sont distinguées quelques robes pour fillette, en tulle, que la fille d’Eva Ulla v Krusenstierna a porté dans son enfance.
À cette époque-là, il est moderne d’avoir le cou, la nuque et les bras dénudés. Les modèles sont géomètriques et les couleurs neutres. En outre, la mode suit l´évolution rapide et technique qui a lieu dans la société, (Lewenhaupt, 2001).
À Paris se trouve la grande couturière Coco Chanel (Gabrielle Bonheur, 1883-1971) qui y ouvrit une boutique en 1910. Elle naquit dans un milieu pauvre à Saumur, dans la vallée de la Loire, s´élevant par le travail de la pauvreté. Elle a passé sa jeunesse dans un orphelinat catholique où elle a appris à coudre.
Elle lança le nouveau style pauvre à savoir la nouvelle pauvre qui se composait de vêtements fonctionnels de tricot, (Lewenhaupt, 2001). Elle avait un modèle qu´elle modifia un petit peu d´année en année, tout en mixant le féminin avec le masculin pour un
10
idéal féminin qui était appelé la garçonne. En suédois, çe serait en quelque peu le garçonnet et la fillette. Les femmes se font couper les cheveux à la garçonne.
Une courte coiffure de page « à la Jeanne d´Arc » à savoir au niveau des yeux, est en vogue au début des années 20. C´est alors qu’apparut la coiffure ondulée. Les cheveux ondulés, provenant du mot anglais « Shingle » (bardeau) donnent une apparence ondoyante. Les cheveux, clairsemés dans la nuque, sont coupés à la façon d’une coiffure masculine. Les femmes se font onduler les cheveux soit à la permanente soit au fer à friser.Les cheveux sont plus coupés à l´arrière qu’ils ne le sont à l’avant, avant d´être terminés en pointe dans la nuque. Afin qu´ils soient écartés du visage, on se sert de boddy pins – épingles à cheveux en métal. Cela a initialement produit une vive émotion étant donné que les femmes ressemblaient en partie aux hommes.
Pour que les cheveux restent en bonne condition, il est recommandé qu’ils soient lavés toutes les deux semaines sans quoi le cuir chevelu peut être endommagé par du shampooing vigoureux. En 1933, le premier shampooing sans savon fait son apparition aux États-Unis. Après le lavage, les cheveux sont ainsi rincés au vinaigre d’alcool pour les rendre brillants.
En 1923 est introduite la cloche de feutre facile à fabriquer en grandes séries. Ce chapeau s’enfonce jusqu´aux sourcils pour en recouvrir toute la tête. À la fin des années 20, le bord du chapeau n’exista pratiquement plus. Les chapeaux sont ornés de rubans brodés et de bijoux. À la fin des années 20, un grand nombre d’individus avaient la tête dénudée et le bronzage devint populaire.
La mode devait être fonctionnelle. Le costume masculin était considéré comme un point de départ. Les créations de Chanel consistent en des robes courtes, pantalons bouffants, tailleurs et robes simples ce qui contribua à un énorme succés. Elle porte ses propres vêtements. Dans les années 20, elle présente quelques vêtements de base qu’elle considérera pouvoir constituer la garde-robe féminine toujours actuelle – la petite robe noire, son fameux tailleur bordé d’un ruban ainsi que le pantalon. Ses créations se composent de tissus comme le jersey et le tweed, elle élabore des colliers, mélangeant de vrais et de faux matériaux en zones superposées. Elle créa une mode éternelle.
Un habillement sans chaussures n’est pas un habillement complet. Les chaussures de femmes dans les années 20 commencèrent à être fabriquées à la machine. La mode, à cette époque, se caractérise de talons hauts et étroits ainsi que d’une lanière allant de cheville en cheville. On en trouve aussi bien en cuir qu’en mocca dont l’intérieur est fourré d’une mince couche de cuir souple.
Dans une salle-vitrine sont exposées les chaussures d’Eva v K. Elle a apprit à les réparer et à les ressemeler chez un cordonnier à Strängnäs. De cette façon, elle a pu faire assortir son habillement avec ses chaussures afin d’être coquette aux soirées auxquelles elle a assisté étant l’épouse d’un officier.
1930-1939
Dans les années 30 est apparu le fonctionnalisme se caractérisant par l’accent qui était mis sur la fonction et le bon sens dans l’art et l’architecture. Dans les années 30, les icones de style modal sont exaltés par le duc et la duchesse de Windsor, le prince de Galles et Wallis Simpson ainsi que Coco Chanel en sa propre personne. Wallis Simpson était comme faite taillée pour l’idéal de son temps. Elle était longue, mince et très bien coiffée.
11
Au début des années 30, les jupes comme les coiffures des femmes prenèrent de nouveau de la longueur. On permanente les cheveux pour les friser et le coût de la permanente baisse. C’est plus à la portée de la main pour un plus grand nombre de femmes de se faire permanenter. Les cheveux blond platine sont à la mode, (Resare, 1993).
La taille est de nouveau marquée. Mis à part Chanel, la modeliste italienne Elsa Schiaparelli inspire les gens consciencieux de l’impact de la mode à travers ses créations.
À la fin des années 30 alors que la guerre se rapproche, le style passe au masculin. Les habits sont pourvus d’épaulettes et les pantalons deviennent plus courants. Les vêtements se confectionnent en crêpe ou en laine. Le nouveau constitue ce qu’on appelle le drape-cut, à savoir un vêtement drapé qui donne une coupe impeccable.
Au fil des années 30, il est accepté que les gens portent les mêmes genres de vêtements tout au long de la journée, ce qui était dorénavant impossible. Greta Garbo et Marlene Dietrich sont quelques unes des stars de cinéma qui exaltent le style de leur temps. L’idéal fondamental féminin des années 30 se caractérise par la minceur, de longues jambes, des seins écrasés, des hanches étroites et l’activité physique. Le short devient un vêtement populaire d’été à comparaison au pull-over de yacht et au pantalon à jambes bouffantes. Les maillots de bain sont moullants et le maillot de soleil est un deux-pièces – soutien-gorge et culotte courte. On met l´accent sur l’activité et l´entraînement physiques.
Le style vestimentaire, exhibé par les stars du cinéma, est de design des grands créateurs de mode des magazines pour femmes du monde entier et aura un grand impact médiatique. Leur look est intensivement copié de même que leur style vestimentaire, leurs coiffures en vogue et leurs produits de maquillage. Dans les années 30, les yeux et les lèvres sont mis en évidence grâce au maquillage. Les yeux sont encadrés au pinceau, au fard à paupières, au mascara et à l’aide de cils amovibles. Ça devint moderne de s’enlever ou de se raser les sourcils afin de les remplacer par des traits peints à même la peau. Les femmes, en général, utilisaient de la poudre pour le teint et du brillant.
La longueur des jupes et des robes va de haut en bas pendant les années 30. Tantôt elles sont courtes, tantôt longues jusqu´aux mollets. En 1937, aux États-Unis, la compagnie Du Pont sollicite une patente pour le nylon. Ça attendra jusqu’à 1940 avant que les bas ne soient disponibles sur le marché et, à leur sortie, il en est vendu 72 000 seulement à New York le premier jour, (Deutsch, 2003). En 1939, la fermeture éclair, d’une importance capitale pour les modèles avenir, fait son entrée.
En 1937, la coiffure page, « à la Jeanne d´Arc » avec les cheveux tombants jusqu’aux épaules est introduite. Les chapeaux rétrécissent et le bord devient irrégulier. On les met en biais sur la tête. Le chapeau tyrolien et marin sont à la mode ainsi que le turban drapé de jersey, (Resare, 1993).
Les couleurs à la mode correspondent à différentes nuances comme le gris, le vert de mousse, le marron, le bleu marine et le blanc. En 1930, Chanel présente une collection de style romantique constituée d’amples jupes de tulle et de volant. Les sous-vêtements deviennent plus petits et se composent de soutiens-georges, de slips et de combinaisons en coton, en soie ou en fibres artificielles. Les bas sont tenus en place par des porte-jarretelles. À la fin de cette période sont aussi lancés les vêtements pour maman.
12
1940-1949
Rien ne fut ce qu’il était au déclenchement de la Deuxième Guerre mondiale en 1939. Le rationnement exige des coupons particuliers pour l´achat de certaines denrées. La soie comme le nylon se font rares. Pour cette raison, les gens raccommodent leurs chaussettes pour qu’elles se tiennent un peu plus longtemps en bon état. À défaut de bas de soie, il y a des femmes qui colorent leurs jambes avec du maquillage à couleur de peau à base de café ou de colorant alimentaire. Il arrive même qu´elles se colorent à même les jambes à l’endroit des fausses marques de couture des bas, (Deutsch, 2003).
