Diskursanalys

Rapport om textanalys

Jacky Mauduit

 

INLEDNING

 

Bakgrund - syfte

 

Syftet med uppgiften är att analysera och beskriva en tidningsartikel utifrån Hellspong och Ledins analysmodell (1997). Modellen är användbar för att undersöka textens form samt de tankar den förmedlar och de relationer som råder mellan sändaren och mottagaren. Jag har också valt att använda mig av Faircloughs tredimensionella modell för diskursanalys (Winter Jörgensen och Philipps 2000 s. 3).

 

Min ambition är att få igång en relevant tolkningsprocess som förhoppningsvis kommer att redovisas genom olika stilmarkörer, d v s bevis, vad som är speciellt med texten. Dessutom vill jag fördjupa mig i textens innehåll, vilka tankar och handlingsmönster den förmedlar och hur den är uppbyggd. Detta resulterade i en analys i fyra delar; kontext samt textuell, ideationell och interpersonell struktur. Jag har dessutom för avsikt att kasta ljus över betydelsen rörande tankens övergång från den som har producerat texten till den som konsumerar den.

 

Att få kunskap om språkbrukarna, (producenterna) deras föreställningar och relationer till läsarna, kräver en genomgående textanalys med hänseende till hur texten är konstruerad och verkar i egenskap av självständig text.

 

En text blir till genom att vi: 1. i ett visst sammanhang, kontexten, 2. använder ord, det textuella, 3. för att meddela något, det ideationella, 4. till någon, det interpersonella, 5. på ett visst sätt, stilen (Hellspong & Ledin, 1997:47).

 

En textanalys kan göras genom att man frågar sig vem eller vilka som har producerat en viss text och vem/vilka som konsumerar den. Textens uppbyggnad och genre formar läsarens tolkning av händelser och sammanhang som finns i texten. Den ene producerar, medan den andre mottar (konsumerar) texten. Jag som analyserar har bl. a. för avsikt att få kunskap om det samhälle som aktörerna (producenten respektive konsumenterna är verksamma inom).

 

 

 

KONTEXT

 

Avsikten med tidningsartikeln är att nå en vid läsekrets som omfattar både män och kvinnor i olika åldrar och yrkeskategorier.  Det finns både en nyhets- och hälsodiskurs i artikeln, vilket själva rubriken anger: "1081 HAR DÖTT AV MEDICINER”.

 

Ett stort antal svenskar har de senaste åren dött av mediciner. Chefen för läkemedelsverkets biverkningsenhet Gunilla-Sjölin Forsberg säger att det är redan sjuka patienter som drabbas av biverkningar. Hon påpekar att många fall av biverkningar aldrig rapporteras och att medicinkontrollen därför försvåras, vilket läkemedelsverket skall försöka få bukt med via omfattande samarbete med andra myndigheter.

 

Artikeln gavs ut vid en tidpunkt, tisdagen den 19 augusti 2003, då man kan anta att många människor har återinträtt i tjänst efter sin semester eller lov från skolan under vilken de förhoppningsvis har kunnat koppla av från arbete, stress och vardagsliv.

 

Nyheten som basuneras ut består av att biverkningarna av medicinen inte alltid rapporteras av läkarna. Hälsodiskursen utgörs av vikten av att folk är friska och slipper äta mediciner som kan göra dem sjuka. 

 

Tidningsartikeln leder till en konkret diskursanalys av en kommunikativ händelse som är överraskande och sorglig i mångas ögon.

 

Situationskontext (verksamheten texten ingår i, vilka deltagare som ingår i textprocessen och vilken kommunikationsfunktion eller vilket syfte texten har)

 

Texten hör hemma i nyhets- och hälsosektorn. Den kännetecknas av en myndighetsutövning inom journalistiken. Den har för syfte att locka så många som möjligt att köpa nyheten. Författaren vill övertyga ett stort antal människor på ett målmedvetet sätt. Han använder sig av siffror som talar sitt tydliga språk, ”1081 har dött, 455 dödsfall (36), de 20 farligaste medicinerna (33), de senaste tio årens 20 mest… (20), ett 30-tal nya preparat, (70), 5 procent av…(47). Det ger texten en viss legitimitet (befogenhet). Journalisten Thomas Gustafsson har skrivit texten men han refererar till en högt uppsatt professionell chef inom Läkemedelsverket ”Gunilla Sjölin-Forsberg”, vilket förstärker intrycket av trovärdighet. Genom att ta upp frågan om blodtryckssänkande medel rör han vid en känslig punkt i många människors liv. Högt blodtryck hör ihop med stress och livsföring. Journalistens tydliga utlägg gör att läsaren engagerar sig i de problemställningar som presenteras i texten.

 

Det är en ”webbtext” som Aftonbladet har lagt ut på nätet. Målgruppen i detta fall är de som har tillgång till Internetanslutning. Tidningsartikeln i pappersversionen ges också ut över hela landet, vilket innebär att den når ut till många människor även den vägen.

 

Den sociala relationen i texten mellan sändaren och mottagaren skulle kunna betraktas som asymmetrisk. Producenten har makten över innehållet i sin artikel. Mottagaren konsumerar den.

 

Det är en multimodal text som presenteras med tydliga rubriker, vilka vävs in i varandra. Dessutom presenteras den professionella ansvariga chefen på livsmedelsverket på bild.

 

Kulturkontext

 

Hälsofrågor engagerar de flesta av oss. Människan och hennes hälsa är två viktiga komponenter som är intimt sammankopplade med varandra. Är läsaren själv inte frisk utan kanske lider av just högt blodtryck lockar artikeln denna typ av läsekrets till konsumtion av artikeln. Journalisten vet inte att människor är sårbara när de närmar sig en sådan text.

 

Texten fyller en viktig social funktion som producenten ser som en vinstlott. Hans främsta strategi innebär att han försöker konstruera positivt laddade relationer till mottagaren som tar till sig det han skriver i syfte att väcka opinion i en viktig sociokulturell fråga.

 

Tidningsartikelns allvarliga budskap rörande resultatet av biverkningar vid medicinering för högt blodtryck gör att människorna som läser den snabbt, kastas tillbaka till frågor om sin egen hälsa och vardagslivets mer negativa sidor. Läsarna (konsumenterna av texten) blir påminda om sin egen ohälsa. Sjukdomen högt blodtryck är en folksjukdom som drabbar allt fler personer i samhället.

 

Intertextualitet

 

Det märks att texten är en kollektiv produkt som ekar av andra nyhetstexter. Skribenten Thomas Gustafsson följer de krav och önskemål som dels tidningen och dels läsarna förväntar sig av honom. Hans roll är att skapa sensationer, väcka debatt och opinion i samhällsviktiga frågor. Journalisternas sätt att skriva, är förankrad i konsumenternas behov av nyheter. I artikeln appellerar journalisten till ett av de viktigaste fundamenten för mänskligt liv, folks hälsa. Texttypen formar tolkningarna av livet som vi lever just nu. ”Att en text på det här sättet är en del av en tradition, att den vilar på äldre alster i samma genre, kallar vi för vertikal intertextualitet ”Hellspong & Ledin 1997:56”.

 

På det horisontella planet, kan jag konstatera att texten är ett resultat av undersökningar och statistiker från andra texter som författaren använder sig av. Detta framgår explicit t.ex. ”…listan på de senaste tioårens 20 mest dödsbringande läkemedel” (20), läkemedelsverkets statistik…misstänks ha orsakat hela…(34), undersökningar…av läkemedelsbiverkning” (47-49).

 

TEXTUELL STRUKTUR

 

Låt mig titta närmare på textens form och dess uppbyggnad. I detta avsnitt kommer jag att beröra lexikogrammatik, textbindning och komposition.

 

Texten har en del verbalsubstantiv som gör den abstrakt. Dessa substantiv ökar behovet av prepositioner: Risken för (38), hjärnblödning mot (39), form av (42), mediciner under (46), översyn av (61), biverkningar på (63), biverkningar om (60, 62), samt av räkneorden 5% (47), 30-tal (70), 455 (36), 20 (20), 1081 (huvudtemat), tio (8).

 

Att det inte finns många adjektiv men starka i texten, gör att texten är opersonlig, vilket innebär att ”sändaren inte kan röja sitt subjektiva sätt att se och känna genom målande och värderande uttryck”, (Hellspong & Ledin, 1997:68). En del passiva verb, utan någon agent, tyder på opersonlighet: ”drabbas (41), anmäls (50,55), rapporteras (69). Om jag undersöker de aktiva verben utan någon agent kan jag se att det inte är några personer som utför handlingar utan ting, ett kollektiv, en institution.

 

Författaren använder sig av statiska verb för att beskriva de utredningar som han tar upp i texten t.ex..: ”Siffran är bara… (11), medicinerna som finns på listan (25), antalet dödsfall… är betydligt… (53,54).

 

Dessutom tar han upp dynamiska verb ”ha dött (7), presentera (19), anmäler (15), drabbas (41), leder till (42), tar… (48), visar (53), arbetar (59), följer (61), som pekar på orsakerna och konsekvenserna av vad som har hänt hittills. Det rör sig om handlingar.

 

Formord som prepositioner och subjunktioner ger sammanhang åt en del långa meningar. ”Att använda… Attityd… för… av… mot … av” och ”I regel… som…av…i … av… som… till att… vid… . Däremot är det substantiven som ger texten dess specifika medicinska innehåll. Nyckelorden som biverkning (10 förekomsten) och medicin (8 förekomsten), ger också texten sammanhang. Det kan t o m betyda en överlexikalisering av termen biverkning. Propositionsfraserna fungerar som bestämningar i nominalfraserna som synes ovan.

 

Texten är hypotaktisk eftersom adverbiella och attributiva bisatser som ”då många läkare aldrig anmäler dödsfall där man kan misstänka biverkningar (13-17), är beroende av huvudsatsen eller bisatser: ”som visar… att antalet… som anmäls”, är underordnade huvudsatsen. Bisatserna fungerar som bestämningar till huvudsatser.

Obs. Här är det fråga om adverbiella och attributiva bisatser

 

Det förekommer en viss samordning av led s.k. paratax som i följande meningar: ”Många patienter lider… och blir” (65-66), ”Därför arbetar vi också… och göra den säkrare… (59-60).

Obs. Här är det fråga om en huvudsats dvs en sammandragen sats i båda fallen.

 

Lix på 44,5 anses motsvara en medelsvår till svår text enligt Meline Lange. ”Att analysera text, stilanalys med exempel”, 2000.

 

Texten har högertyngd, eftersom de flesta orden i meningarna förekommer efter huvudsatsens finita verb. En lång mening som ”I regel… biverkningsenhet” (41-44) innehåller 31 ord och visar samhörighet mellan de olika leden i meningen, vilket ger texten sammanhang och koherens.

 

Attributa efterbestämningar till huvudordet bildas med hjälp av relativsatser, prepositionsfraser och infinitivfraser i nominalfraserna.

 

Texten är resonerande eftersom den argumentera för sin sak samtidigt som den fastställer det som hänt ”Läkemedelsverkets statistik visar att det blodförtunnande läkemedlet Waran misstänks ha orsakat hela 455 dödsfall” (34-36).

 

De adverbiella prepositionsfraserna, bisatserna och en del långa meningar kan dessutom tyda på att texten är verbal enligt beskrivningen av Hellspong & Ledin (1977:78). Den är av allmän karaktär och inte heller för starkt specialiserad med svåra medicinska termer, eftersom den är avsedd för en bred publik. Statiska verb, fackord och högertunga meningar är bevis för detta. Verbalsubstantiven gör texten lite abstrakt samtidigt som tid- och rumadverbial, dynamiska verb och de passiva verben påverkar textens konkretion. Koherensen hos texten är uppenbar. Det finns tydliga mönster av sambandsled. Medicinen ”Waran” beskrivs med hjälp av modifierade upprepningar som ”det blodförtunnande preparatet” (32). ”detta tuffa preparat” (37), ”Det förtunnande läkemedlet”, vilket skapar referensbindningar. I upptakten utgör ”svenska offer” en ledfamilj med sambandsleden ”1081 svenska offer (6), siffran (11), mörkertalet (13)”. Dessa referenter samspelar med varandra. De används för att peka ut ”svenska offer” och är viktiga för textens koherens.

 

Därutöver, kan jag observera, diverse konnektivbindningar som: dock (24), där (15, 38) (spatiala), till följd (54) (konsekutiva), därför (59) (causal), om (65) (villkor), speciellt när (68) (temporal), som utmärker logiska samband mellan meningarna i texten.

 

Tema-rema principen ger också koherens åt texten. Läsaren känner igen sig i berättelsen tack vare samspelet mellan tema och rema t.ex…

Tema                                                         Rema

I många fall                                                beror biverkningarna på överdosering (63)

Att använda detta tuffa preparat                 är alltid en balansgång

Där man                                                    måste väga risken för patienten… (37,38)

 

Det visar hur författaren rör sig från det bekanta till det obekanta, från det omarkerade till det understrukna. Textbindningen är ofrånkomlig.                           

   l

IDEATIONELL STRUKTUR

 

Vad har texten för innehållsmönster? Vad vill texten förmedla för världsbild till konsumenten?

 

Texten rör sig bakåt och framåt i tiden. Journalisten använder sig av perfekt former: "har räddat (26), har tagit (29), misstänks ha dött (7), ha orsakat (35), för att markera en förfluten tid av högsta relevans för vad han påstår, samtidigt som han tar upp generiska påståenden i nutid och framtid med presens former som: ”kan idag presentera (18,19), som toppar listan (33), just nu genomför vi (60, 61)”. De många tid- och rumadverbial tyder på konkretion t.ex... ” på de senaste tioårens… (19, 20), under ett år (46), chef vid… (43), på marknaden (71)”. Författaren håller sig till fakta och använder läkare som referens t.ex. ”läkare misstänker… (1, 2), läkare aldrig anmäler dödsfall (14, 15)”, och framför allt chefen för läkemedelsverkets biverkningsenhet som utgör en referensbas t.ex. ”Det förekommer en betydande underrapportering (56, 57), vilket gör att författaren låter trovärdig.

 

En del processer som framställs i textens propositioner ”klassificerar deltagarna och tillskriver dem egenskaper Hellspong & Ledin, (1997:130). ”Vi är alla medvetna (56), i regel är det redan svårt sjuka patienter…” (41). Dessutom förväntar sig läsarna av texten, känsloladdade upplevelseroller i deras inre, s.k. mentala processer t.ex. ”vi är alla medvetna… (56), …lider av allergier och blir… sjuka” (66, 67).

 

”I regel är det redan svårt sjuka patienter…” (41). Denna proposition återger ett tillstånd där patienterna får bära egenskapen att vara sjuka medan processen som framställs i nästa proposition: ”Man måste väga risken för patienten…” (38), är en handling som ett kollektiv ansvarar för, inklusive författaren, d v s att besluta vad som är bäst för patienten. Dessa propositioner framställer olika påståenden om ett tema. De ger läsaren en världsbild som yttrar sig på olika sätt beroende på om läsaren är en ugn människa som aldrig har varit sjuk och som är rädd för sjukdomar eller om du är en person som kan identifiera dig med dessa sjukdomar, eftersom du själv har drabbas av dem.

 

Modaliten 

 

Sakförhållanden i texten framställs i förhållande till vad texten vill förmedla, d v s att presentera medicinernas effekter för människors hälsa. Journalisten konstaterar och resonerar kring vad som har orsakat dessa dödsfall vid intagandet av mediciner. ”I regel är det redan svårt sjuka… som leder till att de avlider” (41-43) och ”Långt ifrån alla fall anmäls” (50), är exempel på olika påståenden. Sändaren använder sig dessutom av olika fakta för att framföra sitt budskap i form av sannolikhet ”en annan orsak kan vara… (64), som något behövligt, ”måste väga risken för patienten” (38), som möjlig sanning, ”kan idag presentera” (18), som något hypotetiskt, ”om den tas tillsammans… ”(65), som något nödvändigt, ”är det viktigt att… ” (68), som en varning, en medicin får en farlig biverkning om den tas tillsammans med ett annat läkemedel” (65,66). Författaren lägger fram vilka fakta som förklarar vilka förhållanden som föreligger mellan dödsfall och mediciner, men också vilka åtgärder man skall ta till för att bekämpa biverkningar av mediciner som leder till döden.

 

Teman och propositioner

 

Vad vill texten förmedla för världsbild till konsumenten? Huvudtemat för texten hittar vi nog i makropropositionen som lyder ”1081 har dött av mediciner”, som är temat för texten. Direkt i upptakten får vi bekanta oss med vad texten kommer att innehålla, d v s en tydlig positionering görs i ingressen med hjälp av kärnmeningen ”svenska offer”, som råkar ut för mediciners biverkningar. Texten som helhet är monotematisk och skulle kunna uppdelas på följande sätt:

Makrotema för stycke ett (18-31) ”Medicinernas påverkan”, som i sin tur skulle kunna utgöra två stycken mikroteman ”dödsbringande mediciner” (18-22) och ”livsräddande mediciner” (24-31). Makroteman för stycke två (32-44) ”Waran farligast” och mikrotema ”Warans effekter” (33-40) samt mikrotema ”En särskild grupp av patienter” (41-44). Makropropositionen för stycke tre är själva rubriken ”alla fall anmäls inte”, som i sin tur skulle kunna indelas i två följande mikroteman: ”Läkemedelsbiverkningar” (45-49) och ”Rapportering” (50-58). Stycke fyra (59-71) ”Överdosering”, skulle kunna indelas i fyra mikroteman: ”Åtgärder” (59-62), ”Orsaker” (63-67), ”Läkemedelsverkets uppmaning” (68-69), och ”Nya mediciner” (69-71).

 

Som synes görs artikelns makroteman explicita genom den tydliga rubriceringen som pekar på sakfrågan ”Antalet dödsfall, biverkningar och rapportering”. Dessutom signalerar kärnmeningen ”Svenska offer” textens centrala tema. Ingressen är avsedd för att väcka intresse och dra uppmärksamhet för vidare läsning av texten.

 

Perspektivet

 

Ur sändarens perspektiv, får man som läsare, en känsla av att författaren grundar sina påståenden på ett kollektiv, en myndighet, en institution och gardera sig med hjälp av siffror, statistik och undersökningar t.ex. ”Aftonbladet kan idag…” (14,15), ”listan över de 20 farligaste medicinerna” (33), ”… i snitt får Läkemedelsverket…” (50-52). Något som nog förklaras av det journalistiska idealet att framstår som en opersonlig förmedlare av fakta (Hellspong & Ledin 1997:136).

 

Ur ett personperspektiv, är Gunilla Sjölin-Forsberg, en viktig aktör som kommer till tals, ”I regel är det svårt sjuka patienter…” (41). Hon yttrar sig utifrån sin professionella ställning på Läkemedelsverket. Subjektsperspektivet är dels knutet till henne men också till andra aktörer som representerar Läkemedelsverket: ”Därför arbetar vi… Just nu genomför vi… vi följer… och samarbetar”. Som synes, är ett kollektiv involverat i ärendet.

 

Ur ett jämförelseperspektiv, kan det konstateras att vissa förhållanden ses i ljuset av andra: ”Man väger risken för patienten att avlida av hjärnblödning mot risken att drabbas av nya blodproppar” (37), ”Antalet dödsfall… är betydligt fler än de… som anmäls” (53), ”En medicin får en farlig biverkning om den tas tillsammans med ett annat läkemedel” (64). För perspektivet, gäller det utifrån ett kollektiv. Författaren använder sig dessutom av bildspråk t.ex. ”Siffran är bara toppen på ett isberg” (11,12). I denna metafor, ”går två saker från skilda delar av verkligheten samman i något nytt”, (Hellspong & Ledin 1997:140). Författaren använder toppen av isberget utöver sin betydelse som har jämför med siffror.

 

INTERPERSONELL STRUKTUR

 

Jag nämnde i kontexten att författaren försöker konstruera positivt laddade relationer gentemot läsaren i syfte att närma sig honom/henne t.ex. ”Viktigt att komma ihåg är dock att… har räddat livet på många sjuka” (23-25). Han tilläger att ”Hundratusentals människor… utan att drabbas av problem”, vilket skapar förtrogenhet och engagemang hos läsaren. Å andra sidan, kan det observeras en viss distansering från läsaren, genom bruket av passiva former t.ex. ”Risken att drabbas…” (39), ”biverkningarna rapporteras” (69), ”som anmäls” (55), som ger uttryck för allvar och distans. Texten saknar tilltal förutom när författaren vänder sig till Läkemedelsverkets biverkningsenhetenschef.

 

Som jag skrev i textuell struktur, är texten både nominal och verbal. Den nominala stilen innebär att skribenten distanserar sig från läsaren ”Aftonbladet…”(18), siffran… ”(11), ”är det redan svårt sjuka patienter” (41). Närheten och engagemangen, möter vi som läsare i ett verbaliserat uttryckssätt ”Därför arbetar vi…” (59), ”vi följer andra…” (61), vi är alla medvetna…” (56).

 

Journalisten vill försäkra sig om att informationen är relevant, genom att tilltala Gunilla Sjölin Forsberg. Det är uppenbart att hans försiktighetsstrategi är en gardering.

 

Språkhandlingar, som har för avsikt att väcka opinion. Är de varningar som han utfärdar: ”En medicin får en farlig biverkning…” (64), ”framför allt… 20 farligaste medicinerna2 (33,34). Dessutom argumenterar han för sin sak, genom att låta trovärdig t.ex. ”Läkemedelsverkets statistik visar… ” (34,36), ”det finns också studier… ” (53, 55). Det låter meningsfullt för läsaren när författaren understryker sina påståenden med relevant information. En presuppositon som denna: ”En annan orsak kan vara att en medicin får en farlig biverkning om den tas tillsammans med ett annat läkemedel” (63). Är en allmän sanning som skapar inre ramar för att ge mer värde åt påståendena.

 

När Gunilla Sjölin Forsberg yttrar sig om bristerna kring rapporterna om biverkningar, visar hon en del pålitliga och säkra understrykningar genom att använda sig av vi form samtidigt som hon skapar inre ramar som ger ett mervärde åt påståendena t.ex. ”Därför arbetar vi också ständigt med att försöka…” (59), ”just nu genomför vi översyn…” (61). Andra understrykningar signalerar visshet t.ex. ”Aftonbladet kan idag…” (18), ”i regel är det redan…” (41), men också tvivel, som i propositionen: ”Många läkare anmäler dödsfall där man misstänker biverkningar” (14-17).

 

Eftersom texten har för avsikt att nå en vid läsekrets samt att förmedla otvivelaktig medicinal fakta, måste den låta trovärdig och rimlig genom neutral ställning. Ramar kan dessutom vara inbäddningar, som innebär att författaren, med stöd av okomplicerade och direkta anföringar t.ex. ”I regel är det redan…” (41-44), hänvisas till säkra källor som Läkemedelsverket.

 

SLUTORD

 

I denna analys har jag, genom att använda mig av Hellspong & Ledins analysmodell, försökt att krypa in bakom texten för att belysa författarens tankegångar. Analysen har resulterat i fyra delar: Kontext, textuell struktur, ideationell struktur samt interpersonell struktur.

 

Det har varit ett mödosamt arbete att skilja strukturerna åt eftersom begreppen är specifika och mångsidiga. Dessutom kan ett och samma begrepp tillämpas i flera strukturer.

 

Bakgrunden och kontexten är två viktiga faktorer för tolkningen av texten. Det gäller att sätta texten i sitt rätta sammanhang och koncentrera sig på de formella dragen hos den. Målgruppen är alla människor, men framför allt de som tar medicin, vilket är en kulturbunden företeelse i vårt västerländska samhälle och särskilt när det gäller intagandet av blodtryckssänkande mediciner.

 

Texten följer tema-rema-mönstret genom att växla mellan det som anknyter bakåt för att skapa sammanhang och trovärdighet för läsaren. Textbindningar är präglade av referenser och markerar därtill en tydlig och konkret företeelse

 

Hälso- och nyhetsdiskursen har lagt tonvikten vid att många dör och blir sjuka av biverkningar av sina mediciner. Journalisten, Thomas Gustafsson, vill slå larm och väcka opinion med sin artikel. Han tycks å ena sidan vara objektiv, men å andra skriver han utifrån andra bevekelsegrunder. Indirekt berör han ett fält, där en kamp om makten pågår hela tiden mellan läkemedelsföretagen som tjänar stora pengar på sina mediciner, och som vill sälja så mycket de kan, och folk som är sjuka och som vill bli botade av samma mediciner. Den tredje parten är läkarna som är förbindelselänken mellan läkemedelsföretagen och patienterna. Läkemedelsföretagen talar inte högt om de biverkningar som följer i spåren av deras mediciner. Det inträffar att människor dör av dem om de har otur, vilket gör att texten delvis blir subjektiv.

 

Propositionerna har beröringspunkter. Upptakten framlägger påståenden om olika explicita teman: dödsfall, mediciner, biverkningar, rapportering. Syftet med meta-text är att få dig att vara involverad i verksamheten och dess villkor.

 

De informativa och konstaterande språkhandlingarna innebär att läsaren kan dra slutsatser av att ha läst texten. De statiska verben används för begreppsutredningar och definitioner. Thomas Gustafsson syftar till att skapa tillit, förtroende, förmågan att hämta rätt information, lämplighet och uppnår därmed de uppställda målen som står till buds.

 

Eftersom texten innehåller ett populärt medicinalt inslag, är den förankrad i dagens samhälleliga behov av nyheter. Den resonerande och konstaterande texten av allmän karaktär, har en bra koherens och fokuserar på ”svenska offer”. Dessutom framlägger upptakten påståenden om olika explicita teman: ”dödsfall, mediciner, biverkningar och rapportering”.

 

Då en medicinal text skall bli en nyhet, måste den populariseras för att den skall kännas meningsfull för den tilltänkta målgruppen. Jag tycker att författaren har lyckas bra med sina sensationella bedrifter samtidigt som han håller lite distansering till sina läsare och skapar därmed trovärdighet och förtrogenhet.

 

 Nyckelbegrepp: Medicinerna dödar, en folksjukdom, människan och hennes hälsa, biverkningar vid medicinering, vardagslivets medicinering, att bli påmind om sin egen ohälsa, makten över textinnehållet, svenska offer, medicinernas effekter.

 

Källor

 

Winter Jörgensen & Phillips, 2000 Diskursanalys

Hellspong & Ledins, 1997, Vägar genom texten, handbok i bruksanalys 

Thomas Gustafsson, 2003 Aftonbladet, 1081 har dött av mediciner

 

Tidningsartikel: 1081 har dött av mediciner, Thomas Gustafsson, Aftonbladet Nya medier, tisdag 19 augusti 2003

 

1081 har dött av mediciner

 

Läkare misstänker:

 

(5) Det kan finnas ännu fler svenska offer

 

Minst 1081 svenskar misstänks ha dött de senaste tio åren av biverkningar av sina mediciner. (10) Siffran är bara toppen på ett isberg. Mörkertalet är stort då många läkare aldrig anmäler (15) dödsfall där man kan misstänka biverkningar.

 

Aftonbladet kan i dag presentera listan på de senaste (20)tio årens 20 mest dödsbringande läkemedel. Viktigt att komma ihåg är dock att medicinerna som finns (25) på listan har räddat livet på många sjuka. Hundratusentals människor har tagit dessa mediciner utan att (30) drabbas av problem.

 

Waran farligast

 

Framför allt är det blodförtunnande preparat som toppar listen över de 20 farligaste medicinerna. Läkemedelsverket statistik visar att det blodförtunnande läkemedlet Waran misstänks ha orsakat (35) hela 455 dödsfall.

Att använda detta tuffa preparat är alltid en balansgång där man måste väga risken för patienten att avlida av hjärnblödning mot risken att drabbas av nya blodproppar.

(40)I regel är det redan svårt sjuka patienter som drabbas av biverkningar i form av inre blödningar som leder till att de avlider, säger Gunilla Sjölin-Forsberg, chef vid läkemedelsverkets biverkningsenhet.

 

Alla fall anmäls inte

 

(45)Tiotusentals svenska patienter drabbas av någon form av biverkningar från sina mediciner under ett år. Undersökningarna visar att upp emot 5 procent av alla patienter som tar kontakt med sjukvården lider av någon form av läkemedelsbiverkningar.

(50)Långt ifrån alla dessa fall anmäls. I snitt får Läkemedelsverket bara in tre tusen rapporter om biverkningar om året.

Det finns också studier som visar att antalet dödsfall till följd av biverkningar är betydligt fler än de runt (55) hundra om året som anmäls.

Vi är alla medvetna om att det förekommer en betydande underrapportering, säger Läkemedelsverkets Gunilla Sjölin-Forsberg.

 

Överdosering

 

Därför arbetar vi också ständigt med att försöka (60) förbättra rapporteringen och göra den säkrare. Just nu genomför vi översyn av hela kontrollsystemet. Vi följer andra register och samarbetar med andra länder.

I många fall beror biverkningen på överdosering. En annan orsak kan vara att en medicin får en farlig (65) biverkning om den tas tillsammans med ett annat läkemedel. Många patienter lider också av allergier och blir på så sätt sjuka av sin medicin.

Speciellt när en medicin är ny är det viktigt att biverkningarna rapporteras till Läkemedelsverket. Varje (70) år kommer i genomsnitt ett 30-tal nya preparat ut på marknaden.

 

Thomas Gustafsson

Publicerad: 2003-08-19

 

   

Ps. Textproduktion: Det är en s.k. "webbtext" som Aftonbladet har lagt ut på nätet. Målgruppen i detta fall är de som har tillgång till Internetanslutning. Tidningsartikeln ges också ut inom hela riket, vilket innebär att den når ut till många människor.

 

Textkonsumtion: Artikeln gavs ut vid en viss tidpunkt, tisdagen den 19 augusti 2003, då man kan anta att många människor har återinträtt i tjänst efter sin industrisemester eller lov från skolan, under vilken de förhoppningsvis har kunnat koppla av från arbete, stress och vardagsliv. Artikelns allvarliga budskap rörande resultatet av biverkningar vid medicinering för högt blodtryck gör att människorna som läser den snabbt kastas tillbaka in i vardagslivets mer negativa sidor och blir påminda om sin egen hälsa eller brist på sådan. Sjukdomen högt blodtryck är en folksjukdom som drabbar allt fler personer i samhället.

 

 

Upphovsman och copyright : Jacky Mauduit

 

 

 

Översättningsprocessen på mikronivå

 

Förkortningar: KT (källtext), MT (måltext)

 

Låt oss börja med en direkt översättning: prepositionen genom till prepositionen à travers i MT. Förändring av betydelse och synvinkel (modulering): Man utelämnar adjektivet levande i KT och skriver substantivet i bestämd form i MT som innebär att man gör ett enhetsbyte historia till l’histoire. Låt oss börja till commençons är en imperativ form i KT och MT. Man gör ett frivilligt strukturbyte och utelämnar det finita verbet + subjektpronomen i MT utan att för den skull ändra betydelsen. Det sker en förändring av betydelse och synvinkel: upptäcksfärd till promenade. Byte av ordklass: infinit verb att gå in i KT till presens particip en entrant i MT. Direkt översättning genom portalen till par le porche. Man gör också ett tillägg i MT situé som skulle kunna vara en frivillig kulturell anpassning ”adaptering”. Det man ser nu, är en direkt översättning av genitivformen under domkyrkans mäktiga dubbeltorn till sous les deux tours imposantes de la cathédrale. I folkmun översätts med communément som innebär ett byte av ordklass: substantiv i KT till adverb i MT. Lunna Påga i MT förefaller vara ett lån från KT för att förstärka den här levande historia. 1100-talet förvandlas till ett substantiv i bestämd form i MT som beskriver ett enhetsbyte av begreppet århundrade i franskan, en kulturell anpassning i MT. Ordagrann översättning alltsedan till depuis. Här visas ett byte av ordklass, verb i perfekt för att beskriva en händelse i förfluten tid som fortfarande pågår i KT: substantiv + reflexiv pronomen …har domkyrkan rest sig till substantiv + reflexiv pronomen + verb i presens som innebär att händelsen pågår fortfarande la cathédrale s’élève i MT. Direkt översättning: över slätten till au-dessus de la plaine. Supinumformen talat om byts ut mot en presens particip i MT indiquant. Man kan också konstatera att det är ett strukturbyte: verb + preposition i KT, endast presens particip i MT. Byte av ordklass: preposition + bestämd substantiv i KT för främlingen till au visiteur artikel + substantiv i MT. Deponensform och reflexiv pronomen s’approche de i MT. Obs. att han nalkas Lund kan direkt översättas till qu’il approche Lund. Enhetsbyte, genitivform Lunds Domkyrka till artikel i numerus + substantiv det ägda i bestämd form + prepositionen de + substantiv la cathédrale de Lund. Sedan får vi se ett byte av ordklass, transposition (relativsats), relativ pronomen + passivum som invigdes till perfekt particip inaugurée. Byte av ordklass, substantiv år till preposition en. Direkt översättning av 1145. Byte av ordklass, adjektiv i bestämd form förnämsta till adjektiv i superlativ- och bestämd form le plus important. Enhetsbyte, genitivform + adjektiv i bestämd form Nordens romanska byggnadsverk till artikel i numerus + substantiv + adjektiv i genus maskulin + artikel + substantiv + adjektiv l’édifice roman des pays nordiques. Direkt ordagrann översättning ett imponerande vittnesbörd till un témoignage important. I MT lägger man till personligt pronomen i naturligt genus + finit verb elle continue för ett substantiv som beskriver ett artnamn domkyrka och som skulle kunna vara en kulturell anpassning, adaptering. Byte av ordklass, preposition om till preposition de + bestämd artikel le som förenas till formen du. Det äldsta ärkebiskopsdömet blir le plus ancien archevêché i MT, en direkt översättning. Klassbyte, relativ pronomen + perfekt i passiv form som funnits till presens particip + supinum ayant existé. I Danmark, Norge, Sverige och Finland blir au Danemark, en Norvège, en Suède, en Finlande, ett byte av ordklass, transposition, för att bli grammatiskt korrekt i MT. Preposition au + substantiv i maskulin form alternativ preposition en + substantiv i feminin. Frivilligt byte av ordklass, konjunktion + substantiv i obestämd form + preposition och en påminnelse om till personligt pronomen + reflexiv pronomen + finit verb + preposition elle nous rappelle aussi. Byte av ordklass, konjunktion + preposition + substantiv + obestämd artikel + substantiv + finit verb i preteritum att i Lund en gång fanns till konjunktion + pronomen + adverb + finit verb i preteritum + adverb + adverb qu’il y avait ici autrefois. Dessutom har man gjort ett systembyte: Lund översätts med ici. Ordagrann översättning, 27 kyrkor till 27 églises. Ändring av betydelse, modulering, relativ pronomen i KT varav till konjunktion et i MT. Det uppfattas som det finns 27 kyrkor resp. 8 kloster i MT trots att det finns 27 byggnader totalt enligt KT. Här görs ett enhetsbyte, pronomen + substantiv i pluralform många sevärdheter till artikel + substantiv i singularis l’attraction. Direkt översättning av adjektiv i superlativform + genitivform den populäraste av domkyrkans till la plus populaire de la cathédrale. Sedan utelämnas översättningen av det stora i MT och gör en direkt översättning av det astronomiska 1300-talsuret till l’horloge astronomique. Man gör ett enhetsbyte samt en adaptering i MT 1300-tal blir XIVe. Man gör ett tillägg med hjälp av en relativ bisats qui date à la fin du..; som skulle kunna beskrivas som ett systembyte. Ordagrann översättning, varje dag till chaque jour. Två satser utelämnas helt i MT, …kommer många besökare för att se när uret spelar, som innebär en förändring av synvinkel. Sedan får vi se en kulturell anpassning 12 översätts med à midi. Enhetsbyte, från singularis till pluralis i MT och klockan 15 till et à 15 heures. Om vardagarna utelämnas helt i MT som betyder en förändring i betydelse. Nästa modulering uppstår i följande mening söndag kl. 13 och 15 till le dimanche à 13 heures au lieu de midi. Man talar om att det finns två föreställningar vid bestämda tider på söndagarna i KT och två föreställningar i MT. Direkt översättning och byte av ordklass, passiv diates + substantiv i bestämd form inleds ceremonin till substantiv i bestämd form + finit verb i presens la cérémonie commence. Det blir sedan ett enhetsbyte, transposition, preposition + konjunktion + räkneord + substantiv + finit verb + substantiv i singularis med att två riddare skiftar hugg till preposition + artikel + substantiv + preposition + substantiv i plural + artikel + substantiv par l’échange de coups d’épée (stilistik och känslomässig likvärdighet i MT). Man utelämnar överst på uret i MT som förändrar betydelsen. Direkt översättning två härolder till deux héraults. Strukturbyte, finit verb till finit verb + pronomen + artikel + substantiv, trumpetar till sonnent de la trompette. Ordagrann översättning, medan orgeln spelar hymnen blir pendant que l’orgue joue l’hymne. Ändring av synvinkel, orsak till effekt i MT adverb så till tidsadverb ensuite. Man utelämnar adjektivets attribut smal i MT och genomför ett byte av ordklass, verb i passiv diates + artikel + adjektiv + substantiv öppnas en smal dörr till artikel + substantiv + reflexiv pronomen + finit verb une porte s’ouvre. Byte av ordklass, transposition, konjunktion + adverb och ut till present particip + infinitit verb laissant apparaître. Här försöker man använda likvärdiga uttryck från resp. språk för att beskriva samma situation heliga tre konungar till les trois rois mages. I MT gör man ett tillägg av kulturell anpassning qui portent leurs offrandes à la Vierge et à l’Enfant Jésus. Byte av ordklass, konjunktion + personlig pronomen + perfekt när de kommit till perfekt particip arrivés. Frivilligt byte av ordklass mitt för  till devant samt strukturbyte, substantiv + preposition + substantiv Jungfru Maria och Jesusbarnet till d’eux artikel + personlig pronomen. Direkt ordagrann översättning och strukturbyte, finit verb + pwersonlig pronomen + reflexiv pronomen bugar de sig till ils s’inclinent. Byte av ordklass, adverb varefter till pour ensuite. Systembyte, de försvinner genom en annan liten dörr till disparaître lentement. Detta uttryck skulle kunna uppfattas som en connotative likvärdighet.

 

Jag har nu arbetat deskriptivt och gjort en analys av språkuppbyggnaderna på micronivå i KT och MT. Jag har verifierat den direkta samt den indirekta översättningen utan för den skull undersökt kärnmeningarna som ligger till grund till översättningen. Dessutom har jag undersökt det som kännetecknar innehåll och stil. Jag har hållit mig till nivåerna morfologi och frasstruktur utan att resonera om satslära.

Ett fängslande strövtåg genom levande historia

 

Låt oss börja vår upptäcktsfärd med att gå in genom portalen under domkyrkans mäktiga dubbeltorn, i folkmun kallade ”Lunna Påga”. Alltsedan 1100-talet har domkyrkan rest sig över slätten och talat om för främlingen att han nalkas i Lund.

Lunds Domkyrka, som invigdes år 1145, är Nordens förnämsta romanska byggnadsverk, ett imponerande vittnesbörd om den äldsta ärkebiskopsdöme som funnits i Danmark, Norge, Sverige och Finland och en påminnelse om att i Lund en gång fanns 27 kyrkor varav 8 med kloster.

Den populäraste av domkyrkans många sevärdheter är det stora astronomiska 1300-talsuret. Varje dag kommer många besökare för att se när uret ”spelar”. Klockan 12 och klockan 15 om vardagarna (söndag kl. 13 och 15) inleds ceremonin med att två riddare överst på uret skiftar hugg. Två härolder trumpetar, medan orgeln spelar hymnen ”In dulci jubilo”. Så öppnas en smal dörr och ut skrider Heliga Tre Konungar. När de kommit mitt för Jungfru Maria och Jesusbarnet, bugar de sig, varefter de försvinner ner genom en annan liten dörr.

I kyrkan finns också en fullständig uppsättning vackert snidade korstolar, avsedda för kanikerna vid det gamla Laurentiusklostret, som förr hörde till kyrkan. Altarskåpet från ca år 1400 är också sevärt. Absiden avslutas uppåt med Joakim Skovgaards Kristusmosaik från 1925. Försumma inte att bese den vackra kryptan, invigd 1123. Man når den genom att gå nedför trappan vid sidan om altaret. I kryptan ligger förnäma män och kvinnor begravda. Taket bärs upp av stenpelare i rik och omväxlande utformning. Två av pelarna har på nederdelen en skulpterad figur, och den ena figuren tros föreställa jätten Finn, som enligt sägnen uppförde kyrkan åt den helige Laurentius.

 

Une promenade captivante à travers l’histoire

 

Commençons notre promenade en entrant par le porche situé sous les deux tours imposantes de la cathédrale, communément appelées « Lunna Påga ». Depuis le douzième siècle, la cathédrale s’élève au-dessus de la plaine, indiquant au visiteur qu’il s’approche de Lund.

La cathédrale de Lund, inaugurée en 1145, est l’édifice roman le plus important des pays nordiques. Elle constitue un témoignage imposant du plus ancien archevêché ayant existé au Danemark, en Norvège, en Suède et en Finlande. Elle nous rappelle aussi qu’il y avait ici autrefois 27 églises et 8 couvents.                                                                                                                                  

L’attraction la plus populaire de la cathédrale est l’horloge astronomique qui date de la fin du XIV^e. Chaque jour à midi et à 15 heures (le dimanche à 13 heures au lieu de midi), la cérémonie commence par l’échange de coups d’épée entre deux chevaliers. Deux hérauts sonnent de la trompette pendant que l’orgue joue l’hymne « In dulci jubilo ». Ensuite une porte s’ouvre, laissant apparaître les trois Rois Mages qui portent leurs offrandes à la Vierge et à l’Enfant Jésus.

 Arrivés devant eux, ils s’inclinent pour ensuite disparaître lentement.

Dans l’église, on trouve aussi un ensemble de stalles de toute beauté destinées aux chanoines du vieux monastère de Saint Laurent qui appartenait jadis à l’église. On verra également le triptyque au-dessus de l’autel qui date du XV^e siècle. L’abside se termine en haut par une mosaïque représentant le Christ. Celle-ci est l’œuvre de Joakim Skovgaard en 1925. Une fois dans l’église, ne manquez pas de visiter la crypte, qu’on rejoint en descendant l’escalier à côté de l’autel. Elle date de 1123 et abrite les tombeaux de personnages célèbres. La crypte est soutenue par des colonnes de pierre aux formes riches et variées. Les fûts de deux colonnes sont sculptés et l’un deux est

 

 

 

När vi beundrat kyrkan tillräckligt, går vi från huvudporten åt höger genom den

fridfulla parken Lundagård. I den ligger det s.k. Kungshuset eller Lundagårdshuset, ett rött tegelhus, uppfört under 1500-talets senare del som residens för den danske kungen Fredrik II. Det har också tjänstgjort som universitetsbyggnaden, omedelbart intill, blev färdig. Därefter var det endast universitetsbibliotek. Numera används det som annex till universitetet.

Lunds universitet grundades 1666 och började sin verksamhet 1668. I dag studerar vid olika fakulteter ca 23000 studenter. På andra sidan Universitetsplatsen och Sandgatan ligger Akademiska Föreningen med studenternas lokaler för sammankomster och administration. Under terminerna rör sig på Sandgatan en ström av studenter på väg

mellan Universitetet, Akademiska Föreningen, Universitetsbiblioteket och de många institutionerna.

I Sandgatans fond norrut ser vi Biskopshuset och strax där bakom Universitetsbiblioteket, Sveriges största forskningsbibliotek.

 

Lunds Turistbyrå - En modern stad fylld av levande historia

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

supposé représenter Finn le Géant qui, selon la légende, a construit l’église pour Saint Laurent. 

Après la visite de l’église, la traversée du parc Lundagård qui ´s’étend  au nord de la cathédrale est vivement recommandée. Dans le parc, on trouve Kungshuset ou

Lundagårdshuset, une maison en brique rouge bâtie dans la dernière moitié du XVI^e siècle pour devenir le résidence du roi Frédéric II du Danemark. Cette maison a servi d’université jusqu’en 1882, date à laquelle le bâtiment actuel, situé juste à côté, a été achevé. Par la suite, elle devint la bibliotèque de l’Université, dont elle est à présent une des annexes.

L’Université de Lund a été fondée en 1666.  Deux ans plus tard, les premiers cours y étaient donnés. Aujourd’hui, environ 30.000 étudiants y sont inscrits. En face du bâtiment de l’Université et sur le côté droit du parc de Lundagård, on trouve le bâtiment de l’Union des Etudiants (Akademiska Föreningen) qui renferme des locaux pour les réunions et l’administration. Pendant l’année universitaire, nombreux sont les étudiants qui déambulent dans le périmètre compris entre l’Université, Akademiska Föreningen, la bibliotèque universitaire et les nombreux instituts. La bibliotèque universitaire est située derrière l’évêché, Biskopshuset, qu’on voit en haut de Sandgatan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Språkjämförelse - Kontrastiv språkvetenskap / Linguistique contrastive

Översättningsvetenskap / Traductologie

 

 

 

INLEDNING

 

Bakgrund och syfte

 

Syftet med uppgiften är att analysera och jämföra den franska och svenska versionen av fördraget om Europeiska unionen, avseende på form- och satsläran. Som det framgår av förordet, är fördraget skrivet på franskt resp. svenskt originalspråk, eftersom medlemspråken har samma status.

 

Min ambition är att få till stånd en relevant arbetsprocess som kan hjälpa mig att upptäcka de karaktäristiska dragen och skillnaderna mellan franskan och svenskan i en juridisk text av det slaget.Vilka strukturella egenskaper gör sig gällande på morfologisk och syntaktisk nivå i de jämförelsebara språken?