Au fil des années 40, les hivers sont extrêmement froids. C’est pour cela que les femmes portaient des pantalons quand il faisait froid ou bien des chaussettes de tricot accompagnant les jupes, les tailleurs ou les robes. Les sous-vêtements se composaient de slips, de soutiens-gorges, de justeaucorps et de jupons. Dans la collection, on y trouve des combinaisons ou des juste-au-corps qu’Ulla von Krusenstierna a portés. Leurs numéros d’inventaire sont le KLM 36 009:36 007 ainsi que le 36 001
Bild 9
Les gens font des économies, vivent chichement et raccommodent de leur mieux. Des rideaux de velours pouvaient être transformés en un nouvel habit. Un tailleur prend une nouvelle apparence grâce à de nouveaux boutons et bandes. Le volant donne de la légèreté à la jupe ou la robe. Les cardigans sont ornés de broderies et il se fait moderne de porter des bérets basques ou des turbans. Les femmes portent des manteaux de fourrure aux épaules rembourrées, des redingotes de lainage ou des vestes évasées jusqu’à mi-corps. Les gants et les moufles s’emploient couramment. Les chapeaux sont portés en biais au début des années 40.
13
Au fil du temps, un style finit par prévaloir – la veste et la jupe ou la veste et le pantalon. Les costumes masculins en sont des sources d’inspiration. Les couleurs du moment sont le brun, le gris, le noir, le bleu marine, le kaki, le vert de mousse et le jaune. Le look des stars de cinéma comme Esther Williams, Rita Hayworth et Marlene Dietrich est régulièrement imité par les jeunes femmes en Europe ou aux États-Unis.
Pendant la guerre, une nouvelle mode lancée par Christian Dior et de conception avant - gardiste à savoir the New Look prospère à Paris. Pour arriver à porter ces vêtements, les femmes se doivent d’avoir la silhouette d’un sablier, la taille cintrée, la poitrine haute ainsi que les épaules étroites et arrondies. La longueur de la jupe augmente de 14 cm jusqu´à 24 cm au-dessus du sol. Les jupes sont cintrées à la taille pour s’évaser au bas. La veste appropriée est faite sur mesure. Ce style se maintiendra jusqu’en 1954. C’est alors qu’il en lance un nouveau à savoir la ligne H, ligne « haricot vert », the flat Look, (Lewenhaupt, 2001).
Le bikini est lancé en 1946 après avoir été dessiné par Louis Réard. Son nom lui vient de l’explosion nucléaire sur l’atoll Bikini, se composant de quatre triangles assemblés entre eux par quatre lanières étroites. Certains pays l’interdisent à son lancement vu qu’il semble être trop risqué. Il était beaucoup plus petit que le maillot de bain à deux pièces qui était déjà sur le marché. À propos, il n’est devenu populaire que longtemps après le début des années 60.
Au début du XXème siècle, les tenues de sport et de récréation à la fois pour hommes et pour femmes sont lancées. Le maillot de bain une pièce aux jambes longues a fait son entrée. Petit à petit est arrivée la tenue de gymnastique. Dans la collection est montrée la tenue de gymnastique en tricot bleuâtre d’Ulla v Krusenstierna qu’elle employait quand elle allait à l’école normale, 1937-41, KLM 36.010.
La tenue de gymnastique d’Ulla clôturera cette cavalcade de vêtements. Si le musée a de la chance, il y aura peut-être encore plus de vêtements cachés chez la famille von Krusenstierna, qui pourront au fil du temps contribuer au développement de la collection non sans pour cela y présenter de nouvelles surprises.
Bild 10
Voici une combinaison longue à bretelles
14
Bild 11
Voici la tenue de gymnastique d’Ulla v K 1937-41, KLM 36. 010, qu’elle employait quand elle allait à l’école normale. Au téléphone, Ulla m’informa que les jambes de l’ensemble étaient retroussées leur donnant alors la forme d’une jupe quand elle pratiquait l’activité physique.
15
Histoire des femmes de la famille Krusenstierna
Caroline von Krusenstierna
(1838-1922) surnommée Lina par ses amis, née à Stens bruk dans la province de l’Ostrogothie, fille du comptable Johan Petter Wibeck et de son épouse Carolina née Köhler.
Bild 12
Caroline von Krusenstierna née Wibeck.
Le père deCaroline Johan Petter Wibeck
Son épouse Carolina née Köhler
Dans son enfance, Caroline avait quelques liens avec la province de Kalmar alors que l’enseignement qu’elle suivait dépendait à partie de l´endroit où ses parents habitaient. À une période, elle habite chez un commerçant Risberg à Döderhultsvik, pendant qu´elle prend des leçons chez une demoiselle Bolin. Lorsque ses parents habitent Pataholm, Caroline va à l’école chez une vœuve Engström « où les filles de bonne famille » allèrent comme il l’est écrit dans ses propres messages aux archives de la famille Krusenstierna. C´est alors que les cours se terminèrent. Son père trouvait que les jeunes filles devaient apprendre les travaux domestiques plutôt que d’apprendre à lire où à écrire et que sa mère lui donnerait des leçons dans ces matières-là. Dans sa jeunesse, Caroline alla habiter avec sa famille, à Jönköping où elle était confirmée. Après sa confirmation, elle aidera à tenir la maison qu´elle entretiendra toute seule car sa mère était malade et faible.
Lorsqu’elle habite Jönköping, elle et ses frères fréquentent une école de danse. Elle prend part aux soirées, aux courses en traîneau et autres activités. « Elle est à cette période une femme élégante, svelte, pompeuse et plantureuse, de très belle silhouette, aux cheveux bruns ondulés puis au teint transparent de faible rougeur » (des archives de la famille Krusenstierna, table 49).
En 1857, le choléra sévit à Jönköping et Caroline en prend un coup avant d´être soignée à l’aide de cognac. Onze ans plus tard, en 1868, elle rencontre son futur mari, Herman von Krusenstierna. Celui-ci se maria la première fois en 1853 avec Syster Johanna Carolina Linroth (1831-1859).
16
Ils ont eu trois enfants. Les fils Carl Herman (1854-1932) et Herman Mauritz (1856- 1938) puis la fille Lovisa Carolina Hermina (Ina) (1859-1944 ).
Au moment où ses fils de son premier mariage vont commencer l’école à Jönköping, ils ont besoin d´un logement . Leur précepteur Gustaf Kjellberg leur recommande d’être placés en pension chez la famille Wibeck qu´il connait de part sa sœur Hulda Kjellberg. Hulda est la meilleure amie de Caroline Wibeck. *Herman v K désire lui-même s´occuper de cette affaire non sans demander à Hulda de le suivre vu qu’elle connait cette famille. Ils sont accueillis par Caroline dans la maison Wibeck, ses parents n’étant pas à la maison. À l´instant même où Herman voit Caroline, il s´intéresse à elle sur le champ.
« Après le départ de v K, Hulda Kjellberg lui dit que le capitaine v K sembla plutôt être sur la voie du mariage que celle de s’occuper de la pension de ses fils car il n’enleva même pas un instant les yeux de Caroline. Après cela, le capitaine v K visita souvent la maison Wibeck pour souhaiter le bonjour à ses fils puis, un été, Caroline W. fut invitée à passer deux semaines à Kyrkeslätt, (la maison de la famille von Krusenstierna). C´est alors qu’il fut remarquablement courtois, étant plein d´attention à son égard. Lorsque la belle-mère de v K, madame Linroth, meurt en 1874, il invite Caroline W à Kyrkeslätt. Elle y va donc en compagnie d’Ina von Krusenstierna qui est en pension chez les Wibeck pour s’installer à Kyrkeslätt, une grande partie de la saison estivale pendant laquelle v. K lui demanda sa main en mariage » (des archives de la famille Krusenstierna, table. 49).
* Herman Viktor est né dans un cloître dans la commune de Vena. Il devint cadette à Karlberg en 1838 pour y passer son examen d’officier en 1842. Il accéda au poste de lieutenant en 1848, capitaine en 1862, chef de la compagnie Wilske en 1864 et major général en 1873. Il demanda sa résignation de l’armée en 1878 avant d’être comptable au bureau de banque « Småland enskilda bank » à la ville de Gränna en 1882. Il était propriétaire de Kyrkslätt dans la commune d’Åsaka, province de Skaraborg entre 1856-1878. Ils déménagèrent de Kyrkeslätt pour Gränna en 1878 avec trois petits garçons. Les trois cadets naissent à Gränna entre 1879 et 1883.Herman Viktor n´a pas de travail au cours des premières années parce qu’il touche une pension militaire. On était mis à la retraite de bonne heure à l´armée. Ulla écrit que son père devint retraité à l´âge de 50 ans, au rang de major. La même chose aussi s’était apparement produit avec son grand-père.
Bild 13
La première épouse d’Hermans Syster Johanna Carolina f. Linroth
Bild 14
Les enfants d’Herman von K de trois lits, de sa première femme qui meurt à l´accouchement de leur fille.
Caroline épouse le major général du régiment de Skaraborg, Herman von Krusenstierna, au grand hôtel à Jönköping en date du 23 septembre 1874. Il avait 50 ans et elle 36 ans. Les témoins sont le capitaine Conrad Edborg et le comptable de banque Axel von Sydow. Les garçons d’honneur sont Gustaf Köhler (cousin de Caroline W) et Carl Herman von Krusenstierna. Les demoiselles d’honneur sont Mina Köhler (cousine de Caroline W) et Ina von Krusenstierna.
17
Bild 15
Caroline v K
Bild 16
Herman von Krusenstierna
Caroline et Herman ont six enfants ensemble : Philip (1875-1938), (le fondateur des archives de la famille von Krusenstierna), Adolf Herman (1876-1896), John 1877 , Edvard 1879-1880, Elsa Carolina (1881-1884) et Fritz (1883-1935).
L’ainé Philip épousa par la suite Eva f. Staël von Holstein qui est de même affectée à l’exposition par son habillement.
Après la mort d’Herman en automne 1892 à l’âge de 68 ans, Caroline déménage de Gränna pour Jönköping, habitant au 21, rue Brunn (Brunnsgatan 21) dans un cinq pièces avec cuisine. En 1896, elle déménage au 3, rue du capitaine (Kaptensgatan 3), habitant dans un quatre pièces avec cuisine. À l’automne 1912, elle dissout son foyer, met ses meubles au grenier afin d’aller vivre avec son fils Philip à Stockholm. Ça lui fait trop cher de vivre à Jönköping dans son propre ménage. De plus, son fils cadet habite chez elle sans pour cela aider aux économies.
Ulla, la petite-fille, écrit que sa maman lui a raconté qu’il n’était pas aisé d´avoir sa belle-mère en pension chez elle. Elle était exigeante, demandant régulièrement de l’attention. Qui plus est, elle est partialle envers ses petits-fils Philip et Carl-Axel. Ce dernier est choyé à chaque instant avec des bonbons pendant qu´elle tape Philip sur la tête avec ses aiguilles à tricoter, le traitant de « garçon bête ». Pendant que Caroline vit avec son fils et sa belle-fille, elle met au monde leur troisième fils Bo, après quoi la belle-fille ne supporta probablement plus sa belle-mère.
« Ma mère, je la vois comme une dame de haute taille avec une petite mèche noire sur la tête, assise dans un fauteuil. Nous les enfants marchions à la queue leu leu tout en disant bonne nuit. J’avais trois à quatre ans » (La petite-fille Ulla).
À l’automne 1914, Caroline se réinstalle à Jönköping, reconstituant le ménage. Elle habite Jönköping jusqu’à sa mort le jour de la St Sylvestre 1922. Le décès officiel fut le cancer du sein, mais la cause immédiate était l’embolie cérébrale. Ses obsèques ont eu lieu dans l’église Sofia à Jönköping.
Bild 17
Les frères Adolf, Philip, John et Fritz v K en 1885. photo. Herm. Stafhell, Jönköping
18
Bild 18
Caroline v K Noël 1911 chez le huissier Carl Wibeck. À gauche, le cadet Fritz von Krusenstierna, Caroline elle-même, Carl Wibeck, Emma Wibeck née Broberg ainsi que le neveu, l’inspecteur des Eaux et Forêts, Edvard Wibeck. Debout Axel, Otto, Sven, Carl-Gustaf et Nils Wibeck.
La belle-fille Eva
La belle-fille de Caroline Eva von Krusenstierna (1881-1957) surnommée Vava, naquit à Kristianstad. Elle est la fille du colonel Axel Olof Staël von Holstein et de son épouse Cecilia née Nordenfeldt.
Dans son enfance, Eva était très malade et chétive. Son père lui donna les soins médicaux, veillant à ce qu’elle mangea correctement ce qui la rétablira dans l’avenir. Elle est la quatrième enfant d’un groupe de treize frères et sœurs. Elle habite Kristianstad jusqu’à ce qu´elle ait 28 ans, épousant alors l’officier Philip von Krusenstierna en 1909.
Les parents d’Eva veille à ce que leurs filles ont une bonne éducation, ce qui n’était pas de coutume à cette époque. Elles sont nées entre 1876 et 1899. L’ainée devient l’une des premières avocats de Suède. Eva ainsi que deux de ses sœurs deviennent professeurs d’économie domestique. Une cinquième sœur est titulaire du titre de professeur d’histoire et de géographie, la sixième n’a pas eu le temps de suivre des études à cause de son mariage prématuré.
19
Bild 19
Eva née Staël von Holstein avec ses parents, ses frères et sœurs en 1897? De la droite, Eva se trouve en 2èmeposition. Remarquez l’ habillement qui est typiquement de son temps.
.
Avant son temps – professeur d’économie domestique et directrice de l’école de filles Dahlska
Eva a une grande passion pour les chevaux. La selle de femme sur laquelle elle allait à cheval se trouve aujourd’hui encore à la propriété d’Ågesta dans la province de Sörmland. Les prospectus et autres parures qu’elle collectionnait devaient de préférence avoir des motifs de chevaux. Elle aimait aussi les ouvrages, faire de la couture, dessiner et faire la cuisine dans son adolescence. Elle a suivi des études à l’école normale, cursus de la section travaux ménagers à Stockholm et, par la même occasion, habitant Stockholm, elle en a profité pour suivre un cours à l’école technique (Tekniska skolan), qui était le prédécesseur des Beaux Arts (Konstfack). Son premier tableau de peinture à l’huile est accroché dans le salon de la famille Krusenstierna, au musée, ainsi qu’une nature morte qu’elle a créée. Elle oriente son fils Philip vers la peinture, aux années 30, alors qu’il commençe à s’y intéresser.
Les connaissances apprises à l’école technique (Tekniska skolan) lui sont utiles plus tard dans la vie quand elle se marie. Elle élabore des esquisses pour modèles de meubles qu’elle laissa un menuisier lui fabriquer.
Elle était dans l’ensemble très minutieuse quant à l’entretien de sa maison, d’après Ulla. Les meubles sont peints et décorés d’une manière technique. Les tissus usés d’ameublement sont remplacés par d’autres plus nouveaux. Elle a regretté de ne pas avoir appris à tisser, s´avisant que sa fille Ulla et la cadette apprendraient à le faire.
À peine vingt ans, Eva termine ses études. Elle fait quelques remplacements comme professeur d’économie domestique à l’école de filles Dahlska à Kristianstad. En 1907, l’école devint une école populaire supérieure dont les principales matières en sont l’économie domestique et la menuiserie. Eva était professeur d’économie domestique et directrice générale de l’école, y travaillant
20
jusqu’à son mariage avec Philip von Krusenstierna en 1909. À cette époque, les professeurs de sexe féminin n’ont pas l’autorisation de se marier.
Un(e) journaliste aux initiales E-a fait un reportage sur l’école Dahlska dans la revue « Ma maison » Mitt hem no 17, 1907.