 

Översättningsanalys är en "procédé d´investigation" (Vinay & Darbelnet, 1977:25), som beskriver hur språket är uppbyggt och hur det förhåller sig till andra språksystem (Eriksson, O. 1997).

 

Metoden kräver undersökning och efterforskning för att kunna ge resultat. Den är nödvändig när det gäller kontrastiv språkvetenskap. Dessutom skall de två texterna, anpassas till varandra och placeras i samma kontext för att åstadkomma en likvärdig och betydelsefull översättning.

 

Arbetet inleds med en analys av texterna på morfologisk nivå, i förhållande till varandra. Jag beskriver och förklarar hur fraser och ordklasser skiljer sig från språk till språk på ett lexikogrammatiskt sätt. Jag fördjupar mig sedan i den textuella strukturen d.v.s. granskar texternas formella uppbyggnad för att försöka lista ut, hur meningar och satser förhåller sig inbördes till varandra.

 

Att blottlägga de systemspecifika egenskaperna i de två språken i förhållande till varandra är en central uppgift i den kontrastiva lingvistiken som gör disciplinen spännande och inspirerande, men som också kräver fördjupade kunskaper.

 

JÄMFÖRELSER i LINGVISTIKEN mellan FRANSKAN och SVENSKAN

 

Frekventa ord

 

Det har skett en standardisering av många ord i EU-texterna. Det gör att statusspråken närmar sig varandra i stil. Meningarna skall ex. vis vara lika långa så långt det går, samtidigt som översättaren skall hålla sig på ett morfologiskt och syntaktiskt plan.

 

Man vet av erfarenhet att det juridiska språket ter sig olika från språk till språk, vilket orsakar problem för översättaren. Det talas numera om ett EU-språk, som märks inte minst i EU-prosan. Dessa ord skulle kunna benämmas termer, eftersom de har en särskild innebörd och utgör ett ständigt problem för översättaren som inte är insatt i yrkesjargongen.

 

Jag observerar ett antal frekventa ord och uttryck som jag skulle vilja placera under en särskild jargong. De är specifika och de påverkar statusspråken i stor utsträckning som en följd av standardiseringen av EU-språket.

 

Ord som "Union" med stor bokstav i franska blir union (sammanslutning) i svenska. "Principe de subsidiarité" > subsidiaritetsprincipen som betyder att besluten tas nära EU-medborgarna. "Attributions", ger en maktkänsla. Det handlar om myndigheter inom EU som skall utöva sina befogenheter > "exercer leurs attributions". Befogenheter översätts också med "compétences", "selon ses compétences > inom ramen för sina befogenheter". Ett tillägg i svenskan som kan diskuteras om det är befogat. "Titre" > avdelning, här jämförs en titel med ett stycke, ett avsnitt.

 

Adjektiv som "unique och commune", används i olika sammanhang i franskan, medan svenskan använder för det mesta ordet gemensam som följande exempel visar. "Cadre institutionnel unique > gemensan institutionell ram, monnaie unique > gemensam valuta, citoyenneté commune > gemensamt unionsmedborgarskap, dispositions communes > gemensamma bestämmelser, l´acquis communautaire > gemenskapens regelverk", här blir det ett byte av ordklass från adjektiv till substantiv och genitivattribut. Substantivet "acquis" som innebär erfarenhet, vetande ändrar synvinkel i svenskan till samling av regler "regelverk". Regler skulle kunna översättas med "règles eller dispositions" (bestämmelser) för att det skulle låta mer naturligt (frivillig modulation).

 

Andra återkommande specifika ord som används i särskilda situationer är : "Union(sammanslutning), disposition (bestämmelser), cadre (ram), conseil (råd), présidence (ordförandeskap), acquis (regelverk), statuant (enligt), institutionnel (institutionell). Lägg märke till "Conseil och Union" som har stor bokstav, medan svenskan använder liten bokstav. Det är ett uttryck för formalitet i franskan.

 

Dessutom utesluter man den bestämda framförställda artikeln i en fast kombination som har karaktär av egennamn: "Le Conseil européen > Europeiska rådet". Uttryck som, "statuant à la majorité > fatta beslut med en majoritet, statuant selon la même procédure > fatta beslut enligt samma förfarande, är också typiska EU-termer. "De facon cohérent... > på ett konsekvent sätt, qui assure la cohérence > som skall säkerställa konsekvens" som betyder att garantera en viss samstämmighet. "La cohésion économique > den ekonomiska sammanhållningen. Ytterligare ett uttryck som är anpassat till EU-språket är: "Les hautes parties contractantes > de höga fördragsslutande parterna". Det kan tyckas att två attributer är för mycket här. Det skulle ha räckt med presens participet som bestämning till substantivet eftersom "höga" inte betyder så mycket i svenskan  i det här fallet. Franskan har för avsikt att engagera läsaren samt skapa närhet till texten genom tillägg av adjektiv såsom "hautes".

 

Det kan dessutom konstateras att subjunktionen "ainsi que" används flitigt i franskan och återges oftast med konjunktioner "och" eller "samt" i svenskan i stället för "liksom" eller "såväl som", som skulle låta annorlunda. Jag noterar att "ainsi que" återges med "och" två gånger i texten och med "samt" också två gånger. De franska konnektorerna används flitigt i texter och gör att franskan är "une langue liée" (Vinay & Darbelnet 1977:220).

 

 

 

 

Textsammanhang      

 

Vilka mekanismer skapar sammanhang? För att skapa textens koherens och dess dennotiva struktur, brukar franskan lägga till förstärkningsattribut som utgörs av adjektiv eller particip och som bidrar till att texten blir lite mer personlig. "Le présent traité " detta fördrag, le plus grand respect > så öppet som möjligt (superlativform till adverbial), les Communautés européennes complétées > Europeiska gemenskaperna, principes énoncés à...> principer som anges i...", dessa frivilliga modulationer utgör delar av det europeiska språket som jag nänmde i föregående avsnitt.

 

Dessutom innehåller den franska texten referensbindningar som formord, konjunktioner och adverbial som ger sammanhang åt meningarna samtidigt som exaktheten blir synlig i bruket av konjunktioner eller flerordsprepositioner som: "en vue de > i enlighet med, à la suite de > efter, en tant que > som, ci-après > härefter, ainsi que > och, notamment >särskilt, au sein de > där, en liaison avec > samtidigt som, en matière de > avseende för, afin de > samt att, en question à > enligt, sur proposition > från, ce faisant > därvid". De prepositionsfraser som är byggda kring ett substantiv i franskan ersätter ofta svenska  prepositioner. De skapar närhet till texten och hjälper till att precisera och förstärka de påståenden som tas upp i texten. Det tillför texten en viss karaktär som den identifierar sig med. Den här jämförelsetypen kallas för "étoffement" enligt Vinay & Darbelnets terminologi. De skriver att "l´étoffement est le renforcement d´un mot qui ne suffit pas à lui-même et qui a besoin d´être épaulé par d´autres. Nulle part l´étoffement n´apparaît plus clairement que dans le domaine des prépositions" (1997:109).

 

Konnektivbindningarna utmärker logiska samband mellan meningarna. De kan beskrivas som spatiala "au sein de", temporala "en liaison avec", additiva "ainsi que". De kan också uttrycka känslor som avsikt "en matière de" o.s.v. De franska konnektorerna i texten visar på konsekvenser och förutsättningar, "ce faisant, en question à, en vue de, afin de, en matière de". De ger ofta ett starkare sammanhang, men de kan också vara kontroversiella.

 

Reflexiva verb som "se donne, se réunit, se dote" där pronomenet räknas som objekt och som syftar på subjekten unionen och rådet, representerar "l´animisme, qui prête aux choses le comportement des personnes" (Vinay & Darbelnet, 1977:205). Svenskan är mer opartisk och allmän i sin beskrivning som dessa tre verb visar : "skall ha, skall sammanträda och skall se till". Dessutom försöker man undvika personliga egenskaper som de franska verben föreställer.

 

Unionen utgör en central referent i texten. Referenten hålls kvar i texten med hjälp av en prominalisering i franskan medan svenskan återupprepar substantivet. "Elle a pour mission > Unionen skall ha till uppgift, y sont prévus > som faställs i fördraget, et lui adresse > och lämna...till denna stat". Genom upprepning av pronomenet "elle", får man en mer sammanhängande textuell struktur. Pronomen räknas som "charnières" i den franska versionen. Dessa partiklar används på lexikal nivå, men också på semantisk nivå. De utgörs av varierande ord som subjonktioner, prepositioner, adverb o.s.v. och är mycket betydelsebärande i det franska språket.

 

Här kan man se en personligare inställning till det som subjektet beskriver i franskan medan svenskan är mer opartisk i sin bedömning. Den franska texten förutsätter engagemang och ställningstagande till det man beskriver. Man delar ut roller till ting som om de vore levande varelser "l´Union veille > Unionen skall säkerställa, et le Conseil ... lui adresse ... > och lämnar ... till denna stat". Lägg märke till att föresatsen i svenskan (verbet, lämnar) står först medan verbet i franskan placeras sist.

 

Den svenska passivformen tenderar att göra meningen opersonlig som om handlingen sker utan människor, medan den franska meningen innehåller ett tilltal som gör texten tätare och mer sammanhängande. I samband med passivformen, kan jag upptäcka att svenskan använder sig just av passivformen för att beskriva ett franskt inanimat subjekt och för att undvika tilltala läsaren som detta exempel visar : "Les mesures qu´il a prises au titre ... > åtgärder som har vidtagits ..." (art.7). Svenskan konstaterar genom passivformen medan franskan ger liv åt påståendena genom pronominalisering.

 

När det gäller satsstrukturen, är det inte ovanligt att man staplar framförställda och efterställda nominalfraser på varandra i franskan som markerar stilen i meningarna. Svenskan lägger till en relativsats, "... d´affirmer ... y compris .. .politique de défense commune ... > hävda ... vilken omfattar... gemensam försvarspolitik ..."  

 

Det kan också konstateras att det finita verbet har en framskjuten position i följande huvudsats. Det franska finita verbet står längre bak i meningen efter ett antal bestämningar; "Le Conseil, statuant ... peut constater ...   >  rådet får ... stå fast " (art.7). Franskan har längre fundament p.g.a. de inskjutna satserna som placeras mellan subjekt och verb. Svenskan har ett kort fundament. Hjälpverbet (finitverbet) och huvudverbet (infinitverbet) skiljs åt  av olika innehållsadverbial.

 

Pronominalisering är en mekanism som skapar sammanhang. Den franska versionen bekräftar denna bindning som ger läsaren större närhet, eftersom du känner av det som läsare. Man håller alltså kvar referenterna i texten som "l´Union, le Conseil, la Commission ... ", och associerar till identiteter, "dans laquelle  >  där", visar på att man återanknyter till unionen på ett explicit sätt i franskan med hjälp av det relativa pronomenet "laquelle" som återges med ett relativt rumsadverb i svenskan "där". "De ses états membres" blir i svenskan "av medlemsstaternas ... " eftersom stilen annars inte skulle passa här i svenskan. De tre följande exemplen tyder på samma sak. "Son action, ses politiques", syftar på "l´Union". I svenskan återges med "i relationerna, sin politik", och betraktas därvid som modulationer, eftersom de gör en skillnad i användningen mellan singularis och pluralis.

 

"Ceux-ci sont assistés par... > dessa skall biträdas av..." (art.4). Det självständiga demonstrativa pronomenet med formen "ci" visar större närhet till den talande, än det självständiga demonstrativa pronomenet "dessa".

 

"Le Conseil européen donne ... à son développement et en définit ... >  Europeiska rådet skall ge ... för dess utveckling och faställa ... för denna utveckling", svenskan upprepar substantivet "utveckling" och tydliggör vad man syftar på med ett utpekande pronomen, franskan däremot, föredrar pronomenet "en", som ersättning för tidigare nämnt substantiv.

 

När det gäller kommatering, visar det sig att franskan använder fler kommatecken än svenskan. "Les objectifs de l´Union ... traité, dans ... y sont prévus, dans le ... > Unionens mål ... fördrag och i ... fastställs samt med ...". Föregående mening betyder att fler kommatecken används i den franska versionen för att göra texten tydlig och lättläst när meningarna är långa och komplicerade. Svenskan vill hellre ha additiva konnektiver för samordning av led.

 

I bearbetningsarbetet, det sista stadiet av översättningsarbetet, skapar översättaren en ny textstrategi med hjälp av referensbindningar som pronomalisering samt explicita konnektorer som jag har beskrivit ovan.

 

 

 

Tempus och verbens användning

 

Skillnaderna vad gäller användningen av tempus  i de två originaltexterna är uppenbara. I franska juridiska texter beskrivs olika påbud med presensform, eftersom verben ligger närmast textens syfte och ger den en hög relevans för det som sägs. Svenskan föredrar det modala hjälpverbet "skall" och infinitformen för att beskriva nutid och framtid som det viktigaste i verksamheten.

 

Fördragstexterna genomsyras av dessa skillnader, "les décisions sont prises ... > besluten skall fattas, l´Union est fondée ... >  unionen skall grundas...".

 

Uppmaningar i båda versionerna, uttrycks med infinitivformen för att undvika tilltala läsaren och för att låta mer formellt. Det framgår också att franskan använder sig av prepositionen "de" före infinitivet som står som objekt ; "... pour objectifs de promouvoir ... > ... som mål att främja ...", samt infinitivformen med "à" i "... et de parvenir à ... > ... och att uppnå...".

 

Dynamiska verb som "skapa och genomföra" används, vilket tyder på förändringar i EU-fördraget, "  ... créant ... > ... för att skapa ... , ...  donne à l´Union ... > ... skall ge unionen", men också statiska verb som "ha, grunda, vara", vilka markerar stabilitet, "Elle a pour mission > Unionen ska ha till uppgift, l´union est fondée > unionen skall grundas".

 

Verben i passivform i båda språken tenderar att göra texterna opersonliga där EU-medborgarna får finna sig själva i de villkor som unionen fastställer. "Les objectifs de l´Union sont atteints conformément ... >  unionens mål skall uppnås i enlighet  ...". De få adjektiven tyder också på textens opersonlighet och dess subjektivitet.

 

"Au sein duquel est assurée la libre circulation ... > där den fria rörligheten för personer garanteras...". Passivformen visar att sändaren vill slippa ange vem som garanterar den fria rörligheten.   

 

Presensformen i svenskan används för att förstärka skribentens egen uppfattning om unionens roll och funktion : "Par le présent traité ... instituent > Genom detta fördrag upprättar...".

 

En annan företeelse som kan vara viktig ur kontrastiv synpunkt är verbens förstärkning i franskan för att kompensera de verbpartiklar eller de prepositioner som används i kombination med verb i de germanska språken och inte minst i det svenska språket. "ont la responsabilité ... >  skall ansvara för ... ,  procéder à cette constatation > slå fast". Vinay & Darbelnet skriver att "nulle part l´étoffement n´apparaît plus clairement que dans le domaine des prépositions" (1997:109). De allmänna verben i franskan som "donner, faire, être, prendre, avoir, aller... amplificeras med hjälp av substantiv för att precisera och karaktärisera deras funktion. Svenskan använder sig av mer konkreta verb som ofta beskriver sättet eller riktningen som följande exempel visar : " ... ne font pas obstacle ... > ... hindrar inte ... ".

 

Dessutom väljer översättaren ut verb som inte har exakt samma betydelse i de båda språken eftersom de styrs av substantiven i respektive språk och måste kollokera med dessa substantiv. "L´Union veille > Unionen skall säkerställa, se donner pour objectif > ha som mål, maintenir l´Union > bevara unionen, examiner dans quelle mesure > överväga i vilken utsträckning, prévoir des conditions > fastställa villkor", detta urval visar på att översättaren måste göra en så likvärdig översättning som möjligt och försöka kompensera en del uttryck med andra. Det gäller för översättaren att komma upp till samma semantiska nivå i målspråket som de intentioner författaren har i källspråket.      

 

Byte av ordklass

 

På det morfologiska planet, kan jag konstatera en hel del transpositioner enligt Vinay & Darbelnets definition (1977:50). De skriver att översättaren byter ut ord mot andra utan att för den skull ändra på dess betydelse. "Les politiques et formes de coopération > den politik och de samarbetsformer". De determinativa pronomem som är förenade med substantiven, återges i franskan med bestämd artikel. Franskan använder plural i bestämd form medan svenskan föredrar singularis. Enligt Vinay & Darbelnet är denna företeelse dels en transposition dels en modulation. "Communs aux états membres > gemensamma för medlemsstaterna". Den franska partitiv artikeln återges med en preposition i svenskan. "Qui assure la cohérence et la continuité > som skall säkerställa konsekvens och kontinuitet, les peuples de l´Europe > de europeiska folken". Svenskan har dels en bestämd fristående artikel "de" eftersom substantivet föregås av en bestämning samtidigt som böjningssuffixen "en" finns kvar. Dessutom är det värt att påpeka, att ordet Europe är ett substantiv i franska och ett adjektivattribut i svenskan.

 

Andra transpositioner har observerats på morfologisk nivå. "Dans laquelle ... > där ... ", relativ pronomen blir adverb. "Y compris ... > vilket omfattar ...", från obestämt pronomen till relativ sats i svenska. En fransk presens particip återges med en svensk preposition "om". "Du traité instituant ... > i fördraget om upprättandet av ...", och "un rapport écrit annuel concernant les progrès réalisés par l´Union > en skriftlig årsrapport om unionens framsteg". Dessutom återges ett franskt perfekt particip med ett adjektiv.

 

Ett sätt på svenska att översätta franska participformer är att använda subjunktionen, "samtidigt som", som följande exempel visar : "L´Union dispose ... ses objectifs, tout en respectant et en développant l´acquis communautaire ... > Unionen skall ha ...dess mål samtidigt som gemenskapens regelverk följs och byggs ut". De franska presens participformerna med prepositionen "en", i gérondif-form uttrycker två handlingar som sker samtidigt, vilket återges med en tidskonjunktion eller flerordssubjunktion "samtidigt som" och en underordnande subjunktionsinledd temporal bisats. Att två handlingar sker samtidigt återspeglas i den svenska texten, genom att samordna två likadana verbfraser med konjunktion. Verbets "följs" betecknar en rörelse som man delvis fokuserar på, eftersom man riktar intresset på det andra verbet "byggs ut". Koordination är ett medel för att uttrycka aspekter i språket. Samtidigheten i de franska fraserna är tydligt markerad. Bindningen signaleras explicit med konjunktionen "samtidigt som".

 

Gérondif-formen kan också anges med en prepositionsfras i svenskan. "Les objectifs énoncés en définissant les principes ... > de mål som anges genom att bestämma principerna...".

 

Därutöver, kan det konstateras att flera fraskategorier återges olika från språk till språk."Ce faisant > Därvid", presens particip till adverb. "L´état membre en question > den berörda medlemsstaten", prepositionsfras till adjektivattribut. "Les obligations...restent en tout état de cause contraignantes ... > Den ...skyldigheter... skall under alla omständigheter fortsätta att vara bindande ...", adjektivfras till infinitivfras. " ...de la prévention de la criminalité et de lutte ... > förebyggande och bekämpande av brottslighet ...". Nominalfraser till presens particip. Att franskan har en större substanstivisk dominans än svenskan, det kan man se i ovan stående exempel.

 

Även nominalfraser i franskan kan översättas med verbfraser i svenskan för att översättaren skall anpassa sig till, vad man kan kalla meningens "strukturella identitet" i de båda språken "Eriksson 1977). "La cohérence de l´ensemble de son action... > Den genomgående handlar samstämmigt i ..." och "La mise en oeuvre de ces politiques > svara för att denna politik genomförs". Att översätta franska nominalfraser, som låter mer formella än de svenska till verbfraser, gör att det låter mer svenskt och det är lättare att åstadkomma en bättre stil på svenska. Vinay & Darbelnet (1997:102) skriver om att franskan betonar vikten av substantivet på bekostnad av verbet. "Prédominance du substantif en francais".

 

Modulationer

 

Med modulation, menas en förändring av betydelse eller synvinkel, s.k. "variation dans le message", enligt Vinay & Darbelnets definition. Det kan vara skillnader i användningen av singularis och plural eller i uttrycksperspektiv, i utmärkande kännetecken eller i användande av kollokationer framför allt när det gäller verb och substantiv i vardera språk.

 

I följande exempel, kan man se en skillnad i numerus och bortfall. "Aux fins du présent article > vid tillämpning av denna artikel". Dessutom får man se ett tydligare budskap i prepositionsfrasen "vid tillämpning" jämför med "aux fins", samt ett tillägg i egenskap av förstärkningsattributet "présent" som bidrar till att ge texten en större koherens.

 

När det gäller numerusperspektivet, kan det förekomma skillnader mellan de två språken. "Les politiques et formes de coopération > den politik och de samarbesformer". Att skriva "politik" i plural går inte i det sammanhanget. "Le progrès économique et social > ekonomiska och sociala framsteg", den franska företeelsen föreställer en helhet i singularis medan "framsteg" i svenskan innebär flera sådana i detta exempel. "De son action extérieure > i relationerna med omvärlden". I det föregående exemplet, visar det sig än en gång vad  innebörden är i uttrycket i respektive språk.

 

En del bortfall av ord förekommer i den svenska versionen, för att det skall låta mer svenskt. Texterna får olika perspektiv i betydelsen. Franskan vill personifiera ting med hjälp av adjektiv- eller participattribut som om de vore levande varelser. "Par le présent traité > genom detta fördrag, Communautées européennes complétées > Europeiska gemenskaperna. Å andra sidan, gör svenskan ett tillägg, som är fallet i detta exempel, "Inom ramen för sina befogenheter > selon ses compétences". I svenskan lägger man ett annat perspektiv som verkar ge ett klarade besked om vad som gäller genom att avgränsa de rättigheter som diskuteras här.

 

Att ge liv åt ting är vanligt förekommande i franska texter. Unionen och europeiska rådet framställs som levande varelser. I följande uttryck "L´Union se donne... > unionen skall ha..., l´Union veille ...  > unionen skall säkerställa ... , le Conseil européen présente ... > europeiska rådet skall förelägga...", har det skett en "animering" av subjekten i de franska satserna. Dessa fenomen allas för "animisme qui prête aux choses le comportement des personnes" (Vinay & Darbelnet 1977:205).

 

Verb som "veille och se donne" är mer subjektiva än de svenska motsvarigheterna "säkerställa och ha" som tycks vara mer opartiska i sin beskrivning i dessa sammanhang. Pronomaliseringen i "se donne" karaktäriserar en besjälning. Användningen av pronomen i franskan där svenskan hellre vill vara neutralt bekräftas i dessa formuleringar; "Ses États membres ... > medlemsstaternas ... , son action > relationerna, ces politiques > denna politik, ses réunions > varje sammanträde". Den här skillnaden innebär att franskan närmar sig sina läsare.

 

Skillnader i kollokationer förekommer mellan franskan och svenskan. "Approfondir la solidarité > stärka solidariteten", franskan fördjupar sammanhållningen, svenskan förstärker den. "Dans laquelle les désisions sont prises dans le plus grand respect > där besluten skall fattas så öppet", "laquelle" i egenskap av konnektor, bidrar till en bättre koherens. Franskan syftar på en större hövlighet som drar åt en formell inställning gentemot besluten medan svenskan är mer demokratisk i sitt sätt på att ta ställning till olika överenskommelser.

 

Tydligheten märks i den svenska formuleringen genom gradadverbialet "väl" i jämförelse med den franska formuleringen. "Un développement équilibré et durable > väl avvägd och hållbar utveckling".

 

Ytterligare en synvinkel av betydelse konstateras i detta exempel, "Monnaie unique > gemensam valuta", det franska adjektivattributet är tydligt och klart i sin innebörd, dock är den svenska motsvarigheten av allmän karaktär och mindre formellt. "Sur la scène internationale > i internationella sammanhang", förutom att dessa exempel skiljs i numerus åt, gör franskan en dramatisering av en händelse samtidigt som svenskan beskriver en gemensam mötesplats.

 

" Personnes morales > juridiska personer". Franskan tar upp den etiska och vaga aspekten. Svenskan är rakare och korrekt i sin bedömning.

 

Strukturomvandling

 

Eftersom franskan och svenskan skiljer sig betydligt mycket åt när det gäller meningsuppbyggnad, kan det vara relevant att analysera fördragstexterna ur denna synvinkel för att se vilken omstrukturering som bör göras för att få en idiomatisk svenska.

 

"Olika strukturomvandlingstyper avses vara strukturomvandlingar som uppvisar en hög grad av mönsterbildning t.ex. relativsats > participfras när man går från svenska till franska" (Eriksson 1997).

 

Jag gör en jämförelse mellan fraser i de båda språken, därefter jämför jag satser och fraser.

 

Franska nominalfraser motsvarar samordnade  participfraser i svenska. " ...  la prévention de la criminalité et de lutte contre ce phénomène ... > ... förebyggande och bekämpande av brottlighet...". En fransk participfras omvandlas till en svensk prepositionsfras; "Le traité instituant la Communauté européenne > fördraget om upprätandet av Europeiska gemenskapet".

 

Jag noterar att en hel del franska particip i texten återges med kompletiva, adverbiella eller attributiva satser. "Statuant à la majorité qualifiée ... > som skall fatta beslut med kvalificerad majoritet" samt "des droits découlant de l´application ... > de rättigheter som den ifrågavarande... har". Franskans presens particip återges med svenska relativsatser. Ett exempel på franska perfektparticip som återges med svenska relativsatser, tas upp i nästa formuleringar; "Formes de coopération instaurées par le présent traité ... > ... de samarbetsformer som införs genom detta fördrag ... , och "le Conseil, réuni ... > rådet som skall sammanträda ... " (art.7).

 

En fransk infinitivfras blir adverbiell bisats i svenska. "Pour répondre à des changements de la situation > när den situation har förändrats".

 

"Ils assurent la mise en oeuvre de ces politiques > de skall svara för att denna politik genomförs". En fransk nominalfras återges med en kompletiv bisats.

 

"... actes subséquents qui les ont modifiés ou complétés ... > rättsakter om ändring eller komplettering ... ". Två samordnade franska relativsatser återges med två prepositionsfraser i svenska.

 

"L´Union veille, en particulier, à la cohérence de l´ensemble de son action extérieure ...  >  unionen skall ... säkerställa, att den genomgående handlar samstämmigt i relationerna med ...". En prepositionfras återges med en kompletiv bisats.     

 

Sammanfattning    

 

Det som är typiskt för EU-texter tycks vara ordvalet som kommer tillbaka om och om igen. Det betyder att översättaren är begränsad till ett visst språk som han/hon bör ta hänsyn till och är hänvisad till om man vill åstadkomma en godkänd översättning. Det juridiska språket är rakt och tydligt i sin bedömning. Man försäkrar sig om att det som tas upp sköts och följs till punkt och pricka. Att skriva "L´Union veille, en particulier, à la cohérence ... > Unionen skall säkerställa att den genomgående ...", skulle i svenskan kunna skrivas med "Unionen ser till att ... ". Svenskan har en bibetydelse i användandet av "skall", dels vill man uttrycka en nära framtid och dels är den talandes avsikt att något är nödvändigt att genomföra. Franskan använder däremot presens för att bekräfta en giltighet samtidigt som man personifierar subjektet.

 

Den svenska texten ligger alltför nära den franska versionen för att det skall bli bra svenska som dessa två exempel visar. "Les hautes parties contractantes > de höga fördragsslutande parterna". Franskan lägger till ett adjektivattribut vilket gör att texten får ett större sammanhang som dessutom bekräftas även med hjälp av flerordsprepositoner som "au sein de > där", som tillför den franska versionen en interpersonell dimension genom att väva ihop meningen kring ett ord i franskan. Temat associerar med interpersonell betydelse som förverkligas med grad av visshet genom det personliga pronomenet "elle" för unionen eller det possessiva pronomenet "son" som i följande exempel "à la cohérence de l´ensemble de son action ... > att den genomgående handlar samstämmigt i relationerna ...". Pronomalisering skapar trovärdighet och närhet hos läsaren.

 

Att ge liv åt inanimata fenomen som unionen och rådet, är förekommande i franska texter. "L´Union se donne ... > unionen skall ha ...". Svenskan är neutral och opartisk. Franskan substantiverar sitt språk i större utsträckning än svenskan som använder sig av verbkonstruktioner med partiklar eller prepositioner. "La mise en oeuvre de ces politiques > att denna politik genomförs".       

 

Slutligen vill jag säga att det krävs gedigna kunskaper i juridik, tillgång till parallella texter samt expertis för att klara av den typ av översättning som blivande översättare skall ägna sig åt. Det gäller att upptäcka fel och fällor i tid om det skall bli bra resultat.

 

Fördrag om Europeiska unionen

 

AVDELNING 1

 

Gemensamma bestämmelser

 

Artikel 1 (f.d. artikel A)

 

  Genom detta fördrag upprättar de HÖGA FÖRDRAGSSSLUTANDE PARTERNA mellan sig en EUROPEISK UNION, härefter kallad ”unionen”.

  Detta fördrag markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt.

  Unionen skall grundas på Europeiska gemenskaperna samt den politik och de samarbetsformer som införs genom detta fördrag. Unionen skall ha till uppgift att på ett konsekvent och solidariskt sätt organisera förbindelserna mellan medlemsstaterna och mellan deras folk.

 

Artikel 2 (f.d. artikel B)

 

  Unionen skall ha som mål att

-främja ekonomiska och sociala framsteg och en hög sysselsättningsnivå och att uppnå en väl avvägd och hållbar utveckling, särskilt genom att skapa ett område utan inre gränser, genom att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen och genom att upprätta en ekonomisk och monetär union som på sikt skall omfatta en gemensam valuta i överensstämmelse med bestämmelserna i detta fördrag.

-hävda sin identitet i internationella sammanhang, särskilt genom att genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vilken omfattar den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som i enlighet med bestämmelserna i artikel 17 skulle kunna leda till ett gemensamt försvar,

-stärka skyddet av medlemsstaternas medborgares rättigheter och intressen genom att införa ett unionsmedborgarskap,

 

Traité sur l’Union européenne

 

TITRE 1

 

Dispositions communes

 

Article premier (ex-article A)

 

Par le présent traité, les HAUTES PARTIES CONTRACTANTES instituent entre elles une UNION EUROPÉENNE, ci-après dénommée « UNION ».

   Le présent traité marque une nouvelle étape dans le processus créant une union sans cesse plus étroite entre les peuples de l’Europe, dans laquelle les décisions sont prises dans le plus grand respect possible du principe d’ouverture et le plus près possible des citoyens.

  L’Union est fondée sur les Communautés européennes complétées par les politiques et formes de coopération instaurées par le présent traité. Elle a pour mission d’organiser de façon cohérente et solidaire les relations entre les États menbres et entre leurs peuples.   

Article 2 (ex-article B)

L’Union se donne pour objectifs :

-de promouvoir le progrès économique et social ainsi qu’un niveau d’emploi élevé, et de parvenir à un développement équilibré et durable, notamment par la création d’un espace sans frontières intérieures, par le renforcement de la cohésion économique et sociale et par l’établissement d’une union économique et monétaire comportant, à terme, une monnaie unique, conformément aux dispositions du présent traité ;

-d’affirmer son identité sur la scène internationale, notamment par la mise en œuvre d’une politique étrangère et de sécurité commune, y compris la définition progressive d’une politique de défense commune, qui pourrait conduire à une défense commune, conformément aux dispositions de l’article 17 ;

-de renforcer la protection des droits et des intérêts des ressortissants de ses États membres par l’instauration d’une citoyenneté de l’Union ;

 

-bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring och förebyggande och bekämpande av brottslighet,

-fullt ut upprätthålla gemenskapens regelverk och bygga ut det samt att därvid överväga i vilken utsträckning den politik och de samarbetsformer som införs genom detta fördrag kan behöva revideras för att säkerställa effektiviteten hos gemenskapens mekanismer och institutioner.

Unionens mål skall uppnås i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag och i överensstämmelse med de villkor och den tidsplan som fastställs i fördraget samt med beaktande av subsidiaritetsprincipen, såsom denna definieras i artikel 5 i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen.

 

Artikel 3 (f.d. artikel C)

 

  Unionen skall ha en gemensam institutionell ram, som skall säkerställa konsekvens och kontinuitet i verksamheten för att nå dess mål samtidigt som gemenskapens regelverk följs och byggs ut.

  Unionen skall särskilt säkerställa att den genomgående handlar samstämmigt i relationerna med omvärlden inom ramen för sin utrikes- och säkerhetspolitik, ekonomiska politik och biståndspolitik. Rådet och kommissionen skall ansvara för sådan samstämmighet och samarbeta i detta syfte. De skall var och en inom ramen för sina befogenheter svara för att denna politik genomförs.

 

Artikel 4 (f.d. artikel D)

 

  Europeiska rådet skall ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och fast ställa allmänna politiska riktlinjer för denna utveckling.

 

 

-de maintenir et de développer l’Union en tant qu’espace de liberté,de sécurité et de justice au sein duquel est assurée la libre circulation des personnes, en liaison avec des mesures appropriées en matière de contrôle des frontières extérieures, d’asile, d’immigration ainsi que de prévention de la criminalité et de lutte contre ce phénomène;

-de maintenir intégralement l’acquis communautaire et de le développer afin d’examiner dans quelle mesure les politiques et formes de coopération instaurées par le présent traité devraient être révisées en vue d’assurer l’efficacité des mécanismes et institutions communautaires.

Les objectifs de l’Union sont atteints conformément aux dispositions du présent traité, dans les conditions et selon les rythmes qui y sont prévus, dans le respect du principe de subsidiarité tel qu’il est défini à l’article 5 du traité instituant la Communauté européenne.

 

Article 3 (ex-article C)

  L’Union dispose d’un cadre institutionnel unique qui assure la cohérence et la continuité des actions menées en vue d’atteindra ses objectifs, tout en respectant et en développant l’acquis communautaire.

 

  L’Union veille, en particulier, à la cohérence de l’ensemble de son action extérieure dans le cadre de ses politiques en matière de relations extérieures, de sécurité, d’économie et de développement. Le Conseil et la Commission ont la responsabilité d’assurer cette cohérence et coopèrent à cet effet. Ils assurent , chacun selon ses compétences, la mise en œuvre de ses politiques.

 

Article 4 (ex-article D)

 

  Le Conseil européen donne à l’Union les impulsions nécessaires à son développement et en définit les orientations politiques générales.

 

 

  Europeiska rådet skall bestå av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer samt kommissionens ordförande. Dessa skall biträdas av medlemsstaternas utrikesministrar och en medlem av kommissionen. Europeiska rådet skall sammanträda minst två gånger om året under ordförandeskap av stats- eller regeringschefen i den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet.

   Europeiska rådet skall förelägga Europaparlamentet en rapport efter varje sammanträde samt en skriftlig årsrapport om unionens framsteg.

 

Artikel 5 (f.d. artikel E)

 

Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och revisionsrätten skall utöva sina befogenheter på de villkor och för de syften som har fastställs dels genom bestämmelserna i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och i senare fördrag och rättsakter om ändring eller komplettering av dessa fördrag och dels genom de övriga bestämmelserna i det här fördraget.

 

Artikel 6 (f.d. artikel F)

 

  1. Unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna.

  2. Unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

  3. Unionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater.

 

 

 

 

  Le Conseil européen réunit les chefs d’état ou de gouvernement des États membres ainsi que le président de la Commission. Ceux-ci sont assistés par les ministres chargés des affaires étrangères des États membres et par un membre de la Commission. Le Conseil européen se réunit au moins deux fois par an, sous la présidence du chef d’État ou de gouvernement de l’État membre qui exerce la présidence du Conseil.

  Le Conseil européen présente au Parlement européen un rapport à la suite de chacune de ses réunions, ainsi qu’un rapport écrit annuel concernant les progrès réalisés par l’Union.

 

Article 5 (ex-article E)

Le Parlement européen, le Conseil, la Commission, la cour de justice et la cour des comptes exercent leurs attributions dans les conditions et aux fins prévues, d’une part, par les dispositions des traités instituant les Communautés européennes et des traités et actes subséquents qui les ont modifiés ou complétés et, d’autre part, par les autres dispositions du présent traité.  

 

Article 6 (ex-article F)

 

  1. L’Union est fondée sur les principes de la liberté, de la démocratie, du respect des droits de l’homme et des libertés fondamentales, ainsi que de l’état de droit, principes qui sont communs aux états membres.

  2. L’Union respecte les droits fondamentaux, tels qu’ils sont garantis par la Convention européenne de sauvegarde des droits de l’homme et des libertés fondamentales, signée à Rome le 4 novembre 1950, et tels qu’ils résultent des traditions constitutionnelles communes aux États membres, en tant que principes généraux du droit communautaire.

  3. L’Union respecte l’identité nationale de ses États membres.

 

 

 

  4. Unionen skall se till att den har de medel som den behöver för att nå sina mål och genomföra sin politik.

 

 

Artikel 7

 

  1. Rådet får på motiverat förslag från en tredjedel av medlemsstaterna, från Europarlamentet eller från kommissionen med en majoritet på fyra femtedelar av sina medlemmar och efter Europarlamentets samtycke slå fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätt principer som anges i artikel 6.1 och lämna lämpliga rekommendationer till denna stat. Innan detta slås fast skall rådet höra den berörda medlemsstaten och får enligt samma förfarande anmoda oberoende personer att inom rimlig tid lägga fram en rapport om situationen i den berörda medlemsstaten.

  Rådet skall regelbundet kontrollera om de skäl som har lett till ett sådant fastslående fortfarande äger giltighet.

  2. Rådet, som skall sammanträda på statschefs- eller regeringschefsnivå, får på förslag från en tredjedel av medlemsstaterna eller från kommissionen och efter Europarlamentets samtycke, samt efter att ha uppmanat den ifrågavarande medlemsstatens regering att framföra sina synpunkter, enhälligt slå fast att en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter principer som anges i artikel 6.1.

  3. När ett fastslående enligt punkt 2 har gjorts får rådet, som skall fatta beslut med kvalificerad majoritet, besluta om att tillfälligt upphäva vissa av de rättigheter som den ifrågavarande medlemsstaten har till följd av tillämpningen av detta fördrag, inbegripet rösträtten i rådet för företrädaren för den medlemsstatens regering. Rådet skall därvid beakta de möjliga följder som ett sådant tillfälligt upphävande kan få för fysiska och juridiska personers rättigheter och skyldigheter.

  Den ifrågavarande medlemsstatens skyldigheten enligt detta fördrag skall

  4. L’Union se dote des moyens nécessaires pour atteindre ses objectifs et pour mener à bien ses politiques.

 

Article 7

  1. Sur proposition motivée d’un tiers

des États membres, du Parlement européen ou de la Commission, le Conseil, statuant à la majorité des quatre cinquièmes de ses membres après avis conforme du Parlement européen, peut constater qu’il existe un risque de violation grave par un État membre de principes énoncés à l’article 6, paragraphe 1, et lui adresser des recommandations appropriées. Avant de procéder à cette constatation, le Conseil entend l’État membre en question et peut, statuant selon la même procédure, demander à des personalités indépendantes de présenter dans un délai raisonnable un rapport sur la situation dans l’État membre en question.

Le Conseil vérifie régulièrement si les motifs qui ont conduit à une telle constatation restent valables.

  2. Le Conseil réunit au niveau des chefs d’État  ou de gouvernement et statuant à l’unanimité sur proposition d’un tiers des États membres ou de la Commission et après avis conforme du Parlement européen, peut constater une violation grave et persistante par un État membre de principes énoncés à l’article 6, paragraphe 1, après avoir invité le gouvernement de cet État membre à présenter toute observation en la matière.

  3. Lorsque la constatation visée au paragraphe 2 a été faite, le Conseil, statuant à la majorité qualifiée, peut décider de suspendre certains des droits découlant de l’application du présent traité à l’État membre en question, y compris les droits de vote du représentant du gouvernement de cet État membre au sein du Conseil. Ce faisant, le Conseil tient compte des conséquences éventuelles d’une telle suspension sur les droits et obligations des persones phisiques et morales.

Les obligations qui incombent à l’État  

 under alla omständigheter fortsätta att vara bindande för den staten.

  4. Rådet får senare med kvalificerad majoritet besluta om att ändra eller

återkalla åtgärder som har vidtagits enligt punkt 3, när den situation som ledde till att åtgärderna infördes har förändrats.

  5. Vid tillämpningen av denna artikel skall rådet fatta beslut utan att beakta rösten från företrädaren för den ifrågavarande medlemsstatens regering. Att personligen närvarande eller företrädda medlemmar avstår från att rösta hindrar inte att sådana beslut som avses i punkt 2 antas. En kvalificerad majoritet skall anses vara samma andel av de berörda rådsmedlemmarnas vägda röster som den som anges i artikel 205.2 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

  Denna punkt skall också tillämpas om rösträtt i enlighet med punkt 3 tillfälligt inte får utövas.

  6. Vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 skall Europaparlamentet fatta beslut med två tredjedelar av de avgivna rösterna, vilka skall representera en majoritet av dess ledamöter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

membre au titre du présent traité restent en tout état de cause cotraignantes pour cet État.

  4. Le Conseil, statuant à la majorité qualifiée, peut décider par la suite de modifier les mesures qu’il a prises au titre du paragraphe 3 ou d’y mettre fin pour répondre à des changements de la situation qui l’a conduit à imposer ces mesures.

  5. Aux fins du présent article, le Conseil statue sans tenir compte du vote du représentant du gouvernement de l’État membre en question. Les abstentions des membres présents ou représentés ne font pas obstacle à l’adoption des décisions visées au paragraphe  2. La majorité qualifiée est définie comme la même proportion des voix pondérées des membres du Conseil concernés que celle fixée à l’article 205, paragraphe 2, du traité instituant la Communauté européenne. Le présent paragraphe est également applicable en cas de suspension des droits de vote conformément au paragraphe 3.

  6. Aux fins deas paragraphes 1 et 2, le Parlement européen statue à la majorité des deux tiers des vopix exprimées, représentant une majorité de ses membres.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BAKGRUND

 

för Jacky Mauduit

 

 

• 4½ år högskolestudier som validerar 277½ högskolepoäng och resulterade i lärarexamen, filosofie kandidatexamen B.A. och magisterexamen M.A. på magisterprogrammet i facköversättning

 

 

• 5 år som frilansande översättare mellan åren 2005 -2010 och medlem av SFÖ - Sveriges Facköversättarförening

 

 

• 18 år i befattning av yrkeslärare resp. gymnasielärare inom den livsmedelstekniska linjen resp. hotell- och restaurangprogrammet där jag undervisat i livsmedelsteknik, yrkesräkning, fackfranska  och arbetslivsorientering resp. varmkök, gastronomi, matlagningsteori, metodmatlagning, bagerikunskap,  livsmedelshygien och livsmedelskunskap

 

 

• 1 år som utredare på GY förbundet i Kalmar som resulterade i en KY utbildning rörande matkultur, handledarutbildning (15hp) och yrkesdidaktik på C nivå (15hp) samt handledarpärm för lärarstudenter inom den verksamhetsförlagda utbildningen

 

 

• 2 år som kökschef och köksmästare samt PBI (person med betydande inflytande i bolaget) mellan åren 2007 och 2009 på Eden´s i Karlskrona, Bredviken restaurang i Figeholm, Paradise restaurang i Norrköping och Verandan inom Palace gruppen i Kalmar 

 

 

• 1 år som köksansvarig på Stora Frögården http://storafrogarden.se

 

 

• 13 års arbetslivserfarenhet, mellan åren 1972 och 1982 samt 2002  och 2006, i befattning av kock bl a på Operakällaren i Stockholm, 1:e kock, chefskock och livsmedelsarbetare

 

 

[email protected]                        http://www.sfoe.se                                 http://Jackytranslation.blogspot.com

 

 

Det nya franska köket ”La nouvelle cuisine”

 

 

Abstract

 

Det huvudsakliga syftet med min undersökning var att vidareutveckla begreppet ”Det nya franska köket i Sverige” samt att klargöra dess betydelse och normer. För att få svar på ett antal frågor, har jag skickat brev till krögare som själva arbetat med detta kök. Dessutom använder jag mig av diverse tidskrifter och tidningar som själva har använt sig av detta begrepp i slutet av 70-talet respektive början av 80-talet. De påståenden, recept och fotografier som förekommer i pressen, försöker jag förankra i mat litteratur som tar upp detta kök. Jag lyckas beskriva kökets uppkomst och dess grundprinciper. Jag ger min reflexion kring mina upplevelser av detta kök som jag själv berört i min yrkesutövning. Jag sammanfattar arbetet på ett lätt förståligt sätt.

 

 

 

Innehållsförteckning                                                                           sida

 

1. Inledning                                                                                          1

 

Bakgrund                                                                                              1

 Syfte                                                                                                    2

Uppläggning av arbetet                                                                          2

 

2. Uppkomst                                                                                        2

 

Kort historik                                                                                          2

Behovet av förnyelse                                                                             3

Uppkomsten i Sverige                                                                           3

Orsaker till uppkomst i Sverige                                                              4

Pressens inverkan                                                                                  4

 

3. Grundprinciper                                                                                5

 

Salutorgets kök                                                                                     5

Bevara och framhäva råvarornas smak                                                   6

Uppläggningar                                                                                       6

 

4. Diskussion                                                                                        7

 

5. Sammanfattning                                                                              8

 

6. Litteraturförteckning                                                                       10

                                                                                                            

 

 

 

 

                                                                                                                                   1.

 

1. Inledning

 

Det är en omständlig uppgift att beskriva och tolka vad folk vill ha det i dagliga liver i fråga om mat. Jag tror att valet av maträtter ofta hänger ihop med var och ens vardag och fest, och de olika förutsättningar vi har att tillaga mat som hänger ihop med tid, intresse, kunskap, färdigheter och inte minst tillgången på råvaror.

 

Detta är ett känsligt ämne eftersom värderingarna varierar i fråga om färg, form, upplevelser, smakkombinationer, modetrender, utseende och inte minst serverandet av mat. Man demonstrerar sin nationella identitet genom maträtterna både genom deras tillagning och valet av råvaror. Ingenting är så markant som att symbolisera härkomsten av rätterna. Det går i arv. Det är ett sätt att leva och umgås.

 

Det kan också handla om det ekonomiska läge man befinner sig i. Man tar vad man har. Man kanske också vill prova någonting nytt och söker efter nya trender. Då kan man lätt falla offer för ekonomiska påtryckningar och inte minst för professionella livsstil fixare för att underlätta för sig själv. Det får kosta vad det kostar vill, istället för att ge kunskap och få människor att söka sig till sundare mat. Den massproducerade maten lägger inte vikt vid den naturliga och jordnära, som den ”sunda maten” gör, där var och en genom kunskap och valet av färska produkter kan få en god näringsbalans. ”Låt maten smaka vad den smakar i naturen och vad den är gjord av”. Det yttrar sig i en renodling av smaker och lite till. Redan år 1651 skrev författaren De Bonnefons: ”Låt kålsoppan smaka kål, purjolökssoppan purjolök och låt rovorna ge smak åt soppan på rovor”. Vad som anses om soppor passar in på allt annat vi äter också.

 

Bakgrund

 

Den centrala uppgiften för min uppsats är att klargöra det nya franska kökets ursprung. Spridning, funktion, föremål och hur det yttrar sig i dagens samhälle.

 

• Kökets ursprung kan beskrivas på följande sätt: en förening av mästerkockar, anhängare av det klassiska köket, bildades i syfte att bryta olika negativa tendenser inom kockyrket såsom misstro, avund, bristen på samarbete samt det faktum att det var ett lågstatus yrke att vara kock. Detta brödraskap skulle så småningom komma att bilda en skola där var och en hade sin egen profil.

 

·        Matsskribenterna ”Gault et Millau” lanserade begreppet ”La nouvelle cuisine - Det nya franska köket”. Gästspel för kockar anordnades i olika länder för att propagera för detta kök. Kockar från andra länder åkte till Frankrike för att på ort och ställe studera det nya, för att sedan försöka skapa ett nytt kök efter fransk förebild i de länder de kom ifrån. I Sveriges eller Skandinaviens fall blev resultatet ”det nya svenska köket”.

 

• Renodlingen av sättet att laga mat på, skulle utgöra grunden för denna skola. Få av idéerna visade sig emellertid vara nya. Köket kallades också för ”den nya vågen” vars främsta uppgift var att propagera för form, färg och smakkombinationer. Detta funktionella kök skulle innefatta salutorgets kök, det smala köket, solens kök etc…

 

• Hörnpelaren i detta nya tänkande var bl.a. kvalitet, inte bara på råvaror utan en genomgående kvalitet på viner, inredning av restauranger och valet av personal. Man försökte inpränta och leva upp till att begreppet god mat, skulle innefatta allt: miljö, människor, omtanke, service och det som slutligen ligger på tallriken d.v.s. färska råvaror i sin enkelhet.

 

 

Syfte

 

Mitt syfte med den här uppsatsen är att klargöra, i den mån det är möjligt, hur begreppet ”det nya franska köket” har används på gott och ont samt att försöka belysa följande frågeställningar:

 

Hur kan man plötsligt kalla detta för ”nytt kök” ?

Dess förekomst

Hur är det uppbyggt?

Vilken betydelse har det i vårt samhälle?

Vilka normer utgår man från?

Är det egentligen fråga om en modefluga, ett nytt kök, ett nytt matmedvetande, ett nytt

mat intresse, en kulturell identitet, en hälsokostinriktning inom gastronomin eller vad?  

 

Uppläggning av arbetet

 

Först och främst är det av största vikt att klargöra begreppet ”la nouvelle cuisine française”. Genom en tillbakablick i ursprungslandet Frankrike (historik) förklaras det. Sedan följer en detaljerad förklaring kring begreppet (uppkomsten) eftersom det kan vara för läsarna att förstå hur det kan uppstå ett nytt kök så där utan vidare och vad det är som är nytt. Därpå följer en presentation av grundprinciperna. Jag sammanfattar det hela med en diskussion om den eventuella framtida utvecklingen med utgångspunkt från de rörliga idéer som alltid funnit när det gäller mat d.v.s. det kommer ständigt impulser utifrån som påverkar matkonsten mer eller mindre. Låt oss säga divergenta idéer. Man talar om en ny mattrend som man alltid har gjort och som alltid kommer att göra.

 

2. Uppkomst

 

Kort historik

 

 Kanske har du hört talas om det nya franska köket och undrat vad det egentligen innebär. Det brukar rubriceras som ”la nouvelle cuisine” och uppstod i Frankrike. Upphovsmannen lär vara den franske mästerkocken Fernand Point, som till att börja med var anhängare av det klassiska köket. Sin inspiration hämtade han troligtvis från Japan och Kina, där principerna för det här sättet att laga mat som jag skall berätta om i nästkommande avsnitt, har tillämpats i århundraden. Begreppet ”la nouvelle cuisine” (det nya köket), användes för första gången i samband med en förening av mästerkockar som bildades efter andra världskriget bestående av Trois-Gros, Vergé, Hæberlin, Barrier, Laporte, Guérard, Olivier, Outhier, Chapel, Lenôtre, Lasserre och Bocuse. Det var först och främst representanter för det klassiska franska köket.

 

 

 

 

Behovet av förnyelse

 

Utvecklaren och påskyndaren av det nya köket är Paul Bocuse, f.d. lärljunge till Fernand Point. Han samlade de stora franska kockarna till ett brödraskap. Var och en av dem hade dock sin egen profil. Grovt generaliserat kan man säga att det innebär följande:

 

Michel Guérard koncentrerade sig på ”smalmat” vilket han redovisade i sin bok ”det smala franska köket”, där han skriver i sitt förord; ”min stackars kropp var så märkt av alla tunga och feta såser som jag smakat av att den för evigt naglade fast mig vid jorden”. Kort sagt han kände sig fet och beslutade sig för att göra någonting åt det. Han började experimentera fram smalmat för alla som befann sig i hans situation.

 

Roger Vergé å sin sida har inriktat sig på ”solens kök” där han låter de sydländska ingredienserna ingå i välbalanserade smakupplevelser. Han söker efter enkla harmonier och försöker förhöja varje rätts smak. Han tycker mycket om det provensalska köket privat fastän det inte är exakt vad ”solens kök” innebär utan tidigare nämnda förklaring.

 

Paul Bocuse å andra sidan tillämpar ”salutorgets kök” d.v.s. sökandet efter perfekta råvaror. Enligt Tore Wretman borde ”la nouvelle cuisine” istället heta salutorgets kök.

 

Brödraskapet hade för syfte att försöka ändra kockarnas inställning till sin eget yrke. För dem innebar det ett lågstatus yrke. De betraktade varandra med misstro och avund. De skulle aldrig ha kommit på tanken att umgås med varandra och byta recept tidigare… (fritt översatt ur Paris Match nr 1584, 1974). Denna tendens skulle brytas. Matlagningen skulle bli föremål för en utveckling med nya grepp och uttryck. Så småningom kom de att bilda en skola som ur PR synpunkt gavs det genialiska namnet ”la nouvelle cuisine” av matskribenterna Gault et Millau.

 

Få av idéerna i det nya köket är emellertid nya. Istället är det själva renodlingen av sättet att laga mat som bildat skola d.v.s. att låta maten smaka det den är lagad av. Denna utveckling tedde sig naturlig. Kockarna stod på egna ben och började skapa egna rätter förutsättningslöst. Många av dem var sina egna arbetsgivare vilket underlättade processen. De tänkte mat i nya banor.

 

Uppkomsten i Sverige

 

Tore Wretman är den person som introducerade den nya vågens medlemmar i Sverige vid flera uppmärksammade gästspel. Flertalet svenska kockar inspirerades av vad som skedde inom gastronomin på kontinenten och överförde idéerna till sina restauranger. Inlånade kulturdrag försvenskades och förvanskades innan de accepterades och resultatet blev för det mesta mer svenskt än franskt (Salomonsson 1993:101).

 

Vad som nu började ta form var en för svenska förhållanden alldeles ny krogtyp. Inte en krog med höga priser, otillfredsställande kök och snorkig servering utan ett helt nytt krogkoncept (Restaurang och  Storkök 1983 nr 1). Liksom det nya franska köket var inte heller ”det nya svenska köket” till alla delar nytt, utan de gamla komponenterna lades i ett nytt mönster och bildade ett nytt koncept. Hörnpelaren i detta nya tänkande var bl.a. kvalitet, inte bara på råvaror utan en genomgående kvalitet på viner, inredning och personal.

 

 

Kurt Genrup talar i sina anteckningar om föremål och språk om ”senare års revitaliseringsvåg”. Han vill visa att turistreklamen använder sig av gamla dryckesbenämningar på ett felaktigt sätt och för egna syften. Det nya köket är också en felaktig benämning som egentligen inte handlar om ett nytt kök utan om en ”revitaliseringsvåg”. Det symboliserar det traditionella och klassiska köket samtidigt som människorna, miljön och ”ambiancen” (stämningen) betonas mer och mer som en väsentlig ingrediens i det hela.

 

Det nya köket symboliseras i själva uppläggningarna av enkelhet, kalorisnålhet och exotiska inslag i urvalet av råvaror. Den kommersiella grönsaksvågen med mera ovanliga och främmande produkter har bringat en ny struktur i uppläggningarna. Man har också suddat ut krångliga mellanrätter och tillbehör. Bringéus beskriver maten som central i vår kultur. Mat är inte bara någonting som man ser på och talar om (Bringéus, 1995:17).

 

Inom krogbranschen har restauratörerna försökt skapa en hemkänsla i restaurangerna för den stressade människan som en kulturvarelse. Förebilderna som föremål har varit nya salladskombinationer, kryddvinäger, fisk- grönsaks- och fruktterriner samt lätta aromatiska matkompositioner.

 

Orsaker till uppkomsten i Sverige

 

Under senare delen av 1950-talet och under hela 60-talet, gick det en rationaliseringsvåg genom hotell- och restaurangbranschen. Man predikade nedskärningar av lager och sortiment, även kvalitén på maten fick stryka på foten. Mest av allt gällde det dock att skära ner på personalsidan. Vi vet vad detta fick för konsekvenser; lönsamheten sjönk, istället uppstod en minskad gästtillströmning och en alltmer sjunkande kvalité på maten (Restaurang och Storkök, 1983 nr 1). Maten kan också vara föränderlig och trendkänslig, vilket särskilt har märkts under de senaste årtiondena då mode maten, i stor utsträckning, har präglat både det offentliga ätandet och den vardagliga kosten i världen.

 

Synen på maten blir för många därmed ett uttryck för samhörighet och delad livssyn. Valet av föda blir ett sätt att markera den delkulturella tillhörigheten (Salomonson, 1993:109).

 

Pressens inverkan 

 

1973 kom journalisterna Gault & Millau med den sensationella artikeln ”Leve det nya köket”, där de propagerade för det nya köket eller rättare sagt myntade uttrycket ”La nouvelle cuisine” = den nya vågen som egentligen hade funnits hela tiden, men det var först nu det blev ett verkligt begrepp. Här får traditionella rätter ändrat symbolvärde – från att ha varit klassiska rätter eller basföda i gången tid har de blivit laddade som symboler för den nya vågen. Bocuse ansågs vara en av detta nya köks främsta utövare och banerförare. Pressens inblandning skapade, enligt Bocuse, permanent konkurrens, något han genom brödraskapet försökte motverka liksom deformation av ursprungsidéerna, missgynnsam inplantering i branschen av folk som saknade kunskaper i yrket etc. Som en följd av reklamen påverkades mer eller mindre en del skandinaviska och bland andra svenska restauranger.

 

Under begreppet ”det nya skandinaviska köket” respektive ”det nya svenska köket”, introducerades nyheter för matintresserade här i landet. Man försökte att överraska genom att använda nya produkter, tillagningsmetoder och vetenskapliga blandningar som kallade franska. En köksstandardisering skapades över hela världen.

 

3. Grundprinciper

 

Det nya franska köket år ett modernt och mycket missbrukat begrepp. Många tror att det endast innebär smalmat, men det är egentligen inget annat än en samling principer för sund matlagning.

 

Dessa principer kan sammanfattas på följande sätt:

 

1. Användning av färska råvaror av högsta kvalitet
2. Strävan efter att bevara och framhäva råvarornas unika smak
3. Ta reda på vad årstiderna har att erbjuda
4. Helst inte reda såser med mjöl
5. Kortare tillagningstider för grönsaker, fisk, kött och fågel
6. Små portioner
7. Följ dietisternas moderna nutrition
8. Enkla uppläggningar
9. Ge utlopp för fantasin

 

Salutorgets kök

 

Det kanske allra viktigaste med det nya köket är tillgången på förstklassiga, fräscha och enkla råvaror. För att uppnå största möjliga kvalitet gäller det att inhandla födoämnena dag för dag exempelvis på torget. Torghandel kräver emellertid stor kunskap om livsmedel. Man måste dessutom ha gott om tid för att hitta just de råvaror som är de rätta. Man kan faktiskt jämställa sökandet av råvaror med svårigheterna att lyckas med själva tillagningen.

 

Salutorgets kök bygger på mat lagad på råvaror man köpt på torget samma dag efter samma principer som bondmoran använde när hon gick ut i köksträdgården och drog upp grönsaker som hon odlat eller när hon slaktade en kyckling och lagade middag med den, d.v.s. fräschhet.

 

I jakten på perfekta livsmedel har en del restauranger gått samman och skaffat sig en leverantör som förser dem alla med några av de varor de behöver, exempelvis någon som odlar kryddor eller någon som erbjuder potatis som är biodynamiskt odlade etc.

 

Utbudet bestämmer matsedeln som bekant. Man skall låta de aktuella födoämnen skapa menyerna, vilket kräver stor improvisationsförmåga, ett brett yrkeskunnande och génialité. Man skulle kunna kalla detta för ”tillfällig matlagningsskapelse” eftersom tillgången bestämmer menyn.

 

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att en maträtt inte blir bättre än vad råvaran som används är. God matlagning börjar redan på torget. Detta har skapat en förnyelse av det traditionella skandinaviska köket och visat vägen för ett nytt matmedvetande.

 

Bevara och framhäva råvarornas unika smak

 

Den andra grundregeln skulle kunna lyda som följande: ”Låt maten vara fräsch och enkel som möjligt”. Det är av stor betydelse att ta tillvara det bästa hos råvaran och att framhäva råvarans egen smak. Jag tror att målet med det nya köket bl.a. var att skapa en skön ordning av kvalitetsvaror. Harmonin har med smak och färgupplevelser att göra, liksom med fantasi och näringsriktig mat.

 

Man skall kunna känna igen varje rätt på tallriken både till smaken och utseendet. Det gör att man ständigt måste sträva efter enkelhetens raffinemang. Den kinesiska matfilosofin (toismen = filosofisk-religiös riktning som satt sin prägel på matkonsten) ansåg att man kunde finna både hälsa och andlig harmoni i naturen. Bland annat insåg de att grönsakernas livgivande beståndsdelar kunde fördärvas genom olämplig tillredning och underströk det stora näringsvärdet hos råa eller bara delvis kokta grönsaker (Lee Su Jan; 1977). Detta kan ha inspirerat det nya kökets grundare som i sin tur anser att grönsakerna bör vara spröda och fasta. Den kortare tillagningsmetoden gör maten hälsosammare eftersom den bibehåller sina naturliga smakämnen och därmed också vitaminer.

 

Allmänheten har blivit mer och mer medveten om det som den förtär och hur maten skall tillagas, i första hand näringsmässigt, något som härstammar från japansk-kinesiska vanor, citat ”Här hämtade det nya franska köket sin inspiration”. Damernas Värld 10/1 1983.

 

Uppläggningar

 

 Idag har en ny mentalitet vuxit fram, budskapet innebär att man bortser från förkonstligen. Maten presenteras på ett estetiskt sätt på vackert porslin.

 

De naturliga färgerna som finns i livsmedel utnyttjas och anpassas så mycket som möjligt till varandra. Dessa färger har visserligen ingen direkt inverkan på smakens fysiologi men de har ett mycket starkt inflytande på den psykologiska reaktionen vad gäller de olika typerna av mat hos folk. Det är en del av matkulturen som har koppling till våra sinnen och som konsumenterna definierar som mat.

 

Färgerna ingår i aptiten och medverka i stimuleringen av matsmältningsvätskorna. Vi brukar ju säga; ”Det här ser så gott ut att det vattnas i munnen”. Mat skall lagas med mycket kärlek, en god portion inspiration och känsla och inte bara efter räknesticka. Maten skall vara en fröjd för ögat, då kan man använda fantasi och hur mycket mat som helst.

 

Bringéus skriver att ”just kläder och mat kan ofta få symbolfunktion”. Det är materiella ting som vi alla har behov av. De är tillgängliga för våra sinnen, dock mera för ögat än för smaksinnet, eftersom den mat som har symbolfunktion inte alltid är avsedd att konsumeras.

 

Man har utnyttjat dessa två komponenter till fullo, färg och smak har gift sig på ett gudomligt och enkelt sätt i det nya köket. Tidskrifterna fyller sidorna med underbara bilder som föreställer färgrika matkonbinationer och uppläggningar.

 

Intresset för gastronomin har under senare år varit mycket starkt och matmedvetande hos folk har ökat. Intresset som pressen visar är dubbelbottnat, dels bidrar det till att påverka folk som läser vad som skrivs, dels hjälper det till att öka tidningarnas upplagor.

 

Ett dylikt intresse har fått en del restauratörer ”att byta ansikte” och i en del fall har det fått en underlig effekt. En kökschef uttryckte sig på följande sätt som svar på min utsända frågeenkät; ”Intresset för gastronomien har de senere år vaert meget stor. Denna interesse smitter naturligt af pressen, der skal skrive om moget, der interéssere og kan sælges. En sådan interessebØlge har fået en del ´restauratØrer´til att skifte ´facad´så gæsterne har oplevet det rene `Hollywood´”.

 

4. Diskussion

 

Personligen anser jag att det finns mycket som är rena tramset i det nya köket, men på det hela taget är det bra. Det finns mycket nytt som har kommit för att stanna. Det nya köket är som husmanskosten – ett invandrat begrepp som ständigt bytt skepnad enligt Kurt Genrup ”Norrland som matkulturellt laboratorium i norra Europa” Genrup 2005.

 

Det nya köket har gjort många kockar berömda beroende på att de har kunnat utnyttja PR och pressen för sina egna syften samtidigt som de naturligtvis verkligen kommit med nyheter. Detta har under de sista årtiondena skett med en alltmer ökande snabbhet. Med Marianne Ekströms terminologi skulle vi här kunna tala om en ”exhibitionistisk matlagning” d.v.s. ”offentlig”, ”som kan beundras och berömmas av andra utomstående” (Ekström 1993 s.48f), skriver Kurt Genrup när han jämför kvinnligt vardagsliv och manlig spetsgastronomi i boken ”…om matkulturforskning med norrländsk empiri i komparativ belysning”.

 

Med färgbildteknikens utveckling kan maträtter av de mest skilda slag framställas hur naturtroget som helst. Bildens effekt är ofta betydligt större än ordets (Bringéus 1995:5). Elaka tungor sade att de två korslagda gröna bönorna alltjämt har varit det nya kökets bildsymbol samtidigt som ”det utgående 1900-talet och början på 2000-talet utmärks av att nya koncept tillkommer riktade till olika grupper av konsumenter (olika slags mattidskrifter m.m.) samtidigt som vi nu lever i matporrens era där bilder, symboler och recept skapar känslor av kärleksmåltider och drömmar om det goda livet (Genrup 2005).

 

För många restauratörer kom det nya köket lägligt. Det gav dem en chans att förnya sig så att de kunde behålla sina gamla stamgäster och även locka till sig nya. Trots att konkurrensen i branschen var hård. Det nya köket har blivit en modefluga som snabbt har spridit sig. Maten kan alltså vara för människan att framhäva sig själv. Det kunde i äldre tid ske genom att man serverade mycket mat men symbolvärdet kan även rymmas i ett litet smakprov som pars prototo (Bringéus 1995:3).

 

Marknadsföringen har spelat en stor roll för lanseringen av den nya vågen och många anser att den är den största boven vad gäller att förvränga fakta och utnyttja ursprungsidéerna på ett felaktigt sätt. En del kockar har skaffat sig mängder med uppmärksamhet kring sina personer medan deras egentliga budskap har blivit till biprodukter. Som konsument är man ju påverkad, medvetet eller omedvetet, av marknadsföring och om t.ex. några av de ”objektiva” artiklarna om den nya vågen i en del artiklar är skrivna av personer som på olika sätt är inblandade i lanseringen av detta kök har vi som läser svårt att veta vem man ska tro på. 

 

Prestationskraven ökar, effektivitet och produktivitet sätts högst på kurs hos den professionella matutövaren.  Gästfriheten breder ut sig och visar sig i många specialiserade restauranger där man söker nationell identitet samtidigt som man vill tillbaka till sitt ursprung för att uttrycka sin särart. Gästfriheten ger oss nya möjligheter att vidareutvecklas, att söka nya marknadsföringsbegrepp för egna syften. En matkultur berör inte enbart råvaror och maträtter utan också de mervärden som människor associerar dem till.

 

Man vill klargöra det regionala och utgår ifrån råvarutillgången, vilket innebär en slags revitalisering med uttryck för form, färg och smak. Detta kan upplevas som en kaotisk blandning, men som är en nödvändighet för allas bästa i ett gräns fritt samhälle, som innefattar många olika känslor, identiteter, värderingar, uppfattningar och fördomar. Genom maten söker man en identitet, en tillhörighet, en tillbakablick, en markering och anonymitet. Matkulturen är en del av människans totala livssituation i form av tankar, värderingar och deras materiella yttringar (Genrup 2005).

 

För oss yrkesmän har det inneburit omväxling i arbetet. Det har fått oss att inse hur mycket det fanns att inhämta utanför det klassiska köket och att man inte skall låsa sig helt och hållet vid det man alltid har sysslat med, d.v.s. husmanskost och klassiska rätter. För mig är det progressionen i utvecklingen som har varit det mest intressanta av allt – jag har fått möjligheter att prova på det nya.

     

Sammanfattning

 

Fernand Point är troligtvis den som är upphovsman till vad som senare skulle komma att kallas ”det nya franska köket”. Han hämtade en del av sin inspiration från Japan och Kina där människor länge tillämpat de tillagningsmetoder Point använde sig av. När Bocuse senare i livet bildade en förening tillsammans med andra mästerkockar var syftet främst att få kockarna att samarbete, byta recept och utveckla idéer (bl.a. Points idéer om tillagning av mat). Mästerkockarna kom att bilda en skola som gavs nammet ”La Nouvelle Cuisine” av journalisterna Gault & Millau. Så föddes det nya franska köket som under 1970 och i början av 1980-talet lanserades i Europa för att så småningom även hitta vägen till Sverige.

 

Det nya franska köket innebär att man vill framställa mat som är lättsmält och tilltalande både för ögat och gom, men utan det klassiska kökets överdåd beträffande dekoration. Man lägger stor vikt vid färgkombinationer, uppläggningar och vackert porslin. Maten serveras mer än någonsin på tallrik, då slopar man en onödig omväg via serveringsfat. Förutsättningarna att tillämpa det nya köket är emellertid att kockarna är väl bevandrade i det klassiska köket, såsom Point var; eftersom det mer eller mindre har det som grund. Riktlinjerna för det nya köket är i stort sett följande:

·        Man skall undvika krångel i fråga om mellanrätter och tillbehör

·        Man skall undvika all onödig utsmyckning

·        Man skall tillaga så fräsch mat som möjligt

·        Man skall ej ha stående såser, buljonger eller sky grytor

·        Man betonar även vikten av fräscha och färska råvaror

 

Utan det sist nämnda kan man inte uppnå bra resultat. Råvarans betydelse framgår av att man vill att maten skall smaka av det den är gjord av. Ett annat karaktäristiska är att såserna är lätta och grönsakerna knaperkokta. På det hela taget innebör det köket att man har gjort det klassiska, traditionella köket med fantasirikt och lättsmält. Man använder både smör, grädde och gåslever liksom andra smakfulla men inte särskilt hälsosamma produkter. Den högre skolan kan inte klara sig utan dem. Det nya köket har skapat kreativitet bland köksmästarna. De har fått inspiration att framställa nya rätter. De har också börjat ta sig an de gamla landskapsrätterna, som i vissa fall har fått en omfattande ansiktslyftning. Folk vill återgå till det naturliga. En del restauratörer har uppmuntrat sina leverantörer av grönsaker m.m. att odla giftfritt. Allt för att folk skall få i sig bättre föda samt för att få fram bästa möjliga råvaror för att erhålla en så perfekt slutvara so möjligt. Livsmedelsindustrin har skaffat sig monopol som leverantör till många restauranger med allt vad det innebär av halvfabrikat. Som ett alternativ till detta har vissa restauratörer satsat på en sundare mathållning baserad på bra råvaror.

 

Behovet av förnyelse var stort, samtidigt som vi fick anpassa oss till nya ekonomiska ramar som livsmedelsindustrin lade grunden till. Det krävdes nya insatser av matskribenter och professionella inom matindustrin. Pressens roll var mycket stor. All information skulle snabbt komma ut till konsumenterna. Följden av det hela blev att:

 

·        Det startades matserier och matprogram på TV som aldrig förr. Inom kokbokslitteraturen och livsmedelsreklamen har också trenderna under senare år gått från torra matpraktikor, klarläggande recept och konsumentupplysning till ”matporr” (Genrup 2005).

·        Köksskolor ”poppade upp” lite var stans.

·        Matresor anordnades.

·        Nya mattidningar kom till, vilket gynnade tidningsbranschen.

·        Nya restauranger etablerades.

·        Fler och fler matböcker skrevs.

·        Gästspel arrangerades

·        Utbredningen av råvaror med utländskt inflytande satte sin prägel på matintresset. Man försökte att överraska genom att använda nya produkter från all världens hörn liksom nya tillagningsmetoder och vetenskapliga blandningar.

 

En köksstandardisering skapades o kommersiellt syfte med en köksram som innehöll ett stort utbud, riktig variation och mångfald, samtidigt som man framför allt ville ha sig an de gamla landskapsrätterna och visa mer av sitt ursprung.

 

Litteraturförteckning

 

Otryckta källor

 

Svar på frågelista som sändes ut till krögara i södra Sverige och Danmark

 

Tryckta källor

 

Böcker

 

Bengtsson, L. 1981. Primeurs kokbok, de fyra årstiderna

Bringéus, N-A, 1981. Människan som kulturvarelse. 2:a upplagan Lund

Brigéus, N-A. 1995. Gammal ost och källskål Ur: ”Om mat som symbol” Festskrift till R.Kvideland

Cederquist, K. 1981. Johannas hemligheter, en kokbok för alla fem sinnena

Ekström, Marianne. 1993. Den irrationella konsumenten och den svårmätta maten, Sociologi i dag nr 1. Oslo

Frithiofsson, B. 1981. Krögarnas bästa mat

Genrup, K.1994. Ord och mat, festskrift till Astrid Stedje

Genrup, K. 2005. Norrland som matkulturellt laboratorium i norra Europa, om matkulturforskning med norrländsk empiri i komparativ belysning

Guérard, M. 1980. Det smala franska köket

Kléver, U. 1982. Festsallader enligt ny fransk modell

Lebey, U. 1982. Les recettes originales de Alain Chapel - La cuisine, c’est beaucoup plus que des recettes. Paris

Lee, S.J. 1977. Kinesisk mat

Salomonson, A. 1992. När pizzan kom till Halmstad. Ur: så åt man förr.V.

Bergström (red.) Uppsala: Alfabeta Bokförlag

Sten, I. 1978. Ät vegetariskt

Wretman, T. 1980. Festmeny

 

Tidskrifter

 

Paris Match, 1979 nr 1584 Carte blanche à Paul Bocuse

Högberg, B. 1982. Det nya franska köket Ur: Femina mat 6 fest, nr 2 s. 64-68

Gault et Millau nr 117 s. 105. Les règles d’or de la nouvelle cuisine

Johannisson,L. 1983. Det bästa som hänt i restaurangbranschen Restaurang och Storkök, nr 1

Reijnholm, A. 1977. Gourmetmat Ur: Allt om mat nr 3 s.23-25, 31-33

Samuelsson, Jan. 1982. Paul Bocuse – den fenomenale jokern i den franska kockleken Ur: Gourmet nr 4

 

Veckopressen

 

Engelbert, Ch. 1983. Här hämtade det nya franska köket sin inspiration Ur: Damernas Värld nr 2 s.45

Lewenhaupt, L. 1980. Det nya svenska köket Ur: Damernas Värld

Sensoli, Y. Den finaste fisken Ur: Damernas Värld

 

Dagspressen

 

Ericsson, L.C.G. Mästerkocken på besök hos Roger Vergé

Persson, A.G. 1983. Följ med till kvarterskrogen Ur: Sydsvenska Dagbladet

William, A. 1981. Franska köksskolan Ur: Dagens Nyheter nr 3, 4, 6, 8, 9, 11 under rubriken ”Franska köksskolan”

1. Kvalitetssäkring av handledarrollen
   
   Bakgrund
   
   "Den reformerade gymnasieskolan och det vidgade lärandet i arbetet ställer höga krav på handledningen. Handledarens främsta uppgift är att hjälpa eleven att utvecklas till en självständig yrkesman med ett självreflekterande färhållningssätt till arbetet. Härigenom kan eleven förstå yrkets innebörd och lotsas framåt i arbetsuppgifterna" ( Mauduit,J. Delkurs 2:4. Former och tekniker för handledning inom APU).
   
   Skolans roll är att klargöra målen rörande ledarrollen inom APU samt belysa de faktorer som kan leda till en tillfredsstälande APU med hög kvalitet. Vilka mål och krav skall gälla för APU verksamheten samt de villkor och förutsättningar som gäller för verksamhetens områden, är viktiga frågor att beakta i detta sammanhang. Resultatet av denna analys bör utgöra ett utvecklingsbart kvalitetsprogram för APU verksamheten.
   
   Mål för handledningen som utgör handledarens övergripande arbetsuppgifter

En god handledare är inte endast en fackman som förmedlar kunskaper utan en människa som ser till hela elevens behov. Hans/hennes uppgift i första hand, är att se till att arbetsuppgifterna anpassa efter elevens förmåga och de aktuella kursplanerna.

 

 

1.  
   • Stötta eleven i sitt yrkesval så att eleven växer snabbare med uppgifterna

 

1.  
   • Bidra med konstruktiva lösningar för att uppnå de mål som framgår av elevens individuella studieplan i relation till arbetet som pågår på arbetsplatsen

 

1.  
   • Medverka till att eleven har en klar uppfattning om ramarna som gäller för arbetet

 

1.  
   • Hjälpa till att knyta an till en arbetsmarknad i förändring

 

1.  
   • Upptäcka elevens behov i sin ykesroll och dela med sig av sina "livskunskaper"

 

1.  
   • Hjälpa eleven att dokumentera iakttagelser på arbetsplatsen så att dokumentationen kan utveckla elevens analytiska förmåga

 

1.  
   • Bidra till ett bättre arbetsliv med mindre ohälsa och större möjligheter till personlig utveckling och välbefinnande

 

1.  
   • Hjälpa eleven att se hur olika faltorer kan medverka i ett livslångt lärande

 

1.  
   • Rekommendera olika förhållningssätt till arbetsuppgifters genomförande för att förstärka elevens problemlösnings- och handlingsförmåga

 

En APU introduktion borde vara en självklarhet för en elev. Under en sådan introduktion är det viktigt att arbetsfördelningen med specifika arbetsmoment tydliggörs. Eleven bör ha ett schema att gå efter med arbetsbeskrivningar som är anpassade till elevens arbetskapacitet och förutsättningar. Ett upprättande av en sådan arbetsveskrivning bör ske i samråd med handledaren och yrkesläraren.

 

Önskemålet för en lyckad handledning vore att en grupp lärare och handledare omsätter gemensamma pedagogiska idéer som kan vara till gagn för elevernas kunskapsutveckling och utgör ett underlag för förnyelseidéer gentemot arbetsmarknadens behov.

 

Det behövs kontinuerliga insatser från yrkeslärarna i samarbete med handledarna för att omstrukturera APU verksamheten utifrån arbetsmarknadens behov. Denna samverkkan måste ges större utrymme och befogenheter för att förändra skolarbetet utifrån elevernas behov och på pedagogikens villkor. Båda parter måste kunna avsätta tid för att ge och ta emot relevant information för att klargöra, belysa och beskriva hur den arbetsplatsförlagda utbildningen skall kunna knytas an till de utbildningskurser som gäller för närvarande.

 

Det finns skäl att stimulera olika styrgrupper som kan verka för en bättre samverkan mellan skola och näringsliv. Ett skäl är att skolans organisation av utbildning och företagets krav på produktion skall mötas och samsas. Skolan uppfattar oftast att branschen hat ett svagt intresse för utbildningen p g a de skilda förutsättningar som råder i de båda verksemheterna. En samverkan mellan skola - arbetsliv kan hjälpa till att överbrygga dessa skillnader.

 

Handledaren skall kunna lyssna med lyhördhet och respekt på eleven för att det skall bli möjligt att förstå vad denne/denna kan och vill i fråga om sitt lärande i arbetet och framförallt i kunskapsutvecklingen och färdighetsträningen.

 

Vana ledare i näringslivet kan hjälpa skolans lärare att handskas med konkurrenssituationer som skolan utsatts för. Det är bra att byta erfarenheter om ledarskap och annat mellan skola och näringsliv. För att det skall ske måste yrkeslärarna bryta olika mönster i skolarbete och våga ta för sig i direkt kommunikation med näringslivet. Varje partner måste undersöka vad som händer hos den andra.

 

Olika projektarbeten kan bidra till att förena verksamheterna. Eleverna får också vara med i diskussionerna och fatta beslut samt ta ansvar för de beslut de har tagit i samråd med lärarna och handledarna.

 

En samverkan mellan skola - näringsliv skulle kunna yttra sig i skapandet av ett faddersystem som går ut på att en grupp handledare slår sig samman och "adopterar" en skola för att hjälpa till att utbilda både lärare och elever.

 

Kvalitetsindikatorer som kan visa hur väl handledaren lyckas med sitt uppdrag

 

En god relation till adepten, i form av tillit, förtroende, intresse, vilja och inte minst lämplighet är en förutsättning för lyckad handledning.

 

Eleven visar att han kan utföra de tilldelade arbetsuppgifterna tack vare att handledningen är på rätt nivå samt anpassad till elevens förutsättningar.

 

Handledaren och eleven har kontunuerligt konstruktiva diskussioner om vilka incitament som finns för eleven. De didaktiska utmaningarna som yttrar sig i vad arbetet består av, samt hur detta arbete genomförs och bedöms, är tydliga för alla inblandade, inte minst eleven och handledaren.

 

Eleven utvecklar sin problemlösningsförmåga samt lär sig att ta egna initiativ i samvaro med andra och i direkt anslutning till verkliga arbetsuppgifter. Eleven görs till en medveten agent i sitt lärande.

 

Eleven blir nyfiken och villig att se sig omkting för att upptäcka nya möjligheter, helhetsperspektiv, tolkningar och inte för tidigt fastna i en enda tanke. Dessutom är det viktigt för eleven att vara initiativrik och inte enbart vänta på handledarens förslag till olika typer av handlingar.

 

De goda personkontakterna mellan yrkesläraren och handledaren vid företaget, för information och utbyte av erfarenheter är ett led i elevens utveckling.

 

Inlärningen underlättas av att eleven ges möjligheten till aktivt tänkande och reflektion. Detta ger olika möjligheter för eleven att förstå vad som skall läras och i vilket sammmanhang kunskaperna kan användas.

 

Handledaren ger tydliga och raka besked om arbetsbeskrivningar, demonstrerar arbetet steg för steg, fastställer resultat och motiverar varför man gör det man gör. Handledaren låter eleven handla på egen hand så att han/hon lär sig ta ansvar och diskutera utförda arbetsuppgifter samt finns till hands.

 

Analys av APU verksamheten

 

Att mäta graden av elevens kunskapsutveckling i förhållande till de uppsatta målen är en komplex uppgift för både yrkesläraren och handledaren.

 

Det är betydelsefullt för att eleven skall bli intresserad av och medveten om sitt eget lärande, att det i undervisningen i skolan eller på arbetsplatsen, ges möjlighet att reflektera över och kritiskt värdera både sitt eget och andras arbete. Metoder som fokuserar på reflektion och självutvärdering skall uppmuntras. Det kan gälla loggboksanteckningar och portföljmetodik, men framförallt att intensifiera skrivprocessen för att bättre kunna följa och synliggöra sin egen kunskapsprocess. Handledaren och läraren får ökad insikt i elevens kunskapsutveckling och kan därigenom stödja och hjälpa eleven i olika situationer samt höja kvalitén på handledningsprocessen.

 

Handledaren skall kunna beskriva vad eleven gör eller gjort och vilken inverkan det kan ha haft på slutresultatet. Dessutom skall han/hon kunna ge saklig kritik på genomfört arbete, vara specifik i sin bedömning och visa att han/hon är en uppskattande granskare av arbetsuppgifterna.

 

En bra relation mellan lärare och handledare är utgångspunkten för en vidare utveckling av skolan i förhållande till näringslivsbehovet. Samtidigt skall vissa nationella ramar gälla så att likvärdigheten kvarstår i all utbildning.

 

En allsidig mätmetod av kunskapsutveckligen hos eleven skulle vara ett välkommet inslag i all APU verksamhet i hele landet. Skolans egna erfarenheter att utvärdera sig själv skall också ha fritt spelrum.

 

Att företagen erbjuder ungdomarna en lärmiljö med fungerande lärprocesser med tillfällen till reflektion, att redovisa olika samverkans fomer mellan arbetsplatser och skola samt inrättande av lokala styrelser med arbetsmarknadspartner skulle kunna bidra till elevens kunskapsutveckling och höja kvalitén inom APU verksamheten.

 

Handledaren måste få insikt i kurplanernas innehåll för att kunna planera, genomföra och utvärdera elevens arbetsinsats.

 

För att kunna mäta en kunskapsutveckling hos eleven, måste först och främst de kompetenser som beskrivs i kurplanerna med de arbetsprocesser och de undervisningssituationer som förekommer både i skolan och på arbetsplatsen identifieras. Att vara medveten om åtskillnaden mellan kunskapsteori i skolan och de kompetenser som framträder i arbetslivet är av stor betydelse för handledningens kvaluitet och elevens verkliga kunskaps inhämtning.

 

Handledaren måste skapa betingelser för elevens faktiska kunskaputveckling, dessutom är den sociala kompetensen och de breda kunskapern en viktig del av arbetet. Handledaren skall vara uppmärksam på elevens kommunikations- och inlevelseförmåga gentemot den övriga personalen. Att sätta sig i andras tankar, känslor och värdegrunder är en stor konst som kan leda till framgång för eleven och som handledaren verkligen skall ta hänsyn till i sin bedömning av eleven.

 

Kvalitet i skolan och inom APU verksamheten handlar om elevens resultat och inte om de värdegrunder som skolan skall arbeta med och för. Hur "duktig" eleven är skall gå före hur "god" medborgare eleven är, i en kvalitetsbedömning av skolan och elev. Handledaren och läraren skall vara medvetna om vilka lärprocesser som eleven känner ansvar för. En elev som är medveten om sitt eget sätt att minnas, lära in, förstå, organisera och lösa problem skall uppmuntras och betygsättas därefter.

 

Copyright, droit d'auteur Jacky Mauduit

 

 

Det nya franska köket ”La nouvelle cuisine”

 

 

Abstract

 

Det huvudsakliga syftet med min undersökning var att vidareutveckla begreppet ”Det nya franska köket i Sverige” samt att klargöra dess betydelse och normer. För att få svar på ett antal frågor, har jag skickat brev till krögare som själva arbetat med detta kök. Dessutom använder jag mig av diverse tidskrifter och tidningar som själva har använt sig av detta begrepp i slutet av 70-talet respektive början av 80-talet. De påståenden, recept och fotografier som förekommer i pressen, försöker jag förankra i mat litteratur som tar upp detta kök. Jag lyckas beskriva kökets uppkomst och dess grundprinciper. Jag ger min reflexion kring mina upplevelser av detta kök som jag själv berört i min yrkesutövning. Jag sammanfattar arbetet på ett lätt förståligt sätt.

 

 

 

Innehållsförteckning                                                                           sida

 

1. Inledning                                                                                          1

 

Bakgrund                                                                                              1

 Syfte                                                                                                    2

Uppläggning av arbetet                                                                          2

 

2. Uppkomst                                                                                        2

 

Kort historik                                                                                          2

Behovet av förnyelse                                                                             3

Uppkomsten i Sverige                                                                           3

Orsaker till uppkomst i Sverige                                                              4

Pressens inverkan                                                                                  4

 

3. Grundprinciper                                                                                5

 

Salutorgets kök                                                                                     5

Bevara och framhäva råvarornas smak                                                   6

Uppläggningar                                                                                       6

 

4. Diskussion                                                                                        7

 

5. Sammanfattning                                                                              8

 

6. Litteraturförteckning                                                                       10

                                                                                                            

 

 

 

 

                                                                                                                                   1.

 

1. Inledning

 

Det är en omständlig uppgift att beskriva och tolka vad folk vill ha det i dagliga liver i fråga om mat. Jag tror att valet av maträtter ofta hänger ihop med var och ens vardag och fest, och de olika förutsättningar vi har att tillaga mat som hänger ihop med tid, intresse, kunskap, färdigheter och inte minst tillgången på råvaror.

 

Detta är ett känsligt ämne eftersom värderingarna varierar i fråga om färg, form, upplevelser, smakkombinationer, modetrender, utseende och inte minst serverandet av mat. Man demonstrerar sin nationella identitet genom maträtterna både genom deras tillagning och valet av råvaror. Ingenting är så markant som att symbolisera härkomsten av rätterna. Det går i arv. Det är ett sätt att leva och umgås.

 

Det kan också handla om det ekonomiska läge man befinner sig i. Man tar vad man har. Man kanske också vill prova någonting nytt och söker efter nya trender. Då kan man lätt falla offer för ekonomiska påtryckningar och inte minst för professionella livsstil fixare för att underlätta för sig själv. Det får kosta vad det kostar vill, istället för att ge kunskap och få människor att söka sig till sundare mat. Den massproducerade maten lägger inte vikt vid den naturliga och jordnära, som den ”sunda maten” gör, där var och en genom kunskap och valet av färska produkter kan få en god näringsbalans. ”Låt maten smaka vad den smakar i naturen och vad den är gjord av”. Det yttrar sig i en renodling av smaker och lite till. Redan år 1651 skrev författaren De Bonnefons: ”Låt kålsoppan smaka kål, purjolökssoppan purjolök och låt rovorna ge smak åt soppan på rovor”. Vad som anses om soppor passar in på allt annat vi äter också.

 

Bakgrund

 

Den centrala uppgiften för min uppsats är att klargöra det nya franska kökets ursprung. Spridning, funktion, föremål och hur det yttrar sig i dagens samhälle.

 

• Kökets ursprung kan beskrivas på följande sätt: en förening av mästerkockar, anhängare av det klassiska köket, bildades i syfte att bryta olika negativa tendenser inom kockyrket såsom misstro, avund, bristen på samarbete samt det faktum att det var ett lågstatus yrke att vara kock. Detta brödraskap skulle så småningom komma att bilda en skola där var och en hade sin egen profil.

 

·        Matsskribenterna ”Gault et Millau” lanserade begreppet ”La nouvelle cuisine - Det nya franska köket”. Gästspel för kockar anordnades i olika länder för att propagera för detta kök. Kockar från andra länder åkte till Frankrike för att på ort och ställe studera det nya, för att sedan försöka skapa ett nytt kök efter fransk förebild i de länder de kom ifrån. I Sveriges eller Skandinaviens fall blev resultatet ”det nya svenska köket”.

 

• Renodlingen av sättet att laga mat på, skulle utgöra grunden för denna skola. Få av idéerna visade sig emellertid vara nya. Köket kallades också för ”den nya vågen” vars främsta uppgift var att propagera för form, färg och smakkombinationer. Detta funktionella kök skulle innefatta salutorgets kök, det smala köket, solens kök etc…

 

• Hörnpelaren i detta nya tänkande var bl.a. kvalitet, inte bara på råvaror utan en genomgående kvalitet på viner, inredning av restauranger och valet av personal. Man försökte inpränta och leva upp till att begreppet god mat, skulle innefatta allt: miljö, människor, omtanke, service och det som slutligen ligger på tallriken d.v.s. färska råvaror i sin enkelhet.

 

 

Syfte

 

Mitt syfte med den här uppsatsen är att klargöra, i den mån det är möjligt, hur begreppet ”det nya franska köket” har används på gott och ont samt att försöka belysa följande frågeställningar:

 

Hur kan man plötsligt kalla detta för ”nytt kök” ?

Dess förekomst

Hur är det uppbyggt?