« Étudiant l’école de plus près, on s’aperçoit qu´elle est fondée sur les principes des disciplines pratiques. La matière la plus importante, l’économie domestique, comprend essentiellement les connaissances alimentaires, la cuisine avec estimation minutieuse des prix et l’hygiène, en plus l’initiation à la lessive, au calandrage. puis au repassage. Les ouvrages se composent de la couture et lingerie, des prises de mesures, du calcul de consommation de tissus, de la faculté de distinguer différentes étoffes et différentes qualités, ainsi que du tissage et de faire de la dentelle aux fuseaux. »
En plus, il y avait des cours d’hygiène, de puériculture et de soins féminins du corps. Les élèves avaient douze ans à leur entrée. Le(a) journaliste décrit le travail d’Eva Staël von Holstein comme suit :
« À l’école de filles Dahlska, mademoiselle Staël von Holstein se place au premier rang comme professeur d’économie domestique et l’école lui est très reconnaissante de cette place éminente qu´elle tient plus précisement dans les diverses matières citées ci-dessus. Avec ardeur sans relâche et affection pour les enfants, elle semble même arriver à éveiller le moral à travers son dévouement pour les jeunes pour qu´ils puissent être formés à la façon d’honnêtes et de bons citoyens. »
Au comice agricole de la même année à Kristianstad en1907, Eva donne une conférence sur l’économie domestique. Elle fait des observations sur la nécessité d’économiser et d’avoir une maison où règne l’ordre. Elle décrit dans une lettre qu´il y a tant de travaux manuels à exécuter avant le comice agricole, et en plus il faut tenir un discours.
C’est probablement avec une certaine nervosité qu’elle aborde la tribune. Elle écrit à sa mère
Bild 20
Eva en qualité de professeur d’économie domestique en 1906
Bild 21
Eva en mai 1907. La photo a pu être prise au moment des fiançailles avec Philip v K. Les vêtements sont typiquement de l’époque. Le haut est muni de manches bouffantes dit à gigot, la taille est cintrée et la jupe longue.
21
Bild 22
Eva Staël von Holstein
Bild 23
Philip von Krusenstierna
le 9 juin avec ironi quand tout prit fin. « Ça s´est entendu beaucoup plus loin qu´ils ne l´imaginèrent, car il leur sembla que ma voix soit plus forte maintenant, (sans pour cela être perçante. Ma mère en a sans doute fait l’expérience à chaque fois qu´elle se mit les doigts dans les oreilles) ».
Sa fille Ulla prononça ce commentaire par écrit, au manuscrit du catalogue que je lui avais envoyé pour être lu intégralement : « Ça a dû paraître curieux avec une petite femme vigoureuse comme oratrice principale. L´audience venait de toute la Scanie, comprenant des propriétaires fonciers et de gros agriculteurs. La cousine de ma grand-mère, le parlementaire et le conte Roul Hamilton, l´avaient persuadée d´y participer. »
Bild 24
Le comice agricole de la ville de Kristianstad le 8 juin 1907 alors qu’Eva, soutenue vivement par sa famille, prononce un discours.
22
Eva ne se contenta pas d’enseigner aux jeunes filles. Après son mariage, elle mit en marche des cours de cuisine pour les petits d’un âge de 5-9 ans dans sa propre cuisine alors qu´elle habite à Stockholm avec son époux et ses enfants. On se servait d’une cuisinière à modèle réduit et de récipients de demi-taille. C’était très populaire.
L’attachement à l’habillement et aux chaussures
Elle avait une grande disposition à l’économie dont elle en tirera profit dans son mariage. Vu son attachement aux vêtements et à la couture, elle s’en occupera elle-même n’ayant pas recours à une couturière.
Elle fait elle-même ses robes de style changement de siècle. « Il est naturel, qu’étant mariée, de faire de la couture chez soi, y compris des manteaux et des chapeaux, ainsi que des pantalons pour mes frères. À la fin des années 20, je me rappele bien de la façon dont elle confectionnait des culottes de golf pour ses quatre frères alors que l’ainé avait entre 17 et 18 ans. On pouvait acheter des lainages bon-marché au magasin de la filature de laine de Fors à Nyköping » (D’Ulla Pehrsson au sujet de sa mère Eva).
À la mémoire du centenaire de sa naissance en 1981. Ulla écrit les lignes suivantes :
« En 1917, la famille von Krusenstierna déménage avec quatre enfants à Strängnäs. Le nombre d’enfants augmente. L’après-guerre se caractérise par la dure épreuve et la pénurie. Maman est douée à la couture – mais il a fallu s´occuper sérieusement du relevé de compte pour chaussures. Elle fait la connaissance d’un cordonnier de Strängnäs qui lui donne la permission d’apprendre à réparer, à ressemeler et à remettre des talons de chaussures en sa compagnie. Elle se procure un équipement appréciable avec embauchoir. »
« On peut se faire à l’idée la surprise que cela a dû provoquer (…). Une partie des parents comprit que la famille était dans un tel besoin de faire des économies, que maman fût obligée de réparer les chaussures. Il y en a d’autres qui comprirent sa brillante idée et l’esprit d’initiative d’une mère de famille. Nous nous sentons fiers, nous les enfants, de notre maman qui arriva à subvenir à nos besoins par tous les moyens, sans pour cela exercer une activité professionnelle.
Maman était courageuse, nous réparant nos chaussures pendant au moins une vingtaine d’années. Elles étaient enssemelées au cuir véritable, étant même faites au fil poissé sur leur partie supérieure. Les talons sont élevés, cirés, avant d’être remis d’un talon de caoutchouc. Elles sont rapiécées à l’intérieur de morceaux de cuir. Il n’y a que les gros souliers aux talons de cuir qui sont renforcés par des clous de fer à savoir des cabottes. Sa boîte à cordonnerie témoigne des exigences que ce métier d’artisanat demandait avant la mécanisation. »
Dans la haute société, il était de coutume d’avoir des bonnes ou des domestiques à la fin du XIXème et une grande partie du XXème siècles, mais dans la famille von Krusenstierna aucune domestique ne fut employée avant la naissance du quatrième enfant, à savoir Ulla. Par la suite, ils ont eu une domestique pendant quatorze ans. La dernière d’entre-elles, appelée tante Edit y est restée pendant douze ans. Elle resta en contact avec la famille jusqu’à sa mort en 1981. D’après Ulla, elle remplissait les fonctions des parents après leur mort. La tante Edit aidait Eva à la couture. Le père d’Edit était tailleur à Arboga. À son départ de la famille von K, une couturière est arrivée pour aider les jeunes filles v K au plus important dans leur habillement. « Durant toute une semaine, on faisait de la couture et de la confection à neuf. »
23
Eva v K devient un soutien pour les femmes d’officiers quand la famille v K habite à Strängnäs leur donnant un coup de main quand leurs enfants tombent malades. « Elles ont l’habitude de téléphoner pour des conseils lorsqu’elles attrapent de petites douleurs ou de la fièvre. Maman leur donne confiance. À cette époque, on ne fait pas venir le médecin sans bonnes raisons. Il est toujours question de visite à domicile si on tombe malade, c’est évident. Maman n’est pas non plus étrangère à l’homéopathie à condition que celle-ci soit plus efficace », écrit Ulla.
Quand la famille von K déménage à Nyköping en 1924, Eva a une bonne réputation parmi les femmes qui ont des domestiques d’après Ulla. Elles n’arrivaient pas à comprendre qu´Eva avait eu tant de facilité d’être assistée dans les années 20 et 30, d’autant plus que ses domestiques restèrent fidèles à leur poste .
Ce fut une période à grandes réformes dans la société. L’industrialisme prennait son essort et les jeunes filles de la campagne s’en sont allées dans les villes et l’industrie, pour y chercher du travail. Elles travaillèrent plutôt dans l’industrie que dans les ménages. Le terme domestique est remplacé par celui de bonne qui était plus moderne.
Ulla croit que la raison pour laquelle elle a pu garder ses bonnes, c’était sa faculté d’organisation dans le travail. Elle est moderne et avant son temps. Elle établit ce que l´on appelle aujourd’hui des modes d’emploi. Tous les moments de travail sont rédigés par écrit ainsi que le temps qu’ils demandent à être accomplis. Pour elle, le travail et les loisirs sont deux choses différentes. La bonne est libre après dix neuf heures une fois par semaine et un dimanche sur deux. Outre cela, elles ont du temps libre en supplément. On pouvait se rendre compte que le personnel faisait partie de la famille von K.
« La nurse prend ses repas avec nous. La bonne mange dans la cuisine. À la coutume, même dans les années 30, les nurses et les bonnes mangèrent dans la cuisine ou avec les enfants dans une pièce destinée pour » (Ulla Pehrsson).
Sa façon de penser en ce qui était de l’éducation des enfants était de son temps. Elle a eu quatre fils et trois filles. Les enfants étaient élevés équitablement. Ils se relayèrent pour essuyer la vaiselle, les verres et l’argenterie. La porcelaine était placée en fonction d’un système, pour qu’elle puisse sécher toute seule. Il n’y avait pas d’égouttoir.
Ses fils, assis quelquefois l’un après l’autre sur le divan, apprennaient à raccommoder leurs chaussettes. Dans l’enfance d’Eva, il n’était pas demandé à ses frères qu’ils aident aux travaux ménagers. C’était une idée qu’elle a introduit en même temps qu’elle constitua sa famille.
À Nyköping, Eva tient une conférence sur les foyers et la jeunesse. Elle met l’accent sur le fait d’organiser quelques petites festivités dans la vie quotidienne. Les samedis soirs deviennent des points de rencontres agréables pour toute la famille. Sa passion pour la cuisine la suivra toute sa vie. Elle compose des recettes de cuisine et de boulangerie qui sont publiées dans le journal quotidien « Dagens Nyheter » par une bonne amie (Cissi Schmidt). Ulla nous raconte qu´une fois elle retourna chez elle avec une recette pour gâteaux, que lui avait donnée une amie de sa mère. C´est à base de pâte brisée. Il est possible de confectionner cinq petits fours aux divers goûts avec la même pâte brisée – oui, bien sûr qu’Eva reconnut sa recette.
Elle n’hésitera pas de tester de nouvelles choses qui puissent être utiles à l’amélioration du travail domestique. Elle assiste la compagnie du gaz dans des tests quand on va populariser l’utilisation du gaz. Eva écrit que le fer à repasser à gaz est fantastique
24
en comparaison au fer chauffant de la cuisinière. Il en est de même avec la machine à laver de chauffement à gaz. La marmite a une place spéciale. Les vêtements y sont mis dedans, là où l’eau de lessive chaude monte dans le tuyau du milieu pour les rincer. On devait les remuer un peu dans toute la marmite, ce qui était le principal.
Dans les années 30, elle teste un pétrin mécanique que l’on tourne manuellement à l’aide d’un piston ayant la même forme que celui d’un hachoir de viande.Tous les ingrédients sont mis dans l’appareil, avant que la pâte y soit formée . C’est très efficace pour de grandes quantités de pâte. Dans la famille, elle était connue pour son talent d’améliorer et de développer les choses.
L’admiration d’Ulla pour sa mère
Quand Ulla est enfant, la maman Eva estime qu’il est ímportant d’embellir son temps de diverses occupations. Elle veille à ce que la famille célébre les anniversaires et les fêtes comme la fête de la veille de la Walpurgie, le Vendredi Saint, Pâques, la Saint Jean, Noël et cetera.
Les samedis soirs, les enfants se rassemblent pour participer à divers jeux. Ça peut être le jeu de cartes, le mah-jong, le jeu du trictrac, les échecs et le jeu de dés, pendant que maman Eva fait de la couture et que papa Philip étudie la généalogie. Ils se retrouvent tous dans la salle de séjour. Au thé du soir, quelque chose de plus leur est offerte et les enfants restent éveillés un peu plus longtemps qu’à l’habitude. Les jours de semaine, ils doivent aller se coucher à des heures déterminées. À la veille de la Walpurgie et au Vendredi Saint, ils ont l’habitude de faire ensemble des grogs à l’œuf. Ulla, grandissant au sein d’une famille d’officiers, de grandes soirées furent organisées sans que les enfants puissent y participer. Par contre, les jours de fête, ils pouvaient être de la compagnie alors qu’on organisa des soirées de danses à la maison.
Ulla a beaucoup d’admiration pour sa maman qu’elle considère comme fantastique dans tout ce qu’elle entreprend. Même s’il y a une bonne à la cuisine et une gouvernante, la maman surveille tout.
« Elle met l’œil sur nos leçons de lecture et notre travail scolaire, étant souvent de visite à l’école et s’occupant des relations entre les enseignants. Elle a la vocation des travaux pratiques, testant de nouvelles méthodes pour améliorer les choses. Elle est une conseillère de talent pour le choix des études futures. Bien qu’elle soit contente et positive, elle est parfois sévère et exigeante. Elle joue de la musique classique au piano qu’elle acheta en 1904, alors qu’elle obtient son premier emploi comme professeur d’économie domestique. Mais elle ne chante pas. Elle aime la danse, nous laissant prendre des leçons dans une école de danse. J’ai la conviction qu’elle sait tout faire. Étant plus âgée, au temps de l’école normale, maman et moi partageons une chambre. Nous avons quelques points en commun en ce qui est du caractère et des convenances. Il a été tout naturel pour moi de m’occuper d’elle sa dernière année d’existence, alors qu’elle attrapa une hémoragie cérébrale qui changea son train de vie. Elle meurt en 1957, chez moi à Norrköping. »
Maman Eva avait une grande famille. Son père Axel Staël von Holstein était le cadet parmi quinze frères et sœurs et sa mère avait huit sœurs. Elle était elle-même l’une de treize enfants. Elle était bien au courant de sa propre famille qui se composait de 60 à 70 cousins et cousines, puis frères et sœurs, non sans avoir très grande connaissance de la famille von Krusenstierna.
Eva était passionnée de correspondance. « Dans notre adolescence, lorsque nous faisions des études à d’autres endroits, elle écrivait toutes les semaines à chacun d’entre nous (n’étant pas de brèves lettres), sans compter ses frères et sœurs, ses ami(e)s puis les divers membres de la famille. On ne se téléphonait pas souvent à cette époque, nous communiquant par lettres.
25
Elle s’en occupait.Mon papa nous écrivait rarement. Il avait tant d’autres choses à rédiger, soit au travail soit aux archives où nous pouvions y contempler tous les documents écrits à la main. »
D’après Ulla, Eva était intéressée de la vie sociale. Elle était membre de deux associations de femmes qui étaient actives à cette période, l’union Fredrika Bremer (Fredrika Bremerförbundet) et l’association des mères de famille (Husmodersföreningen). Elle prenait part aux conférences et aux débats ayant rapport au foyer et à l’école.
Les envois de secours pour la famille en Allemagne
La sympathie qu’elle ressent pour ses semblables va être révélée à travers ces envois de secours adressés aux membres germano-baltes de la famille Krusenstierna en Allemagne qui mène une vie difficile après leur fuite des Pays Baltes. La plupart des envois de secours sont sous sa responsabilité, non sans que les frais soient répartis entre ses sept enfants.
Prenons l’exemple d’un envoi reçu par une parente : 1000 g de farine, 250 g d’huile, 1000 g de sucre, 1000 g de floçons d’avoine, 500 g de macaronis, 500 g de semoule, 125 g de café, 100 g de thé, 200 g cacao ainsi que des allumettes, du savon, des vêtements d’occasion et des chaussures de femmes. On se réjouissait de ces colis car il y avait, en principe, une pénurie de tout en Allemagne à cette époque.
Cecilia Staël von Holstein
née Nordenfeldt (1854-1929), est mariée au colonel Axel Olof Staël von Holstein et mère d’Eva, mariée von Krusenstierna. Sa petite-fille Ulla se souvient très bien d’elle. Elle venait plusieurs fois nous rendre visite à Nyköping où Ulla demeurait avec ses parents, ses frères et sœurs. On prenait beaucoup de dispositions pour sa prochaine visite dans le but de lui arranger un bon lit confortable dans la salle de séjour.
« Nous les enfants, nous nous faisions réprimander d’être trop bruyants le matin. Elle ne s’est jamais occupée de nous. Elle faisait beaucoup de couture et de broderie ainsi que de la dentelle mince au crochet fin et à l’aiguille.Toujours est-il que ça pouvait être utilisé d’une manière pratique, en forme de sacs à vêtements de nuit, de sacs à couture, de draps, d’oreillers etc., Nous avions beaucoup de respect à son regard, sachant comment nous comporter, d’une manière exemplaire. Elle était avec nous dans l’île d’Öland en 1923. Une famille de nos amis nous rendit aussi visite. »
Bild 25
Cecilia Staël von Holstein 1854-1929 Mère d’Eva v K
26
Bild 26
Eva née Staël von Holstein avec ses parents, ses frères et sœurs en 1897? De la droite, Eva se trouve en 2ème position.