Vilken betydelse har det i vårt samhälle?

Vilka normer utgår man från?

Är det egentligen fråga om en modefluga, ett nytt kök, ett nytt matmedvetande, ett nytt

mat intresse, en kulturell identitet, en hälsokostinriktning inom gastronomin eller vad?  

 

Uppläggning av arbetet

 

Först och främst är det av största vikt att klargöra begreppet ”la nouvelle cuisine française”. Genom en tillbakablick i ursprungslandet Frankrike (historik) förklaras det. Sedan följer en detaljerad förklaring kring begreppet (uppkomsten) eftersom det kan vara för läsarna att förstå hur det kan uppstå ett nytt kök så där utan vidare och vad det är som är nytt. Därpå följer en presentation av grundprinciperna. Jag sammanfattar det hela med en diskussion om den eventuella framtida utvecklingen med utgångspunkt från de rörliga idéer som alltid funnit när det gäller mat d.v.s. det kommer ständigt impulser utifrån som påverkar matkonsten mer eller mindre. Låt oss säga divergenta idéer. Man talar om en ny mattrend som man alltid har gjort och som alltid kommer att göra.

 

2. Uppkomst

 

Kort historik

 

 Kanske har du hört talas om det nya franska köket och undrat vad det egentligen innebär. Det brukar rubriceras som ”la nouvelle cuisine” och uppstod i Frankrike. Upphovsmannen lär vara den franske mästerkocken Fernand Point, som till att börja med var anhängare av det klassiska köket. Sin inspiration hämtade han troligtvis från Japan och Kina, där principerna för det här sättet att laga mat som jag skall berätta om i nästkommande avsnitt, har tillämpats i århundraden. Begreppet ”la nouvelle cuisine” (det nya köket), användes för första gången i samband med en förening av mästerkockar som bildades efter andra världskriget bestående av Trois-Gros, Vergé, Hæberlin, Barrier, Laporte, Guérard, Olivier, Outhier, Chapel, Lenôtre, Lasserre och Bocuse. Det var först och främst representanter för det klassiska franska köket.

 

 

 

 

Behovet av förnyelse

 

Utvecklaren och påskyndaren av det nya köket är Paul Bocuse, f.d. lärljunge till Fernand Point. Han samlade de stora franska kockarna till ett brödraskap. Var och en av dem hade dock sin egen profil. Grovt generaliserat kan man säga att det innebär följande:

 

Michel Guérard koncentrerade sig på ”smalmat” vilket han redovisade i sin bok ”det smala franska köket”, där han skriver i sitt förord; ”min stackars kropp var så märkt av alla tunga och feta såser som jag smakat av att den för evigt naglade fast mig vid jorden”. Kort sagt han kände sig fet och beslutade sig för att göra någonting åt det. Han började experimentera fram smalmat för alla som befann sig i hans situation.

 

Roger Vergé å sin sida har inriktat sig på ”solens kök” där han låter de sydländska ingredienserna ingå i välbalanserade smakupplevelser. Han söker efter enkla harmonier och försöker förhöja varje rätts smak. Han tycker mycket om det provensalska köket privat fastän det inte är exakt vad ”solens kök” innebär utan tidigare nämnda förklaring.

 

Paul Bocuse å andra sidan tillämpar ”salutorgets kök” d.v.s. sökandet efter perfekta råvaror. Enligt Tore Wretman borde ”la nouvelle cuisine” istället heta salutorgets kök.

 

Brödraskapet hade för syfte att försöka ändra kockarnas inställning till sin eget yrke. För dem innebar det ett lågstatus yrke. De betraktade varandra med misstro och avund. De skulle aldrig ha kommit på tanken att umgås med varandra och byta recept tidigare… (fritt översatt ur Paris Match nr 1584, 1974). Denna tendens skulle brytas. Matlagningen skulle bli föremål för en utveckling med nya grepp och uttryck. Så småningom kom de att bilda en skola som ur PR synpunkt gavs det genialiska namnet ”la nouvelle cuisine” av matskribenterna Gault et Millau.

 

Få av idéerna i det nya köket är emellertid nya. Istället är det själva renodlingen av sättet att laga mat som bildat skola d.v.s. att låta maten smaka det den är lagad av. Denna utveckling tedde sig naturlig. Kockarna stod på egna ben och började skapa egna rätter förutsättningslöst. Många av dem var sina egna arbetsgivare vilket underlättade processen. De tänkte mat i nya banor.

 

Uppkomsten i Sverige

 

Tore Wretman är den person som introducerade den nya vågens medlemmar i Sverige vid flera uppmärksammade gästspel. Flertalet svenska kockar inspirerades av vad som skedde inom gastronomin på kontinenten och överförde idéerna till sina restauranger. Inlånade kulturdrag försvenskades och förvanskades innan de accepterades och resultatet blev för det mesta mer svenskt än franskt (Salomonsson 1993:101).

 

Vad som nu började ta form var en för svenska förhållanden alldeles ny krogtyp. Inte en krog med höga priser, otillfredsställande kök och snorkig servering utan ett helt nytt krogkoncept (Restaurang och  Storkök 1983 nr 1). Liksom det nya franska köket var inte heller ”det nya svenska köket” till alla delar nytt, utan de gamla komponenterna lades i ett nytt mönster och bildade ett nytt koncept. Hörnpelaren i detta nya tänkande var bl.a. kvalitet, inte bara på råvaror utan en genomgående kvalitet på viner, inredning och personal.

 

 

Kurt Genrup talar i sina anteckningar om föremål och språk om ”senare års revitaliseringsvåg”. Han vill visa att turistreklamen använder sig av gamla dryckesbenämningar på ett felaktigt sätt och för egna syften. Det nya köket är också en felaktig benämning som egentligen inte handlar om ett nytt kök utan om en ”revitaliseringsvåg”. Det symboliserar det traditionella och klassiska köket samtidigt som människorna, miljön och ”ambiancen” (stämningen) betonas mer och mer som en väsentlig ingrediens i det hela.

 

Det nya köket symboliseras i själva uppläggningarna av enkelhet, kalorisnålhet och exotiska inslag i urvalet av råvaror. Den kommersiella grönsaksvågen med mera ovanliga och främmande produkter har bringat en ny struktur i uppläggningarna. Man har också suddat ut krångliga mellanrätter och tillbehör. Bringéus beskriver maten som central i vår kultur. Mat är inte bara någonting som man ser på och talar om (Bringéus, 1995:17).

 

Inom krogbranschen har restauratörerna försökt skapa en hemkänsla i restaurangerna för den stressade människan som en kulturvarelse. Förebilderna som föremål har varit nya salladskombinationer, kryddvinäger, fisk- grönsaks- och fruktterriner samt lätta aromatiska matkompositioner.

 

Orsaker till uppkomsten i Sverige

 

Under senare delen av 1950-talet och under hela 60-talet, gick det en rationaliseringsvåg genom hotell- och restaurangbranschen. Man predikade nedskärningar av lager och sortiment, även kvalitén på maten fick stryka på foten. Mest av allt gällde det dock att skära ner på personalsidan. Vi vet vad detta fick för konsekvenser; lönsamheten sjönk, istället uppstod en minskad gästtillströmning och en alltmer sjunkande kvalité på maten (Restaurang och Storkök, 1983 nr 1). Maten kan också vara föränderlig och trendkänslig, vilket särskilt har märkts under de senaste årtiondena då mode maten, i stor utsträckning, har präglat både det offentliga ätandet och den vardagliga kosten i världen.

 

Synen på maten blir för många därmed ett uttryck för samhörighet och delad livssyn. Valet av föda blir ett sätt att markera den delkulturella tillhörigheten (Salomonson, 1993:109).

 

Pressens inverkan 

 

1973 kom journalisterna Gault & Millau med den sensationella artikeln ”Leve det nya köket”, där de propagerade för det nya köket eller rättare sagt myntade uttrycket ”La nouvelle cuisine” = den nya vågen som egentligen hade funnits hela tiden, men det var först nu det blev ett verkligt begrepp. Här får traditionella rätter ändrat symbolvärde – från att ha varit klassiska rätter eller basföda i gången tid har de blivit laddade som symboler för den nya vågen. Bocuse ansågs vara en av detta nya köks främsta utövare och banerförare. Pressens inblandning skapade, enligt Bocuse, permanent konkurrens, något han genom brödraskapet försökte motverka liksom deformation av ursprungsidéerna, missgynnsam inplantering i branschen av folk som saknade kunskaper i yrket etc. Som en följd av reklamen påverkades mer eller mindre en del skandinaviska och bland andra svenska restauranger.

 

Under begreppet ”det nya skandinaviska köket” respektive ”det nya svenska köket”, introducerades nyheter för matintresserade här i landet. Man försökte att överraska genom att använda nya produkter, tillagningsmetoder och vetenskapliga blandningar som kallade franska. En köksstandardisering skapades över hela världen.

 

3. Grundprinciper

 

Det nya franska köket år ett modernt och mycket missbrukat begrepp. Många tror att det endast innebär smalmat, men det är egentligen inget annat än en samling principer för sund matlagning.

 

Dessa principer kan sammanfattas på följande sätt:

 

1. Användning av färska råvaror av högsta kvalitet
2. Strävan efter att bevara och framhäva råvarornas unika smak
3. Ta reda på vad årstiderna har att erbjuda
4. Helst inte reda såser med mjöl
5. Kortare tillagningstider för grönsaker, fisk, kött och fågel
6. Små portioner
7. Följ dietisternas moderna nutrition
8. Enkla uppläggningar
9. Ge utlopp för fantasin

 

Salutorgets kök

 

Det kanske allra viktigaste med det nya köket är tillgången på förstklassiga, fräscha och enkla råvaror. För att uppnå största möjliga kvalitet gäller det att inhandla födoämnena dag för dag exempelvis på torget. Torghandel kräver emellertid stor kunskap om livsmedel. Man måste dessutom ha gott om tid för att hitta just de råvaror som är de rätta. Man kan faktiskt jämställa sökandet av råvaror med svårigheterna att lyckas med själva tillagningen.

 

Salutorgets kök bygger på mat lagad på råvaror man köpt på torget samma dag efter samma principer som bondmoran använde när hon gick ut i köksträdgården och drog upp grönsaker som hon odlat eller när hon slaktade en kyckling och lagade middag med den, d.v.s. fräschhet.

 

I jakten på perfekta livsmedel har en del restauranger gått samman och skaffat sig en leverantör som förser dem alla med några av de varor de behöver, exempelvis någon som odlar kryddor eller någon som erbjuder potatis som är biodynamiskt odlade etc.

 

Utbudet bestämmer matsedeln som bekant. Man skall låta de aktuella födoämnen skapa menyerna, vilket kräver stor improvisationsförmåga, ett brett yrkeskunnande och génialité. Man skulle kunna kalla detta för ”tillfällig matlagningsskapelse” eftersom tillgången bestämmer menyn.

 

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att en maträtt inte blir bättre än vad råvaran som används är. God matlagning börjar redan på torget. Detta har skapat en förnyelse av det traditionella skandinaviska köket och visat vägen för ett nytt matmedvetande.

 

Bevara och framhäva råvarornas unika smak

 

Den andra grundregeln skulle kunna lyda som följande: ”Låt maten vara fräsch och enkel som möjligt”. Det är av stor betydelse att ta tillvara det bästa hos råvaran och att framhäva råvarans egen smak. Jag tror att målet med det nya köket bl.a. var att skapa en skön ordning av kvalitetsvaror. Harmonin har med smak och färgupplevelser att göra, liksom med fantasi och näringsriktig mat.

 

Man skall kunna känna igen varje rätt på tallriken både till smaken och utseendet. Det gör att man ständigt måste sträva efter enkelhetens raffinemang. Den kinesiska matfilosofin (toismen = filosofisk-religiös riktning som satt sin prägel på matkonsten) ansåg att man kunde finna både hälsa och andlig harmoni i naturen. Bland annat insåg de att grönsakernas livgivande beståndsdelar kunde fördärvas genom olämplig tillredning och underströk det stora näringsvärdet hos råa eller bara delvis kokta grönsaker (Lee Su Jan; 1977). Detta kan ha inspirerat det nya kökets grundare som i sin tur anser att grönsakerna bör vara spröda och fasta. Den kortare tillagningsmetoden gör maten hälsosammare eftersom den bibehåller sina naturliga smakämnen och därmed också vitaminer.

 

Allmänheten har blivit mer och mer medveten om det som den förtär och hur maten skall tillagas, i första hand näringsmässigt, något som härstammar från japansk-kinesiska vanor, citat ”Här hämtade det nya franska köket sin inspiration”. Damernas Värld 10/1 1983.

 

Uppläggningar

 

 Idag har en ny mentalitet vuxit fram, budskapet innebär att man bortser från förkonstligen. Maten presenteras på ett estetiskt sätt på vackert porslin.

 

De naturliga färgerna som finns i livsmedel utnyttjas och anpassas så mycket som möjligt till varandra. Dessa färger har visserligen ingen direkt inverkan på smakens fysiologi men de har ett mycket starkt inflytande på den psykologiska reaktionen vad gäller de olika typerna av mat hos folk. Det är en del av matkulturen som har koppling till våra sinnen och som konsumenterna definierar som mat.

 

Färgerna ingår i aptiten och medverka i stimuleringen av matsmältningsvätskorna. Vi brukar ju säga; ”Det här ser så gott ut att det vattnas i munnen”. Mat skall lagas med mycket kärlek, en god portion inspiration och känsla och inte bara efter räknesticka. Maten skall vara en fröjd för ögat, då kan man använda fantasi och hur mycket mat som helst.

 

Bringéus skriver att ”just kläder och mat kan ofta få symbolfunktion”. Det är materiella ting som vi alla har behov av. De är tillgängliga för våra sinnen, dock mera för ögat än för smaksinnet, eftersom den mat som har symbolfunktion inte alltid är avsedd att konsumeras.

 

Man har utnyttjat dessa två komponenter till fullo, färg och smak har gift sig på ett gudomligt och enkelt sätt i det nya köket. Tidskrifterna fyller sidorna med underbara bilder som föreställer färgrika matkonbinationer och uppläggningar.

 

Intresset för gastronomin har under senare år varit mycket starkt och matmedvetande hos folk har ökat. Intresset som pressen visar är dubbelbottnat, dels bidrar det till att påverka folk som läser vad som skrivs, dels hjälper det till att öka tidningarnas upplagor.

 

Ett dylikt intresse har fått en del restauratörer ”att byta ansikte” och i en del fall har det fått en underlig effekt. En kökschef uttryckte sig på följande sätt som svar på min utsända frågeenkät; ”Intresset för gastronomien har de senere år vaert meget stor. Denna interesse smitter naturligt af pressen, der skal skrive om moget, der interéssere og kan sælges. En sådan interessebØlge har fået en del ´restauratØrer´til att skifte ´facad´så gæsterne har oplevet det rene `Hollywood´”.

 

4. Diskussion

 

Personligen anser jag att det finns mycket som är rena tramset i det nya köket, men på det hela taget är det bra. Det finns mycket nytt som har kommit för att stanna. Det nya köket är som husmanskosten – ett invandrat begrepp som ständigt bytt skepnad enligt Kurt Genrup ”Norrland som matkulturellt laboratorium i norra Europa” Genrup 2005.

 

Det nya köket har gjort många kockar berömda beroende på att de har kunnat utnyttja PR och pressen för sina egna syften samtidigt som de naturligtvis verkligen kommit med nyheter. Detta har under de sista årtiondena skett med en alltmer ökande snabbhet. Med Marianne Ekströms terminologi skulle vi här kunna tala om en ”exhibitionistisk matlagning” d.v.s. ”offentlig”, ”som kan beundras och berömmas av andra utomstående” (Ekström 1993 s.48f), skriver Kurt Genrup när han jämför kvinnligt vardagsliv och manlig spetsgastronomi i boken ”…om matkulturforskning med norrländsk empiri i komparativ belysning”.

 

Med färgbildteknikens utveckling kan maträtter av de mest skilda slag framställas hur naturtroget som helst. Bildens effekt är ofta betydligt större än ordets (Bringéus 1995:5). Elaka tungor sade att de två korslagda gröna bönorna alltjämt har varit det nya kökets bildsymbol samtidigt som ”det utgående 1900-talet och början på 2000-talet utmärks av att nya koncept tillkommer riktade till olika grupper av konsumenter (olika slags mattidskrifter m.m.) samtidigt som vi nu lever i matporrens era där bilder, symboler och recept skapar känslor av kärleksmåltider och drömmar om det goda livet (Genrup 2005).

 

För många restauratörer kom det nya köket lägligt. Det gav dem en chans att förnya sig så att de kunde behålla sina gamla stamgäster och även locka till sig nya. Trots att konkurrensen i branschen var hård. Det nya köket har blivit en modefluga som snabbt har spridit sig. Maten kan alltså vara för människan att framhäva sig själv. Det kunde i äldre tid ske genom att man serverade mycket mat men symbolvärdet kan även rymmas i ett litet smakprov som pars prototo (Bringéus 1995:3).

 

Marknadsföringen har spelat en stor roll för lanseringen av den nya vågen och många anser att den är den största boven vad gäller att förvränga fakta och utnyttja ursprungsidéerna på ett felaktigt sätt. En del kockar har skaffat sig mängder med uppmärksamhet kring sina personer medan deras egentliga budskap har blivit till biprodukter. Som konsument är man ju påverkad, medvetet eller omedvetet, av marknadsföring och om t.ex. några av de ”objektiva” artiklarna om den nya vågen i en del artiklar är skrivna av personer som på olika sätt är inblandade i lanseringen av detta kök har vi som läser svårt att veta vem man ska tro på. 

 

Prestationskraven ökar, effektivitet och produktivitet sätts högst på kurs hos den professionella matutövaren.  Gästfriheten breder ut sig och visar sig i många specialiserade restauranger där man söker nationell identitet samtidigt som man vill tillbaka till sitt ursprung för att uttrycka sin särart. Gästfriheten ger oss nya möjligheter att vidareutvecklas, att söka nya marknadsföringsbegrepp för egna syften. En matkultur berör inte enbart råvaror och maträtter utan också de mervärden som människor associerar dem till.

 

Man vill klargöra det regionala och utgår ifrån råvarutillgången, vilket innebär en slags revitalisering med uttryck för form, färg och smak. Detta kan upplevas som en kaotisk blandning, men som är en nödvändighet för allas bästa i ett gräns fritt samhälle, som innefattar många olika känslor, identiteter, värderingar, uppfattningar och fördomar. Genom maten söker man en identitet, en tillhörighet, en tillbakablick, en markering och anonymitet. Matkulturen är en del av människans totala livssituation i form av tankar, värderingar och deras materiella yttringar (Genrup 2005).

 

För oss yrkesmän har det inneburit omväxling i arbetet. Det har fått oss att inse hur mycket det fanns att inhämta utanför det klassiska köket och att man inte skall låsa sig helt och hållet vid det man alltid har sysslat med, d.v.s. husmanskost och klassiska rätter. För mig är det progressionen i utvecklingen som har varit det mest intressanta av allt – jag har fått möjligheter att prova på det nya.

     

Sammanfattning

 

Fernand Point är troligtvis den som är upphovsman till vad som senare skulle komma att kallas ”det nya franska köket”. Han hämtade en del av sin inspiration från Japan och Kina där människor länge tillämpat de tillagningsmetoder Point använde sig av. När Bocuse senare i livet bildade en förening tillsammans med andra mästerkockar var syftet främst att få kockarna att samarbete, byta recept och utveckla idéer (bl.a. Points idéer om tillagning av mat). Mästerkockarna kom att bilda en skola som gavs nammet ”La Nouvelle Cuisine” av journalisterna Gault & Millau. Så föddes det nya franska köket som under 1970 och i början av 1980-talet lanserades i Europa för att så småningom även hitta vägen till Sverige.

 

Det nya franska köket innebär att man vill framställa mat som är lättsmält och tilltalande både för ögat och gom, men utan det klassiska kökets överdåd beträffande dekoration. Man lägger stor vikt vid färgkombinationer, uppläggningar och vackert porslin. Maten serveras mer än någonsin på tallrik, då slopar man en onödig omväg via serveringsfat. Förutsättningarna att tillämpa det nya köket är emellertid att kockarna är väl bevandrade i det klassiska köket, såsom Point var; eftersom det mer eller mindre har det som grund. Riktlinjerna för det nya köket är i stort sett följande:

·        Man skall undvika krångel i fråga om mellanrätter och tillbehör

·        Man skall undvika all onödig utsmyckning

·        Man skall tillaga så fräsch mat som möjligt

·        Man skall ej ha stående såser, buljonger eller sky grytor

·        Man betonar även vikten av fräscha och färska råvaror

 

Utan det sist nämnda kan man inte uppnå bra resultat. Råvarans betydelse framgår av att man vill att maten skall smaka av det den är gjord av. Ett annat karaktäristiska är att såserna är lätta och grönsakerna knaperkokta. På det hela taget innebör det köket att man har gjort det klassiska, traditionella köket med fantasirikt och lättsmält. Man använder både smör, grädde och gåslever liksom andra smakfulla men inte särskilt hälsosamma produkter. Den högre skolan kan inte klara sig utan dem. Det nya köket har skapat kreativitet bland köksmästarna. De har fått inspiration att framställa nya rätter. De har också börjat ta sig an de gamla landskapsrätterna, som i vissa fall har fått en omfattande ansiktslyftning. Folk vill återgå till det naturliga. En del restauratörer har uppmuntrat sina leverantörer av grönsaker m.m. att odla giftfritt. Allt för att folk skall få i sig bättre föda samt för att få fram bästa möjliga råvaror för att erhålla en så perfekt slutvara so möjligt. Livsmedelsindustrin har skaffat sig monopol som leverantör till många restauranger med allt vad det innebär av halvfabrikat. Som ett alternativ till detta har vissa restauratörer satsat på en sundare mathållning baserad på bra råvaror.

 

Behovet av förnyelse var stort, samtidigt som vi fick anpassa oss till nya ekonomiska ramar som livsmedelsindustrin lade grunden till. Det krävdes nya insatser av matskribenter och professionella inom matindustrin. Pressens roll var mycket stor. All information skulle snabbt komma ut till konsumenterna. Följden av det hela blev att:

 

·        Det startades matserier och matprogram på TV som aldrig förr. Inom kokbokslitteraturen och livsmedelsreklamen har också trenderna under senare år gått från torra matpraktikor, klarläggande recept och konsumentupplysning till ”matporr” (Genrup 2005).

·        Köksskolor ”poppade upp” lite var stans.

·        Matresor anordnades.

·        Nya mattidningar kom till, vilket gynnade tidningsbranschen.

·        Nya restauranger etablerades.

·        Fler och fler matböcker skrevs.

·        Gästspel arrangerades

·        Utbredningen av råvaror med utländskt inflytande satte sin prägel på matintresset. Man försökte att överraska genom att använda nya produkter från all världens hörn liksom nya tillagningsmetoder och vetenskapliga blandningar.

 

En köksstandardisering skapades o kommersiellt syfte med en köksram som innehöll ett stort utbud, riktig variation och mångfald, samtidigt som man framför allt ville ha sig an de gamla landskapsrätterna och visa mer av sitt ursprung.

 

Litteraturförteckning

 

Otryckta källor

 

Svar på frågelista som sändes ut till krögara i södra Sverige och Danmark

 

Tryckta källor

 

Böcker

 

Bengtsson, L. 1981. Primeurs kokbok, de fyra årstiderna

Bringéus, N-A, 1981. Människan som kulturvarelse. 2:a upplagan Lund

Brigéus, N-A. 1995. Gammal ost och källskål Ur: ”Om mat som symbol” Festskrift till R.Kvideland

Cederquist, K. 1981. Johannas hemligheter, en kokbok för alla fem sinnena

Ekström, Marianne. 1993. Den irrationella konsumenten och den svårmätta maten, Sociologi i dag nr 1. Oslo

Frithiofsson, B. 1981. Krögarnas bästa mat

Genrup, K.1994. Ord och mat, festskrift till Astrid Stedje

Genrup, K. 2005. Norrland som matkulturellt laboratorium i norra Europa, om matkulturforskning med norrländsk empiri i komparativ belysning

Guérard, M. 1980. Det smala franska köket

Kléver, U. 1982. Festsallader enligt ny fransk modell

Lebey, U. 1982. Les recettes originales de Alain Chapel - La cuisine, c’est beaucoup plus que des recettes. Paris

Lee, S.J. 1977. Kinesisk mat

Salomonson, A. 1992. När pizzan kom till Halmstad. Ur: så åt man förr.V.

Bergström (red.) Uppsala: Alfabeta Bokförlag

Sten, I. 1978. Ät vegetariskt

Wretman, T. 1980. Festmeny

 

Tidskrifter

 

Paris Match, 1979 nr 1584 Carte blanche à Paul Bocuse

Högberg, B. 1982. Det nya franska köket Ur: Femina mat 6 fest, nr 2 s. 64-68

Gault et Millau nr 117 s. 105. Les règles d’or de la nouvelle cuisine

Johannisson,L. 1983. Det bästa som hänt i restaurangbranschen Restaurang och Storkök, nr 1

Reijnholm, A. 1977. Gourmetmat Ur: Allt om mat nr 3 s.23-25, 31-33

Samuelsson, Jan. 1982. Paul Bocuse – den fenomenale jokern i den franska kockleken Ur: Gourmet nr 4

 

Veckopressen

 

Engelbert, Ch. 1983. Här hämtade det nya franska köket sin inspiration Ur: Damernas Värld nr 2 s.45

Lewenhaupt, L. 1980. Det nya svenska köket Ur: Damernas Värld

Sensoli, Y. Den finaste fisken Ur: Damernas Värld

 

Dagspressen

 

Ericsson, L.C.G. Mästerkocken på besök hos Roger Vergé

Persson, A.G. 1983. Följ med till kvarterskrogen Ur: Sydsvenska Dagbladet

William, A. 1981. Franska köksskolan Ur: Dagens Nyheter nr 3, 4, 6, 8, 9, 11 under rubriken ”Franska köksskolan”


Bilagor

Publicerad 17 januari 2003

Mannerström i Hall of Fame

Med krogen Johanna på 1970-talet tog Leif Mannerström det nya franska köket till Sverige och startade en förändring av Krogsverige. Sedan dess och fram till Sjömagasinet i dag har han fortsatt att driva krogar i gastronomins framkant, tack vare en stor portion självförtroende och tävlingsinstinkt. Det ger honom en plats i Restauratörens Hall of Fame.

Relaterat

·                                 Nyheter Välkommen in Christer 13 december 2006

·                                 Våra engagemang 20 juni 2005

·                                 Nyheter En driftig man 06 februari 2008

·                                 Nyheter En motvillig pristagare 28 januari 2009

Med krogen Johanna på 1970-talet tog Leif Mannerström det nya franska köket till Sverige och startade en förändring av Krogsverige. Sedan dess och fram till Sjömagasinet i dag har han fortsatt att driva krogar i gastronomins framkant, tack vare en stor portion självförtroende och tävlingsinstinkt. Det ger honom en plats i Restauratörens Hall of Fame.

Bra självförtroende och en utpräglad tävlingsmentalitet - där har ni två viktiga egenskaper till att Leif Mannerström är en av Sveriges största krögare genom tiderna.
    - Jag är en tävlingsmänniska och vill nå bra resultat. Mitt mål är att göra ett så gott jobb som möjligt. När Crister Svantesson och jag öppnade Johanna visste vi att vi var bra och kände att vi kunde ta betalt därefter, säger Leif Mannerström.
    Vi sitter på övervåningen vid ett bord för två på Sjömagasinet, strax före jul. Leif Mannerström berättar om Johanna. Krogen öppnades 1974, några trappor upp i en gammal herrklubb i Göteborg. Johanna stod för något helt nytt i Sverige. Journalisterna var lyriska och väntetiderna på ett bord därefter, ibland upp till tre veckor.
    På Johanna införde Leif Mannerström och Crister Svantesson det nya franska köket. Kockarna kunde laga mat efter eget huvud och sätta sin personliga prägel på rätterna, något som endast Tore Wretman hade snuddat vid i Sverige tidigare.
    - Vi hade hört talas om att det fanns kockar i Frankrike som jobbade på det här sättet så vi åkte ner på studiebesök. När vi såg vad de gjorde tänkte vi: 'helvete vad roligt'.
    För att lyckas som krögare tror Leif Mannerström att man måste ha tur, mod samt att man vågar satsa. När han och Crister Svantesson öppnade Johanna - som blev den prisledande krogen i Göteborg - var han 34 år.
    - Jag har haft en väldig tur. Det har alltid hänt något kring mig och mina restauranger.
    Även om ödmjukhet inte hör till Leif Mannerströms mest utmärkande drag visar han med det uttalandet prov på just det. För mycket av det som har hänt kring honom och hans restauranger har han fått att hända. Pr-mannen Leif Mannerström ligger inte långt efter kocken Leif Mannerström, vilket man ser spår av under intervjun. Leif Mannerström reser sig med jämna mellanrum upp och hälsar på olika gäster som äter julbord: 'Hur är läget? Kul att se dig.'
    Ett exempel på Leif Mannerströms känsla för bra pr är de pensionärer i Majorna i Göteborg som är beroende av hemtjänsten. En gång om året bjuder han dem på sommarlunch med öl och brännvin. Han fick idén när han hörde att de skulle få sin ranson mat levererad veckovis.
    - Det var för jävligt att höra. Majorna är den fattigaste delen i Göteborg, kanske den hederligaste också. Där bor folk som har gjort rätt för sig. Men att bjuda dessa pensionärer på lunch är en fantastisk upplevelse.
    Det är också en företagsekonomiskt bra idé. Sommarlunchen ger positiv press, samtidigt som han får en del sponsring från leverantörer. Så trots att det är en lunch som han till 100 procent arrangerar med hjärtat lyfter den också Sjömagasinet.
    Ett annat exempel på Leif Mannerströms samhällsengagemang - som också gav bra pr - var när Carlsberg meddelade att man skulle lägga ner Prippsbryggeriet i Göteborg, strax efter att man köpt Pripps. Leif Mannerström sa helt enkelt upp avtalet med Pripps, för att visa solidaritet med de anställda. För det fick han helt säkert många pluspoäng hos göteborgarna.
    När larmrapporterna kom om torskens dåliga situation gick han tidigt ut med att Sjömagasinet skulle sluta servera torsk.
    - Jag tyckte att jag hade ett ansvar för torsken, eftersom jag varit en av dem som lyft upp den till en ansedd matfisk. Hans engagemang för svensk husmanskost är stort och välkänt. Han vill värna det svenska matarvet.
    - Det blir fler och fler kockar som inte förstår sig på husmanskost och inte kan laga det. På gott och ont har Sverige blivit det land som lånar in mest och blandar olika mattraditioner mest. I länder som Frankrike och Italien behandlar de aldrig sitt matarv som vi gör här, där ligger alltid mammas genuina matlagning i botten.
    Leif Mannerström strävar efter att göra likadant i Sverige och inte bara köra cross-over.
    - När jag gästspelar utomlands brukar jag köra förfinad husmanskost och det blir succé.
    Vad har du för styrkor som yrkesman?
    - Jag är noggrann, smakar igenom ordentligt och släpper inte något vidare som jag inte är helt nöjd med.
Svagheter?
    - Jag vet inte, jag har säkert många svagheter. Kicki, vad har jag för svagheter? frågar han sin marknadschef Christina Carlsson som råkar gå förbi bordet.
    - Du vill ha dina idéer genomförda på en gång, helst igår. Du är inte heller så bra på att förmedla vad du vill till personalen.
    - Ja, det kan nog stämma, säger Leif och ser så butter ut som bara han kan.
    Är du så butter som du ser ut?
    - De som inte känner mig tror att jag är butter, dryg och sträng. De som känner mig vet annorlunda. Jag är medveten om mitt utseende och får hantera det. När jag gästspelar brukar jag alltid börja med att dra några fräckisar i köket, då känner de som jobbar där att jag är precis som de. Men det finns fördelar med mitt utseende också, folk gör som jag säger.
    Vad är viktigt för dig, vid sidan av jobbet?
    - Jobbet finns alltid med så det som inte hör dit är en liten del av mitt liv. Men jag spelar mycket golf och jag trivs på sjön och i skog och mark. Min fru betyder mycket, hon är den som stöttat mig mest och har stor del i att jag blir invald i Hall of Fame.
    Hur länge kommer du fortsätta att jobba?
    - Jag kommer väl att hålla på lika länge som Wedholm. Det är fortfarande lika roligt, jag är på gott humör varje dag jag går till jobbet.
[email protected]

Fakta Leif Mannerström
Född: 1940 i Stockholm.
Bor: Villa i Hovås utanför Göteborg.
Familj: Hustru Lilian, barnen Petronella och Sebastian.
Krogar han drivit: Golfrestaurangen i Hovås, Johanna, Aquarella på Kanarieöarna, Belle Avenue, Mannerström & Jansson, Steak.
Driver nu: Sjömagasinet.
Aktuell: Invald i Restauratörens Hall of Fame.

Juryns motivering:
Från Johanna till Sjömagasinet
Leif Mannerström tilldelas en plats i främsta rummet för en mångårig, framstående insats för svensk gastronomi och för Västkusten samt för att ha fungerat som läromästare för många unga kockar.

Fakta Hall of Fame
I samband med att tidningen Restauratören fyllde 80 år 1996 instiftades Restauratörens Hall of Fame. Utmärkelsen ges till dem som gjort en exceptionell och bestående insats för branschen samt är mångåriga föredömen som företagsledare och kreatörer.

Juryn
Ordförande: Ulf Adelsohn
Ledamöter: Elisabeth Haglund, Hotel Tylösand, Christer Johansson, Park Lane, Gert Klötzke (frånvarande i år) Katalin Paldeak, Grand Hôtel i Stockholm samt förra årets mottagare Gudmund Nanneson och Carl Jan Granqvist.
Sekreterare: Ninni Dickson, chefredaktör Restauratören.

Hall of Fame genom åren
1996: Tore Wretman, Arne Gustafsson, Steiner Öster, Lars Lendrop och Björn Halling
1997: Bengt Wedholm, Per-Axel Brommesson och Åke Johansson
1998: Werner Vögeli
1999: Paul Lederhausen och Nils-Emil Ahlin
2000: Ejnar Söder, Lennart Karlsson och Hans Wallman
2001: Gudmund Nanneson och Carl Jan Granqvist

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Erwin Lauterbach - Kokkekunstens grand old man

 

 

 

I anledning af at kokken Erwin Lauterbach fra Saison i 2006 fik en pris for sin indsats for gastronomien bragte Berlingske Tidendes AOK-tillæg dette interview.

I kølvandet på ministerens kanon for dansk kultur, gav den danske danske Slow Food-forening sit bud på en kanon for dansk gastronomi. 56-årige Erwin Lauterbach fra restauranten Saison i Hellerup var en af de få nutidige kokke på listen. Han får nu Årets Champagnepris, fordi han har holdt sig på toppen i 25 år med sin helt egen stil: et ærligt køkken med sanselig og sund mad, hvor grøntsagerne ofte spiller hovedrollen.

"Årene i Sverige, hvor jeg var med til at åbne restauranten Primeur i Malmø, har betyder meget for min madstil. Råvaremæssigt var der ikke meget at komme efter om vinteren i Malmø. Hvis du ikke ville have grøntsager, der var frosne, begrænsede udvalget sig til rødbeder, selleri, porrer og kålrabi. Jeg var nødt til at bruge min fantasi på de få råvarer, jeg kunne få, frem for at ærgre mig over det beskedne udvalg. Det er den bedste lektie, jeg har givet mig selv: at bruge fantasien på de billige varer du har. Foie gras og trøfler er da skønt, men det er ingen kunst at lave god mad ud af", siger Erwin Lauterbach, som lærte de danske topkokke at kende, da Primeur blev kåret som årets bedste restaurant.

Titlen gav også god kontakt til de største svenske kokke, og Erwn Lauterbach har, sammen med bl.a. Claus Meyer og René Redzepi fra den københavnske gourmetrestaurant Noma og nordiske kolleger, været med til at arbejde for at fremme de råvarer, som er unikke for Skandinavien og fusionere ældgamle nordiske tilberedningsmetoder med den nyeste, gastronomiske kunnen. Det har f.eks. resulteret i et manifest for det nye, nordiske køkken, som vil udfordre både den italienske og den franske kogekunst.

Erwin Lauterbach er i en alder af kun 56 år blevet det nye, danske køkkens grand old man, der både har 25 års erfaring og nysgerrig og vilje til at udvikle sit fag. Han er især kendt for restaurant på Hotel Østerport i 80'erne og har arbejdet sammen med Søren Gericke i Paris, hvor han efter sin læretid på en lille kro i Sønderjylland fik job på den danske restaurant Copenhague i august 1970.

"Jeg havde godt nok undret mig lidt over, at jeg havde fået jobbet, men det viste sig, at restauranten skulle lukke til nytår, og alt var kaos. Sodoma og Gomorra. Personalet var totalt beruset hele tiden, og det var en svinesti uden lige. Men så købte Jørgen Tønnesen, der var en af datidens store restauratører, restauranten og hyrede Søren Gericke, som dengang var nyuddanet kok ligesom jeg, og siden skulle få en enorm betydning for udviklingen af gastronomien i Danmark. Tønnesen fyrede hele personalet på Copenhague. Undtagen mig", fortæller Erwin Lauterbach.

Der kom andre boller på suppen på den danske restaurant i Paris, og Svend Tønnesen havde gode kontakter til en tre-stjernet Michelin-restaurant nær Cannes, hvis kokke om vinteren kom op på Copenhague. De blev til stor inspiration for den unge sønderjyde.

"Kokkene fra Moulin de Mougins var meget dygtige og rigtig søde mod os unge kokke. Når vi var færdige med arbejdet klokken elleve, tog de os med ud at spise natmad på de andre to- og tre-stjernede restauranter i Paris. Det var fantastisk. En helt ny verden åbnede sig for mig. Jeg mødte nogle af de store, franske køkkenchefer og fik en masse gode kontakter i de godt to år, jeg var i Paris", siger Erwin Lauterbach.

Selvom Erwin Lauterbach nærmer sig de 60 år, og har en dygtig køkkenchef, som han har fuld tillid til, er han også selv at finde på vagtskemaet i køkkenet.
"Men man arbejder jo ikke så meget som jeg gør, fordi man synes det er surt. Man gør det, fordi man synes, at det er dødinteressant. Og sådan skal det være at gå på arbejde. Man må skabe et ordentlig miljø og omgangstone. Nogle af de kokkeelever, vi får i dag, har en studentereksamen når de kommer. De arbejder på et andet niveau, fordi de ikke kun er håndværkere, men også forholder sig til faget intellektuelt. Det giver en god fremtid og gode folk i faget. Vi har fået en generation af intelligente kokke, som f.eks. Bo Bech på Paustian og Rasmus Grønbech på Prémisse, der kan tænke selv. Jeg mener ikke, at kokkene nødvendigvis skal være akademikere, ligesom arkitekterne er blevet det, men det tror jeg, at vi ender med at blive. Og det har jeg ikke noget imod", siger Erwin Lauterbach.

Bonusinfo: Erwin Lauterbach om Søren Gericke
"Inden jeg efter otte år lukkede på Hotel Østerport, inviterede jeg Søren Gericke til at komme og lave mad i tre dage. Han kom ind ad døren i køkkenet og satte han skoene og gik rundt i strømpefødder. Den menu, han lavede, var helt suverænt. Jeg har den stadig. Hold kæft, hvor han kunne tænke mad, den mand. De bedste steder, vi har i dag, er først nu ved at indhente ham. Han har betydet alt for dansk gastronomi, selvom han har lavet rigtig mange skæverter."

Bonusinfo: Erwin Lauterbach om folk nord for København
"Efter Hotel Østerport flyttede jeg Saison til Skovshoved Hotel. Det var noget helt andet. Kunderne var barske. Jeg var ikke vant til at få klager. Jo, en i ny og næ, men slet ikke i den målestok. Men folk nordpå de elsker at tage føringen. De elsker at bestemme, og jeg var ganske grøn og uforberedt, indtil jeg fandt ud af, at de bare skulle have lidt venlig modstand".

 

 

 

·                                

Källtext

Från sidenklänning till gymnastikdräkt.

En utställning om Krusenstiernska kvinnokläder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 Bild

                                                                

Tvådelad vit sidenklänning

                                                                 som har tillhört Eva v K (1881-1957)

                                                                 född Staël von Holstein

 

                                                                 KLM 36.024:1-2

 

 

 

Från sidenklänning till gymnastikdräkt.

En utställning om Krusenstiernska kvinnokläder

 

 

 

Av

 

Barbro Johnsson

1. antikvarie

 

 

 

 

                                                                 Loggan

 

 

 

 

 

 

Katalog till utställning om

Krusenstiernska kvinnokläder i

Krusenstiernska salongen,

Kalmar läns museum

Första advent 2004

 

 

 

 

 

copyright:

Text: Barbro Johnsson

Kalmar läns museum

 

Foto: Pierre Rosberg

Kalmar läns museum

 

 

 

 

Personfotografierna är hämtade ur Krusenstiernska arkivet, KLM

Kläderna är fotograferade av Pierre Rosberg, KLM

 

 

 

 

 

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

 

 

Från sidenklänning till gymnastikdräkt. 1

En utställning om Krusenstiernska kvinnokläder. 1

Förord.. 4

Förhållandet mellan människor, kläder och det omgivande samhället 4

Kortfattad modehistoria.. 6

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet 6

1910-1919. 8

1920-talet 8

1930-1939. 10

1940-1949. 12

Krusenstiernsk  kvinnohistoria.. 13

Caroline von Krusenstierna (1838-1922) 13

Svärdottern Eva. 15

Före sin tid  - hushållslärarinna och föreståndare för Dahlska flickskolan. 16

Intresset för kläder och skor 17

Evas betydelse för dottern Ulla och Ullas beundra för modern. 19

Hjälpsändningar till släkten i Tyskland. 20

Cecilia Staël von Holstein. 20

Evas dotter Ulla. 21

Barn- och uppväxttiden. 21

Skolåren. 22

Resan till USA 1934-36. 23

Studierna till folkskolelärare och mötet med den blivande mannen. 23

Att gifta sig över klassgränserna. 24

Att vara en Krusenstierna. 25

Katalog över utställda kläder. 26

Kläder från slutet av 1800-talet/sekelskiftet 1900. 26

Caroline v K:s kläder (1838-1922)                 Inventarienummer 26

Cecilia Staël von Holsteins kläder (1854-1929) 26

Eva v K:s kläder (1881-1957) 27

Till fest som vuxen. 27

Vardagsplagg. 27

Evas kläder 28

Ulla Pehrsson född v K:s kläder f. 1917. 29

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förord

 

Kläderna som visas i utställningen är en gåva till Krusenstiernska arkivet år 2003 och 2004 av Ulla Pehrsson född von Krusenstierna. Den första leveransen, som var den största, låg nedpackade i två avlånga, inte särskilt stora kartonger, 10 cm hög, 32 cm bred och 62 cm lång samt 11 cm hög, 41 cm bred och 61cm lång. När jag fick se dem ligga i arkivet frågade jag Ulla, medan hon var på besök, vad det var. – Det är bara lite kläder, svarade hon. När jag vid ett senare tillfälle började jag packa upp kartongerna och fann klädesplagg efter klädesplagg häpnade jag dels över mängden, dels över vilken kulturhistorisk skatt det var fråga om. Jag kallade på museets textilkonservator för att hon skulle få ta del av upplevelsen och hon var lika fascinerad som jag.

 

Kläderna har tillhört Ullas farmor Caroline v K (1838-1922), hennes mormor Cecilia Staël von Holstein (1854-1929), hennes mor Eva v K (1881-1957) och henne själv. Ulla är född 1916. Utan Ullas bidrag hade inte denna utställning kommit till.

 

Personalen på museets textilkonservering har bidragit med en omfattande arbetsinsats genom att tvätta, stryka och ånga kläderna så att de har kunnat visas i utställningen. Det har de gjort vid sidan av sina ordinarie uppgifter. Textilkonservatorn har dessutom gått igenom kläderna och tidsbestämt dem.

 

För att få uppgifter om kvinnorna som burit kläderna har jag använt de källor som står till buds i Krusenstiernska arkivet samt litteratur i museets bibliotek. Jag har även skickat en frågelista till Ulla som hon har besvarat mycket utförligt, vilket jag är särskilt tacksam för.

 

Vid samtal per telefon med professor Kurt Genrup i ett annat ärende berättade jag att jag höll på med en utställningskatalog om kläderna varvid han sa när jag hade talat färdigt.  - Har du läst Majas bok? Jag hade naturligtvis inte en aning om vem han syftade på eller vad det var för bok. Några dagar senare kom avhandlingen Kläder som språk och handling av Maja Jacobson i ett paket till mig. Den har givit mig ovärderlig information. Tack för hjälpen Kurt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                  3

 

Förhållandet mellan människor, kläder och det omgivande samhället

 

Klädesplaggen i utställningen har använts till vardags och fest och visar något av det mode och den klädstil som existerade från 1800-talets slut och fram till 1940-talet. Genom att bära en viss sorts kläder sänder personen i fråga signaler och budskap till omgivningen som sedan avkodar dem, jfr Jacobsson, 1994. Koderna kräver ett visst mått av kulturell samstämmighet.

 

Kläderna berättar om bärarens kön, ålder och status, jfr Jacobson, 1994. En person klär sig både för sig själv och andra. Kläder kan användas som identitetsmarkörer. De visar på den enskilda individen som en unik person samtidigt som individerna är medlemmar av ett kollektiv. De lever sina liv i samhället som reglerar vilka normer och regler som gäller, jfr Jacobsson, 1994,  därför möts kläderna som vi bär av olika reaktioner från omgivningen beroende på hur de tolkas.