Ceux-ci laissent leurs enfants faire à leur guise. Ma grand-mère maternelle fut horrifiée à la vue de leur fille, à moitié allongée sur le divan, sans se soucier de se lever à l’entrée d’une personne âgée dans la pièce. Une bonne éducation signifie qu’un jeune se lève quand une personne âgée entre dans une pièce. Avant l’entrée des classes en 1922, ma grand-mère voulut que je lui rendît visite à Stockholm près d’Engelbrektsplan. Je fais les courses avec elle aux halles d’Östermalm (Östermalmshallen) ou d’Hötorg (Hötorgshallen). C’est très existant pour nous les enfants à comparaison à une petite ville comme Strängnäs. Elle dispose d’un énorme foyer – trois fils célibataires et deux filles y vécurent jusqu’à sa mort en 1929, non sans avoir de domestiques. L’aînée Matilda, qui est une avocate de très bonne réputation, se battant pour l’égalité des femmes, est très occupée, n’aidant certainement pas beaucoup aux travaux ménagers dans leur foyer. C’est la cadette Ulla, professeur d’économie domestique, qui fait preuve de bonne volonté. Ma grand-mère éleva même ses filles pour qu’elles s’occupent des garçons. Une fois, le téléphone se mit à sonner au milieu du repas, pour en prendre un exemple. Un des frères se lèvent. C’est alors que ma grand-mère lui dit : - « Ulla, je trouve, tu sais, que tu aurais pu te lever. »
La fille d’Eva, Ulla
Eva, Ulrika, Caroline, Cecilia Pehrsson, surnommée Ulla, née von Krusenstierna au château de Karlberg, le 28 janvier 1916, au milieu de la Première Guerre mondiale.
Son enfance et son adolescence
Ulla est la quatrième fille de Philip et d’Eva von Krusenstierna, baptisée le 27 février de la même année à Karlberg. Elle tient les prénoms Eva de sa mère, Caroline de sa grand-mère paternelle et Cecilia de sa grand-mère maternelle. Elle a plusieurs parrains et marraines à la fois du côté de sa mère et celui de son père.
27
Bild 27
Ulla , en août 1917 à Stockholm.
Le 13 septembre 1916, elle est inscrite sous le no 3370 à la fondation des jeunes filles nobles de Vadstena (Vadstena Adliga jungfrustift) moyennant une somme de 100 couronnes, prenant le titre de demoiselle noble signifiant fille célibataire d’un noble, inscrite à une institution de jeunes filles.
Ses parents habitent dans un appartement de l’aile gauche du château de Karlberg où son père est professeur de topographie. Ulla écrit que ses parents furent ravis de sa naissance, alors qu’ils ont déjà trois fils. Quand elle a un an et demi, la famille déménagea à Strängnäs où un poste a été confié à Philip.
En 1924, ils déménagèrent une fois de plus, cette fois-ci pour Nyköping. Mon père fut nommé commandant de circonscription de recrutement au numéro matricule 43, qui y est en garnison. L’expédition, où travaille un adjudant comme employé de bureau, se trouve dans l’appartement de la famille v K. et au jour de l’inscription des recrues, on emploie encore un autre assistant de bureau. C’est alors que le courant de jeunes hommes s’intensifie dans le vestibule de la famille v K (Son père part en retraite en 1925 à l’âge de 50 ans).
Au fil de son enfance, Ulla emporta certaines routines de fondement religieux, sur son futur chemin, sans que sa famille soit pour cela pieuse. Ulla répond à mon questionnaire comme suit :
« Maintenant que j’examine les réponses que j’ai écrites, c’est ainsi une partie importante de l’éducation et de la vie, à savoir l’église. L’éducation religieuse est d’ímportance. Pourtant, Nous ne fréquentions pas souvent l’église. Pour en faire une blague, nous avons l’habitude d’être raillés mon papa et moi. Lui qui faisait partie du conseil paroissial de notre communauté. Il était aussi membre d’une association religieuse parmi les officiers. »
La famille priait à table, remerçiant le bon Dieu pour la nourriture. Les enfants ont dû aussi apprendre à faire leur prière du soir. « Cela semble être confiant et de grande importance avant le sommeil. Comme ça, on pose souvent des questions. »
On se rassemble les dimanches après le déjeuner. C’est ainsi que maman lit les textes du jour, d’écrivains comme Zacharias Topelius, Emilia Fogelklou ou Natanael Beskow et d’autres encore. Après cela, les enfants se relayèrent pour réciter des cantiques qu’ils ont appris à l’école.
Les enfants allèrent même au catéchisme à l’église d’État. « Il n’est pas question d’être dissident. » Ulla me raconte qu’elle y est allée pendant cinq ans. Ses frères sont éclaireurs. Les dimanches, ils participent souvent aux diverses activités organisées par les scouts.
Les fêtes solennelles et les fêtes traditionnelles sont en étroite relation avec celles du calendrier ecclésiastique suédois. Il est scrupuleux de célébrer les fêtes solennelles dans la famille v K. Ulla écrit qu’il est surtout important d’aller à l’église la veille de Noël à 17 heures, avant de faire la fête à la maison. « Je me rappelle particulièrement le plaisir d’entendre mon papa chanter les cantiques réputés de Noël, ayant une voix grave de chanteur. Il n’allait jamais à la messe le matin de Noël, mais on y allait de temps en temps ma maman et quelques uns d’entre nous.
28
Bild 28
Ulla et ses frères et sœurs à Djupvik dans l’île d’Öland l’été 1921. À gauche Louise, Philip se trouve derrière la brouette, Ulla avec un nœud de ruban , Georg, Carl-Axel et Bo. La famille d’Ulla faisait partie des tous premiers touristes qui habitaient l’île d’Öland en été.
La confirmation était pour nous une chose naturelle. Ça faisait partie de l’éducation. Nous allions parfois à l’église le Vendredi Saint. Ma maman s’habilla souvent en noir ce jour-là, nous interdisant, nous les enfants, de jouer dehors ou de faire du tapage.
D’après elle, Ulla était une enfant docile dans son enfance. « Si je faisais quelque chose non permis, on n’aura qu’à me regarder pour me mettre à pleurnicher. » À contempler son enfance lui rappelle de bons souvenirs. Elle respecta certainement ses parents, sans pour cela les craindre. La famille s’entendait bien. Elle se souvient d’être effrayée par l’idée de perdre l’un d’entre eux.
Ses parents les plus proches sont les cadets de la famille, Georg, Louise et Cecilia. Elle a une préférence pour les plus petits enfants, jouant avec plaisir avec eux. Elle se rappelle quelques épisodes alors qu’elle avait neuf ans et qu’une des ses cousines habitait chez la famille v K pendant un an. Les parents de sa cousine étaient en train de divorcer pendant qu’elle allait à l’école avec Ulla. « Nous étions du même âge. Cela a été normal pour moi d’emmener les petites sœurs se promener. Mais cela l’agaça tout en disant, - est-ce que ces mômes vont toujours nous suivre ? Étant adulte, c’est mon frère Bo qui se trouva particulièrement proche de moi. C’est peut-être les archives et le grand nombre d’enfants qu’on avait, qui en fut la contribution. Mon fils Åke y a séjourné plusieurs étés, aidant à l’agriculture. Otto, le fils de Bo et lui-même avaient un caractère similaire. »
Dans les années 20, la famille v K passe quatre étés dans l’île d’Öland qu’Ulla se rappelle avec une certaine joie.
29
Les années scolaires
Ulla commence l’école à l’âge de six ans, aux cours pratiques et disciplines artistiques de l’école primaire à Strängnäs, qui se trouvait de l’autre côté de la rue où elle demeurait. De 1922 à 1924, elle a une institutrice qui s’appelle Karin Ahlin. « Elle, je l’aimais », écrit Ulla. « Elle était si gentille et si contente. Elle m’a appris à jouer du piano, Prenant des leçons privées au lotissement où elle habitait. »
Bild 29
Ulla sur le banc, la deuxième à gauche quand elle allait en première classe préparatoire à l’école primaire de Strängnäs, au printemps 1923.
Bild 30
L’école de filles à Nyköping en automne 1925. Ulla, deuxième à gauche à la deuxième rangée
Bild 31
La classe de 5ème à l’école de filles à Nyköping en automne 1931. Ulla a des tresses, se trouvant à droite, au premier rang.