 

Relationen mellan kläderna och samhället hänger också samman på en annan nivå. Kläderna bärs och visas upp vid olika sociala arenor som ställs till vårt förfogande. Kring sekelskiftet 1899/1900, när de stora varuhusen dök upp i storstäderna blev promenaderna på gator och boulevarder för att besöka varuhusen till en arena som möjliggjorde ett uppvisande av personerna och deras kläder. Varuhusen i sig själva utgjorde andra arenor, liksom caféer, butiker, arbetsplatser och hemmen.

 

Människor kan bära helt olika typer av kläder vid olika tider på dygnet beroende på vilka roller de intar. Vissa människor bär särskilda kläder (uniformer) på sitt arbete och när arbetsdagen är slut och de återvänder hem byter de med sannolikhet ut dess kläder mot helt andra som sänder andra signaler. Det skapas olika scener kring olika situationer, jfr Jacobson 1994. Det är aktörerna som bestämmer vad som är lämpligt och icke lämpligt uppförande och uppträdande just då beroende på vilka normer och regler som är vedertagna.

 

Genom att födas i en viss familj, en viss tid och på en viss plats får en människa med sig den familjens ekonomiska, kulturella och symboliska kapital, jfr Bourdieu, 1994, vilket kan avspeglas i personens livsföring.

 

Eva von Krusenstienas omsydda sidenklänning KLM 36.023

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 4

Kvinnorna som beskrivs i denna katalog har tillhört/tillhör högre ståndsmiljö. Det är lätt att ha förutfattade meningar och tro att de därigenom hade obegränsat med pengar att köpa vilka kläder de ville, men som jag har uppfattat det förhöll det sig inte så. Kvinnorna har haft ekonomiskt sinnelag och bidragit med sin medvetenhet till att hålla nere kostnaderna på olika sätt. De lät sy om eller sydde själva om vissa kläder för att de skulle kunna ha dem längre och vid olika tillfällen, vilket visas i utställningen. Även om kvinnorna hade ett stort klädintresse så har intresset haft en prislapp och det gällde att inte slösa med pengar i onödan. Exempelvis Eva von Krusenstiernas omsydda sidenklänning KLM 36.023.

 

Nedan kommer jag att ge en kortfattad modehistoria och sedan en biografi över de kvinnor som har burit kläderna. Dessförinnan krävs en definition av orden mode och klädstil. Maja Jacobson skriver i sin avhandling att stil i samband med kläder rör klädernas form. De beskrivs genom linjer, former och proportioner. Det är ett medel som människor använder sig av för att gestalta sin identitet och livsstil. Det existerar oberoende av modet. Stilen kan vara modern eller omodern, (Jacobson, 1994).

 

Modet kallar hon en periodisk förändring av stilen eller en tidsbestämd smak. Nytt mode tillkommer genom innovationer som efter hand tas upp av allt fler personer. När tillräckligt många har accepterat det blir det en ny norm för klädstil och kroppsideal. Själva innovationsprocessen består av flera led;  innovation, urval, accepterande och försvinnande (Lönnquist, 1976 och Jacobson, 1994). Modestilen försvinner när den inte längre är modern, varför faktorer som tiden och föränderligheten är viktiga inslag i modets förlopp, (Jacobson, 1994).

 

 

 

 

Kortfattad modehistoria

 

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet

 

Från slutet av 1800-talet och några decennier in på 1900-talet hände mycket inom modevärlden. Under denna period tog industrialiseringen ordentlig fart i vårt land och

industriellt färdigtillverkade kläder, s. k konfektion fick ett stort genombrott. Dess för innan  tillverkades kläderna enligt hantverksmässiga principer av  särskilda skräddare och sömmerskor eller husmödrar i hemmen.

 

Ordet konfektion kommer av franskans confection som betyder tillverkning. Vêtements confectionés är färdigsydda kläder. Kläderna började även serietillverkas i storlekarna 34-46 för dam och 46-56 för herrar i syfabriker av sömmerskor som hade tillgång till symaskiner. Kläderna kunde sedan säljas i särskilda butiker, manufakturaffärer och via postorder. I Sverige blev detta inte tillåtet förrän 1834.

 

I utställningen finns en svart överdel i siden märkt, KLM 36.020 som har en etikett på insidan med texten Varuhuset Lundbergs, Helsingborg. Överdelen har enligt uppgift tillhört Cecilia Staël von Holstein (1854-1929).

 

 

 

                                                                 5

I utställningen finns en svart överdel i siden märkt, KLM 36-020 som bar en etikett på insian med texten Varuhuset Lundbergs, Helsingborg. Överdelen har enligt uppgift tillhört Cecilia Staël von Holstein.

 

Det kvinnliga modet från slutet av 1800-talet fram till cirka 1911 kom i mångt och mycket från Paris. Det utgjordes av långa klänningar, tvådelade dräkter eller långa kjolar med blus och jacka.

 

I slutet av 1800-talet var blusarna och klänningarna höghalsade. Ärmarna var vida upptill och kunde vara försedda med stråveck och/eller spetsar. Nedtill var de smala och hade ofta breda manschetter som knäpptes med tryckknappar, hyskor eller knappar. Blusarna kunde knäppas antingen fram eller bak på samma sätt som manschetterna. Knapparna kunde vara klädda i samma tyg som blusen och/eller dräktjackan. Blusarna var ibland försedda med bröstlappar av spets.  Kjolarna var ofta sydda i våder, ganska smala upptill för att bli vidare runt benen. Benen skulle inte synas under kjolarna och klänningarna.

 

Dräkterna, blusarna och klänningarna var dekorerade och kantades med knappar och band av siden, sammet och päls. Till vardags var de tillverkade av bomull eller ull och de som hade råd lät sy kläder i siden till fest. I utställningen visas en överdel och en kjol i vitt siden som tillhört Eva v Krusenstierna, dotter till Cecilia Staël von Holstein (1881-1957). De har inventarienummer KLM 36.024:1 och 36.024:2.

 

Idealet för den kvinnliga siluetten var formen av ett S eller en åtta, d v s kvinnan skulle ha

kurviga höfter, hög byst, smal midja, smala axlar och tunn hals, (Lewenhaupt, 2001). För att få en smal midja använde kvinnorna snörkorsetter som drogs åt hårt.  Ordet korsett definieras enligt svenska akademiens ordbok:  ”till kvinnodräkten hörande, under klänningen buret, stramt åtsittande livstycke, huvudsakligen avsett för formande av figuren, så att klänningen må kunna sitta väl,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 6

 

samt försett med insydda fjädrar av fiskben. I synnerhet förr även försett med snörinrättning för att kunna hårdt åtdragas”.  Det kommer av franskans corset som i sin tur kommer från ordet corps som betyder kropp.

 

Korsetten bestod av tjockt, dubbelt tyg med en mängd kanaler, i vilka valben eller stålskenor syddes in som bidrog till att forma kroppen. Korsetten kunde snöras ihop bak och fram. Från början täckte den större delen av överkroppen från ärmhålan och ner till stussen. Så småningom krympte den till att omfatta midjan. Vid slutet av 1800-talet låg det ideala midjemåttet på 32 cm, d v s två händer skulle kunna omsluta midjan, (Lewenhaupt, 2001). Det hände att kvinnor opererade sina revben för att det skulle gå lättare att snöra sig och det fanns de som sov med korsetterna på för att få den eftertraktade getingmidjan (Lewenhaupt, 2001). Korsetter bars av kvinnor av skilda sociala skikt. Den försvann på 1910-talet, men fick en renässans på 1950-talet samt 1980- och 90-talen.

 

Kring sekelskiftet var Jugend (Art Nouveau) den förhärskade konststilen. Den framträdde vid 1897 års utställning i Stockholm. Det var böljande växtformer som påverkade klädedräkten

 

Olika typer av smycken bars till kläderna som var inspirerade av stilen. Det kunde vara broscher och/eller kammar i håret. Kaméer var mycket populära liksom broscher med pärlor.

 

Klädmodet bestod av lager på lager. Under de långa kjolarna hade kvinnorna strumpe-bandshållare, strumpeband, strumpor, mamelucker och underkjolar. På fötterna bar de snörkängor i skinn. Håret var i allmänhet långt och bars uppsatt. Det dekorerades med

spännen

 

 

 

 

 

En svart halvlång jacka i siden med klädda knappar och fina detaljer som Cecilia Staël von Holstein har haft.

 

Eva von Krusenstierna 1904  i Jugendinspirerade kläder. I utställningen finns en fotografi av henne i en ram som också har jugendmönster.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 7

 

 

 

 

 

eller kammar. Den första permanenten uppfanns först år 1904 av Karl Nessler. Den tog upp till 12 timmar och var dyr. Majoriteten var kvinnorna som friserade sig använde locktänger istället.

 

Kvinnorna hade stora hattar på huvudet som var rikligt dekorerade med blommor, blad, band, fjädrar, plymer och flor. De kvinnor som förvärvsarbetade kunde ha sitt hår uppsatt i knut i nacken.

 

Modet spred sig från Paris till Sverige genom de modeplanscher som fanns i tidningar som Vogue. Den senare debuterade den 17 december 1892 som veckotidning. I den fanns en bilaga som bestod av pappersmönster på franska couturekläder, vilket gjorde tidningen synnerligen attraktiv, (Lewenhaupt, 2001). Läsarna fick inspiration genom att titta på bilderna och studera mönstren. De som hade råd anlitade hemsömmerskor och konstsömmerskor, när särskilt eleganta kläder skulle sys efter modeller i tidningarna.

 

Flera av klädesplaggen i den von Krusenstiernska samlingen är från början sydda av sömmerskor, men är sedan omsydda för att kunna återanvändas i andra sammanhang. Siden var trots allt ett exklusivt material. Ett sådant exempel är Eva v K:s klänning med inventarienummer, KLM 36.023, där livet är bevarat. Klänningen har troligtvis dessutom kortats av för att hon skulle kunna återanvända den och spetsen har sytts på i efterhand.

 

Fram till 1904 satt hattarna rakt på huvudet. Därefter placerades de på sned för att sedan luta framåt i så hög grad att även undersidan av brättet behövde dekoreras. Konstgjorda fåglar och riktiga fjädrar var populära dekorationer.

 

Kring 1908 utvidgades frisyrerna mot sidorna för att kvinnorna skulle kunna bära de stora bredbrättade hattarna som var moderna.  Eftersom kvinnorna kring sekelskiftet 1900 och en bit in på 1900-talet oftast hade långt hår användes s. k kamkoftor eller kamrockar. Det var en typ av lättare morgonrock, som de tog på sig

 

 

 

Det finns flera vita kamkoftor och kamrockar i bomull i samlingen som tillhört Eva v K, exempelvis KLM 36. 003. En annan kamkofta med mycket brodyr och stråveck nertill har inventarienummer KLM 36.006.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 8

 

 

medan de kammade sig och gjorde sig fina. Den kallas också för penjoar som kommer av franskans peigner  (kamma).

 

1910-1919

 

nådde industrialismen de svenska hemmen. De som hade råd kunde köpa hushållsmaskiner, vilket underlättade hushållsarbetet. Under denna tid favoriserades en viss rundhet hos kvinnorna. Före första världskrigets utbrott började kjolarna krypa upp. Vaderna syntes på kvinnorna och det blev populärt med tvådelade dräkter.

 

När hatten blir större finns det en tendens att kjolen smalnar av nertill och så var fallet på 1910-talet. Hatten kunde i vissa fall ha en omkrets på två meter. Detta pågick till 1911 då frisyrerna mer anpassades till huvudets form och hattarna krympte. Det blev vanligare att samla håret i en knut på huvudet med hjälp av hårnålar, (Resare, 1993).

 

De glansiga hudfärgade silkesstrumporna gjorde sitt inträde, (Lewenhaupt, 2001) och kängorna fick kortare skaft. Kläderna blev i allmänhet mer praktiska till sin utformning. Kjolen kunde vara ankellång och klockad. Jackan gick till höften och var figursydd. Under jackan bar kvinnorna en blus i siden eller voile. Under blusen hade de ett blusliv, s k karmisole och långa trosor. Brassiären eller BH:n lanserades.

 

År 1914 bröt första världskriget ut som skulle komma att vara i fyra år. Kvinnorna kom ut i förvärvslivet i större omfattning än tidigare, vilket påverkade klädernas utformning. Kjolarna blev snävare. Midjan satt där den skulle och markerades med skärp. Brättena på hattarna blev mindre och kullarna högre. Populära hattformer var bikupor, fingerborgar eller svampar, liksom turbaner. Naturligt nog uppstod svårigheter under kriget att få tag på material till hattar och kläder.

 

Under den perioden blev det vanligare att de som hade råd skaffade sig bil. Det påverkade modet genom att bilrocken och trenchcoaten infördes och fritidsplaggen utvecklades. Modefärgerna var grått, grålila och mauve. Kvinnor i de krigsdrabbade länderna som arbetade inom industrin bar overaller, (Lewenhaupt, 2001).

 

 

 

1920-talet

 

År 1921 fick kvinnor rösträtt i Sverige, (Lewenhaupt, 2001). De fick därmed själva bestämma över sina liv. Eva von Krusenstierna var utbildad hushållslärarinna när hon gifte sig. Hon predikade för husmödrar om vikten av ekonomisk sparsamhet, att hålla hemmen snygga och prydliga, att laga bra mat till familjen och vårda skor och kläder. I samlingarna finns hennes skomakarlåda som hon nyttjade för reparationsarbeten och omklädning av skor.

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 9

Samtliga klänningar har burits av Ulla von Krusenstierna när hon var barn

KLM 36.004, 36.005 och 36.008. Den senare var Ullas konfirmationsklänning.

 

 

Från 1920-talet kom ett nytt ideal och en ny människotyp, den som den brittiske forskaren Mike Featherstone kallar ”det uppträdande jaget”. Den nya människan fick sin gestaltning genom de skådespelare som Hollywood lanserade på filmduken, vars stil unga kvinnor och i viss mån män kopierade runt om i stugorna, även i Sverige. Det blev modernt att se ut som filmstjärnorna. Kjolarna och klänningarna kortades till knävecket och kvinnorna började visa benen. (År 1927 var klänningarna så pass korta att de knappt nådde till knäna). De hudfärgade strumporna blev moderna, (Deutsch, 2003.) De som var med i svängen lyssnade på jazz.

 

Det var den platta, raka, enkla maskulina linjen med lindade bröst som eftersträvades, d v s den emanciperade kvinnans stil, jfr Lewenhaupt, 2001. Trots det senare blev korsetterna ovanligare. Istället användes en elastisk gördel som plattade till brösten utan att klämma ihop midjan. Klänningarna var raka, urringade och syddes bl. a i tunt tyll. I samlingarna finns det några stycken tunna flickklänningar i tyll som Evas dotter Ulla v Krusenstierna bar som barn.

 

 

Vid denna tid blev det modernt med bar hals, nacke och armar. Mönstrena var geometriska och färgerna neutrala. Modet följde den snabba tekniska utvecklingen som ägde rum i samhället för övrigt, (Lewenhaupt, 2001).

 

I Paris fanns modeskaparen Coco Chanel (Gabrielle Bonheur, 1883-1971) som 1910 öppnade butik i Paris. Hon föddes under påvra förhållanden i Saumur,  Loiredalen, och arbetade sig ur fattigdomen. Hon blev som barn placerad på ett katolskt barnhem, där hon lärde sig sy.

                                                                                         

Hon lanserade den nyfattiga stilen s.k. nouvelle pauvre som bestod av funktionella kläder i stickade material, (Lewenhaupt, 2001). Hon hade en modell som hon varierade lite år från år och hon blandade det feminina med det maskulina till ett

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 10

 

kvinnligt ideal som kallades la garçonne. På svenska skulle det ungefär bli pojkflickan.  Kvinnorna klippte håret till en kort pageklippning.

 

Så kallat bobbat hår, d. v. s avklippt i höjd med öronen, blev modernt i början av 1920-talet. Därefter kom det shinglade håret. Shingle kommer från engelskans shingle (takspån) vilket innebar att det var vågigt. Nackhåret tunnades ut och klipptes som en herrfrisyr. Vågorna fick kvinnorna genom att antingen permanenta håret eller använda locktång.  Håret klipptes kortare baktill än fram och avlutades i nacken med en snibb. För att hålla håret borta från ansiktet användes s. k bobby pins, nypor av metall. Detta väckte till en början stor uppståndelse, då kvinnorna delvis efterliknade männen.

 

För att hålla håret snyggt rekommenderas att det skulle tvättas varannan vecka, eftersom hårbotten kunde skadas av det starka schampot. År 1933 kom det första tvållösa schampot i USA. Efter tvättning så sköljdes håret med ättiksprit för att bli glänsande.

 

År 1923 kom klockhatten som gick lätt att producera i stora mängder. Hatten drogs ner över ögonbrynen och täckte hela huvudet. Vid slutet av 1920-talet hade brättet nästan försvunnit. Hattarna dekorerades med broderade band och smycken. Mot slutet av 1920-talet var många barhuvade och det blev modernt att vara solbränd.

 

Modet skulle vara rationellt. Utgångspunkten var den manliga kostymen.  Chanel designade korta kjolar, vida byxor, dräkter och enkla klänningar som gjorde stor succé. Hon bar sina egna kläder. Under 1920-talet presenterade hon några stapelplagg som hon ansåg skulle ingå i den kvinnliga garderoben som fortfarande hänger med, den ”lilla” svarta klänningen, chaneldräkten (cardigandräkten) med bandkant samt långbyxorna. Hon använde material som tweed och jersey i sina kreationer och blandade halsband av äkta och oäkta material i flera lager. Hon skapade ett tidlöst mode.

 

Kläder utan skor är inte komplett. Damskorna på 1920-talet började tillverkas maskinellt. Modet då bestod av höga, smala klackar, med en slejf över vristen. De fanns i både skinn och mocka och var fordrade med tunt, mjukt skinn.

 

I en monter finns skor som Eva v K har burit. Hon lärde sig klä om och halvsula skor av en skomakare i Strängnäs. På så sätt kunde hon matcha sina kläder och skor så att hon såg prydlig ut på alla de baler hon måste ha bevistat i egenskap av hustru till en officer.

 

 

1930-1939

 

På 1930-talet kom funktionalismen som innebar att funktion och förnuft betonades inom konsten och arkitekturen. Under 1930-talet utgjordes stilikonerna inom modet av hertigparet av Windsor, prinsen av Wales och Wallis Simpson samt Coco Chanel själv. Wallis Simpson var som klippt och skuren för dåtidens ideal. Hon var lång, slank och välfriserad.

 

 

 

 

 

 

                                                                 11

I början av 30-talet blev både kjolarna och kvinnornas hår längre igen. Det permanentades med vågor och permanenten blev billigare. Det blev överkomligare för fler kvinnor att låta permanenta sig. Det blev modernt att vara platinablond, (Resare, 1993).

 

Midjan markerades ånyo. Förutom Chanel var det den italienska modeskaparen Elsa Schiaparelli  som inspirerade det modemedvetna folket med sina kreationer.

 

Mot slutet av 30-talet då andra världskriget närmare sig blev stilen återigen maskulin. Dräkterna förseddes med breda axlar och långbyxorna blev vanligare. Kläderna tillverkades av ylle- och crêpetyger. Det nya bestod av s.k. drape-cut, d v s draperade plagg som gav bra passform.

 

Under 30-talet accepterades det att folk kunde bära samma typ av kläder hela dagen, vilket i praktiken varit omöjligt innan. Greta Garbo och Marlene Dietrich var några av filmstjärnorna som var stilbildande för sin tid. 30-talets idealkvinna skulle vara slank, långbent, plattbröstad, höftsmal och vältränad. Shortsen blev populära sommarplagg, liksom seglartröjor och långbyxor med vida ben. Baddräkterna var figurnära och soldräkten bestod av två delar; ett BH-liv och korta byxor. Motion och kroppsträning betonades.

 

Filmstjärnorna visade upp sig i kläder designade av kända modeskapare i damtidningar över världen som fick stor spridning. Deras look kopierades intensivt liksom deras klädstil , hårmode och make-up. På 1930-talet accentuerades ögonen och läpparna genom make-up. Ögonen inramades med ögonpenna, ögonskugga och mascara samt lösögonfransar. Det blev modernt att plocka eller raka ögonbrynen och ersätta dem med målade streck. Kvinnor i allmänhet använde puder och läppstift.

 

Längden på kjolar och klänningar åkte upp och ner under 30-talet. Än var de korta, än var de vadlånga. År 1937 sökte företaget Du Pont i USA patent på nylon. Det skulle komma att dröja till 1940 innan strumpor i nylon var tillgängliga på marknaden, men när de kom såldes 72 000 strumpor bara i New York första dagen, (Deutsch, 2003). År 1939 kom blixtlåset som fick stor betydelse för utformningen av kläder.

 

1937 blev pagefrisyren med axellångt hår populär. Hattarna blev mindre och brättena oregelbunda. De placerades ofta snett på huvudet. Tyrolerhatten och matroshatten var på modet liksom den draperade jerseyturbanen, (Resare, 1993).

 

Populära färger var olika nyanser av grått, mossgrönt, brunt, marinblått och vitt. På 1930-talet presenterade Chanel en mer romantisk stil med vida tyllkjolar och volanger. Underkläderna blev mindre och bestod av BH, kortbent trosa och underklänning i bomull, siden eller konstsilke. Strumporna hölls uppe med strumpebandshållare. Mot slutet av denna period lanserades också mammakläderna.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 12

 

1940-1949

 

År 1939 bröt andra världskriget ut och ingenting blev sig likt därefter. Det blev ransoneringar och för att kunna köpa vissa varor krävdes särskilda kuponger.  Silke blev en bristvara liksom nylon, därför stoppade folk sina strumpor för att de skulle hålla längre. I brist på silkestrumpor fanns det kvinnor som färgade benen med hjälp av benmake-up som kunde utgöras av kaffe eller livsmedelsfärg. Det inträffade också att de målade på falska strumpsömmar direkt på benen, (Deutsch, 2003).

 

Under 1940-talet var det några synnerligen kalla vintrar, då kvinnor använde långbyxor när det blev kallt eller stickade strumpor till kjolar, dräkter och klänningar. Underkläderna bestod av trosor och bysthållare eller bodies samt underkjolar. I samlingen finns s k combinationer eller bodies som Ulla von Krusenstierna har burit. De har inventarienummer KLM 36.009, 36.007 och 36.001

 

 

Folk sparade, gnetade och sydde om kläder efter bästa förmåga. En sammetsgardin kunde bli till ett helt nytt plagg. En dräkt kunde få ett annat utseende med hjälp av nya knappar eller band. En volang lättade upp kjolen eller klänningen.  Koftorna försågs med broderier och det blev modernt att bära turban eller basker på huvudet. Kvinnorna bar raka pälskappor med vadderade axlar, rockar i ull eller midjesvängda kappor. Vantar och muffar nyttjades flitigt.

Hattarna satt i början av 1940-talet i sned vinkel på huvudet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 13

Med tiden blev en stil gällande, kavaj och kjol eller kavaj och byxa. Inspirationen hämtades från männens kostymer. Färgerna som gällde var brunt, grått, svart, marinblått, khaki, mossgrönt och gult.  Utseendet hos filmstjärnor som Esther Williams, Rita Hayworth och Marlene Dietrich imiterades flitigt av unga kvinnor i Europa och USA.

 

Under kriget hade ett nytt mode vuxit fram i Paris som kallas the New Look, vilket lanserades av Christian Dior. För att bära upp dessa kläder skulle kvinnorna ha timglasformad figur, smal midja, hög byst samt små och avrundade axlar. Kjollängden ökade med 14 cm till att nå 24 cm från marken. Kjolarna var smala kring midjan och vida nedtill. Jackan som bars till var figursydd.  Stilen höll ända fram till 1954. Då han kom med en ny stil den s.k. H-linjen eller the flat Look,  (Lewenhaupt, 2001).

 

År 1946 kom bikinin som designades av Louis Réard. Den fick sitt namn efter atomsprängningen på ön Bikini och bestod av fyra trianglar som hölls samman av smala band. Den förbjöds i vissa länder, när den kom eftersom den ansågs för vågad. Den var betydligt mindre än de tvådelade baddräkter som dittills funnits. Egentligen blev den inte modern förrän på långt senare på 1960-talet.

 

Under 1900-talets början introducerades sport- och idrottskläderna både för män och kvinnor. Den heltäckande baddräkten med ben gjorde sitt inträde. Så småningom kom även gymnastikdräkten. I samlingen finns exempelvis Ulla v K:s  blå gymnastikdräkt i trikå som hon använde när hon gick på folkskoleseminariet 1937-41,  KLM 36.010.

 

Det får bli Ullas gymnastikdräkt som avslutar denna klädeskavalkad. Om museet har tur finns det kanske fler kläder i gömmorna hos släkten von Krusenstierna som med tiden kan utöka klädessamlingen och bjuda på nya överraskningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 14

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ulla v K:s blå gymnastikdräkt som hon använde när hon gick på Folkskoleseminaiet 1937-41, KLM 36. 010  Vid telefonsamtal med Ulla P informerade hon att vid gymnastiska övningar drogs dräktens ben upp så att de bildade en kjol.

 

 

 

 

 

                                                                 15

Krusenstiernsk  kvinnohistoria

 

Caroline von Krusenstierna

 

(1838-1922) av sina vänner kallad Lina föddes på Stens bruk i Östergötland och var dotter till bruksbokhållaren Johan Petter Wibeck och dennes hustru Carolina född Köhler.

 

 

Caroline von Krusenstierna född Wibeck.

 

Carolines far Johan Petter Wibeck

 

Hans hustru Carolina född Köhler

 

Caroline hade i sin barndom anknytning till Kalmar län då skolundervisningen som hon fick delvis var beroende av var föräldrarna bodde. En period bodde hon inackorderad hos en handlande Risberg i Döderhultsvik, medan hon undervisades av en fröken Bolin. När föräldrarna bodde i Pataholm gick Caroline i skola hos en änkefru Engström ”där bättre flickor gingo” som det står i meddelandena om henne i Krusenstiernska arkivet. Därefter var det slut på skolundervisningen. Hennes far ansåg att flickor borde lära sig husliga sysslor snarare än att lära sig läsa och skriva och det var hennes mor som fick undervisa henne inom dessa områden.

 

Som ung flyttade Caroline med sin familj till Jönköping, där hon även konfirmerades. Efter konfirmationen hjälpte hon till med hushållet i föräldrahemmet, som hon senare skötte på egen hand, eftersom hennes mor var sjuklig och klen.

 

När hon bodde i Jönköping gick hon och hennes bröder i dansskola. Hon deltog i baler, slädpartier och andra nöjen.”Hon var då en vacker, smärt, ståtlig och fyllig flicka med mycket vacker figur, med kastanjebrunt lockigt hår och genomskinlig hy med svag rodnad”. (Krusenstiernska arkivet, tab. 49)

 

År 1857 härjade kolera i Jönköping och Caroline fick en släng, men hon blev botad med hjälp av konjak. Elva år senare, år 1868, träffade hon sin blivande man, Herman von Krusenstierna.

Denne gifte sig första gången 1853 med Syster Johanna Carolina Linroth  (1831-1859).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 16

 

De fick tre barn.  Sönerna Carl Herman (1854-1932) och Herman Mauritz (1856- 1938) samt dottern Lovisa Carolina Hermina (Ina) (1859-1944 ). 

 

När sönerna från första äktenskapet skulle början skolan i Jönköping behövde de någonstans att bo. Deras informator Gustaf Kjellberg, rekommenderade inackordering hos familjen Wibeck som han kände genom sin syster Hulda Kjellberg. Hulda var Caroline Wibecks bästa väninna. *Herman v K ville själv ombesörja inackorderingen, men han tog med sig Hulda  som kände familjen. De blev mottagna i det Wibeckska hemmet av Caroline, då hennes föräldrar inte var hemma. När Herman fick se Caroline blev han genast intresserad.

 

”Då v K gått sade Hulda Kjellberg till henne att kapten v K såg ut snarare att vara på friarstråt än för att ordna med inackordering för sina pojkar, ty hans ögon hade inte ett ögonblick lemnat Caroline. Sedan var kapten v K ofta i Wibeckska hemmet och helsade på sönerna och en sommar var Caroline W. 14 dagar bjuden till Kyrkeslätt, (det von Krusenstiernska hemmet), då han var påfallande artig och uppmärksam mot henne. Då v K.s svärmor fru Linroth dog 1874 bad han Caroline W till Kyrkeslätt. Hon följde då med Ina von Krusenstierna som var inackorderad hos Wibecks och stannade på Kyrkeslätt en längre tid af sommaren, under hvilken tid v. K friade.” (Krusenstiernska arkivet, tab. 49)

 

 

* Herman Viktor föddes på Kloster i Vena socken. Han blev kadett vid Karlberg 1838 och tog oficersexamen 1842. Han blev löjtnant 1848, kapten 1862, chef för Wilske kompani 1864 och major 1873. Han begärde avsked från armén 1878 och blev kamrer vid Smålands enskilda banks avdelningskontor i Gränna 1882. Han ägde Kyrkslätt i Åsaka socken, Skaraborg mellan 1856-1878. De flyttade från Kyrkeslätt till Gränna 1878 med tre små pojkar. De tre yngsta föddes i  Gränna mellan 1879 och 1883. De första åren hade inte Herman Viktor något arbete, eftersom han var pension från det militär. Militären pensionerades tidigt. Ulla skriver att exempelvis hennes pappa pensionerades vid 50 års ålder med majors rang. Detsamma  gällde tydligen även för hennes farfar.

 

 

Hermans första hustru Syster Johanna Carolina f. Linroth

 

Den första kullen av Herman von K:s  barn. Hans första hustru dog i samband med dotterns födelse.

 

Caroline vigdes vid majoren vid Skaraborgs regemente, Herman von Krusenstierna, på Stora hotellet i Jönköping den 23 september 1874. Han var 50 år gammal och hon var 36 år. Värdar var kapten Conrad Edborg och bankbokhållare Axel von Sydow. Marskalker var Gustaf Köhler (kusin till Caroline W) och Carl Herman von Krusenstierna.  Tärnor var Mina Köhler (kusin till Caroline W) och Ina von Krusenstierna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 17

 

Caroline v K

 

Herman von Krusenstierna

 

Caroline och Herman fick sex barn tillsammans; Philip  (1875-1938), (det von Krusenstiernska arkivets grundare), Adolf  Herman (1876-1896), John 1877 , Edvard  1879-1880, Elsa Carolina (1881-1884) och Fritz  f. 1883 .

 

Äldste sonen Philip Bild 9 (se Vepa 1 Krusenssalongen) gifte sig sedermera med Eva f. Staël von Holstein Bild 10 (se vepa 1 Krusensalongen), som också finns representerad med kläder i utställningen.

 

Efter det att Herman dog på hösten 1892 i en ålder av 68 år, flyttade Caroline från Gränna till Jönköping, där hon bodde på Brunnsgatan 21, i fem rum och kök. År 1896 flyttade hon därifrån till Kaptensgatan 3, där hon bodde i en lägenhet om fyra rum och kök. Hösten 1912 upplöste hon hemmet, satte in sitt möblemang på en vind och flyttade till sonen Philip i Stockholm.  Det blev för dyrt för henne att bo i Jönköping i eget hushåll.  Hon hade dessutom yngste sonen Fritz boende hos sig som troligtvis inte hjälpte till med ekonomin.

 

Barnbarnet Ulla skriver att hennes mamma har berättat att det inte var lätt att ha svärmodern boende hos sig. Hon var fordrande och krävde ständig uppassning. Hon var dessutom partisk gentemot barnbarnen Philip och Carl-Axel. Den senare omhuldades vid alla tillfällen med extra karameller, medan hon dunkade Philip i huvudet med sina strumpstickor och kallade honom ”dumma pojke”. Medan Caroline bodde hos sin son och svärdotter föddes deras tredje son Bo och då orkade troligtvis svärdottern inte med sin svärmor längre.

 

”Min farmor ser jag som en högrest dam med liten svart spets på huvudet sittande i en karmstol. Vi barn går i gåsmarsch och säger god natt. Jag var 3-4 år gammal”.  (Barnbarnet Ulla).

 

Hösten 1914 flyttade Caroline tillbaka till Jönköping och återupprättade hemmet. Hon bodde i Jönköping fram till sin död nyårsdagen 1922. Den officiella dödsorsaken var ” kräfta i bröstet”, men den direkta orsaken var slaganfall. Hon jordfästes i Sofia kyrka i Jönköping.

 

Bröderna Adolf, Philip, John och Fritz v K år 1885. Foto. Herm. Stafhell, Jönköping

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 18

 

Caroline v K  julen 1911 hos kronofogde Carl Wibeck. Sittande från vänster yngste sonen Fritz von Krusenstierna, Caroline själv, Carl Wibeck, Emma Wibeck född Broberg  samt brorsonen,  jägmästare, Edvard Wibeck. Stående Axel, Otto, Sven, Carl-Gustaf och Nils Wibeck.

 

 

Svärdottern Eva

 

Carolines svärdotter Eva von Krusenstierna (1881-1957) kallad Vava, föddes i Kristianstad. Hon var dotter till översten Axel Olof Staël von Holstein och dennes maka Cecilia född Nordenfeldt. 

 

När Eva var barn var hon mycket sjuklig och klen. Hennes far skötte medicineringen av henne och såg till att hon åt rätt mat och med tiden så tillfriskande hon. Hon var nummer fyra i en syskonskara på tretton barn. Hon bodde i Kristianstad tills hon fyllde 28 år då hon år 1909 gifte sig med officeren Philip von Krusenstierna.

 

Evas föräldrar ombesörjde att deras döttrar skaffade sig ordentliga utbildningar, vilket nog var ovanligt på den tiden. De var födda mellan 1876 och 1899. Den äldsta dottern blev en av Sveriges första kvinnliga advokater. Eva och två av hennes systrar blev skolkökslärarinnor. En femte syster blev lärare i historia och geografi och den sjätte systern hann inte skaffa sig någon utbildning, eftersom hon gifte sig tidigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 19

Eva född Staël von Holstein tillsammans med sina föräldrar och syskon 1897? Eva står som nummer två från höger. Notera personernas tidstypiska kläder.

 

 

 

Före sin tid  - hushållslärarinna och föreståndare för Dahlska flickskolan

 

Eva hade stort intresse för hästar. Hon red damsadel som finns kvar än idag på Ågesta gård i Sörmland. Broschyrer och annat pynt som hon samlade på skulle helst ha hästmotiv.

Hon tyckte även om att handarbeta, sy, teckna, dansa och laga mat när hon växte upp. Hon utbildade sig vid Högre lärareseminariets hushållsskola i Stockholm och medan honbodde i Stockholm passade hon på att genomgå en kurs på Tekniska skolan, som var föregångaren till Konstfack. Hennes första oljemålning hänger i Krusenstiernska salongen på museet, liksom ett stilleben som hon har gjort. När sonen Philip började intressera sig för porträttmåleri på 1930-talet vägledde hon honom.

 

Kunskaperna hon inhämtade på Tekniska skolan fick hon nytta av senare i livet när hon gifte sig. Hon skissade modeller till möbler som hon sedan lät snickare utföra åt henne.

 

Hon var på det hela taget mycket noga med hemmets underhåll, enligt dottern Ulla. Möbler målades och dekorerades på ett fackmässigt sätt. Slitna möbeltyger ersattes med nya. Hon sörjde över att hon inte lärde sig att väva, men såg till att dottern Ulla och hennes yngre syster fick lära sig det.

 

Vid knappa 20 års ålder var Eva klar med sin utbildning. Hon fick en del vikariat som hushållslärarinna vid Dahlska flickskolan i Kristianstad. År 1907 ombildades den till högre folkskola med tonvikt vid huslig ekonomi och slöjd. Eva fick en tjänst som hushållslärarinna och föreståndare för hela skolan och var verksam

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 20

 

 

 

 

där fram till giftermålet med Philip von Krusenstierna 1909. Vid den tiden fick inte lärarinnor vara gifta.

 

En journalist med initialerna E-a rapporterade i Tidskriften ”Mitt hem” nr 17, 1907 från Dahlska skolan.

 

”Granskar man närmare skolans verksamhet, finner man den byggd på mycket praktisk grund. Det viktigaste läroämnet, huslig ekonomi, omfattar huvudsakligen kännedom om våra födoämnen, matlagning med noggrann kostnadsberäkning samt rengöring, hvartill kommer tvätt, mangling och strykning. I handarbete ingår: klädsömnad och linnesömnad, måttagning, beräkning af tygåtgång, urskiljande af olika tygsorter och kvaliteter, samt väfnad och knyppling”. 

 

Därtill bedrevs undervisning i hälsolära, barnavård och kvinnohygien. Eleverna var 12 år gamla när de kom dit. Journalisten beskriver Eva Staël von Holsteins insats på följande sätt:

 

” Inom Dahlska flickskolan intager, som nämnt, fröken Staël von Holstein plats som första lärarinna i huslig ekonomi, och skolan har henne att tacka för den höga ståndpunkt den intager just p ofvan skildrade område. Med oförtröttad ifver och kärlek till barnen verkar hon väckande äfven moraliskt genom sin hängifvenhet för de unga, att de må danas till goda och rättrådiga människor”.

 

Samma år vid lantbruksmötet i Kristianstad 1907 höll Eva ett föredrag om huslig ekonomi. Hon påtalade där nödvändigheten av att spara, att hålla ordning och reda i hemmet. Hon beskriver i ett brev att det är så oändligt mycket praktiskt arbete som hon skulle göra inför lantbruksmötet och därutöver skulle hon hålla föredrag.

 

Det var nog med viss nervositet hon äntrade talarstolen. Till sin mor skrev

 

 

Eva som hushållslärarinna år 1906

 

Eva i maj 1907. Fotografiet kan ha tagits i samband med förlovningen med Philip v K. Kläderna är tidstypiska. Överdelen har stora puffärma, midjan är smal och kjolen lång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 21

Eva Staël von Holstein          

 

Philip von Krusenstierna 

 

 

 

hon den 9 juni när allt var överståndet med ironi.  ”Det hördes visst mycket längre än de väntat,  för de anse nu min stämma mycket stark, (utan att bli gäll. Det senare har visst Mamma haft erfarenhet av för alla gånger mamma fått sätta fingret i örat.)” 

 

Dottern Ulla kommenterade denna händelse skriftligt i det manus till katalogen som jag skickade till henne för genomläsning:  ”Det måste ha varit märkligt med en spenslig, liten kvinna som huvudtalare. Publiken kom från hela Skåne och bestod av godsherrar och storbönder. Min mormors kusin, riksdagsmannen och greven Roul Hamilton, hade övertalat henne till att ställa upp.”

 

 

 

Lantbruksmötet i Kristianstad den  8 juni 1907 då Eva  höll tal livligt understödd av släkten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 22

Eva lät sig inte nöjas med att ha bedrivit undervisning för unga flickor. Efter det att hon gifte sig satte hon även igång med lekkurser i matlagning för små barn i åldern 5-9 år hemma i sitt privata kök, då hon bodde i Stockholm med man och barn. Det fanns en spis i lekstugumodell och halvstora kokkärl som användes. Det var mycket populärt.

 

 

Intresset för kläder och skor

 

Hon hade ett stort ekonomiskt sinnelag som hon drog nytta av i sitt äktenskap. Trots att hon var mycket intresserad av kläder och klädessömnad lämnade hon inte bort allt syarbete till en sömmerska.

 

” Hon sydde sina sekelskiftesklänningar själv. I äktenskapet var det naturligt att det mesta skulle sys hemma t. o. m kappor och hattar, plus byxor till bröderna. I slutet på 1920-talet kommer jag mycket väl ihåg hur hon förfärdigade s .k. golfbyxor till alla fyra bröderna och då var den äldste 17-18 år. Ylletyger kunde man köpa billigt i Fors ullspinneris fabriksbod i Nyköping. ” (Ulla Pehrsson om modern Eva)

 

I samband med 100-årsminnet av hennes födelse 1981 skrev Ulla följande:

 

”År 1917 flyttade familjen von Krusenstierna med fyra barn till Strängnäs. Barnaskaran utökades. Efterkrigstiden var hård och knapp. Mamma var duktig att sy alla kläder. – Men skokontot måste man ta itu med. Hon bekantade sig med en skomakare i Strängnäs, fick lov att sitta hos honom och lärde sig att laga, halvsula och klacka skor. Hon skaffade sig en lagom utrustning med läst.”

 

”Man kan tänka sig vilken förvåning detta väckte. (…)  En del i släkten såg familjen så i ekonomisk nöd att mamma måste laga skor. Andra uppfattade det som ett lysande initiativ och företagsamhet av en husmor. Vi barn kände oss stolta över vår mamma som på alla sätt ville hjälpa till med försörjningen, utan att kunna yrkesarbeta.

 

Mamma var orädd och hon lagade sedan våra skor i mer än 20 år. Skorna halvsulades med äkta läder, syddes med becktråd mot ovanlädret om det behövdes. Klackar byggdes upp, putsades och avslutades med gummiklack. Invändigt lagades de upp med skinnbitar. Enbart läderklackar på grövre skor förstärktes med stålstift s. k. luffarstift.  Hennes skomakarlåda vittnar om hur mycket som fordras av detta hantverk innan maskiner fanns”.

 

I högre ståndskretsar var det vanligt med hembiträden och barnpigor vid 1800-talets slut och en bra bit in på 1900-talet, men i familjen von Krusenstiernas hem anställdes inte någon barnfröken förrän det fjärde barnet skulle födas, d v s Ulla. Därefter hade de en barnfröken under fjorton års tid. Den senaste av dem, kallad tant Edit, stannade i tolv år. Hon höll kontakt med familjen till dess hon dog 1981. Enligt Ulla fungerade hon som föräldrarnas ersättare, när de inte längre fanns. Tant Edit hjälpte Eva med sömnad. Edits far var skräddare i Arboga. När hon lämnade familjen von K kom en hemsömmerska och hjälpte flickorna v K med det viktigaste i klädväg . ”Det syddes om och syddes nytt, under en veckas tid”.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 22

Eva v K blev en stöttepelare för övriga officersfruar, när familjen v K bodde i Strängnäs. Hon bistod dem när deras barn blev sjuka. ”De var vana att ringa och få råd vid småkrämpor och febrar. Mamma ingav trygghet. På den tiden kallade man inte på läkare i onödan. Det var ju alltid fråga om hembesök om man var sjuk. Mamma var inte heller främmande för att använda homeopatmediciner om de visade sig vara effektivare”, skriver Ulla.

 

När familjen von K flyttade till Nyköping 1924 fick Eva, enligt Ulla, ett gott anseende bland fruar med jungfruhjälp. De kunde inte förstå, på 1920- och 30-talen, att Eva hade så lätt att få hjälp och att de stannade kvar.

 

Vid denna tid skedde stora förändringar i samhället. Industrialiseringen bredde ut sig och flickorna som bott på landsbygden flyttade till städerna och industrin för att söka arbeten.  De arbetade i många fall hellre vid fabrik än i hushåll. Benämningen jungfru ersattes med den modernare benämningen hembiträde.

 

Ulla tror att orsaken till att hennes mamma fick behålla hembiträdena låg i att hon kunde organisera arbetet. Hon var modern och före sin tid. Hon upprättade det vi idag kallar för befattningsbeskrivningar. Alla arbetsuppgifter som skulle göras skrevs ned och tiden det tog att utföra dem. Hon gjorde skillnad på arbete och fritid. Hembiträdet var ledigt efter klockan sju på kvällen en eftermiddag i veckan och varannan söndag. Dessutom fick de extra ledighet. Det rådde ett familjärt förhållande till den personal som fanns hemma hos familjen von K.

 

”Barnfröken satt alltid med familjen till bords. Hembiträdet åt i köket. Vanligtvis även på 1930-talet åt barnfröknarna med jungfrun i köket eller med barnen i ett särskilt rum”. (Ulla Pehrsson)

 

Eva var modern i sitt sätt att tänka även när det gällde barnuppfostran. Hon hade fyra söner och tre döttrar. Barnen uppfostrades lika. De fick turas om med att hjälpa till med att torka disk, glas och silver. Porslinet placerades efter ett visst system så att det kunde självtorka. Det fanns inte något torkställ.

 

Sönerna radades ibland upp i en soffa och fick lära sig att stoppa sina strumpor. När Eva själv växte upp krävdes det inte av hennes bröder att de skulle delta i hushållsarbetet. Det var något hon införde, när hon själv bildade familj.

 

I Nyköping höll Eva föredrag om hemmet och ungdomen. Hon betonade vikten av att skapa små feststunder i vardagen. Lördagskvällarna blev en trevlig samlingspunkt för hela familjen. Hon hade ett stort intresse för matlagning hela livet. Hon komponerade matlagnings- och bakrecept som publicerades i Dagens Nyheter av en god vän (Cissi Schmidt). Ulla berättar om att hon en gång kom hem med ett kakrecept som hon hade fått av en kamrats mamma. Det var mördegsbaserat. Av en mördeg gick det att få ut fem olika sorters kakor med olika smaksatser. -  Jo, visst kände Eva igen sitt recept.

 

Hon var inte rädd för att testa nya saker som kunde hjälpa till med att förbättra hushållsarbetet. Hon bistod Gasverket med utprovningar, när de skulle popularisera användningen av gas. Eva skriver att gasstrykjärnet var fantastiskt

 

 

 

 

                                                                 24

i jämförelse med järnspiseljärnen. Samma sak gällde tvättmaskinen som eldades med gas. Grytan stod på en ställning. Kläderna lades i. Varvid det heta luftvattnet sögs up i ett rör i mitten och sköljde av kläderna. Det som behövdes var att någon skulle röra omkring kläderna lite.