Au mois d’août 1925, la famille v K déménage à Nyköping, où Ulla commence au cours élémentaire. La même année, elle passe des épreuves de lecture, d’écriture et de calcul pour être admise à l’école de filles. Ils sont deux à être reçues, elle-même et une autre élève dans sa classe. Par la suite, elle passe huit ans à l’école de filles sans redoubler. « C’est ce qui arrive aussi. En 1933, j’obtiens mon brevet des collèges après huit ans d’études. »
« À l’école de filles, on paye 100 couronnes par semestre. De la classe de 6ème jusqu´à la 3ème, ça coûte 120 couronnes par semestre. Cela fait beaucoup d’argent. Au lycée de garçons, ça coûte 30 couronnes par semestre. »
L’école terminée, Ulla s’approche de son rêve, celui d’être puéricultrice, mais sa mère trouve que les puéricultrices n’ont pas de bonne position sociale dans les familles. « Il n’est pas souvent autorisé de tenir compagnie à la famille, étant réduit à la chambre d’enfants ou à la cuisine. Il n’y avait pas de crèches pour enfants à cette époque. Il était préférable de devenir enseignant(e). » Elle recourut à ce que lui a dit sa maman. Ulla a fait trois fois des demandes d’admission à l’école normale de Stockholm avant d’y être admise. L’école était située dans la rue du presbytère (Maria Prästgårdsgatan) dans le sud. On a passé des épreuves écrites et orales pendant une semaine, dans toutes les matières. Elle fut reçue la première fois, mais non admise (des 260 candidat(e)s, 14 y sont admis(e)s. La troisième fois, elle réussit parmi 147 candidat(e)s.
30
Le voyage aux États-Unis 1934-36
N’étant pas alors admise à l’école normale, elle est invitée chez une tante qui habite aux États-Unis d’y venir. Sa tante maternelle, Christina (Stina) Bogoslovsky, née Staël von Holstein, est directrice d’une école en plein air « Outdoorschool » à Connecticut, à plus de 38 milles anglais au nord de New York. Elle a une fille de huit ans à laquelle elle veut lui faire apprendre le suédois.
« Je suis partie en octobre 1934 avec la compagnie suédo-américaine Drottningholm. Une année est prévue, mais je suis arrivée à la maison seulement après le mois de juillet 1936 avec le paquebot Gripsholm. Le séjour dans cet établissement en plein air (Outdoorschool) –les leçons se déroulèrent à l´extérieur –en vaut un chapitre supplémentaire. »
Bild 32
Ulla à Göteborg, en 1934, avant son voyage pour les États-Unis où elle allait rendre visite à sa tante maternelle Christina Bogolovsky.
Les études à l’école normale et la rencontre avec son futur époux
À son retour des États-Unis, elle s’est adonnée à la préparation du nouveau concours pour l’école normale, pendant l’automne et l’hiver.
« Au printemps 1937, j’ai suivi un cours en classe préparatoire à Gothembourg dans l’objectif de nous entraîner totalement au prochain examen. Je fus admise à Stockholm en juin 1937 et après quatre ans d´études, je passe mon examen d´institutrice en 1941 ».
Les études terminées, elle fait un remplacement de courte durée dans la vallée d’Uppsala.
« C’est la guerre et il est institué 300 nouvelles écoles B3 au lieu de B2 (il est alors supprimé un poste d’enseignant). Les écoles B signifient que l’enseignement se fait dans deux classes de la même année, en même temps. En B2 , on a le cours moyen jusqu’à la 6ème, (la 5ème n’existait pas sur tout le territoire). B3 signifie que l’on accueille des enfants tous les deux ans en sorte qu’on a donc peut-être le CP, le CE2, le CM2 et la 5ème la première année puis le CE1, le CM1 et la 6ème l’année suivante. Les enfants arrivent souvent à l’improvice et comme ça on en a moins, à la fois en CE1 et CM1 puis en CP, CE2 et CM2. C’est une école rude pour les plus petits qui vont apprendre au tout début. Nous nous contentâmes, nous les enseignantes, d’effectuer des remplacements de nos collègues du sexe opposé, qui étaient appelés sous les drapeaux, d’une durée de deux mois. Je veus voir le Norrland. Je suis à Råneå au sud de Kalix en automne 1941. C’est désagréable d’aller aux cabinets d’aisance par une température de moins 32oC. En février 1942, j’ai fait un remplacement à Lenhovda, dans la province de Kronoberg. Après le début des années 30-talet, je me suis familiarisée de nouveau avec la ville de Lenhovda située près de Klafreström, où j’ai passé trois étés dans mon enfance. Au manoir, une famille Ekströmer y habite, là où madame Eva s’appelle von Krusenstjerna, étant la cousine germaine de mon papa. »
31
Il y a deux institutrices pour les petites classes de l’école élémentaire ainsi que cinq instituteurs à l’école primaire dont l’un d’entre eux, qui va être convoqué, sera remplacé par Ulla. Le premier instituteur l’a accueilli à la gare, lui offrant un café. Un moment après, un collègue frappa à la porte, ce qui sera la première rencontre d’Ulla avec son futur époux Åke Pehrsson.
« Il est intéressé de la nouvelle remplaçante. Les collègues se livrèrent à de plaisantes fréquentations, à la fois pendant les récréations comme après les cours. On prendra bien soin de moi ici et là. Tous les instituteurs sont célibataires sauf celui que je remplace, qui vient juste de se fiancer avec une institutrice des petites classes. Mon remplacement se termine après deux mois et c’est alors qu’un autre célibataire est convoqué ce qui me permettra de continuer encore deux mois mais, après cela, tout s’est terminé à Lenhovda, après quoi il m’a été confié un poste d’un mois à Ronneby. »
Ulla continua son second remplacement dans la même circonscription scolaire. À Noël 1942, Ulla et Åke se fiancèrent à Stockholm chez sa mère. À ma question, comment se fait-il que tu as justement choisi Åke ? Elle me répondit : « C’était nos états d’âme, je suppose. »
Se marier au-delà des classes sociales
Le 5 août 1943, au cours de la guerre mondiale, ils se sont mariés dans l’église Gustav Wasa à Stockholm. Ils ont eu le même prêtre que celui des ses parents, à savoir Hallberg, qui a conclu la cérémonie en se prononçant sur l’homme du peuple et la femme de haute naissance, tandis que la mère d’Ulla réussit rapidement à faire passer les idées du prêtre sur une autre voie.
Par conséquent, ce n’était pas tout à fait incontestable de se marier au-delà des classes de la société dans les années 40 en Suède. La réaction de sa mère ne se laissera pas attendre d’après ce que Ulla m’a dit au téléphone. Elle est noble de naissance et par mariage, sans pour cela y ressentir quelques problèmes au fait qu’Ulla se mariât avec un bourgeois.
À ma question posée à Ulla concernant les paroles de la famille, elle m’écrit : - « Je n´en sais rien. Åke s’est tout de suite incorporé à la famille. Il est ravissant avec les anciens, prenant tout au naturel. Ma maman l’a aimé comme son propre fils.»
Ulla et Åke ont eu quatre enfants, deux filles et deux garçons, dont l’une des filles, Cecilia, est l’archiviste de la famille avec sa mère Ulla. Elles travaillent toutes les deux avec ardeur aux archives de famille au musée.
Bild 33
Ulla et Åke Pehrsson se sont mariés le 5 août 1943 dans l’église Gustav Wasa à Stockholm
32
D’être une Krusenstierna
Pierre Bourdieu a beaucoup écrit sur l’importance du patrimoine concernant le transfert de différentes formes de capitaux aux générations futures, spécialement sur le symbolique. C’est la raison pour laquelle j’ai demandé à Ulla quelle a été la signification d’être une Krusenstierna. « Rien de particulier », me dira-t-elle. À propos de la fréquentation de ses parents, ça lui donne des impressions de toute sorte. « À comparer à des amis, il est naturel de ne pas éprouver de la sympathie pour tous les membres de la famille. »
« Lors de notre déménagement à Stochkolm en 1938, ma maman m’enmena voir des parents âgés. À cette époque, il y a beaucoup de femmes âgées Krusenstierna comme la mère d’Agnes von Krusenstierna, Eva Hamilton. J’ai même rencontré son père. Il y en a quelques uns dans la branche des adoptions qui n’ont alors pas été acceptés de beaucoup dans la branche principale. J’ai même entendu dire qu’ils n’ont pas de liens de parenté, sans pour cela que mes parents les fréquentent. Oui, j’ai fait la rencontre de plusieurs Krusenstierna, d’un grand âge, dans les années 30- et 40 grâce à ma mère. »
C’est le frère d’Ulla, Bo, et elle-même qui ont géré les intérêts de leur père pour l’histoire de la famille et le contenu des archives. Bo a casé les archives chez lui à la propriété d’Ågesta dans la province de Sörmland après la mort d’Eva v K. Après le transfert des archives au Kalmar läns museum, c’est Ulla qui en fait régulièrement la visite, y mettant de l’ordre. Elle est toujours active et pleine de vigueur à l’âge de 88 ans, sans que cela ne se soit remarqué à travers les réponses du long questionnaire. Je lui en suis, pour toujours, très reconnaissante, de ne pas s’être fatiguée de mes questions perpétuelles.