 

På 1930-talet provade hon ut en degmaskin som vevades för hand med en kolv som var utformad på samma sätt som den som satt på köttkvarnen. Samtliga ingredienser hälldes i och degen var kvar i behållaren. Det var mycket effektivt för stora degar. I släkten hade hon namn om sig att ingenting var omöjligt att förbättra och utveckla.

 

 

Ullas beundran för modern

 

I Ullas barndom ansåg mamma Eva att det var viktigt att förgylla vardagarna på olika sätt. Hon såg till att familjen firade födelsedagar och namnsdagar liksom Valborgsmässoafton, Skärtorsdag, påsk, midsommar, jul m. m.

 

På lördagskvällarna samlades barnen till olika former av spel. Det kunde vara kortspel, mah jong, bräde, schack och tärningsspel, medan mamma Eva satt med ett handarbete och pappa Philip med sitt släktarkiv. Samtliga satt i matsalen. Till kvällstéet bjöds på något extra och barnen fick stanna upp lite längre än vanligt. På vardagarna skulle barnen gå och lägga sig vid bestämda tider. På Valborg och Skärtorsdagen brukade de göra äggtoddy tillsammans. Eftersom Ulla växte upp i en officersfamilj förekom stora middagar, men då fick barnen inte delta. Däremot fick de vara med när det var helger och då det ordnades danser i hemmet.

 

Ulla hyser stor beundrar för sin mamma som hon tycker var fantastisk i allt hon företog sig. Trots att det fanns en jungfru i köket och en barnfröken övervakade modern allt.

 

”Hon övervakade läxläsning, och vårt skolarbete, ofta deltog hon i skolbesök och hade hand om kontakterna med lärarna. Hon var mycket praktisk och provade nya metoder för att förbättra saker och ting. Hon var en god rådgivare vid val av vidare studier. Hon var glad och positiv, men ibland sträng och fordrande. Hon spelade klassisk musik på piano som hon inköpt 1904, när hon fick sin första plats som hushållslärare. Men hon sjöng inte. Hon dansade gärna och lät oss gå i dansskola. Jag tyckte hon kunde allt. Som äldre när jag gick på seminariet delade min mamma och jag rum. Vi var nog ganska lika till kynnet och intressen. Det föll sig helt naturligt för mig att ta hand om henne sista året hon levde och hon hade fått en hjärnblödning som förändrade livet. Hon dog 1957 hos mig i Norrköping”.

 

Mamma Eva hade en stor släkt. Hennes far Axel Staël von Holstein var yngst av femton syskon och hennes mor hade åtta syskon. Själv var hon en av tretton barn. Hon var väl förtrogen med sin egen släkt och hade 60-70 kusiner och sysslingar, men hon hade även stor kunskap om den von Krusenstiernska släkten.

 

Eva var en passionerad brevskriverska. ”När vi barn och studerade på annan ort skrev hon brev varje vecka till var och en av oss (och det var inga korta saker)  förutom till sina syskon och vänner och övrig släkt. På den tiden ringde man inte så ofta utan skrev brev.

 

 

 

 

 

                                                                 25

 

 

Hon skötte den delen. Min pappa skrev sällan till oss. Han hade så mycket andra skriveriet dels i sitt yrke dels för arkivet där vi kan se alla hans handskrivna produkter”.

 

Eva var enligt Ulla socialt intresserad. Hon var med i de två kvinnoföreningar som fanns vid den tiden, Fredrika Bremerförbundet och Husmodersföreningen. Hon medverkade i föredrag och diskussioner om hemmen och skolan.

 

 

 

Hjälpsändningar till släkten i Tyskland

 

Hennes intresse för medmänniskorna visade sig i de hjälpsändningar hon skickade till de balttyska Krusenstiernska släktingarna i Tyskland som under och efter andra världskriget hade det svårt efter flykten från Baltikum.  De flesta av hjälpsändningarna stod hon för själv, men kostnaden portionerades ut på hennes sju barn. 

 

Som exempel kan nämnas att en kvinnlig släkting vid en försändelse mottog 1000 gr vetemjöl, 250 gr olja, 1000 gr socker, 1000 gr havregryn, 500 gr makaroner, 500 gr mannagryn, 125 gr kaffe,  100 gr thé, 200 gr kakao samt tändstickor, tvål, begagnade kläder och damskor. Matpaketen togs väl emot, eftersom det i princip var brist på allting i Tyskland vid den tiden.

 

 

 

Cecilia Staël von Holstein

 

född Nordenfeldt (1854-1929) var gift med översten Axel Olof Staël von Holstein och mor till Eva, gift von Krusenstierna. Dotterdottern Ulla kommer väl ihåg henne. Hon kom på besök flera gånger till Nyköping, där Ulla bodde med sina föräldrar och syskon. Det gjordes mycket förberedelser inför hennes stundande besök för att hon skulle få en snygg och bekväm säng i familjens salong.

 

”Vi barn förmanades att inte vara högljudda på morgonen. Hon sysselsatte sig aldrig med oss. Hon sydde och broderade mycket samt virkade smala spetsar med mycket fin virknål och tråd. Dock skulle det kunna användas praktiskt såsom till nattdukspåsar, handarbetspåsar, lakan, örngott m. m. Vi hade stor respekt för henne och visste att vi måste ha ett exemplariskt uppförande. På Öland var hon med oss 1923. En vänfamilj till oss var också på besök.

 

 

 

 

 

 

Cecilia Staël von Holstein 1854-1929. Mor till Eva v K

 

 

 

 

 

 

                                                                 26

Eva Staël von Holstein tillsammans med sina föräldrar och syskon 1897?. Eva står som nr två från höger.

 

De hade en friare fostran av sina barn. Min mormor förfasade sig över att dottern där låg halvt utsträckt på en soffa och inte brydde sig om att stiga upp när min mormor kom in i rummet. Väluppfostrat var att ungdomen reste på sig när en äldre person kom in. Innan jag började skolan 1922 ville min mormor att jag skulle besöka henne i Stockholm vid Engelbrektsplan. Jag följde med henne när hon handlade i Östermalmshallen och Hötorgshallen. Det var hemskt spännande för oss barn från en liten stad som Strängnäs. Hon hade ett stort hushåll då tre ogifta söner och två döttrar bodde hemma ända till hennes död 1929, men hon hade jungfru. Den äldsta dottern Matilda, som var en mycket känd advokat och som kämpade för kvinnans jämställdhet var en mycket upptagen person och gjorde säkert inte så mycket praktiska sysslor i deras hem. Det var den yngsta dottern, Ulla, som var skolkökslärarinnan som gjorde det. Och min mormor fostrade sina flickor att passa upp bröderna. T ex en gång ringde telefonen när de satt och åt. Efter en stund reser sig en av bröderna. Min mormor säger då: ”- Ulla jag tycker nog att du kunde rest på dig”.

 

 

 

 

Evas dotter Ulla

 

Eva, Ulrika,  Caroline,  Cecilia Pehrsson, kallad Ulla, född von Krusenstierna på Karlbergs slott, den 28 januari 1916,  mitt under första världskriget.

 

 

 

Barn- och uppväxttiden

 

 

Ulla var fjärde barnet till Philip och Eva von Krusenstierna och döptes den 27 februari samma år på Karlberg. Namnet Eva fick hon efter sin mor, Caroline efter farmor och Cecilia efter mormor. Hon hade flera faddrar både från moderns och faderns håll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 27

Ulla , augusti 1917 i Stockholm.

                     

 

Den 13 september 1916 skrevs hon in med nr 3370 i Vadstena Adliga jungfrustift mot inbetalning av en summa av 100 kronor och fick titeln stiftsjungfru som betyder ogift dotter till en adelsman inskriven vid ett jungfrustift.

 

Föräldrarna bodde i en lägenhet i den vänstra flygeln till Karlberg, där hennes far var lärare i topografi. Ulla skriver att föräldrarna blev mycket glada när hon föddes då de sedan tidigare hade tre söner. När hon var cirka ett och ett halvt år flyttade familjen till Strängnäs, där Philip tillträdde en tjänst.

 

1924 flyttade de återigen denna gång till Nyköping. Fadern blev befälhavare för Rullföringsområde nr 43 som var förlagt dit. Expeditionen med en fanjunkare som skrivbiträde fanns i familjen v K:s våning, när det var inskrivningsdag för beväringar tillsattes ett skrivbiträde till och då var strömmen av unga män intensiv i familjen v K:s hall. (Fadern pensionerades år 1925 vid 50 års ålder)

 

När Ulla växte upp fick hon med sig vissa rutiner på vägen genom livet som hade med religionen att göra, utan att familjen för den skull var religiös. Ulla skriver i svaret på frågelistan till mig:

 

 ”När jag nu ser igenom vad jag har skrivit så är det en viktig del i fostran och livet, nämligen Kyrkan. Den religiösa fostran var viktig. Vi gick dock inte så ofta i kyrkan. Lite skämtsamt brukade vi ”pika” min pappa för detta. Han som var med i kyrkorådet i vår församling. Han tillhörde också en kristlig förening bland officerare.”

 

Familjen läste bordsbön och tackade Gud för maten. Barnen fick också lära sig att läsa aftonbön. ”Det kändes tryggt och angeläget inför natten. Ofta kom det fram spörsmål då”.

 

På söndagarna samlades de efter lunch, då mamma Eva läste dagens text av författare som Zacharias Topelius, Emilia Fogelklou eller Natanael Beskow m fl. Sedan fick barnen turas om att läsa en psalmvers som de hade lärt sig i skolan.

 

Barnen gick även i söndagsskola i statskyrkan. ”Något frireligiöst var det inte tal om”.  Ulla berättar att hon gick där i fem år. Hennes bröder var scouter. På söndagarna deltog de ofta i olika utflykter som arrangerades av Scoutrörelsen.

 

Årets högtider och festseder är nära kopplade till kyrkoåret. Hos familjen v K var de noga med att fira högtidsdagar.  Ulla skriver att det var särskilt viktigt på julafton att först gå i kyrkan kl. 17, därefter började det roliga hemma. ”Jag kommer särskilt ihåg hur härligt det var att höra min pappa sjunga de kända julpsalmerna. Han hade en stark sångröst. Julottan gick han aldrig i, men då och då gick min mamma och några av oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 28

Ulla och hennes syskon i Djupvik på Öland  sommaren 1921. Från vänster Louise, Philip stående bakom kärran, Ulla med hårband, Georg, Carl-Axel och Bo.  Ullas familj var bland de tidigaste turisterna som bodde på Öland sommartid.

 

Nyköpings flickskola hösten 1925. Ulla är nummer två från

 

 

 

För oss var det helt naturligt att vi skulle konfirmeras. Det ingick i utbildningen. Långfredagen gick vi ibland till kyrkan. Min mamma var ofta klädd i svart den dagen och vi barn fick inte vara ute och leka och stoja”.

 

När Ulla var barn var hon lätthanterlig, enligt henne själv.  ”Om jag gjort något olovligt behövde man bara titta på mig så tog jag till lipen”. När hon ser tillbaka på sin barndom har hon enbart positiva minnen. Hon hade visserligen stor respekt för sina föräldrar, men hon var inte rädd för dem. Det fanns en god sammanhållning i familjen. Hon minns att hon ibland kunde känna rädsla för att mista någon av dem.

 

Det var Ullas yngre syskon, Georg, Louise och Cecilia, som stod henne närmast. Hon tyckte om mindre barn och lekte gärna med dem. Hon kommer ihåg några episoder då hon var i 9- årsåldern och en kusin till henne bodde hemma hos familjen v K i ett års tid. Kusinens föräldrar låg i skilsmässa och hon gick i skolan med Ulla. ”Vi var lika gamla. Det var naturligt för mig att ta med småsystrarna när vi skulle gå ut. Men hon blev irriterad och sa: - Ska vi alltid ha med de där småungarna. Som vuxen var det min bror Bo som stod mig särskilt nära. Kanske arkivet och våra många barn bidrog till det. Min son Åke vistades där flera somrar som hjälp i lantbruket. Bos son Otto och han hade samma kynne”.

 

Under 1920-talet tillbringade familjen v K fyra somrar på Öland, vilket Ulla minns med särskild glädje.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 29

Skolåren

 

Ulla började skolan vid 6 och ett halvt års ålder i Folkskoleseminariets övningsskola i Strängnäs. Den låg på andra sidan gatan där hon bodde. Åren 1922-1924 hade hon en skolfröken vid namn Karin Ahlin. ”Henne älskade jag”, skriver Ulla. ”Hon var så rar och glad. Jag lärde mig spela piano för henne. Det skedde privat i villaområdet hon bebodde. ”

 

Ulla sittande i soffan som nummer två från vänster när hon gick i första förberedande klassen i Strängnäs Folkskoleseminarium våren 1923

 

Nyköpings flickskola hösten 1925. Ulla är nummer två från vänster i andra bänkraden

 

Klass 7 i Nyköpings Flickskola hösten 1931. Ulla har flätor och sitter till höger i främre raden

 

 

 

I augusti 1925 flyttade familjen v K till Nyköping, där Ulla började i folkskolans tredje klass.

Samma år tenterade hon i läsning, skrivning och räkning till Flickskolan. Det var en till i hennes klass och hon som gjorde det. Därefter gick hon åtta år i Flickskolan utan att sitta kvar. ”Sådant förekom också. 1933 fick jag  Normalskolekompetensbetyg efter 8 år”. 

 

”I flickskolan betalade man de tre första åren 100 kr per termin. 4-8 klass kostade 120 kronor per termin. Det blev mycket pengar. I läroverket för pojkar var kostnaden 30 kronor per termin. ”

 

Efter skolans slut närde Ulla en dröm om att bli barnsköterska, men hennes mamma ansåg att barnsköterskor inte hade någon bra status i familjer. ”Oftast fick man inte sitta med familjen utan var hänvisad till barnkammare och kök. Daghem fanns inte. Det var bättre att bli lärare”.  Hon tog till sig vad mamma Eva sa. Tre gånger sökte Ulla till Folkskoleseminariet i Stockholm, innan hon kom in. Det låg på Maria Prästgårdsgatan på Söder. En hel vecka gjordes skriftliga och muntliga prov i alla ämnen. Det första gångerna blev hon godkänd, men ej antagen (av de 260 sökande antogs 24). Tredje gången lyckades hon bland 147 sökande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 30

 

 

Resan till USA 1934-36

 

Då hon 1933 och 1934 inte blev antagen till seminariet fick hon en inbjudan av en moster som bodde i USA att resa dit. Mostern, Christina (Stina) Bogoslovsky, född Staël von Holstein, var rektor för en ”Outdoorschool” i Connecticut, 38 engelska mil norr om New York. Hon hade en åttaårig dotter som hon ville skulle lära sig svenska.

 

”Jag reste ut i oktober 1934 med Svenska Amerikalinjens Drottningholm. Ett år var det sagt, men jag kom inte hem förrän i juli 1936 med Gripsholm. Vistelsen vid denna Outdoorschool, alla lektioner försiggick utomhus, är värt ett extra kapitel.

 

 

Ulla i Göteborg 1934 inför USA resan då hon skulle hälsa på sin moster Christina Bogolovsky.

 

 

 

                      Studierna till folkskollärare och mötet med den blivande mannen

 

När Ulla kom hem från USA använde hon hösten och vintern till att repetera och förbereda för en förnyad prövning till seminariet.

 

”Våren 1937 gick jag en preparandkurs i Göteborg som helt och hållet drillade oss för förestående tentamen. Jag lyckades bli antagen i juni 1937 och efter fyra år tog jag Folkskollärarexamen 1941”.

 

När hon blev klar med sin utbildning fick hon ett kort vikariat på Uppsala slätten.

 

”Det var krig och man hade inrättat 300 nya B³ skolor i stället för B² (sparade då en lärartjänst). B-skolorna innebar att man i B¹ undervisade 2 årsklasser samtidigt. B² hade man årskurs 3-6, (7:e året var ej infört överallt på landet). B³ innebar att man tog in barn vartannat år, så att då kanske man hade 1, 3, 5 och 7 ena året och 2, 4 och 6 nästa år. Ofta kom barn flyttandes och då kanske man hade få enstaka både i 2 och 4 eller 1, 3 och5. Det var en svår skola för de minsta som skulle lära från början. Vi kvinnliga lärare fick nöja oss med korta vikariat på två månader för manliga kollegor som var inkallade till militärtjänsten. Jag ville se Norrland. Jag var i Råneå söder om Kalix hösten 1941. Det var olustigt att i –32 grader sitta på ett utedass. I februari 1942 fick jag ett vikariat i Lenhovda, Kronobergs län. Sedan början av 1930-talet kände jag igen Lenhovda som låg nära Klafreström, där jag som barn varit tre somrar. På herrgården bodde en familj Ekströmer, där fru Eva hette von Krusenstjerna och var syssling med min pappa.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 31

 

På skolan fanns två småskolelärarinnor och fem manliga folkskollärare varav Ulla skulle vikariera för en som var inkallad. Överläraren mötte henne vid stationen och bjöd på kaffe. Efter en stund knackade en kollega på dörren och det var Ullas första möte med den blivande mannen Åke Pehrsson.

 

”Han var nyfiken på den nya vikarien. Kollegorna idkade ett mycket trevligt umgängesliv både på raster och efter skoltid. Jag blev väl omhändertagen hit och dit. Alla de manliga lärarna var ungkarlar utom den som jag vikarierade för, som just hade förlovat sig med en av småskolelärarinnorna. Efter två månader var vikariatet slut, men då blev en annan av ungkarlarna inkallad så jag fick fortsätta i två månader till, men sen var det slut i Lenhovda och jag fick en månadstjänst i Ronneby”.

 

Ulla fortsatte med andra vikariat i samma skoldistrikt. Julen 1942 förlovade sig Ulla och Åke i Stockholm hos hennes mamma. På min fråga om hur det kom sig att det just blev Åke, svarade Ulla. ”Det var väl själarnas sympati”.

 

 

 

Att gifta sig över klassgränserna

 

Den 5 augusti 1943, under pågående världskrig, gifte de sig i Gustav Wasa kyrka i Stockholm. De hade samma präst vid namn Hallberg som hennes föräldrar hade haft och efter giftermålet nämnde han någonting om mannen av folket och flickan av börd, men Ullas mamma lyckades kvickt föra över prästens tankar på något annat.

 

Det var således inte helt okontroversiellt att gifta sig över de sociala gränserna i 1940-talets Sverige. Ulla berättade per telefon att hennes mamma reagerade vid dessa ord. Hon var adeln genom födsel och giftermål, men hade inte några problem med att Ulla gifte sig med en borgerlig man.

 

På min fråga till Ulla om,  vad släkten sade skrev hon: ”- Det vet jag inte. Åke, kom kvickt in i släkten. Han var charmerande mot äldre personer och tog allt med största naturlighet. Min mamma älskade honom som sin egen son. ”

 

Ulla och Åke fick fyra barn två flickor och två pojkar. Varav den ena av döttrarna, Cecilia, är släktens arkivarie tillsammans med mor Ulla. De arbetar båda aktivt med släktarkivet på museet.

 

 Ulla och Åke Pehrsson vigdes den 5 augusti 1943 i Gustav Wasa kyrka i Stockholm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 32

 

                                            Att vara en Krusenstierna

 

Arvets betydelse har Pierre Bourdieu skrivit mycket om, särskilt ifråga om överförandet av de olika kapitalen till nästa generation och inte minst det symboliska. Därför frågade jag Ulla vad det har inneburit för henne att vara en Krusenstierna. ”Inget särskilt”, svarade hon. När det gäller umgänget med släkten har hon blandade upplevelser. ”Men liksom med vänner är det naturligtvis inte alla släktingar man sympatiserar med”.

 

”När vi flyttade typ till Stockholm 1938 tog min mamma med mig till äldre släktingar. Det var då många äldre Krusenstiernor som Agnes von Krusenstiernas mamma, Eva Hamilton. Även hennes  pappa har jag träffat. Flera inom den adopterade grenen, som då ej accepterades av många i huvudgrenen. Jag har själv hört en som sa ’dom är ju inte släkt’. Men mina föräldrar umgicks med dem. Ja, flertalet äldre Krusenstiernor på 30- och 40-talen har jag träffat tack vare min mamma.”

 

Det har varit Ullas bror Bo och hon själv som har förvaltat faderns intresse för släktens historia och arkivets innehåll. Bo hade arkivet inhyst hos sig på Ågesta gård i Sörmland efter det att modern Eva v K gick bort. När sedan arkivet flyttades till Kalmar läns museum är det Ulla som med regelbundenhet besöker arkivet och hjälper till med uppordningen. Vid 88 års ålder är hon fortfarande aktiv och spänstig, vilket inte minst har märkts på besvarandet av den långa frågelistan. Jag är henne evigt tacksam för att hon inte tröttnar på mina ständiga frågor.

 

 

 

Ulla i Krusenstienska gården sommaren 1982.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 33

 

 

Källor:

 

Otryckta:

Krusenstiernska arkivet. Tab. 49, 53

 

Tryckta:

 

Bond, Cay. 2002. Bordel de Mode. Kläder som kultur och personligt uttryck. Stockholm : Wahlström & Widstrand.

Bourdieu, Pierre. 1992. An invitation to reflexive sociology. / Pierre Bourdieu, Loïc Wacquant. Cambridge : Polity Press

Brown, Carolina. 1991. Mode : Klädedräktens historia genom fem sekler.  Stockholm : Rabén och Sjögren.

Deutsch, Yvonne. 2002. Från silkesstrumpa till erotikdödare. Stockholm : B. Wahlström

Featherstone, Mike. 1994.  Kultur,  kropp och konsumtion. Lund : Symposion

Jacobson, Maja. 1994. Kläder som språk och handling. Umeå : Univ. Diss.

Lewenhaupt, Lotta. 2001.  Modeboken : 1900-2000. Prisma : Stockholm

NE. 1990.  Höganäs : Bra Böcker. Band. 4 . Artikel: Chanel

Resare, Ann. 1993. Klädd i hatt. Stockholm : Nordiska museet

Svenska Akademins ordbok. (Nätupplaga)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 34

Katalog över utställda kläder

 

 

Kläder från slutet av 1800-talet/sekelskiftet 1900

 

Caroline v K:s kläder (1838-1922)                                                   

 

Svart sidenkjol i våder med volang som

troligen har tillhört Caroline v K

född Wibeck. 36.021

 

 

Tvådelad randig sidenklänning

som är sydd av en sömmerska. Har tillhört

Caroline v K född. Wibeck  . 36.032:1-2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 35

 

 

Cecilia Staël von Holsteins kläder (1854-1929)

 

Svart överdel i siden och kräpp. Den är

konfektionssydd och har kvar etiketten

Varuhuset Lundbergs, Helsingborg. 36.020

 

Svart sidenklänning utan ärm med spetsar.

Klänningen är från början sömmerskesydd,

men är omsydd. 36.017

 

Svart halvlång sidenjacka med vitt foder och

Klädda knappar. 36.033

 

Mörkblå midjekort sidenjacka med svartrandigt

foder, svart sammetskrage och svart sammets-                                      

infodring fram. 36.034

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 36

 

Svart lång ofodrad sidenkjol med tunna stråveck

Nertill. 36.035

 

Svart lång ofodrad sidenkjol som är trasig i bakre

Sömmen samt har små hål i sidentyget.       36.036

 

Svart lång ofodrad sidenkjol med hål i sidentyget

och revor längs bakre sömmen. Kjolen har stråveck

nertill. 36.037

 

Svart, tunn, pärlbroderad blus. Pärlorna är rosa samt

har olika blå nyanser. 36.038

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 37

 

Eva v K:s kläder (1881-1957)

 

 

Barnkläder

 

Kamkofta med rött korsstygnsbroderi och

stråveck nertill.  36.015

 

 

Flicklänning i vit bomull med två volanger

kring kragen och två volanger nertill.

Den är från sekelskiftet och är hemmasydd. 36.028

 

 

Till fest som vuxen

 

Tvådelad vit sidenklänning

Överdel          36.024:1

 

Tillhörande lång kjol med volang                                                                                 

36.024:2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 38

Svart sidenblus med vitt foder och vit spetskrage.

Den är sydd av sömmerska  . 36.019

 

Champagnefärgad sidenkjol med spetsvolanger

36.022

                                                                                      

Vit överdel med holkärm som är gjord av tyll

med spetsar och bollfrans.

Den knäpps med hyskar och hakar fram.                                                                    

36.030

 

 

Vardagsplagg

 

Vit kamkofta i bomull med mycket brodyr och

stråveck nertill. Den är sömmerskesydd med

mycket små stygn. 36.003

 

Vit kamrock i bomull med brodyr.

Är märkt med initialerna MM.

Har tillhört Eva v K och hennes systrar                                                                       

36.000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 39

Vit kamrock i bomull med lång ärm

Den är försedd med volanger längs kragen,

framstyckena, nertill och på ärmarna.

Den saknar knäppning.                                                                                               

36.006

 

Vitt trekvartsärmat brodyrliv i bomull med hålsöm                                                       

36.029

 

 

 

1920-1940

 

 

Tunt vitt liv (blus) med påsydda svarta spetsar.                                                            

36.027

 

Vit överdel i siden med pärlkant.                                                                                 

36.025                                                                                                 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 40

                                                                                      

 

Crèmefärgad sidenunderklänning med ett

liv av mönsterstickad trikå.                                                                    

36.031

 

Crèmefärgad överdel (sidenliv),  utan ärm med stråveck.

Omsytt. Hemmasytt.                                                                                                   

36.026

 

Svart ärmlös överdel av ull med soutageband.                                                             

36.018

 

Bourdeauxfärgad taftklänning med knypplad

spets och målad dekor. Omsydd.                                                                               

36.016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 41

 

 

 

 

Champagnefärgad ärmlös klänning av siden

och tyllspets med ursprungligt liv.

Kan ha varit Evas brudklänning.                                                                                  

36.023

 

Eva med sin omsydda klänning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                           

                                           

Kamkrage i bomull med r ostryck. Hemmasydd                                                           36.011

 

Vit skjortblus i bomull med stråveck.

Inuti står initialerna SS                                                                                                 36.002

 

Blå-vit-randigt förkläde i bomull                                                                                   36.012

 

Vitt bomullsförkläde                                                                                                    36.014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ulla Pehrsson född v K:s kläder f. 1917

 

Ulla är dotter till Eva v K. Hon är dotterdotter till

Cecilia Staël von Holstein och sondotter till Caroline

v K född Wibeck

 

Flickklänning i vit tyll med fem volanger nertill.                                                             

36.004

 

Flickklänning i vit tyll med fyra dubbla

volanger nertill                                                                                                            

36.005

 

Flickklänning  vit tyll med två volanger.

Sömmerskesydd                                                                                                        

 

36.013

 

Klänning i tyll med schalkrage och skärp

samt  stråveck fram. Det är Ullas konfirmationsklänning

som hon bar den 7  augusti 1932 i Husby-Oppunda kyrka,

Södermanland                                                                                                             36.008

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 44

 

Ulla till höger från konfirmationen i Husby-Oppunda kyrka

 

 

Combination i vit bomull med spets upptill och nertill.                             

Den knäpps med knappar och är märkt UK (Ulla v K).                        

36.009

Combination i vit bomull med hålsöm upptill och nertill.                          

36.007

 

Combination i vit bomull med ben                                                                               

36.001

 

Gymnastikdräkt i blå trikå med ben. Den har tillhört Ulla v K

när hon gick på folkskoleseminariet 1937-41                                                              

36.010

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 45

 

 

 

                                            Baksidesbild

 

                                            Ulla v K:s gymnastikdräkt som hon hade

                                            När hon gick på Folkskoleseminariet 1937-41

                                            Ulla är dotter till Eva v K.

 

                                            KLM 36.010

 

 

 

 Måltext

De la robe de soie à la tenue de gymnastique.

L’exposition de vêtements de femmes de la famille Krusenstierna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 Première page de couverture, photo :

                                                                

Le deux-pièces de soie blanc

                                                                 qui a appartenu à Eva v K (1881-1957)

                                                                 née Staël von Holstein

 

                                                                 KLM 36.024:1-2

 

 

 

De la robe de soie à la tenue de gymnastique.

L’exposition de vêtements de femmes de la famille   Krusenstierna

 

 

 

par

 

Barbro Johnsson

Conservatrice principale

 

 

 

 

                                                                 Logotype

 

 

 

 

Catalogue  de l´exposition

de vêtements féminins de la famille Krusenstierna

Dans le salon Krusenstierna

Kalmar läns museum

Le premier dimanche de l´Avent 2004

 

 

 

 

 

Droit d´auteur:

Texte: Barbro Johnsson

Kalmar läns museum

 

Photo : Pierre Rosberg

Kalmar läns museum

 

 

                                                      Traduction : Jacky Mauduit

 

 

 

Les portraits des personnes sont tirés des archives de la famille Krusenstierna, KLM

Les articles d’habillement sont photographiés par Pierre Rosberg, KLM

 

 

 

 

 

Table des matières

 

 

De la robe de soie à la tenue de gymnastique.

Une exposition de vêtements féminins de la famille Krusenstierna.

Avant-propos.

Histoire abrégée de la mode.

La fin du XIX^ème et le début du XX^ème siècles.

1910-1919.

Les années 1920.

1930-1939.

1940-1949.

L’histoire des femmes Krusenstierna..

Caroline von Krusenstierna (1838-1922)

La belle-fille Eva.

Avant son temps – la directrice de l’école de filles Dahlska.

Sa passion pour l’habillement et les chaussures.

Ce que représente Eva pour Ulla et l´admiration d’Ulla pour sa mère.

Les envois de secours à la famille en Allemagne.

Cecilia Staël von Holstein.

La fille d’Eva Ulla.

Dans son enfance et son adolescence.

Les années scolaires.

Le voyage aux États-Unis 1934-36.

Les études d’institutrice et la rencontre avec son futur mari

Se marier au-delà des classes sociales.

Être une Krusenstierna.

Catalogue des vêtements présentés.

Les vêtements à la fin du XIX^ème et au début du XX^ème siècles.

La garde-robe de Caroline v K (1838-1922), numéro d’inventaire        

La garde-robe de Cecilia Staël von Holstein (1854-1929)

L´habillement d´Eva v K (1881-1957)

Vêtements d’enfants 

Tenues de soirée au « goût » des adultes.

Vêtements de tous les jours 

1920-1940

L’habillement d’Eva de tous les jours

L’habillement d’Ulla Pehrsson née v K, de 1916

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Avant-propos

 

Les articles d’habillement présentés à l’exposition sont des donations affectées par Ulla Pehrsson née von Krusenstierna, aux archives de la famille Krusenstierna en 2003 et 2004. La première donation, la plus conséquente, était emballée dans deux paquets de forme allongée et de taille moyenne, l’un de 10 cm de haut, 32 cm de large sur 62 cm de long, l’autre de 11 cm de haut, 41 cm de large sur 61cm de long. À la vue de ces derniers, aux archives, alors qu’elle est de visite, je demande à Ulla ce que c´est, – ce n’est que quelques vêtements, m´a-t-elle répondu. À une autre occasion, à l’ouverture des paquets, je découvre, l’un après l’autre, des articles d’habillement, étant surprise d’une part de la quantité et d’autre part de l’enrichissement d’histoire culturelle dont il est question. J’appelle la conservatrice de pièces de textiles du musée pour qu’elle puisse prendre part à cet événement, tout en étant aussi enchantée que moi.

 

Ces articles d’habillement ont appartenu à la grand-mère paternelle d’Ulla Caroline v K (1838-1922), sa grand-mère maternelle Cecilia Staël von Holstein (1854-1929), sa mère Eva v K (1881-1957) et à elle-même. Ulla naquit en 1916. Sans sa donation, cette exposition n´aurait pas vu le jour.

 

Le personnel du département de conservation de textiles a contribué à la présentation des ces articles d’habillement grâce à un travail considérable en ce qui est de leur entretien, les lavant, les repassant et les passant à la vapeur pour pouvoir les présenter à l’exposition. Ils ont pu le faire grâce aux heures supplémentaires à côté de leur travail régulier. La conservatrice de textiles a en plus examiné ces articles d’habillement pour en déterminer leur date de création.

 

Dans le but de trouver des informations sur les femmes qui ont porté ces vêtements, je me suis référée aux sources disponibles dans les archives Krusenstierna mais aussi à la littérature de la bibliotèque du musée. J’ai aussi envoyé un questionnaire à Ulla auquel elle a minutieusement répondu et dont je lui en suis très reconnaissante.

 

Au cours d´une conversation téléphonique avec le professeur Kurt Genrup concernant quelque chose d’un autre caractère, je nomme le catalogue de l’exposition de vêtements, au sujet de quoi il me demanda, une fois que je m’étais exprimée, - Est-ce que  tu as lu le livre de Maja ? Je n’avais naturellement pas le moindre pressentiment de ce qu’il voulait dire ou quel était ce livre. Quelques jours plus tard, je recevais un colis dont le contenu était cette thèse de Maja Jacobson sur l’habillement en matière de paroles et d´actions, «  Kläder som språk och handling ». Cela m’a donné des connaissances précieuses. Je t’en remercie Kurt !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                  3

 

Les conditions de vie entre les individus, l’habillement et la société environnante

 

Les articles d’habillement de l’exposition ont été employés comme tenues de tous les jours et hâbits de fête, nous laissant voir la mode et le goût de l’habillement existant à la fin du XIX^ème siècle jusqu’aux années 40. La façon de se vêtir d´un individu transmet des signaux et des messages à son entourage qui, par la suite, en fait une interprétation, Jacobsson, 1994. Ces codes demandent, en une certaine mesure, des connaissances culturelles d’un commun accord..

 

L’habit fait la description du sexe, de l’âge et de la situation de son porteur, Jacobson, 1994. Un individu s’habille aussi bien pour soi-même que son autrui. L’habit peut être porté comme marqueur d’identité indiquant que l´individu est à la fois une personne de genre unique et qu’il fait partie d´une collectivité. L’individu vit dans une société qui réglemente les normes et les règles en vigueur, Jacobsson, 1994. C’est la raison pour laquelle la tenue dont il se vêt provoque différentes réactions de son entourage en fonction de l’interprétation qu’elle éveille en nous.

 

Les relations entre les vêtements et la société forment aussi un ensemble sur un autre plan. L’habit est porté puis manifesté sur de multiples arènes sociales qui restent à notre disposition. Aux alentours de la fin de siècle 1899/1900 et, à l’apparition des grands magasins des capitales, les promenades et les boulevards, qui donnaient accès aux magasins, devinrent des lieux de parade permettant à l’individu d’afficher sa personalité et ses articles d’habillement. Les grands magasins vont rassembler à leur tour, sous la même enseigne, d’autres arènes comme les cafés, les boutiques, les bureaux et le chez-soi.

 

L’individu choisit sa tenue à divers moments de la journée en fonction du rôle qu’il va jouer. Certaines personnes portent des vêtements professionnels à leurs lieux de travail (costumes de travail) et, la journée de travail terminée, au retour à la maison, elles changent probablement de tenue ce qui déclenche d’autres conventions. Cela théâtralise d’autres situations, Jacobson 1994. Ce sont les acteurs qui décident de ce qui est d’un comportement et d’une conduite convenables ou non au présent instant, et conforme aux normes et aux règles établies.

 

 Étant né dans une certaine famille, à une certaine époque et à un certain endroit, l’individu accumule un capital économique, culturel et symbolique issu de son milieu social Bourdieu, 1994, ce qui se laissera voir à travers le mode de vie de la personne.

 

Bild 3

La robe de soie refaite, d’Eva von Krusenstiena  KLM 36.023

 

 

 

 

                                                                 4

Les femmes qui sont représentées dans ce catalogue font partie/ont fait partie d’un milieu de haut rang. Cependant, il serait facile d’avoir des idées préconçues et de croire qu’elles avaient en sorte faites des dépenses à l’infini, achetant des vêtements à leur guise mais, à mon avis, ça n’a pas été le cas. Ces femmes ont eu le sens de l’économie, étant consciencieuses de réduire leurs dépenses par différents moyens. Elles ont fait raccommoder ou bien raccommodaient elles-mêmes quelques ensembles pour qu’elles puissent les porter un peu plus longtemps et à diverses occasions. Même si ces femmes-là se sont beaucoup intéressées à l’habillement, ce « savoir s’habiller » a eu son prix et dans ce cas, il n’a pas fallu gaspiller à tord et à travers.

 

Bild 3

Comme exemple : la robe de soie d’Eva von Krusenstierna refaite à neuf. KLM 36.023.

 

 

Je présente ci-dessous l’histoire de la mode, en version abrégée puis une biographie des femmes qui ont porté ces habits. Auparavant, il va de soi de définir le mot mode et l’expression « savoir s´habiller ». La thèse de Maja Jacobson nous laisse découvrir que le style, mis en relation avec les vêtements, concerne leur forme. Les contours, les coupes et les mesures en font leur description. L’individu se sert de ces moyens-là pour exalter son identité et son mode de vie. Il existe indépendament de la mode. Le style peut être moderne ou démodé, (Jacobson, 1994).

 

Elle compare la mode à un changement périodique du style ou à un goût déterminé par le temps. Une nouvelle mode tient aux innovations qui sont petit à petit prises en considération par de plus en plus d´individus. Quand l’acceptance de celle-ci est suffisante, une nouvelle notion de style vestimentaire et d’idéal corporel voient le jour . Le processus employé consiste en plusieurs étapes; l’inédit, le choix, le consentement et la disparition (Lönnquist, 1976 et Jacobson, 1994). Le style en vogue disparaît au moment où il n´est plus moderne, ce qui est la raison pour laquelle des particularités comme le temps et la variation sont de grande importance dans le processus de création de la mode, (Jacobson, 1994).

 

 

 

 

Histoire abrégée de la mode

 

À la fin du XIX^ème jusqu´au début du XX^ème siècles

 

L’évolution de la mode est considérable à la fin du XIX^ème siècle et quelques décennies ultérieures au XX^ème siècle. Pendant cette période, l´industrie était en plein essor dans notre pays et les articles d’habillement issus de l´industrie de vêtements appelée « la confection » devenaient un triomphe. Auparavant, les vêtements étaient faíts d´aprés des principes d´artisanat par des artisans de la couture spécialisés et des couturières ou des mères de famille dans les foyers.

 

Le mot confection provient du français et signifie fabrication en série. Des vêtements confectionnés ne sont pas réalisés sur-mesure. Les vêtements commencèrent même à être fabriqués en série dans les tailles 34-46 pour dames et 46-56 pour hommes par des couturières disposant de machines à coudre. Les vêtements pouvaient ensuite être vendus dans des boutiques spécialisées, des manufactures ou par correspondance. Cela n´a pas été permis en Suède avant 1834.

 

 

Bild 4                                                        5

À l´exposition, nous pouvons remarquer un haut de soie noir marqué KLM 36, étant muni d´une étiquette à l´intérieur au nom «  Varuhuset Lundbergs, Helsingborg  » (le grand magasin Lundberg à Helsingborg). Au dire, ce haut a appartenu à Cecilia Staël von Holstein (1854-1929).

 

 

La mode féminine à la Belle Époque (1890-1914) nous vient sous bien des rapports de Paris. Elle consiste en de longues robes, d’ensembles à deux pièces ou de longues jupes avec chemisier et veste..

 

À la fin du XIX^ème les chemisiers et les robes sont à col très haut. Les manches à gigot peuvent être garnies de plies de fils fins et/ou de dentelle. Elles sont étroites au bas, y distinguant de larges manchettes que l’on boutonne avec des boutons-pression, des œillets ou des boutons. Les chemisiers peuvent être boutonnés soit à l’arrière soit à l’avant de la même façon que les manchettes. Les boutons peuvent être revêtis de la même étoffe que le chemisier et/ou la veste du tailleur. Les chemisiers sont parfois garnis d’un bavoir croisé de dentelle.  Les jupes sont fabriquées en lés assez étroites dans le haut pour être évasées autour des jambes. Il fallait cacher ses jambes sous les jupes et les robes.

 

Les tailleurs, les chemisiers et les robes sont décorés et bordés de boutons, de bandes de soie, de velours et de fourrure. Les tenues de tous les jours sont faites de coton et de laine, puis, ceux qui en ont les moyens se font faire des vêtements de soirée en soie. À l´exposition peuvent être distingués un haut et une jupe en soie blanche qui ont appartenu à Eva v Krusenstierna, la fille de Cecilia Staël von Holstein (1881-1957). Leurs numéros d´inventaire sont le KLM 36.024:1 ainsi que le 36.024:2.

 

L’idéal pour la silhouette est le S ou la forme d’un huit, cela signifie que la femme doit  avoir

des hanches galbées, une poitrine haute, une taille mince, des épaules étroites et un cou fin (Lewenhaupt, 2001). Pour se faire une taille cintrée, la femme porte un corset à lacets qui est fortement sérré. D’après le dictionnaire de l’Académie suédoise, le mot corset se définit comme suit :  « faisant partie de la tenue féminine, sous-vêtement de robe, pièce enserrant fortement le tronc dont la fonction principale est de former le corps pour que la robe puisse convenir au mieux,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 6

 

puis munie de fanons de baleine, surtout équipé d’un dispositif à lacets ce qui permet de serrer fortement ».  Ce mot est d’origine française, qui, de son tour nous vient du mot corps.

 

Le corset est fait d´un tissu épais et résistant, doté d’un grand nombre d’enveloppes dans lesquelles sont cousus des arêtes de baleine ou des lames de fer pour aider à former le corps. Le corset est lacé dans le dos ou à l’avant. D’origine, il recouvrait la majeure partie du haut du corps, de l’emmanchure jusqu’aux fesses.  Il finit par se retrécir pour recouvrir la taille. À la fin du XIX^ème siècle, la taille idéale est de 32 cm, ce qui signifie que deux mains pouvaient l’entourer, (Lewenhaupt, 2001). Il est arrivé que les femmes se soient faites opérer les côtes pour faciliter le laçage et il y en avait qui dormaient avec leur corset pour qu’elles puissent se mouler une taille de guêpe tant désirée (Lewenhaupt, 2001). Le corset était porté par des femmes de différentes classes sociales. Il disparut dans les années 1910 pour connaître un renouveau dans les années 50, 80 et 90.

 

Aux alentours du changement de siècle, l’Art Nouveau devient le style artistique prédominant. Il fait son apparition à l’exposition de 1897 à Stockholm. L’habillement est sous l´influence des formes bouffantes.

 

Des bijoux de toutes sortes sont portés par rapport au style des vêtements. On peut distinguer des broches et/ou des peignes de parure. Les camées ainsi que les broches ornées de perles sont à la mode.

 

L’habillement du moment prend l’apparence de plusieurs couches. Au dessous de robes longues, les femmes portent des porte-jarretelles, des jarretelles, des bas, des gaines-culottes et des jupons. Elles sont chaussées de bottines à lacets, en cuir. Elles ont en général les cheveux longs arrangés en forme de chignon et ornés de barrettes ou de peignes de parure.

 

 

 

 

 

Bild 5

Une veste demi-longue de soie noire, ornée de boutons en tissu et aux détails minutieux, qui a appartenu à Cecilia Staël von Holstein..

 

 

 

Bild 6

Eva von Krusenstierna 1904 au style vestimentaire Art Nouveau. À l’exposition, on y trouve sa propre photographie encadrée, de modèle Art Nouveau.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 7

 

 

La première permanente fut tout d´abord découverte par Karl Nessler en 1904.

Le traitement prenait 12 heures et était cher. En revanche, la plupart des femmes, qui se coiffaient, utilisaient des fers à friser.

 

Les femmes portaient de grands chapeaux ornés copieusement de fleurs, feuilles, bandes, plumes, panache et voile. Celles, qui avaient des activités professionnelles, arrangeaient leurs cheveux en chignon sur la nuque.

 

La mode se répandit de Paris jusqu’en Suède à travers les illustrations de mode des magazines commeVogue qui était introduit sur le marché le 17 décembre 1892 comme hebdomadaire. On pouvait y voir une pièce jointe se composant de patrons en français sur vêtements couture, ce qui le rendit  particulièrement attrayant, (Lewenhaupt, 2001). Les lecteurs furent inspirés en regardant les illustrations ainsi que par l´étude des patrons. Ceux, qui en avaient les moyens, avaient recours à des couturières à domicile et couturières de création, surtout quand des vêtements d’élégance, par exemple en soie, devaient être faits par rapport aux patrons des magazines.

 

Plusieurs articles d’habillement dans la collection von Krusenstierna sont des créations des artisans de la couture, avant d´être remises en état pour être utilisées à d’autres occasions. La soie est malgré tout un tissu d’exclusivité. Un tel exemple serait la robe d’Eva v K au numéro d´inventaire, KLM 36.023, de taille intacte. En outre, la robe a probablement été raccourcie pour qu´elle puisse être réemployée et le jabot de dentelles a été fait petit à petit.

 

Jusqu’en 1904, les chapeaux sont portés tout droit sur la tête. Par la suite, on les mettra en biais, après quoi ils ont tellement été penchés à l´avant que même le revers du rebord se devait d´être orné. Des oiseaux artificiels et de vraies plumes étaient des décorations du moment.