Bild 34
Ulla à la propriété von Krusenstierna en été 1982.
33
Références bibliographiques :
Ouvrages non publiés :
Les archives de la famille Krusenstierna. Tables. 49, 53
Ouvrages consultés :
Bond, Cay. 2002. Bordel de Mode. Kläder som kultur och personligt uttryck. Stockholm : Wahlström & Widstrand. (Vêtements symbolisant la culture et le comportement personnel), libre traduction.
Bourdieu, Pierre. 1992. An invitation to reflexive sociology. / Pierre Bourdieu, Loïc Wacquant. Cambridge : Polity Press (Une invitation à la sociologie de réflexion), libre traduction.
Brown, Carolina. 1991. Mode : Klädedräktens historia genom fem sekler. Stockholm : Rabén och Sjögren. (L’histoire du costume à travers cinq siècles), libre traduction.
Deutsch, Yvonne. 2002. Från silkesstrumpa till erotikdödare. Stockholm : B. Wahlström (Du bas de soie au tueur d’érotique), libre traduction.
Featherstone, Mike. 1994. Kultur, kropp och konsumtion.Lund : Symposion (Culture, corps et consommation), libre traduction.
Jacobson, Maja. 1994. Kläder som språk och handling. Umeå : Univ. Diss. (L’habillement en paroles et action), libre traduction.
Lewenhaupt, Lotta. 2001. Modeboken : 1900-2000. Prisma : Stockholm (Le livre de la mode).
NE. 1990. Höganäs : Bra Böcker. Band. 4 . Artikel: Chanel
Resare, Ann. 1993. Klädd i hatt. Stockholm : Nordiska museet. (Habillé(e) d’un couvre-chef : Le musée des Pays nordiques), libre traduction.
Svenska Akademins ordbok. (Nätupplaga). (Le dictionnaire de l’Académie suédoise /version informatisée), libre traduction.
34
Catalogue des vêtements de l’exposition
L’habillement à la fin du XIXème et au début du XXème siècles
La garde-robe de Caroline v K (1838-1922)
Bild 35
Jupe en soie noire, à volants et de plusieurs lés qui
a probablement appartenu à Caroline v K
née Wibeck. 36.021
Bild 36
Robe en soie, à deux pièces et à raies (le deux-pièces)
qui est faite par une couturière, ayant appartenu à
Caroline v K née Wibeck. 36.032:1-2
35
La garde-robe de Cecilia Staël von Holstein (1854-1929)
Bild 37
Haut de soie et de crêpe noir qui est
un article d’habillement de confection, ayant toujours le label
du magasin Lundberg, Helsingborg. 36.020
Bild 38
Robe de soie noire, sans manches et garnie de dentelles.
Cette robe est une création faite sur-mesure par une couturière,
étant retouchée par la suite. 36.017
Bild 39
Veste de soie noire demi-longue avec doublure blanche et
boutons de tissu. 36.033
Bild 40
Veste de soie, mi-corps, d’un bleu foncé avec doublure à raies noire
et col de velours noir ainsi qu´un revers de velours noir à l’avant.
36.034
36
Bild 41
Jupe longue de soie noire sans doublure, à plies de fils fins
au bas. 36.035
Bild 42
Jupe longue de soie noire dont les coutures de derrière sont détériorées
et dont l’étoffe de soie est percée de petits trous. 36.036
Bild 43
Jupe longue de soie noire sans doublure dont l’étoffe de soie est trouée
puis déchirée au long des coutures de derrière. Jupe plissée dans le bas.
36.037
Bild 44
Légère blouse de soie noire et brodée de perles. Les perles sont roses
avec quelques nuances de couleur bleue. 36.038
37
La garde-robe d’Eva v K (1881-1957)
Vêtements d’enfants
Bild 45
Veste de négligé ornée de points croisés de tricot rouges,
à plies de fil fin dans le bas. 36.015
Bild 46
Robe de fillette en coton blanc, au col à deux volants échelonnés
et à deux volants échelonnés au bas.
Fait main, elle est de la période de changement de siècle. 36.028
Tenues de soirée au « goût » des adultes
Bild 47
Le deux-pièces en soie blanche
Le haut 36.024:1
Bild48
Jupe longue en panier qui fait partie du deux-pièces
36.024:2
Bild 49 38
Blouse de soie noire avec doublure blanche et col blanc de dentelle.
Elle est faite par une couturière. 36.019
Bild 50
Jupe de soie couleur champagne à jabot de dentelle.
36.022
Bild 51
Un haut blanc avec manches à gigot fait de tulle
avec dentelles et frange ballon.
Elle se boutonne à l’avant au moyen d’agrafes et de crochets.
36.030
Tenues de tous les jours
Bild 52
Veste de tricot blanche en coton aux brodures innombrables et
à plies de fil fin dans le bas. Elle est faite à la main à petits points de couture par une couturière.
36.003
Bild 53
Blouse de tricot blanche en coton ornée de parure
aux inscriptions MM.
Elle a appartenu à Eva v K et à ses sœurs.Illustration de droite.
36.000
39
Bild 54
Blouse de tricot blanche en coton à manches longues.
Elle est garnie de volants au long du col,
sur le devant, à sa base et sur les manches.
Sans boutonnière.
36.006
Bild 55
Corsage mi-manches de coton blanc orné de broderies à jour
36.029
1920-1940
Bild 56
Léger corsage blanc orné de dentelle noire.
36.027
Bild 57
Haut de soie blanc avec bordure de perles.
36.025
40
Bild 58
Combinaison longue de soie crème dont
le haut est tricoté de mailles fantaisies.
36.031
Bild 59
Haut de couleur crème (bustier en soie), sans manches, à plies de fil fin.
Recousu. Fait à domicile (artisanat de couture).
36.026
Bild 60
Haut de laine noir, sans manches, orné de soutaches.
36.018
Bild 61
Robe en taffetas de couleur bordeaux de dentelle au fuseau
et décorations peintes. Recousue.
36.016
41
Bild 62
Robe de soie champagne, sans manches
garnie de dentelles de tulle et munie d’un bustier d’origine.
Elle a peut-être servi comme robe de mariée à Eva.
36.023
Bild 63
Eva en robe repiquée
L’habillement d’Eva de tous les jours
Bild 64
Faux col de coton, orné d’impressions couleur de rouille. Fait à domicile
36.011
Bild 65
Chemisier blanc en coton à plies de fil fin.
Aux initiales SS à l’intérieur
36.002
Bild 66
Tablier à raies bleues et blanches, en coton
36.012
Bild 67
Tablier blanc en coton
36.014
La garde-robe d’Ulla Pehrsson datée de 1917, née v K
Ulla est la fille d’Eva v K. Elle est la petite-fille de
Cecilia Staël von Holstein et la petite-fille de Caroline
v K née Wibeck
Bild 68
Robe de fillette de tulle blanche ornée de cinq volants au bas.
36.004
Bild 69
Robe de fillette de tulle blanche, à quatre
volants doubles au bas
36.005
Bild 71
Robe de fillette de tulle blanche, à deux volants.
faite par une couturière
36.013
Bild 70
Robe en tulle, au col châle et ceinture
à plis de fil fin à l’avant. C’est l’aube de confirmation d’Ulla
qu’elle porta le 7 août 1932 à l’église d’Husby-Oppunda,
dans la province de Södermanland
36.008
44
Bild 72
Ulla à droite lors de sa confirmation à l’église d’Husby-Oppunda
Bild 73
Combinaison de coton blanc ornée de dentelles à sa partie supérieure et inférieure.
Elle se boutonne et a la marque UK (Ulla v K).
36.009
Bild 74
Combinaison de coton blanc ornée de broderies à jour à sa partie supérieure et inférieure.
36.007
Bild 75
Combinaison de coton blanc à bretelles
36.001
Bild 76
Tenue de gymnastique de tricot bleu à bretelles. Elle a appartenu à Ulla v K
quand elle fréquentait l’école normale en 1937-41
36.010
45
Deuxième page de couverture, illustrations :
La tenue de gymnastique d’Ulla v K qu’elle portait
quand elle fréquentait l’école normale en 1937-41
Ulla est la fille d’Eva v K.
KLM 36.010