 

Aux alentours de 1908, les coiffures s´élargissent sur les côtés afin que les femmes puissent porter les chapeaux à larges bords qui sont en vogue.  À la Belle Époque (1890-1914), les femmes avaient les cheveux longs : elles portaient de ce fait des blouses (kamkofta) ou des vestes (kamrock) de négligé. C´était un genre de robe de chambre d´étoffe légère qu´elles enfilaient,

 

 

Bild 7

Dans la collection de vêtements appartenant à Eva v K, l’exemple KLM 36. 003, on peut  distinguer plusieurs tenues en coton, de couleur blanche - blouses et vestes de négligés. Une autre tenue (blouse de négligé) ornée de parures inombrables, à plies de fils fins au bas, a le numéro d’inventaire KLM 36.006.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 8

 

 

pendant qu’elles se peignaient et se faisaient belles. Celle-ci est aussi appelée peignoir provenant du verbe – se peigner.

 

1910-1919

 

L’industrialisme s’infiltra dans les foyers suédois. Ceux qui en avaient les moyens pouvaient acheter des appareils ménagers, ce qui facilite le travail domestique. À cette époque, les femmes d’une certaine corpulence sont favorisées. Avant le déclenchement de la Première Guerre mondiale, les jupes commencent à se rétrécir. Les femmes montrent leurs mollets tandis que le deux-pièces devient à la mode.

 

Il y a eu dans les années 1910 une tendance à ce que la jupe prenne une forme étroite au bas au moment où le chapeau devint plus large. Dans certains cas, le chapeau a pu atteindre une circonférence de deux mètres. Cela s’est poursuivi jusqu’en 1911, la coiffure s’est alors adaptée à la forme de la tête et les chapeaux se sont rétrécis. Il était plus coutumier d’assembler les cheveux en forme de chignon sur la tête à l’aide d’épingles, (Resare, 1993).

 

Les bas de soie brillants, à la couleur de la peau, ont été introduits, (Lewenhaupt, 2001) et la tige des bottines s’est raccourcie. Les vêtements devinrent dans l’ensemble fonctionnels en ce qui concernait la forme. La jupe cloche pouvait descendre jusqu’à la cheville, quant à la veste elle va au niveau des hanches tout en moulant le corps. Au-dessous de celle-ci, la femme revêt un chemisier de soie ou de voile. Sous le chemisier, elle portait un justeaucorps, un genre de camisole, et des pantalons bas. La brasière et le soutien-gorge sont lancés.

 

La Première Guerre mondiale, d’une durée de quatre années, se déclencha en 1914. Les femmes participent beaucoup plus à la vie professionnelle qu’autrefois ce qui influençe la forme des vêtements. Les jupes deviennent plus étroites. On attache une ceinture à la taille pour la mettre en évidence. Le bord des chapeaux rétrécit et la calotte augmente en hauteur. Les formes des chapeaux en vogue sont celles de la ruche, du dé à coudre ou des champignons ainsi que des turbans. Bien naturellement, il se produit des problèmes durant la guerre, comme ceux de ne pas pouvoir trouver le matériau nécessaire aux chapeaux et vêtements.

 

À cette époque, il était beaucoup plus question d´acheter une voiture pour ceux qui en avaient les moyens. La mode en fut influencée par l´introduction du pardessus de voiture et du trench-coat mais aussi par la tenue de loisir. Les couleurs à la mode sont le gris, le gris-violet et le mauve. Les femmes, dans les pays en guerre, travaillant dans l’industrie, portent des bleus (Lewenhaupt, 2001).

 

 

 

Dans les années 1920

 

En 1921, les femmes ont obtenu le droit de vote en Suède, (Lewenhaupt, 2001), leur donnant donc la possibilité de mener une vie autonome. Eva von Krusenstierna était professeur d´économie domestique à son mariage (enseignement des droits du consommateur et des travaux ménagers). Elle prêchait aux mères de famille l’importance d’économiser, de faire à ce que les foyers restent à bon état, de faire de la bonne cuisine pour la famille et d’entretenir ses chaussures ainsi que ses vêtements. Dans les collections, on y trouve sa boîte d’entretien de cordonnerie qu’elle utilisait pour la réparation et le ressemelage des chaussures.

                                                                 9

 

 

 

 

 

Bild 8

Ces trois robes ont été portées par Ulla von Krusenstierna, dans son enfance

KLM 36.004, 36.005 et 36.008. Voici l’aube de confirmation d’Ulla..

 

 

À partir des années 20 apparaît un nouvel idéal et un nouveau genre d’individu, celui que le chercheur anglais Mike Featherstone appelle « une conception du soi ». L’exaltation du nouvel individu se voit à travers les acteurs qu’Hollywood a lancés sur l’écran et dont le style a été copié par de jeunes femmes et, à certain point des hommes, un peu partout, même en Suède. Ça devint moderne de ressembler aux stars de cinéna. Les jupes et les robes descendent jusqu’aux genoux, laissant à nu les jambes des jeunes femmes. (En 1927, les robes étaient tellement courtes qu´elles ne descendirent même pas jusqu’aux genoux). Les bas de couleur de peau devinrent à la mode, (Deutsch, 2003.) Ceux, qui sortaient beaucoup, avaient un reguin d’intérêt pour le jazz.

 

C´est la ligne masculine plate, droite et simple aux seins écrasés qu’on a comme idéal, à savoir le style de la femme émancipée, Lewenhaupt, 2001. Malgré cela, les corsets se font rares. En revanche, une gaine élastique qui écrase les seins, sans resserer la taille, est employée. Les robes sont droites, décolletées et faites de tulle légère. Dans les collections sont distinguées quelques robes pour fillette, en tulle, que la fille d’Eva Ulla v Krusenstierna a porté dans son enfance.

 

 

À cette époque-là, il est moderne d’avoir le cou, la nuque et les bras dénudés. Les modèles sont géomètriques et les couleurs neutres. En outre, la mode suit l´évolution rapide et technique qui a lieu dans la société, (Lewenhaupt, 2001).

 

À Paris se trouve la grande couturière Coco Chanel (Gabrielle Bonheur, 1883-1971) qui y ouvrit une boutique en 1910. Elle naquit dans un milieu pauvre à Saumur, dans la vallée de la Loire, s´élevant par le travail de la pauvreté. Elle a passé sa jeunesse dans un orphelinat catholique où elle a appris à coudre.

                                                                                         

Elle lança le nouveau style pauvre à savoir la nouvelle pauvre qui se composait de vêtements fonctionnels de tricot, (Lewenhaupt, 2001). Elle avait un modèle qu´elle modifia un petit peu d´année en année, tout en mixant le féminin avec le masculin pour un

 

 

 

 

 

 

                                                                 10

 

 

 

idéal féminin qui était appelé la garçonne. En suédois, çe serait en quelque peu le garçonnet et la fillette. Les femmes se font couper les cheveux à la garçonne.

 

Une courte coiffure de page  « à la Jeanne d´Arc » à savoir au niveau des yeux, est en vogue au début des années 20. C´est alors qu’apparut la coiffure ondulée. Les cheveux ondulés, provenant du mot anglais « Shingle » (bardeau) donnent une apparence ondoyante. Les cheveux, clairsemés dans la nuque, sont coupés à la façon d’une coiffure masculine. Les femmes se font onduler les cheveux soit à la permanente soit au fer à friser.Les cheveux sont plus coupés à l´arrière qu’ils ne le sont à l’avant, avant d´être terminés en pointe dans la nuque. Afin qu´ils soient écartés du visage, on se sert de boddy pins – épingles à cheveux en métal. Cela a initialement produit une vive émotion étant donné que les femmes ressemblaient en partie aux hommes.

 

Pour que les cheveux restent en bonne condition, il est recommandé qu’ils soient lavés toutes les deux semaines sans quoi le cuir chevelu peut être endommagé par du shampooing vigoureux. En 1933, le premier shampooing sans savon fait son apparition aux États-Unis. Après le lavage, les cheveux sont ainsi rincés au vinaigre d’alcool pour les rendre brillants.

 

En 1923 est introduite la cloche de feutre facile à fabriquer en grandes séries. Ce chapeau s’enfonce jusqu´aux sourcils pour en recouvrir toute la tête. À la fin des années 20, le bord du chapeau n’exista pratiquement plus. Les chapeaux sont ornés de rubans brodés et de bijoux. À la fin des années 20, un grand nombre d’individus avaient la tête dénudée et le bronzage devint populaire.

 

La mode devait être fonctionnelle. Le costume masculin était considéré comme un point de départ. Les créations de Chanel consistent en des robes courtes, pantalons bouffants, tailleurs et robes simples ce qui contribua à un énorme succés. Elle porte ses propres vêtements. Dans les années 20, elle présente quelques vêtements de base qu’elle considérera pouvoir constituer la garde-robe féminine toujours actuelle – la petite robe noire, son fameux tailleur bordé d’un ruban ainsi que le pantalon. Ses créations se composent de tissus comme le jersey et le tweed, elle élabore des colliers, mélangeant de vrais et de faux matériaux en zones superposées. Elle créa une mode éternelle.

 

Un habillement sans chaussures n’est pas un habillement complet. Les chaussures de femmes dans les années 20 commencèrent à être fabriquées à la machine. La mode, à cette époque, se caractérise de talons hauts et étroits ainsi que d’une lanière allant de cheville en cheville. On en trouve aussi bien en cuir qu’en mocca dont l’intérieur est fourré d’une mince couche de cuir souple.

 

Dans une salle-vitrine sont exposées les chaussures d’Eva v K. Elle a apprit à les réparer et à les ressemeler chez un cordonnier à Strängnäs. De cette façon, elle a pu faire assortir son habillement avec ses chaussures afin d’être coquette aux soirées auxquelles elle a assisté étant l’épouse d’un officier.

 

1930-1939

 

Dans les années 30 est apparu le fonctionnalisme se caractérisant par l’accent qui était mis sur la fonction et le bon sens dans l’art et l’architecture. Dans les années 30, les icones de style modal sont exaltés par le duc et la duchesse de Windsor, le prince de Galles et Wallis Simpson ainsi que Coco Chanel en sa propre personne. Wallis Simpson était comme faite taillée pour l’idéal de son temps. Elle était longue, mince et très bien coiffée.

 

                                                                 11

Au début des années 30, les jupes comme les coiffures des femmes prenèrent de nouveau de la longueur. On permanente les cheveux  pour les friser et le coût de la permanente baisse. C’est plus à la portée de la main pour un plus grand nombre de femmes de se faire permanenter. Les cheveux blond platine sont à la mode, (Resare, 1993).

 

La taille est de nouveau marquée. Mis à part Chanel, la modeliste italienne Elsa Schiaparelli inspire les gens consciencieux de l’impact de la mode à travers ses créations.

 

À la fin des années 30 alors que la guerre se rapproche, le style passe au masculin. Les habits sont pourvus d’épaulettes et les pantalons deviennent plus courants. Les vêtements se confectionnent en crêpe ou en laine. Le nouveau constitue ce qu’on appelle le drape-cut, à savoir un vêtement drapé qui donne une coupe impeccable.

 

Au fil des années 30, il est accepté que les gens portent les mêmes genres de vêtements tout au long de la journée, ce qui était dorénavant impossible. Greta Garbo et  Marlene Dietrich sont quelques unes des stars de cinéma qui exaltent le style de leur temps. L’idéal fondamental féminin des années 30 se caractérise par la minceur, de longues jambes, des seins écrasés, des hanches étroites et l’activité physique. Le short devient un vêtement populaire d’été à comparaison au pull-over de yacht et au pantalon à jambes bouffantes. Les maillots de bain sont moullants et le maillot de soleil est un deux-pièces – soutien-gorge  et  culotte courte. On met l´accent sur l’activité et l´entraînement physiques.

 

Le style vestimentaire, exhibé par les stars du cinéma, est de design des grands créateurs de mode des magazines pour femmes du monde entier et aura un grand impact médiatique. Leur look est intensivement copié de même que leur style vestimentaire, leurs coiffures en vogue et leurs produits de maquillage. Dans les années 30, les yeux et les lèvres sont mis en évidence grâce au maquillage. Les yeux sont encadrés au pinceau, au fard à paupières, au mascara et à l’aide de cils amovibles. Ça devint moderne de s’enlever ou de se raser les sourcils afin de les remplacer par des traits peints à même la peau. Les femmes, en général, utilisaient de la poudre pour le teint et du brillant.

 

La longueur des jupes et des robes va de haut en bas pendant les années 30. Tantôt elles sont courtes, tantôt longues jusqu´aux mollets. En 1937, aux États-Unis,  la compagnie Du Pont sollicite une patente pour le nylon. Ça attendra jusqu’à 1940 avant que les bas ne soient disponibles sur le marché et, à leur sortie, il en est vendu 72 000 seulement à New York le premier jour, (Deutsch, 2003). En 1939, la fermeture éclair, d’une importance capitale pour les modèles avenir, fait son entrée.

 

En 1937, la coiffure page, « à la Jeanne d´Arc » avec les cheveux tombants jusqu’aux épaules est introduite. Les chapeaux rétrécissent et le bord devient irrégulier. On les met en biais sur la tête. Le chapeau tyrolien et marin sont à la mode ainsi que le turban drapé de jersey, (Resare, 1993).

 

Les couleurs à la mode correspondent à différentes nuances comme le gris, le vert de mousse, le marron, le bleu marine et le blanc. En 1930, Chanel présente une collection de style romantique constituée d’amples jupes de tulle et de volant. Les sous-vêtements deviennent plus petits et se composent de soutiens-georges, de slips et de combinaisons en coton, en soie ou en fibres artificielles. Les bas sont tenus en place par des porte-jarretelles. À la fin de cette période sont aussi lancés les vêtements pour maman.

 

                                                                 12

 

1940-1949

 

Rien ne fut ce qu’il était au déclenchement de la Deuxième Guerre mondiale en 1939. Le rationnement exige des coupons particuliers pour l´achat de certaines denrées. La soie comme le nylon se font rares. Pour cette raison, les gens  raccommodent leurs chaussettes pour qu’elles se tiennent un peu plus longtemps en bon état. À défaut de bas de soie, il y a des femmes qui colorent leurs jambes avec du maquillage à couleur de peau à base de café ou de colorant alimentaire. Il arrive même qu´elles se colorent à même les jambes à l’endroit des fausses marques de couture des bas, (Deutsch, 2003).

 

Au fil des années 40, les hivers sont extrêmement froids. C’est pour cela que les femmes portaient des pantalons quand il faisait froid ou bien des chaussettes de tricot accompagnant les jupes, les tailleurs ou les robes. Les sous-vêtements se composaient de slips, de soutiens-gorges, de justeaucorps et de jupons. Dans la collection, on y trouve des combinaisons ou des juste-au-corps qu’Ulla von Krusenstierna a portés. Leurs numéros d’inventaire sont le KLM 36 009:36 007 ainsi que le 36 001

Bild 9

 

 

 

Les gens font des économies, vivent chichement et raccommodent de leur mieux. Des rideaux de velours pouvaient être transformés en un nouvel habit. Un tailleur prend une nouvelle apparence grâce à de nouveaux boutons et bandes. Le volant donne de la légèreté à la jupe ou la robe. Les cardigans sont ornés de broderies et il se fait moderne de porter des bérets basques ou des turbans. Les femmes portent des manteaux de fourrure aux épaules rembourrées, des redingotes de lainage ou des vestes évasées jusqu’à mi-corps. Les gants et les moufles s’emploient couramment. Les chapeaux sont portés en biais au début des années 40.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 13

 

 

Au fil du temps, un style finit par prévaloir – la veste et la jupe ou la veste et le pantalon.  Les costumes masculins en sont des sources d’inspiration. Les couleurs du moment sont le brun, le gris, le noir, le bleu marine, le kaki, le vert de mousse et le jaune.  Le look des stars de cinéma comme Esther Williams, Rita Hayworth et Marlene Dietrich  est régulièrement imité par les jeunes femmes en Europe ou aux États-Unis.

 

Pendant la guerre, une nouvelle mode lancée par Christian Dior et de conception avant -          gardiste à savoir the New Look prospère à Paris. Pour arriver à porter ces vêtements, les femmes se doivent d’avoir la silhouette d’un sablier, la taille cintrée, la poitrine haute ainsi que les épaules étroites et arrondies. La longueur de la jupe augmente de 14 cm jusqu´à 24 cm au-dessus du sol. Les jupes sont cintrées à la taille pour s’évaser au bas. La veste appropriée est faite sur mesure.  Ce style se maintiendra jusqu’en 1954. C’est alors qu’il en lance un nouveau à savoir la ligne H, ligne « haricot vert », the flat Look,  (Lewenhaupt, 2001).

 

Le bikini est lancé en 1946 après avoir été dessiné par Louis Réard. Son nom lui vient de l’explosion nucléaire sur l’atoll Bikini, se composant de quatre triangles assemblés entre eux par quatre lanières étroites. Certains pays l’interdisent à son lancement vu qu’il semble être trop risqué. Il était beaucoup plus petit que le maillot de bain à deux pièces qui était déjà sur le marché. À propos, il n’est devenu populaire que longtemps après le début des années 60.

 

Au début du XX^ème siècle, les tenues de sport et de récréation à la fois pour hommes et pour femmes sont lancées. Le maillot de bain une pièce aux jambes longues a fait son entrée. Petit à petit est arrivée la tenue de gymnastique. Dans la collection est montrée la tenue de gymnastique en tricot bleuâtre d’Ulla v Krusenstierna qu’elle employait quand elle allait à l’école normale, 1937-41,  KLM 36.010.

 

La tenue de gymnastique d’Ulla clôturera cette cavalcade de vêtements. Si le musée a de la chance, il y aura peut-être encore plus de vêtements cachés chez la famille von Krusenstierna, qui pourront au fil du temps contribuer au développement de la collection non sans pour cela y présenter de nouvelles surprises.

 

Bild 10

Voici une combinaison longue à bretelles

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                       14

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                      Bild 11

 

 

Voici la tenue de gymnastique d’Ulla v K 1937-41, KLM 36. 010, qu’elle employait quand elle allait à l’école normale. Au téléphone, Ulla m’informa que les jambes de l’ensemble étaient retroussées leur donnant alors la forme d’une jupe quand elle pratiquait l’activité physique.

 

 

                                                                 15

 

Histoire des femmes de la famille Krusenstierna 

 

Caroline von Krusenstierna

 

(1838-1922) surnommée Lina par ses amis, née à Stens bruk dans la province de   l’Ostrogothie, fille du comptable Johan Petter Wibeck et de son épouse Carolina née Köhler.

 

Bild 12

Caroline von Krusenstierna née Wibeck.

 

Le père deCaroline Johan Petter Wibeck

 

Son épouse Carolina née Köhler

 

Dans son enfance, Caroline avait quelques liens avec la province de Kalmar alors que l’enseignement qu’elle suivait dépendait à partie de l´endroit où ses parents habitaient. À une période, elle habite chez un commerçant Risberg à Döderhultsvik, pendant qu´elle prend des leçons chez une demoiselle Bolin. Lorsque ses parents habitent Pataholm, Caroline va à l’école chez une vœuve Engström « où les filles de bonne famille » allèrent comme il l’est écrit dans ses propres messages aux archives de la famille Krusenstierna. C´est alors que les cours se terminèrent. Son père trouvait que les jeunes filles devaient apprendre les travaux domestiques plutôt que d’apprendre à lire où à écrire et que sa mère lui donnerait des leçons dans ces matières-là. Dans sa jeunesse, Caroline alla habiter avec sa famille, à  Jönköping où elle était confirmée. Après sa confirmation, elle aidera à tenir la maison qu´elle entretiendra toute seule car sa mère était malade et faible.

 

Lorsqu’elle habite Jönköping, elle et ses frères fréquentent une école de danse. Elle prend part aux soirées, aux courses en traîneau et autres activités. « Elle est à cette période une  femme élégante, svelte, pompeuse et plantureuse, de très belle silhouette, aux cheveux bruns ondulés puis au teint transparent de faible rougeur » (des archives de la famille Krusenstierna, table 49).

 

En 1857, le choléra  sévit à Jönköping et Caroline en prend un coup avant d´être soignée à l’aide de cognac. Onze ans plus tard, en 1868, elle rencontre son futur mari, Herman von Krusenstierna. Celui-ci se maria la première fois en 1853 avec Syster Johanna Carolina Linroth  (1831-1859).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 16

 

 

 

 

Ils ont eu trois enfants. Les fils Carl Herman (1854-1932) et Herman Mauritz (1856- 1938) puis la fille Lovisa Carolina Hermina (Ina) (1859-1944 ). 

 

Au moment où ses fils de son premier mariage vont commencer l’école à Jönköping, ils ont besoin d´un logement . Leur précepteur Gustaf  Kjellberg leur recommande d’être placés en pension chez la famille Wibeck qu´il connait de part sa sœur Hulda Kjellberg. Hulda est la meilleure amie de Caroline Wibeck. *Herman v K désire lui-même s´occuper de cette affaire non sans demander à Hulda de le suivre vu qu’elle connait cette famille. Ils sont accueillis par Caroline  dans la maison Wibeck, ses parents n’étant pas à la maison. À l´instant même où Herman voit Caroline, il s´intéresse à elle sur le champ.

 

« Après le départ de v K, Hulda Kjellberg lui dit que le capitaine v K sembla plutôt être sur la voie du mariage que celle de s’occuper de la pension de ses fils car il n’enleva même pas un instant les yeux de Caroline. Après cela, le capitaine v K visita souvent la maison Wibeck pour souhaiter le bonjour à ses fils puis, un été, Caroline W. fut invitée à passer deux semaines à Kyrkeslätt, (la maison de la famille von Krusenstierna). C´est alors qu’il fut remarquablement courtois, étant plein d´attention à son égard. Lorsque la belle-mère de v K, madame Linroth, meurt en 1874, il invite Caroline W à Kyrkeslätt. Elle y va donc en compagnie d’Ina von Krusenstierna qui est en pension chez les Wibeck pour  s’installer à Kyrkeslätt, une grande partie de la saison estivale  pendant laquelle v. K lui demanda sa main en mariage » (des archives de la famille Krusenstierna, table. 49).

 

 

* Herman Viktor est né dans un cloître dans la commune de Vena. Il devint cadette à Karlberg en 1838 pour y passer son examen d’officier en 1842. Il accéda au poste de lieutenant en 1848, capitaine en 1862, chef de la compagnie Wilske en 1864 et major général en 1873. Il demanda sa résignation de l’armée en 1878 avant d’être comptable au bureau de banque « Småland enskilda bank » à la ville de Gränna en 1882. Il était propriétaire de Kyrkslätt dans la commune d’Åsaka, province de Skaraborg entre 1856-1878. Ils déménagèrent de Kyrkeslätt pour Gränna en 1878 avec trois petits garçons. Les trois cadets naissent à Gränna entre 1879 et 1883.Herman Viktor n´a  pas de travail au cours des premières années parce qu’il touche une pension militaire. On était mis à la retraite de bonne heure à l´armée. Ulla écrit que son père devint retraité à l´âge de 50 ans, au rang de major. La même chose aussi s’était apparement produit avec son grand-père.

 

Bild 13

La première épouse d’Hermans Syster Johanna Carolina f. Linroth

 

Bild 14

Les enfants d’Herman von K de trois lits, de sa première femme qui meurt à l´accouchement de leur fille.

 

Caroline épouse le major général du régiment de Skaraborg, Herman von Krusenstierna, au grand hôtel à Jönköping en date du 23 septembre 1874. Il avait 50 ans et elle 36 ans. Les témoins sont le capitaine Conrad Edborg et le comptable de banque Axel von Sydow. Les garçons d’honneur sont Gustaf  Köhler (cousin de Caroline W) et Carl Herman von Krusenstierna.  Les demoiselles d’honneur sont Mina Köhler (cousine de Caroline W) et Ina von Krusenstierna.

 

 

                                                                 17

 

 

 

Bild 15

Caroline v K

 

Bild 16

 

 

  

Herman von Krusenstierna

 

Caroline et Herman ont six enfants ensemble : Philip  (1875-1938), (le fondateur des archives de la famille von Krusenstierna), Adolf  Herman (1876-1896), John 1877 , Edvard  1879-1880, Elsa Carolina (1881-1884) et Fritz (1883-1935).

 

L’ainé Philip épousa par la suite Eva f. Staël von Holstein  qui est de même affectée à l’exposition par son habillement.

 

Après la mort d’Herman en automne 1892 à l’âge de 68 ans, Caroline déménage de Gränna pour Jönköping, habitant au 21, rue Brunn (Brunnsgatan 21) dans un cinq pièces avec cuisine. En 1896, elle déménage au 3, rue du capitaine (Kaptensgatan 3), habitant dans un quatre pièces avec cuisine. À l’automne 1912, elle dissout son foyer, met ses meubles au grenier afin d’aller vivre avec son fils Philip à Stockholm. Ça lui fait trop cher de vivre à Jönköping dans son propre ménage. De plus, son fils cadet habite chez elle sans pour cela aider aux économies.

 

Ulla, la petite-fille, écrit que sa maman lui a raconté qu’il n’était pas aisé d´avoir sa belle-mère en pension chez elle. Elle était exigeante, demandant régulièrement de l’attention. Qui plus est, elle est partialle envers ses petits-fils Philip et Carl-Axel. Ce dernier est choyé à chaque instant avec des bonbons pendant qu´elle tape Philip sur la tête avec ses aiguilles à tricoter, le traitant de « garçon bête ». Pendant que Caroline vit avec son fils et sa belle-fille, elle met au monde leur troisième fils Bo, après quoi la belle-fille ne supporta probablement plus sa belle-mère.

 

« Ma mère, je la vois comme une dame de haute taille avec une petite mèche noire sur la tête, assise dans un fauteuil. Nous les enfants marchions à la queue leu leu tout en disant bonne nuit. J’avais trois à quatre ans » (La petite-fille Ulla).

 

À l’automne 1914, Caroline se réinstalle à Jönköping, reconstituant le ménage. Elle habite Jönköping jusqu’à sa mort le jour de la St Sylvestre 1922. Le décès officiel fut le cancer du sein, mais la cause immédiate était l’embolie cérébrale. Ses obsèques ont eu lieu dans l’église Sofia à Jönköping.

 

Bild 17

Les frères Adolf, Philip, John et Fritz v K en 1885. photo. Herm. Stafhell, Jönköping

 

 

 

 

 

                                                                 18

 

 

Bild 18                                                     

 

Caroline v K  Noël 1911 chez le huissier Carl Wibeck. À gauche, le cadet Fritz von Krusenstierna, Caroline elle-même, Carl Wibeck, Emma Wibeck née Broberg  ainsi que le neveu, l’inspecteur des Eaux et Forêts, Edvard Wibeck. Debout Axel, Otto, Sven, Carl-Gustaf et Nils Wibeck.

 

 

La belle-fille Eva

 

La belle-fille de Caroline Eva von Krusenstierna (1881-1957) surnommée Vava, naquit à Kristianstad. Elle est la fille du colonel Axel Olof Staël von Holstein et de son épouse Cecilia née Nordenfeldt. 

 

Dans son enfance, Eva était très malade et chétive. Son père lui donna les soins médicaux, veillant à ce qu’elle mangea correctement ce qui la rétablira dans l’avenir. Elle est la quatrième enfant d’un groupe de treize frères et sœurs. Elle habite Kristianstad jusqu’à ce qu´elle ait 28 ans, épousant alors l’officier Philip von Krusenstierna en 1909.

 

Les parents d’Eva veille à ce que leurs filles ont une bonne éducation, ce qui n’était pas de coutume à cette époque. Elles sont nées entre 1876 et 1899. L’ainée devient l’une des premières avocats de Suède. Eva ainsi que deux de ses sœurs deviennent professeurs d’économie domestique. Une cinquième sœur est titulaire du titre de professeur d’histoire et de géographie, la sixième n’a pas eu le temps de suivre des études à cause de son mariage prématuré.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 19

 

 

 

Bild 19

Eva née Staël von Holstein avec ses parents, ses frères et sœurs en 1897? De la droite, Eva se trouve en 2^èmeposition. Remarquez l’ habillement qui est typiquement de son temps.

 

 

.

Avant son temps – professeur d’économie domestique et directrice de l’école de filles Dahlska

 

Eva a une grande passion pour les chevaux. La selle de femme sur laquelle elle allait à cheval se trouve aujourd’hui encore à la propriété d’Ågesta dans la province de Sörmland. Les prospectus et autres parures qu’elle collectionnait devaient de préférence avoir des motifs de chevaux. Elle aimait aussi les ouvrages, faire de la couture, dessiner et faire la cuisine dans son adolescence. Elle a suivi des études à l’école normale, cursus de la section travaux ménagers à Stockholm et, par la même occasion, habitant Stockholm, elle en a profité pour suivre un cours à l’école technique (Tekniska skolan), qui était le prédécesseur des Beaux Arts (Konstfack). Son premier tableau de peinture à l’huile est accroché dans le salon de la famille Krusenstierna, au musée, ainsi qu’une nature morte qu’elle a créée. Elle oriente son fils Philip vers la peinture, aux années 30, alors qu’il commençe à s’y intéresser.

 

Les connaissances apprises à l’école technique (Tekniska skolan) lui sont utiles plus tard dans la vie quand elle se marie. Elle élabore des esquisses pour modèles de meubles qu’elle laissa un menuisier lui fabriquer.

 

Elle était dans l’ensemble très minutieuse quant à l’entretien de sa maison, d’après Ulla. Les meubles sont peints et décorés d’une manière technique. Les tissus usés d’ameublement sont remplacés par d’autres plus nouveaux. Elle a regretté de ne pas avoir appris à tisser, s´avisant que sa fille Ulla et la cadette apprendraient à le faire.

 

À peine vingt ans, Eva termine ses études. Elle fait quelques remplacements comme professeur d’économie domestique à l’école de filles Dahlska à Kristianstad. En 1907, l’école devint une école populaire supérieure dont les principales matières en sont l’économie domestique et la menuiserie. Eva était professeur d’économie domestique et directrice générale de l’école, y travaillant

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 20

 

 

 

 

jusqu’à son mariage avec Philip von Krusenstierna en 1909. À cette époque, les professeurs de sexe féminin n’ont pas l’autorisation de se marier.

 

Un(e) journaliste aux initiales E-a fait un reportage sur l’école Dahlska dans la revue « Ma maison » Mitt hem n^o 17, 1907.

 

« Étudiant l’école de plus près, on s’aperçoit qu´elle est fondée sur les principes des disciplines pratiques. La matière la plus importante, l’économie domestique, comprend essentiellement les connaissances alimentaires, la cuisine avec estimation minutieuse des prix et l’hygiène, en plus l’initiation à la lessive, au calandrage. puis au repassage. Les ouvrages se composent de la couture et lingerie, des prises de mesures, du calcul de consommation de tissus, de la faculté de distinguer différentes étoffes et différentes qualités, ainsi que du tissage et de faire de la dentelle aux fuseaux. » 

 

En plus, il y avait des cours d’hygiène, de puériculture et de soins féminins du corps. Les élèves avaient douze ans à leur entrée. Le(a) journaliste décrit le travail d’Eva Staël von Holstein comme suit :

 

« À l’école de filles Dahlska, mademoiselle Staël von Holstein se place au premier rang comme professeur d’économie domestique et l’école lui est très reconnaissante de cette place éminente qu´elle tient plus précisement dans les diverses matières citées ci-dessus. Avec ardeur sans relâche et affection pour les enfants, elle semble même arriver à éveiller le moral à travers son dévouement pour les jeunes pour qu´ils puissent être formés à la façon d’honnêtes et de bons citoyens. »

 

Au comice agricole de la même année à Kristianstad en1907, Eva donne une conférence sur l’économie domestique. Elle fait des observations sur la nécessité d’économiser et d’avoir une maison où règne l’ordre. Elle décrit dans une lettre qu´il y a tant de travaux manuels à exécuter avant le comice agricole, et en plus il faut tenir un discours.

 

C’est probablement avec une certaine nervosité qu’elle aborde la tribune. Elle écrit à sa mère

 

Bild 20

Eva en qualité de professeur d’économie domestique en 1906

 

 

Bild 21

 

Eva en mai 1907. La photo a pu être prise au moment des fiançailles avec Philip v K. Les vêtements sont typiquement de l’époque. Le haut est muni de manches bouffantes dit à gigot, la taille est cintrée et la jupe longue.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 21

 

Bild 22

 

Eva Staël von Holstein          

 

 

 

 

Bild 23

Philip von Krusenstierna 

 

 

 

 

 

 

le 9 juin avec ironi quand tout prit fin. « Ça s´est entendu beaucoup plus loin qu´ils ne l´imaginèrent, car il leur sembla que ma voix soit plus forte maintenant, (sans pour cela être perçante. Ma mère en a sans doute fait l’expérience à chaque fois qu´elle se mit les doigts dans les oreilles) ». 

 

Sa fille Ulla prononça ce commentaire par écrit, au manuscrit du catalogue que je lui avais envoyé pour être lu intégralement : « Ça a dû paraître curieux avec une petite femme vigoureuse comme oratrice principale. L´audience venait de toute la Scanie, comprenant des propriétaires fonciers et de gros agriculteurs. La cousine de ma grand-mère, le parlementaire et le conte Roul Hamilton, l´avaient persuadée d´y participer. »

 

 

Bild 24

Le comice agricole de la ville de Kristianstad le 8 juin 1907 alors qu’Eva, soutenue vivement par sa famille, prononce un discours.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 22

Eva ne se contenta pas d’enseigner aux jeunes filles. Après son mariage, elle mit en marche des cours de cuisine pour les petits d’un âge de 5-9 ans dans sa propre cuisine alors qu´elle habite à Stockholm avec son époux et ses enfants. On se servait d’une cuisinière à modèle réduit et de récipients de demi-taille. C’était très populaire.

 

 

L’attachement à l’habillement et aux chaussures

 

Elle avait une grande disposition à l’économie dont elle en tirera profit dans son mariage. Vu son attachement aux vêtements et à la couture, elle s’en occupera elle-même n’ayant pas recours à une couturière.

 

Elle fait elle-même ses robes de style changement de siècle. « Il est naturel, qu’étant mariée, de faire de la couture chez soi, y compris des manteaux et des chapeaux, ainsi que des pantalons pour mes frères. À la fin des années 20, je me rappele bien de la façon dont elle confectionnait des culottes de golf pour ses quatre frères alors que l’ainé avait entre 17 et 18 ans. On pouvait acheter des lainages bon-marché au magasin de la filature de laine de Fors à Nyköping » (D’Ulla Pehrsson au sujet de                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     sa mère Eva).

 

À la mémoire du centenaire de sa naissance en 1981. Ulla écrit les lignes suivantes :

 

« En 1917, la famille von Krusenstierna déménage avec quatre enfants à Strängnäs. Le nombre d’enfants augmente. L’après-guerre se caractérise par la dure épreuve et la pénurie. Maman est douée à la couture – mais il a fallu s´occuper sérieusement du relevé de compte pour chaussures. Elle fait la connaissance d’un cordonnier de Strängnäs qui lui donne la permission d’apprendre à réparer, à ressemeler et à remettre des talons de chaussures en sa compagnie. Elle se procure un équipement appréciable avec embauchoir. »

 

« On peut se faire à l’idée la surprise que cela a dû provoquer (…). Une partie des parents comprit que la famille était dans un tel besoin de faire des économies, que maman fût obligée de réparer les chaussures. Il y en a d’autres qui comprirent sa brillante idée et l’esprit d’initiative d’une mère de famille. Nous nous sentons fiers, nous les enfants, de notre maman qui arriva à subvenir à nos besoins par tous les moyens, sans pour cela exercer une activité professionnelle.

 

Maman était courageuse, nous réparant nos chaussures pendant au moins une vingtaine d’années. Elles étaient enssemelées au cuir véritable, étant même faites au fil poissé sur leur partie supérieure. Les talons sont élevés, cirés, avant d’être remis d’un talon de caoutchouc. Elles sont rapiécées à l’intérieur de morceaux de cuir. Il n’y a que les gros souliers aux talons de cuir qui sont renforcés par des clous de fer à savoir des cabottes.  Sa boîte à cordonnerie témoigne des exigences que ce métier d’artisanat demandait avant la mécanisation. »

 

Dans la haute société, il était de coutume d’avoir des bonnes ou des domestiques à la fin du XIX^ème et une grande partie du XX^ème siècles, mais dans la famille von Krusenstierna aucune domestique ne fut employée avant la naissance du quatrième enfant, à savoir Ulla. Par la suite, ils ont eu une domestique pendant quatorze ans. La dernière d’entre-elles, appelée tante Edit y est restée pendant douze ans. Elle resta en contact avec la famille jusqu’à sa mort en 1981. D’après Ulla, elle remplissait les fonctions des parents après leur mort. La tante Edit aidait Eva à la couture. Le père d’Edit était tailleur à Arboga. À son départ de la famille von K, une couturière est arrivée pour aider les jeunes filles v K au plus important dans leur habillement. « Durant toute une semaine, on faisait de la couture et de la confection à neuf. »

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 23

Eva v K devient un soutien pour les femmes d’officiers quand la famille v K habite à Strängnäs leur donnant un coup de main quand leurs enfants tombent malades. « Elles ont l’habitude de téléphoner pour des conseils lorsqu’elles attrapent de petites douleurs ou de la fièvre. Maman leur donne confiance. À cette époque, on ne fait pas venir le médecin sans bonnes raisons. Il est toujours question de visite à domicile si on tombe malade, c’est évident. Maman n’est pas non plus étrangère à l’homéopathie à condition que celle-ci soit plus efficace », écrit Ulla.

 

Quand la famille von K déménage à Nyköping en 1924, Eva a une bonne réputation parmi les femmes qui ont des domestiques d’après Ulla. Elles n’arrivaient pas à comprendre qu´Eva avait eu tant de facilité d’être assistée dans les années 20 et 30, d’autant plus que ses domestiques restèrent fidèles à leur poste .

 

Ce fut une période à grandes réformes dans la société. L’industrialisme prennait son essort et les jeunes filles de la campagne s’en sont allées dans les villes et l’industrie, pour y chercher du travail. Elles travaillèrent plutôt dans l’industrie que dans les ménages. Le terme domestique est remplacé par celui de bonne qui était plus moderne.

 

Ulla croit que la raison pour laquelle elle a pu garder ses bonnes, c’était sa faculté d’organisation dans le travail. Elle est moderne et avant son temps. Elle établit ce que l´on appelle aujourd’hui des modes d’emploi. Tous les moments de travail sont rédigés par écrit ainsi que le temps qu’ils demandent à être accomplis. Pour elle, le travail et les loisirs sont deux choses différentes. La bonne est libre après dix neuf heures une fois par semaine et un dimanche sur deux. Outre cela, elles ont du temps libre en supplément. On pouvait se rendre compte que le personnel faisait partie de la famille von K.

 

« La nurse prend ses repas avec nous. La bonne mange dans la cuisine. À la coutume, même dans les années 30, les nurses et les bonnes mangèrent dans la cuisine ou avec les enfants dans une pièce destinée pour » (Ulla Pehrsson).

 

Sa façon de penser en ce qui était de l’éducation des enfants était de son temps. Elle a eu quatre fils et trois filles. Les enfants étaient élevés équitablement. Ils se relayèrent pour essuyer la vaiselle, les verres et l’argenterie. La porcelaine était placée en fonction d’un système, pour qu’elle puisse sécher toute seule. Il n’y avait pas d’égouttoir.

 

Ses fils, assis quelquefois l’un après l’autre sur le divan, apprennaient à raccommoder leurs chaussettes. Dans l’enfance d’Eva, il n’était pas demandé à ses frères qu’ils aident aux travaux ménagers. C’était une idée qu’elle a introduit en même temps qu’elle constitua sa famille.

 

À Nyköping, Eva tient une conférence sur les foyers et la jeunesse. Elle met l’accent sur le fait d’organiser quelques petites festivités dans la vie quotidienne. Les samedis soirs deviennent des points de rencontres agréables pour toute la famille. Sa passion pour la cuisine la suivra toute sa vie. Elle compose des recettes de cuisine et de boulangerie qui sont publiées dans le journal quotidien « Dagens Nyheter » par une bonne amie (Cissi Schmidt). Ulla nous raconte qu´une fois elle retourna chez elle avec une recette pour gâteaux, que lui avait donnée une amie de sa mère. C´est à base de pâte brisée. Il est possible de confectionner cinq petits fours aux divers goûts avec la même pâte brisée – oui, bien sûr qu’Eva reconnut sa recette.

 

Elle n’hésitera pas de tester de nouvelles choses qui puissent être utiles à l’amélioration du travail domestique. Elle assiste la compagnie du gaz dans des tests quand on va populariser l’utilisation du gaz. Eva écrit que le fer à repasser à gaz est fantastique

 

 

 

 

                                                                 24

en comparaison au fer chauffant de la cuisinière. Il en est de même avec la machine à laver de chauffement à gaz. La marmite a une place spéciale. Les vêtements y sont mis dedans, là où l’eau de lessive chaude monte dans le tuyau du milieu pour les rincer. On devait les remuer un peu dans toute la marmite, ce qui était le principal.

 

Dans les années 30, elle teste un pétrin mécanique que l’on tourne manuellement à l’aide d’un piston ayant la même forme que celui d’un hachoir de viande.Tous les ingrédients sont mis dans l’appareil, avant que la pâte y soit formée . C’est très efficace pour de grandes quantités de pâte. Dans la famille, elle était connue pour son talent d’améliorer et de développer les choses.

 

 

L’admiration d’Ulla pour sa mère

 

Quand Ulla est enfant, la maman Eva estime qu’il est ímportant d’embellir son temps de diverses occupations. Elle veille à ce que la famille célébre les anniversaires et les fêtes comme la fête de la veille de la Walpurgie, le Vendredi Saint, Pâques, la Saint Jean, Noël et cetera.

 

Les samedis soirs, les enfants se rassemblent pour participer à divers jeux. Ça peut être le jeu de cartes, le mah-jong, le jeu du trictrac, les échecs et le jeu de dés, pendant que maman Eva fait de la couture et que papa Philip étudie la généalogie. Ils se retrouvent tous dans la salle de séjour. Au thé du soir, quelque chose de plus leur est offerte et les enfants restent éveillés un peu plus longtemps qu’à l’habitude. Les jours de semaine, ils doivent aller se coucher à des heures déterminées. À la veille de la Walpurgie et au Vendredi Saint, ils ont l’habitude de faire ensemble des grogs à l’œuf. Ulla, grandissant au sein d’une famille d’officiers, de grandes soirées furent organisées sans que les enfants puissent y participer. Par contre, les jours de fête, ils pouvaient être de la compagnie alors qu’on organisa des soirées de danses à la maison.

 

Ulla a beaucoup d’admiration pour sa maman qu’elle considère comme fantastique dans tout ce qu’elle entreprend. Même s’il y a une bonne à la cuisine et une gouvernante, la maman surveille tout.

 

« Elle met l’œil sur nos leçons de lecture et notre travail scolaire, étant souvent de visite à l’école et s’occupant des relations entre les enseignants. Elle a la vocation des travaux pratiques, testant de nouvelles méthodes pour améliorer les choses. Elle est une conseillère de talent pour le choix des études futures. Bien qu’elle soit contente et positive, elle est parfois sévère et exigeante. Elle joue de la musique classique au piano qu’elle acheta en 1904, alors qu’elle obtient son premier emploi comme professeur d’économie domestique. Mais elle ne chante pas. Elle aime la danse, nous laissant prendre des leçons dans une école de danse. J’ai la conviction qu’elle sait tout faire. Étant plus âgée, au temps de l’école normale, maman et moi partageons une chambre. Nous avons quelques points en commun en ce qui est du caractère et des convenances. Il a été tout naturel pour moi de m’occuper d’elle sa dernière année d’existence, alors qu’elle attrapa une hémoragie cérébrale qui changea son train de vie. Elle meurt en 1957, chez moi à Norrköping. »

 

Maman Eva avait une grande famille. Son père Axel Staël von Holstein était le cadet parmi quinze frères et sœurs et sa mère avait huit sœurs. Elle était elle-même l’une de treize enfants. Elle était bien au courant de sa propre famille qui se composait de 60 à 70 cousins et cousines, puis frères et sœurs, non sans avoir très grande connaissance de la famille von Krusenstierna.

 

Eva était passionnée de correspondance. « Dans notre adolescence, lorsque nous faisions des études à d’autres endroits, elle écrivait toutes les semaines à chacun d’entre nous (n’étant pas de brèves lettres), sans compter ses frères et sœurs, ses ami(e)s puis les divers membres de la famille. On ne se téléphonait pas souvent à cette époque, nous communiquant par lettres.

 

 

 

 

 

                                                                 25

 

 

Elle s’en occupait.Mon papa nous écrivait rarement. Il avait tant d’autres choses à rédiger, soit au travail soit aux archives où nous pouvions y contempler tous les documents écrits à la main. »

 

D’après Ulla, Eva était intéressée de la vie sociale. Elle était membre de deux associations de femmes qui étaient actives à cette période, l’union Fredrika Bremer (Fredrika Bremerförbundet) et l’association des mères de famille (Husmodersföreningen). Elle prenait part aux conférences et aux débats ayant rapport au foyer et à l’école.

 

 

 

Les envois de secours pour la famille en Allemagne

 

La sympathie qu’elle ressent pour ses semblables va être révélée à travers ces envois de secours adressés aux membres germano-baltes de la famille Krusenstierna en Allemagne qui mène une vie difficile après leur fuite des Pays Baltes. La plupart des envois de secours sont sous sa responsabilité, non sans que les frais soient répartis entre ses sept enfants. 

 

Prenons l’exemple d’un envoi reçu par une parente : 1000 g de farine, 250 g d’huile, 1000 g de sucre, 1000 g de floçons d’avoine, 500 g de macaronis, 500 g de semoule, 125 g de café,  100 g de thé, 200 g cacao ainsi que des allumettes, du savon, des vêtements d’occasion et des chaussures de femmes. On se réjouissait de ces colis car il y avait, en principe, une pénurie de tout en Allemagne à cette époque.

 

 

 

Cecilia Staël von Holstein

 

née Nordenfeldt (1854-1929), est mariée au colonel Axel Olof Staël von Holstein et mère  d’Eva, mariée von Krusenstierna. Sa petite-fille Ulla se souvient très bien d’elle. Elle venait plusieurs fois nous rendre visite à Nyköping où Ulla demeurait avec ses parents, ses frères et sœurs. On prenait beaucoup de dispositions pour sa prochaine visite dans le but de lui arranger un bon lit confortable dans la salle de séjour.

 

« Nous les enfants, nous nous faisions réprimander d’être trop bruyants le matin. Elle ne s’est jamais occupée de nous. Elle faisait beaucoup de couture et de broderie ainsi que de la dentelle mince au crochet fin et à l’aiguille.Toujours est-il que ça pouvait être utilisé d’une manière pratique, en forme de sacs à vêtements de nuit, de sacs à couture, de draps, d’oreillers etc., Nous avions beaucoup de respect à son regard, sachant comment nous comporter, d’une manière exemplaire. Elle était avec nous dans l’île d’Öland en 1923. Une famille de nos amis nous rendit aussi visite. »   

 

 

 

 

 

Bild 25

Cecilia Staël von Holstein 1854-1929 Mère d’Eva v K

 

 

 

 

 

 

                                                                 26

Bild 26

 

 

Eva née Staël von Holstein avec ses parents, ses frères et sœurs en 1897? De la droite, Eva se trouve en 2^ème position.

 

Ceux-ci laissent leurs enfants faire à leur guise. Ma grand-mère maternelle fut horrifiée à la vue de leur fille, à moitié allongée sur le divan, sans se soucier de se lever à l’entrée d’une personne âgée dans la pièce. Une bonne éducation signifie qu’un jeune se lève quand une personne âgée entre dans une pièce. Avant l’entrée des classes en 1922, ma grand-mère voulut que je lui rendît visite à Stockholm près d’Engelbrektsplan. Je fais les courses avec elle aux halles d’Östermalm (Östermalmshallen) ou d’Hötorg (Hötorgshallen). C’est très existant pour nous les enfants à comparaison à une petite ville comme Strängnäs. Elle dispose d’un énorme foyer – trois fils célibataires et deux filles y vécurent jusqu’à sa mort en 1929, non sans avoir de domestiques. L’aînée Matilda, qui est une avocate de très bonne réputation, se battant pour l’égalité des femmes, est très occupée, n’aidant certainement pas beaucoup aux travaux ménagers dans leur foyer. C’est la cadette Ulla, professeur d’économie domestique, qui fait preuve de bonne volonté. Ma grand-mère éleva même ses filles pour qu’elles s’occupent des garçons. Une fois, le téléphone se mit à sonner au milieu du repas, pour en prendre un exemple. Un des frères se lèvent. C’est alors que ma grand-mère lui dit : - « Ulla, je trouve, tu sais, que tu aurais pu te lever. »

 

 

 

La fille d’Eva, Ulla

 

Eva, Ulrika,  Caroline,  Cecilia Pehrsson, surnommée Ulla, née von Krusenstierna au château de Karlberg, le 28 janvier 1916,  au milieu de la Première Guerre mondiale.

 

 

 

Son enfance et son adolescence

 

 

Ulla est la quatrième fille de Philip et d’Eva von Krusenstierna, baptisée le 27 février de la même année à Karlberg. Elle tient les prénoms Eva de sa mère, Caroline de sa grand-mère paternelle et Cecilia de sa grand-mère maternelle. Elle a plusieurs parrains et marraines à la fois du côté de sa mère et celui de son père.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 27

Bild 27

 

Ulla , en août 1917 à  Stockholm.

                     

 

Le 13 septembre 1916, elle est inscrite sous le n^o 3370 à la fondation des jeunes filles nobles de Vadstena (Vadstena Adliga jungfrustift) moyennant une somme de 100 couronnes, prenant le titre de demoiselle noble signifiant fille célibataire d’un noble, inscrite à une institution de jeunes filles.

 

Ses parents habitent dans un appartement de l’aile gauche du château de Karlberg où son père est professeur de  topographie. Ulla écrit que ses parents furent ravis de sa naissance, alors qu’ils ont déjà trois fils. Quand elle a un an et demi, la famille déménagea à Strängnäs où un poste a été confié à Philip.

 

En 1924, ils déménagèrent une fois de plus, cette fois-ci pour Nyköping. Mon père fut nommé commandant de circonscription de recrutement au numéro matricule 43, qui y est en garnison. L’expédition, où travaille un adjudant comme employé de bureau, se trouve dans l’appartement de la famille v K. et au jour de l’inscription des recrues, on emploie encore un autre assistant de bureau. C’est alors que le courant de jeunes hommes s’intensifie dans le vestibule de la famille v K (Son père part en retraite en 1925 à l’âge de 50 ans).

 

Au fil de son enfance, Ulla emporta certaines routines de fondement religieux, sur son futur chemin, sans que sa famille soit pour cela pieuse. Ulla répond à mon questionnaire comme suit :

 

 « Maintenant que j’examine les réponses que j’ai écrites, c’est ainsi une partie importante de l’éducation et de la vie, à savoir l’église. L’éducation religieuse est d’ímportance. Pourtant, Nous ne fréquentions pas souvent  l’église. Pour en faire une blague, nous avons l’habitude d’être raillés mon papa et moi. Lui qui faisait partie du conseil paroissial de notre communauté. Il était aussi membre d’une association religieuse parmi les officiers. »

 

La famille priait à table, remerçiant le bon Dieu pour la nourriture. Les enfants ont dû aussi apprendre à faire leur prière du soir. « Cela semble être confiant et de grande importance avant le sommeil. Comme ça, on pose souvent des questions. »

 

On se rassemble les dimanches après le déjeuner. C’est ainsi que maman lit les textes du jour, d’écrivains comme Zacharias Topelius, Emilia Fogelklou ou Natanael Beskow et d’autres encore. Après cela, les enfants se relayèrent pour réciter des cantiques qu’ils ont appris à l’école.

 

Les enfants allèrent même au catéchisme à l’église d’État. « Il n’est pas question d’être dissident. » Ulla me raconte qu’elle y est allée pendant cinq ans. Ses frères sont éclaireurs. Les dimanches, ils participent souvent aux diverses activités organisées par les scouts.

 

Les fêtes solennelles et les fêtes traditionnelles sont en étroite relation avec celles du calendrier ecclésiastique suédois. Il est scrupuleux de célébrer les fêtes solennelles dans la famille v K.  Ulla écrit qu’il est surtout important d’aller à l’église la veille de Noël  à 17 heures, avant de faire la fête à la maison. « Je me rappelle particulièrement le plaisir d’entendre mon papa chanter les cantiques réputés de Noël, ayant une voix grave de chanteur. Il n’allait jamais à la messe le matin de Noël, mais on y allait de temps en temps ma maman et quelques uns d’entre nous.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 28

Bild 28

 

Ulla et ses frères et sœurs à Djupvik dans l’île d’Öland l’été 1921. À gauche Louise, Philip se trouve derrière la brouette, Ulla avec un nœud de ruban , Georg, Carl-Axel et Bo.  La famille d’Ulla faisait partie des tous premiers touristes qui habitaient l’île d’Öland en été.

 

La confirmation était pour nous une chose naturelle. Ça faisait partie de l’éducation. Nous allions parfois à l’église le Vendredi Saint. Ma maman s’habilla souvent en noir ce jour-là, nous interdisant, nous les enfants, de jouer dehors ou de faire du tapage.

 

D’après elle, Ulla était une enfant docile dans son enfance. « Si je faisais quelque chose non permis, on n’aura qu’à me regarder pour me mettre à pleurnicher. » À contempler son enfance lui rappelle de bons souvenirs. Elle respecta certainement ses parents, sans pour cela les craindre. La famille s’entendait bien. Elle se souvient d’être effrayée par l’idée de perdre l’un d’entre eux.

 

Ses parents les plus proches sont les cadets de la famille, Georg, Louise et Cecilia. Elle a une préférence pour les plus petits enfants, jouant avec plaisir avec eux. Elle se rappelle quelques épisodes alors qu’elle avait neuf ans et qu’une des ses cousines habitait chez la famille v K pendant un an. Les parents de sa cousine étaient en train de divorcer pendant qu’elle allait à l’école avec  Ulla. « Nous étions du même âge. Cela a été normal pour moi d’emmener les petites sœurs se promener. Mais cela l’agaça tout en disant, - est-ce que ces mômes vont toujours nous suivre ? Étant adulte, c’est mon frère Bo qui se trouva particulièrement proche de moi. C’est peut-être les archives et le grand nombre d’enfants qu’on avait, qui en fut la contribution. Mon fils Åke y a séjourné plusieurs étés, aidant à l’agriculture. Otto, le fils de Bo et lui-même avaient un caractère similaire. »

 

Dans les années 20, la famille v K passe quatre étés dans l’île d’Öland qu’Ulla se rappelle avec une certaine joie.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 29

Les années scolaires

 

Ulla commence l’école à l’âge de six ans, aux cours pratiques et disciplines artistiques de l’école primaire à Strängnäs, qui se trouvait de l’autre côté de la rue où elle demeurait. De 1922 à 1924, elle a  une institutrice qui s’appelle Karin Ahlin. « Elle, je l’aimais », écrit Ulla. « Elle était si gentille et si contente.  Elle m’a appris à jouer du piano,  Prenant des leçons privées au lotissement où elle habitait. »

 

Bild 29

 

 

Ulla sur le banc, la deuxième à gauche quand elle allait en première classe préparatoire à l’école primaire de Strängnäs, au printemps 1923.

 

Bild 30

 

 

L’école de filles à Nyköping en automne 1925. Ulla, deuxième à gauche à la deuxième rangée

 

Bild 31

 

La classe de 5^ème à l’école de filles à Nyköping en automne 1931. Ulla a des tresses, se trouvant à droite, au premier rang.

 

 

 

 

 

 

Au mois d’août 1925, la famille v K déménage à Nyköping, où Ulla commence au cours élémentaire. La même année, elle passe des épreuves de lecture, d’écriture et de calcul pour être admise à l’école de filles. Ils sont deux à être reçues, elle-même et une autre élève dans sa classe. Par la suite, elle passe huit ans à l’école de filles sans redoubler. « C’est ce qui arrive aussi. En 1933, j’obtiens mon brevet des collèges après huit ans d’études. » 

 

« À l’école de filles, on paye 100 couronnes par semestre. De la classe de 6^ème jusqu´à la 3^ème, ça coûte 120 couronnes par semestre. Cela fait beaucoup d’argent. Au lycée de garçons, ça coûte 30 couronnes par semestre. »

 

L’école terminée, Ulla s’approche de son rêve, celui d’être puéricultrice, mais sa mère trouve que les puéricultrices n’ont pas de bonne position sociale dans les familles. « Il n’est pas souvent autorisé de tenir compagnie à la famille, étant réduit à la chambre d’enfants ou à la cuisine. Il n’y avait pas de crèches pour enfants à cette époque. Il était préférable de devenir enseignant(e). » Elle recourut à ce que lui a dit sa maman. Ulla a fait trois fois des demandes d’admission à l’école normale de Stockholm avant d’y être admise. L’école était située dans la rue du presbytère (Maria Prästgårdsgatan) dans le sud. On a passé des épreuves écrites et orales pendant une semaine, dans toutes les matières. Elle fut reçue la première fois, mais non admise (des 260 candidat(e)s, 14 y sont admis(e)s. La troisième fois, elle réussit parmi 147 candidat(e)s.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 30

 

 

Le voyage aux États-Unis 1934-36

 

N’étant pas alors admise à l’école normale, elle est invitée chez une tante qui habite aux États-Unis d’y venir. Sa tante maternelle, Christina (Stina) Bogoslovsky, née Staël von Holstein, est directrice d’une école en plein air « Outdoorschool » à Connecticut, à plus de 38 milles anglais au nord de New York. Elle a une fille de huit ans à laquelle elle veut lui faire apprendre le suédois.

 

« Je suis partie en octobre 1934 avec la compagnie suédo-américaine Drottningholm. Une année est prévue, mais je suis arrivée à la maison seulement après le mois de juillet 1936 avec le paquebot Gripsholm. Le séjour dans cet établissement en plein air (Outdoorschool) –les       leçons se déroulèrent à l´extérieur –en vaut un chapitre supplémentaire. »

 

Bild 32

Ulla à Göteborg, en 1934, avant son voyage pour les États-Unis où elle allait rendre visite à sa tante maternelle Christina Bogolovsky.

 

 

 

                      Les études à l’école normale et la rencontre avec son futur époux

 

À son retour des États-Unis, elle s’est adonnée à la préparation du nouveau concours pour l’école normale, pendant l’automne et l’hiver.

 

« Au printemps 1937, j’ai suivi un cours en classe préparatoire à Gothembourg dans l’objectif de nous entraîner totalement au prochain examen. Je fus admise à Stockholm en juin 1937 et après quatre ans d´études, je passe mon examen d´institutrice en 1941 ».

 

Les études terminées, elle fait un remplacement de courte durée dans la vallée d’Uppsala.

 

« C’est la guerre et il est institué 300 nouvelles écoles B³ au lieu de B² (il est alors supprimé un poste d’enseignant). Les écoles B signifient que l’enseignement se fait dans deux classes de la même année, en même temps. En B² , on a le cours moyen jusqu’à la 6^ème, (la 5^ème n’existait pas sur tout le territoire). B³ signifie que l’on accueille des enfants tous les deux ans en sorte qu’on a donc peut-être le CP, le CE2, le CM2 et la 5^ème  la première année puis le CE1, le CM1 et la 6^ème l’année suivante. Les enfants arrivent souvent à l’improvice et comme ça on en a moins, à la fois en CE1 et CM1 puis en CP, CE2 et CM2. C’est une école rude pour les plus petits qui vont apprendre au tout début. Nous nous contentâmes, nous les enseignantes, d’effectuer des remplacements de nos collègues du sexe opposé, qui étaient appelés sous les drapeaux, d’une durée de deux mois. Je veus voir le Norrland. Je suis à Råneå au sud de Kalix en automne 1941. C’est désagréable d’aller aux cabinets d’aisance par une température de moins 32^oC. En février 1942, j’ai fait un remplacement à Lenhovda, dans la province de Kronoberg. Après le début des années 30-talet, je me suis familiarisée de nouveau avec la ville de Lenhovda située près de Klafreström, où j’ai passé trois étés dans mon enfance. Au manoir, une famille Ekströmer y habite, là où madame Eva s’appelle von Krusenstjerna, étant la cousine germaine de mon papa. »

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 31

 

Il y a deux institutrices pour les petites classes de l’école élémentaire ainsi que cinq instituteurs à l’école primaire dont l’un d’entre eux, qui va être convoqué, sera remplacé par Ulla. Le premier instituteur l’a accueilli à la gare, lui offrant un café. Un moment après, un collègue frappa à la porte, ce qui sera la première rencontre d’Ulla avec son futur époux Åke Pehrsson.

 

« Il est intéressé de la nouvelle remplaçante. Les collègues se livrèrent à de plaisantes fréquentations, à la fois pendant les récréations comme après les cours. On prendra bien soin de moi ici et là. Tous les instituteurs sont célibataires sauf celui que je remplace, qui vient juste de se fiancer avec une institutrice des petites classes. Mon remplacement se termine après deux mois et c’est alors qu’un autre célibataire est convoqué ce qui me permettra de continuer encore deux mois mais, après cela, tout s’est terminé à Lenhovda, après quoi il m’a été confié un poste d’un mois à Ronneby. »

 

Ulla continua son second remplacement dans la même circonscription scolaire. À Noël 1942, Ulla et Åke se fiancèrent à  Stockholm chez sa mère. À ma question, comment se fait-il que tu as justement choisi Åke ? Elle me répondit : « C’était nos états d’âme, je suppose. »

 

 

 

Se marier au-delà des classes sociales

 

Le 5 août 1943, au cours de la guerre mondiale, ils se sont mariés dans l’église Gustav Wasa à Stockholm. Ils ont eu le même prêtre que celui des ses parents, à savoir Hallberg, qui a conclu la cérémonie en se prononçant sur l’homme du peuple et la femme de haute naissance, tandis que la mère d’Ulla réussit rapidement à faire passer les idées du prêtre sur une autre voie.

 

Par conséquent, ce n’était pas tout à fait incontestable de se marier au-delà des classes de la société dans les années 40 en Suède. La réaction de sa mère ne se laissera pas attendre d’après ce que Ulla m’a dit au téléphone. Elle est noble de naissance et par mariage, sans pour cela y ressentir quelques problèmes au fait qu’Ulla se mariât avec un bourgeois.

 

À ma question posée à Ulla concernant les paroles de la famille, elle m’écrit : - « Je n´en sais rien. Åke s’est tout de suite incorporé à la famille. Il est ravissant avec les anciens, prenant tout au naturel. Ma maman l’a aimé comme son propre fils.»

 

Ulla et Åke ont eu quatre enfants, deux filles et deux garçons, dont l’une des filles, Cecilia, est l’archiviste de la famille avec sa mère Ulla. Elles travaillent toutes les deux avec ardeur aux archives de famille au musée.

 

Bild 33

Ulla et Åke Pehrsson se sont mariés le 5 août 1943 dans l’église Gustav Wasa à Stockholm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 32

 

                                            D’être une Krusenstierna

 

Pierre Bourdieu a beaucoup écrit sur l’importance du patrimoine concernant le transfert de différentes formes de capitaux aux générations futures, spécialement sur le symbolique. C’est la raison pour laquelle j’ai demandé à Ulla quelle a été la signification d’être une Krusenstierna. « Rien de particulier », me dira-t-elle. À propos de la fréquentation de ses parents, ça lui donne des impressions de toute sorte. « À comparer à des amis, il est naturel  de ne pas éprouver de la sympathie pour tous les membres de la famille. »

 

« Lors de notre déménagement à Stochkolm en 1938, ma maman m’enmena voir des parents âgés. À cette époque, il y a beaucoup de femmes âgées Krusenstierna comme la mère d’Agnes von Krusenstierna, Eva Hamilton. J’ai même rencontré son père. Il y en a quelques uns dans la branche des adoptions qui n’ont alors pas été acceptés de beaucoup dans la branche principale. J’ai même entendu dire qu’ils n’ont pas de liens de parenté, sans pour cela que mes parents les fréquentent. Oui, j’ai fait la rencontre de plusieurs Krusenstierna, d’un grand âge, dans les années 30- et 40 grâce à ma mère. »

 

C’est le frère d’Ulla, Bo, et elle-même qui ont géré les intérêts de leur père pour l’histoire de la famille et le contenu des archives. Bo a casé les archives chez lui à la propriété d’Ågesta dans la province de Sörmland après la mort d’Eva v K. Après le transfert des archives au Kalmar läns museum, c’est Ulla qui en fait régulièrement la visite, y mettant de l’ordre. Elle est toujours active et pleine de vigueur à l’âge de 88 ans, sans que cela ne se soit remarqué à travers les réponses du long questionnaire. Je lui en suis, pour toujours, très reconnaissante, de ne pas s’être fatiguée de mes questions perpétuelles.

 

 

Bild 34

Ulla à la propriété von Krusenstierna en été 1982.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 33

 

 

Références bibliographiques :

 

Ouvrages non publiés :

Les archives de la famille Krusenstierna. Tables. 49, 53

 

Ouvrages consultés :

 

Bond, Cay. 2002. Bordel de Mode. Kläder som kultur och personligt uttryck. Stockholm : Wahlström & Widstrand. (Vêtements symbolisant la culture et le comportement personnel), libre traduction.

Bourdieu, Pierre. 1992. An invitation to reflexive sociology. / Pierre Bourdieu, Loïc Wacquant. Cambridge : Polity Press (Une invitation à la sociologie de réflexion), libre traduction.

Brown, Carolina. 1991. Mode : Klädedräktens historia genom fem sekler. Stockholm : Rabén och Sjögren. (L’histoire du costume à travers cinq siècles), libre traduction.

Deutsch, Yvonne. 2002. Från silkesstrumpa till erotikdödare. Stockholm : B. Wahlström (Du bas de soie au tueur d’érotique), libre traduction.

Featherstone, Mike. 1994.  Kultur,  kropp och konsumtion.Lund : Symposion (Culture, corps et consommation), libre traduction.

Jacobson, Maja. 1994. Kläder som språk och handling. Umeå : Univ. Diss. (L’habillement en paroles et action), libre traduction.

Lewenhaupt, Lotta. 2001.  Modeboken : 1900-2000. Prisma : Stockholm (Le livre de la mode).

NE. 1990.  Höganäs : Bra Böcker. Band. 4 . Artikel: Chanel

Resare, Ann. 1993. Klädd i hatt. Stockholm : Nordiska museet. (Habillé(e) d’un couvre-chef :  Le musée des Pays nordiques), libre traduction.

Svenska Akademins ordbok. (Nätupplaga). (Le dictionnaire de l’Académie suédoise /version informatisée), libre traduction.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 34

Catalogue des vêtements de l’exposition

 

 

L’habillement à la fin du XIX^ème  et au début du XX^ème siècles

 

La garde-robe de Caroline v K (1838-1922)                                       

Bild 35

Jupe en soie noire, à volants et de plusieurs lés qui 

a probablement appartenu à Caroline v K

née Wibeck. 36.021

 

Bild 36

Robe en soie, à deux pièces et à raies (le deux-pièces)

qui est faite par une couturière, ayant appartenu à

Caroline v K née Wibeck. 36.032:1-2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 35

 

 

La garde-robe de Cecilia Staël von Holstein (1854-1929)

Bild 37

Haut de soie et de crêpe noir qui est

un article d’habillement de confection, ayant toujours le label

du magasin Lundberg, Helsingborg. 36.020

Bild 38

Robe de soie noire, sans manches et garnie de dentelles.

Cette robe est une création faite sur-mesure par une couturière,

étant retouchée par la suite. 36.017

Bild 39

Veste de soie noire demi-longue avec doublure blanche et

boutons de tissu. 36.033

Bild 40

Veste de soie, mi-corps, d’un bleu foncé avec doublure à raies noire

et col de velours noir ainsi qu´un revers de velours noir à l’avant.                                 

36.034

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 36

Bild 41

Jupe longue de soie noire sans doublure, à plies de fils fins

au bas. 36.035

 

Bild 42

Jupe longue de soie noire dont les coutures de derrière sont détériorées  

et dont l’étoffe de soie est percée de petits trous. 36.036

 

Bild 43

Jupe longue de soie noire sans doublure dont l’étoffe de soie est trouée

puis déchirée au long des coutures de derrière. Jupe plissée dans le bas.

36.037

 

Bild 44

Légère blouse de soie noire et brodée de perles. Les perles sont roses

avec quelques nuances de couleur bleue. 36.038

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 37

 

La garde-robe d’Eva v K (1881-1957)

 

 

Vêtements d’enfants

 

Bild 45

Veste de négligé ornée de points croisés de tricot rouges, 

à plies de fil fin dans le bas.  36.015

 

Bild 46

Robe de fillette en coton blanc, au col à deux volants échelonnés 

et à deux volants échelonnés au bas.

Fait main, elle est de la période de changement de siècle. 36.028

 

 

Tenues de soirée au « goût » des adultes

 

Bild 47

Le deux-pièces en soie blanche

Le haut 36.024:1

 

Bild48

Jupe longue en panier qui fait partie du deux-pièces                                                                          

36.024:2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bild 49                                                      38

Blouse de soie noire avec doublure blanche et col blanc de dentelle.

Elle est faite par une couturière. 36.019

 

Bild 50

Jupe de soie couleur champagne à jabot de dentelle.

36.022

Bild 51                                                                           

Un haut blanc avec manches à gigot fait de tulle

avec dentelles et frange ballon.

Elle se boutonne à l’avant au moyen d’agrafes et de crochets.                                                                                 

36.030

 

 

Tenues de tous les jours

 

Bild 52

Veste de tricot blanche en coton aux brodures innombrables et

à plies de fil fin dans le bas. Elle est faite à la main à petits points de couture par une couturière.

36.003

 

Bild 53

 

Blouse de tricot blanche en coton ornée de parure

aux inscriptions MM.

Elle a appartenu à Eva v K et à ses sœurs.Illustration de droite.                                                                               

36.000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 39

 

 

 

 

 

Bild 54                                                     

Blouse de tricot blanche en coton à manches longues.

Elle est garnie de volants au long du col,

sur le devant, à sa base et sur les manches.

Sans boutonnière.                                                                                                       

36.006

 

Bild 55

Corsage mi-manches de coton blanc orné de broderies à jour                                                           

36.029

 

 

 

1920-1940

 

Bild 56

Léger corsage blanc orné de dentelle noire.                                                                 

36.027

 

Bild 57

Haut de soie blanc avec bordure de perles.                                                                 

36.025                                                                                                 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 40

                                                                                      

Bild 58

Combinaison longue de soie crème dont

le haut est tricoté de mailles fantaisies.                                                                         

36.031

 

Bild 59

Haut de couleur crème (bustier en soie),  sans manches, à plies de fil fin.

Recousu. Fait à domicile (artisanat de couture).                                                                                                      

36.026

 

Bild 60

Haut de laine noir, sans manches, orné de soutaches.                                                  

36.018

 

Bild 61

Robe en taffetas de couleur bordeaux de dentelle au fuseau

et décorations peintes. Recousue.                                                                               

36.016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 41

 

 

Bild 62

 

Robe de soie champagne, sans manches

garnie de dentelles de tulle et munie d’un bustier d’origine.

Elle a peut-être servi comme robe de mariée à Eva.                                                                          

36.023

 

 

 

 

 

 

Bild 63

 

 

 

Eva en robe repiquée

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

L’habillement d’Eva de tous les jours                        

 

Bild 64                                

Faux col de coton, orné d’impressions couleur de rouille. Fait à domicile                     

36.011

 

Bild 65

Chemisier blanc en coton à plies de fil fin.

Aux initiales SS à l’intérieur                                             

36.002

 

 

Bild 66

Tablier à raies bleues et blanches, en coton                                                                 

36.012

 

Bild 67

Tablier blanc en coton                                                                                                

36.014

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

La garde-robe d’Ulla Pehrsson datée de 1917, née v K

 

Ulla est la fille d’Eva v K. Elle est la petite-fille de

Cecilia Staël von Holstein et la petite-fille de Caroline

v K née Wibeck

 

Bild 68

Robe de fillette de tulle blanche ornée de cinq volants au bas.

                                                                

36.004

 

Bild 69

Robe de fillette de tulle blanche, à quatre 

volants doubles au bas                                                                                                

36.005

 

Bild 71

Robe de fillette de tulle blanche, à deux volants.

faite par une couturière                                                                                               

 

36.013

 

Bild 70

Robe en tulle, au col châle et ceinture 

à plis de fil fin à l’avant. C’est l’aube de confirmation d’Ulla

qu’elle porta le 7  août 1932 à l’église d’Husby-Oppunda, 

dans la province de Södermanland                                                                              

36.008

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 44

 

Bild 72

Ulla à droite lors de sa confirmation à l’église d’Husby-Oppunda

 

Bild 73

Combinaison de coton blanc ornée de dentelles à sa partie supérieure et inférieure.                            

Elle se boutonne et a la marque UK (Ulla v K).                                     

36.009

 

 

Bild 74

Combinaison de coton blanc ornée de broderies à jour à sa partie supérieure et inférieure.                                      

36.007

 

Bild 75

Combinaison de coton blanc à bretelles                                                                      

36.001

 

Bild 76

Tenue de gymnastique de tricot bleu à bretelles. Elle a appartenu à Ulla v K

quand elle fréquentait l’école normale en 1937-41                                                       

36.010

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                 45

 

 

 

                                            Deuxième page de couverture, illustrations :

 

                                            La tenue de gymnastique d’Ulla v K qu’elle portait

                                            quand elle fréquentait l’école normale en 1937-41

                                            Ulla est la fille d’Eva v K.

 

                                            KLM 36.010

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Julmaten

- en kökshistorisk pyttipanna

 

I inget annat avseende är vi mänskor så konservativa som när det gäller våra matvanor. Mammas köttbullarsyndromet är ett påtagligt fenomen redan till vardags, för det är ju i barnaåren som vi grundlägger de smakpreferenser under vilka vi sen är slavar ändå till döddagar, och som vi lämnar vidare till våra egna ätteläggar. Men när det gäller det så att säga ritualiserade ätandet blir vi ibland rent utav märkvärdigt traditionstrogna – påskens ägg är ett minne från katolsk medeltid, som för vår del slutade för snart 500 år sen, och påskalammet har ju sin rot i Gamla testamentet.

 

Men inte bara de stora helgernas mat har gamla anor – torsdagens ärtsoppa är ett utmärkt exempel.

Än idag ser man ju lätt på travarna av plastslangar med ärtsoppa i snabbköpet när det stundar torsdagsmiddag i svenska hem, och vilken restauratör eller storkökschef skulle offerera svenska gäster ärter med fläsk på en måndag? När Bellman en gång skulle beskriva tristessen i sitt hemliv nämnde han just de evinnerliga torsdagsärterna som exempel. Men torsdagens ärtorgier är mycket äldre än så. Första gången vi möter ärter och torsdagar förknippade med varandra är i utspisningsstaten för gymnasiet i Västerås i början av 1600-talet, och då närmar vi oss den tid som skapade denna typiskt svenska kombination. Under den tid vi var katoliker räknades fredagen som en allmän fastedag, och inför en sådan ligger det ju nära till hands att man bunkrar rejält dagen innan. En liten festligare måltid kvällen före fastedagen blev tradition, och ärter var en av den tidens läckerheter, medan fläsket var dess vanliga sovel. När vi sen på 1520-talet blev lutheraner fanns det ju inget skäl att hålla fast vid denna vana, men torsdagar och ärter med fläsk hade då hunnit bli så intimt förenade i våra medvetande att vi fortsätter med ännu ett halvt årtusende senare, precis som om inget hade hänt i kyrkorna.

Vår julmat är en lång parad av exempel på hur ålderdomliga mat seder kan överleva utan någon egentligen rationell bakgrund, och det är ingen överdrift att påstå att den är det ålderdomligaste inslaget i vårt inhemska julfirande – bortsett, förstås, från den religiösa aspekten.

I vårt land har sedan mycket, mycket länge maten (och drycken) varit det som fått oss att känna julstämning.

{0>Il y en a qui ont la même origine que la soupe aux pois du jeudi, à savoir les règles de nutrition que l´église catholique a instauré en même temps que le jeûne de Noël..««<0}

Annat var betingat av att man kort före jul slaktat en särskild julgris för att njuta av när fastan väl var över, annat åter, som vi nu uppfattar som läcker julmat, var fordomdags vardaglig föda, t.ex. Doppet i grytan. Ytterligare bakomliggande omständigheter som utformat vårt julbord är gångna dagars tekniska standard när det gäller kök och konservering av mat – t. ex. Gröt och sillinläggningar. Men till julens festmat hör ju också inslag av de sätt varpå man förr i tiden försökte göra julens maträtter särskilt goda eller festliga till formen: Hit hör en hel del av julens bröd och kakor, saffranslussekatterna, pepparkaksgrisarna och det extra mustiga julölet.

 

I dag är det inte stor skillnad på julmaten i norr och söder eller väster. Jag hörde min mormor berätta om en fattig fiskaredotter från en blekingsk skärgårdsö, som hade blivit piga på en storbondegård en bit utanför kusten. På julafton fick husbonden se att tårar rann på flickans kinder, och han undrade om inte skinkan och korvarna och alla de goda kakorna smakade henne? Jo, snyftade hon, men jag kom att tänka på vår jul - gädda därhemma! Fiskartillvaron och skärgårdsmiljön skapade andra julseder än de grisrika bondebygdernas. Just jul gäddan var i både östra Sverige och i de finlandssvenska arkipelagerna lika självklar som skinkan hos oss i dag, och i norra Sverige utgjorde oftare oxkött eller kalvkött jul middagens kulmen.

 

Maten till jul har från början helt enkelt varit det godaste som stod till buds alltefter bygdens och ekonomins förutsättningar. Det som vi i dag betraktar som typisk julmat var en gång allmogens festmat, antingen det gällde bröllop, begravning eller helg. S.K. fint folk åt inte den sortens mat till jul, de hade sitt eget sätt att laga mat och att välja rätter. En slottsfamiljs eller storköpmans jul middag vid mitten av 1800-talet sänkte sig verkligen inte till den nivå där skinkor och gröt och lutfisk hörde hemma, och bilden av det som med en mun skinktuggande svenska folket är alltså egentligen ganska sen.

 

Särskilt i hemmen fortlever förstås en hel del lokala specialiteter – som Nordvästskånes och sydhallands långkål – men vecko- och dagstidningarnas julmatsnummer liksom butikskedjornas standardiserade utbud av råvaror eller halvfabrikat har i hög grad likriktat julborden. Man kunde tycka att vi skulle börjat ta lite intryck av de ofta spännande och goda julrätter som invandrare från skilda väderstreck fört med sig till vårt land, men än så länge är de kulturlånen lätt räknade - i tvåkulturella familjer kan det dock uppstå en kombination, eftersom ingendera parten helt vill avstå från sina traditioner. Påtagligare är väl en begynnande inverkan från vissa massmedialt haussade utländska julmatseder, t.ex. De anglosaxiska, som plum-pudding och kalkon. Men det är säkert mycket ovanligt att de hos oss tillåts ersätta den svenska julmenyn på de stora helgdagarna, snarast smyger de sig in på annandagsmiddagsbordet eller i mellandagarnas bjudkalas.

 

 

Dopp i grytan -godis för tandlösa

 

Dopparedagen har strängt taget i praktiken blivit dagen före julafton, lille julafton, skulle många säga. Då kokas nämligen i de flesta hem den skinka som nästa dag i kallt skick ska trona på julbordet, och då finns det alltså en kastrull full med härligt, fettglänsande skinkspad I vår tid, när barnen räknar ” dan före dan före dan före dopparedan ”, är det emellertid mestadels själva julaftonen de tänker på, och i den mån som bröddoppandet alltjämt utövas har det väl återförts dit – man kan ju alltid värma upp buljongen – ty att det där doppet ska inte ingå i julaftonsritualen hävdar förstås de flesta, även om seden väl numera är så pass stadd i uttynande att de ramsande barnen nog inte begriper varför de säger som de gör.

 

Benämningen dopparedan är vi svenskar ensamma om, Men seden att doppa bröd i fläskspadet på julafton delar vi med alla våra nordiska grannfolk. I den gamla goda tiden hette det på många håll att gäster, inklusive tiggare, skulle släppas fram till doppet, så att de inte ”bar ut julen” när de gick sin väg.

 

Grytdoppet är som term tidigast känt från 1710, men bör då ha varit väl inarbetat, eftersom det i den ifrågavarande texten användes i en lätt pikant bildlig bemärkelse – det var den framstående rimmaren Samuel Triewald som i en av sina dikter i samlingen ”Lärespån” lät en stackars tjänare, vars herre inte ville lämna hans hustru i fred, be honom att inte längre ”doppa sitt bröd i hans ringa gryta”. Uttrycket var i äldre tid främst gängse i Svealand och det f.d. danska Götaland.

 

I Danmark och Skåne hade man förr ett särskilt namn på doppebrödet, det kallades muljebröd eller moljebröd, ett ord som minsann härstammar från det högre köksfranska språket, där ”pain mouillé” är termen för bröd som blivit uppblött i spad för att t.ex. ingå i en fågelfyllning el.dyl. Hur denna överklassbenämning slingrat sig ned till allmogeköken (den är känd där även i nordvästra Tyskland) är det ingen som försökt förklara, så det problemet lämnar vi därhän, men själva doppseden har fått desto flera uttolkare. Även gotlänningarna har för övrigt sin egen terminologi i sammanhanget, för där heter doppa i grytan att äta ”hajdnu”, d.v.s. på hedniskt vis, en term som dock inte – vilket en del äldre forskare förmodade – kan föras tillbaka till asagrisen Särimmers regelbundna hädanfärd utan betyder att man åt som en hedning, d.v.s. utan att be bordsbön först – Så enkel mat fordrade inte ett så omfattande ceremoniel..

 

En sak är säker:

Förr i tiden var dopp i grytan inte bara en julsed. Det var långt mellan baken – i stora delar av Sverige bakade man bara två storbak om året – så antingen det gällde knäckebröd eller limpor blev åtminstone de sista i bingen präktigt stenhårda innan de gick åt. För att skona de tänder man till äventyrs hade kvar låg det nära till hands att låta brödet mjukas upp i något spad som fanns tillgängligt, antingen det var kokat på fläsk eller kål eller något annat. Det rörde sig alltså egentligen om en vardagsmatlagning, som det dock förvisso passade utmärkt att tillämpa just vid julen med dess rika tillgång på mustigt spad..

Men varför har denna enkla rätt levt vidare som julmat långt sedan de nyss nämnda förutsättningarna försvunnit? Ja, en orsak kan vara att medeltidens julfasta varade ända fram till julaftonens kvällsmåltid - först då var det fritt fram för köttfrosseriet ! Men ingen aldrig så sträng sedernas övervakare kunde misstycka att man smuttade på buljongen i fläskgrytan. Det är ingen orimlig tanke att detta är sedens uppkomst – men hur har den överlevt? Ja, utom traditionens makt över tanken kan man skylla på att det är frågan om en mycket lättlagad maträtt. Under julaftonsstöket hade fruntimren inte tid över för att laga lunchmat åt sina karlar, så de fick försöka klara sig på egen hand, och då erbjöd grytdoppet en utmärkt form av självbetjäning, som till och med en i köket vilsen mansperson kunde effeektuera. Låt oss kalla det en ”hastmåltid” i väntan på det stora julbordet. . Men på sina håll kunde men tiden även den få en rituell guldkant, och det fanns i Skåne och Danmark fruar som hade för sed att på julafton högtidligen servera sina äkta män deras mosiga muljebröd på en tallrik vid tolvtiden på julafton.

 

Du som undrar hur det där dallriga vörtbrödet i sitt skinkspad någonsin kunnat räknas som en godsak ska veta att sådant bröd inte ens var påtänkt när den här seden föddes. Pröva i stället på fädrens vis en skiva av lite halvgammalt, gärna surdegs bakat rågbröd, eller tag dig nybakad fullkornsbulle, som inte löses upp till gelé och som det finns god brödsmak i, så kanske du blir en ny grytdopps fantast!

 

 

Lutfisk

- kontroversiellt julbordsinslag

 

Den egendomligt doftande, lätt geléartade lutfisken är en rätt till vilken få torde ställa sig likgiltiga – antingen älskar man den eller avskyr man den. Särskilt barn brukar betrakta den med skepsis, och jag har hört till åren komna säga att deras enda dystra minne från barndomens jular var ”den förbannade lutfisken”. Men drygt en fjardedel av svenska folket vill ogärna tänka sig en jul utan lutfiskos i köket.

Nuförtiden köper väl de allra flesta svenskar sin lutfisk i färdigberedd form, inlagd i plastskynke, och avsedd att bara stoppas i grytan eller sättas i mikrovågsugnen. Få är väl de husmödrar, åtminstone i städerna, som fortfarande är ambitiösa nog att själva sköta om lutningen.

 

Lutfisken består ju numera huvudsakligen av torkad långa, som fångas långt ute på Atlanten. Dess kött ätr vitt, och den har finast smak. Förr i tiden nöjde sig emellertid de flesta med gråsej eller torsk. Gråsejens kött är gulare och har starkare fiskarom och kunde fångas även utanför Bohuslän, där den fortfarande prepareras på det traditionella viset. Några vanliga namn antyder hur det gick till: ”Klippfisk” var torkad direkt på de solvarma klipphällarna, medan ”spillånga” hade torkats på ställningar, tillverkade av spjälor, därav benämningen. Torsk slutligen var den torkningslämpliga fisk som hallänningar, skåningar och folk längs östersjökusten kunde hitta i sina vatten.

 

 

Ett basiskt bad

 

Vad den utsätts för i den ganska tidskrävande procedur som förvandlar den till lutfisk är först att den torra fisken ska blötas upp i en kraftigt basisk lösning, bestående av vatten, släckt kalk och soda. Denna bad mjukar upp proteinerna i fisken så att köttet blir geléaktigt. Denna upplösning drabbar även ben och brosk. En kemist skulle säga att proteinmolekylkedjorna bryts sönder, ungefär som vid matspjälkningen i magen. Från kemisk synpunkt kan vi konstatera att lutfisk är den mest basiska av alla maträtter vi har, för pH-värdet närmar sig 12, vilket även t.ex. maskindiskmedel uppvisar, för att nu ta en närliggande köksjämförelse. Men lättsmält är den och strängt taget rene rama magsårsmedicinen, och bör därför kunna fungera som en nyttig motvikt till alla de magsyreproducerande feta julrätterna. Själva lutningen sönderfaller emellertid i ett antal moment, som min traditionskunniga mormoder uttryckte så här: ”tre dagar i vatten, tre dar i lut, tre dar i lutvatten och sen vattnar man ut”. Denna händelsekedja skulle igångsättas på Annadagen, den nionde december, ty då kom lutfisken att befinna sig i exakt rätt skick när julaftonen var inne. Blev utvattningen för kort, förvandlades fisken till slirvigt gelé när man kokade den, hade utvattningen pågått för länge blev köttet för hårt. Den rätt lutade och urvattnade firren ska kunna serveras i hela stycken, som skiljer sej i fina skivor när man trycker på dem med gaffeln. ”Mm, se så fin den är, se så den skivar sej!” brukade min matglade gammelmorfar förnöjt yttra när han på detta vis testade sin hustrus lutfiskshandlag.

 

Även på bispens bord

 

Men nu är vi förstås framme vid lutfiskens kulinariska öden i Nordanland, en historia som sträcker sig tillbaka till medeltiden och dess av kyrkan införda regler om vad man fick och inte fick äta under fastetiderna. Det var i varje fall julfastans påbud om fiskdiet som knöt lutfisken, eller rättare sagt från början torrfisken, till midvinterhelgens meny. Det kunde vintertid vara nog så problematiskt att hitta fisk i Nordeuropa – isen hindrade från fångst, och då blev de torkade eller insaltade versionerna en räddning. Men salt var dyrare än solsken, så torrfisken hade ett gott konkurrensläge. Den importerades redan tidigt västerifrån, och den gamla benämningen ”bergfisk” visar att det var hansahandelsstaden Bergen i Norga som var den viktigaste exportören. Länge åt man torrfisken torr som den var eller mjukade upp den lite grann genom att lägg den i vatten t.ex. i en bäck – så bl.a. när man sommartid hade torrfisk med sig i matsäcken under slåtter och skörd. Metoden hade sina risker: Olaus Magnus berättar från 1500-talets Dalarna om hur några drängar lagt torrfisk i ån på morgonen för att vid middagsdags finna att kräftorna ätit upp den.. Man skar tunna spånor av den med sin kniv och lade dem sedan mot något hårt underlag och bearbetade dem en stund med knivskaftet som tillhygge, tills de blev något så när lättuggade – men de blev aldrig mjukare än att det tog en god stund att få dem i sväljbart skick. Så förtärs den ibland än i dag på Island och Färöarna, men ens andedräkt blir därav icke den mest angenäma.

 

Det lände nog till stor välsignelse att man en dag upptäckte lutningsförfarandet. Om detta skedde i norra Tyskland eller borta i det fisksinnade Holland, därom tigger källorna, men redan under senmedeltiden nådde metoden vårt land och det är bara här i Skandinavien som den levat kvar, troligen främst tack vare anknytningen till julen. En av de tidigaste kända lutfiskätarna i Sverige var Linköpingsbiskopen Hans Brask, han med lappen under sigillet, om vilken vi, tack vare hans bevarade, noggranna listor över vad som skulle serveras vid hans taffel, vet att han tärde sin lutfisk med ärter, mandel och russin. När många svenska, särskilt i Stockholmstrakten, föredrar att ha ärter som tilltugg till fisken, är det ett minne från den tid då vi ännu inte hade potatis att mosa i såsen, och då ärter var en särskilt uppskattad accessoar.

 

Men vi skall komma ihåg att det förr visst inte bara var till jul som man åt lutfisk. Skånska bönder grundade sin mårtensgåsmiddag med lutfisk, och i Norrbotten kunde den även passa som midsommaraftonsnjutning. Dessutom åts den i påskfastan, och än i dag säljs det mycket lutfisk före påsk i Göteborg med omgivningar. Lutfisk blev med sin helganknytning och onekliga gastronomiska förtjänster en festrätt som dög på både bröllop och begravningar. En del av sin status anses den kunna ha fått av att den, till skillnad från det mesta man åt i självhushållets gårdar, var ”köpemat”, d.v.s. sådan som man måste åka till stan för att inhandla. I tidigt 1500-tal fanns det ett fiskblötareskrå i Stockholm, men dess utövare tycks av någon anledning ha haft dåligt socialt anseende.. Kanske blev de stigmatiserade av sina produkters olukt. På Olaus Magnus bilder från Gustav Vasas Stockholm hänger torrfisken i buntar i fiskbodarna.

 

När Bellman berättar om dansmästaren Mollberg på krogbesök i sin 69:e Fredmansepistel råkar denne trampa

 

... ...bums i en så,

Där krögarmor har fisken.

Himmel,ack se, på hur luten

Droppar av syrtuten !

 

Sen var han ingen riktigt angenäm danskavaljer längre. Av den dikten lär vi oss också att på Bellmans tid lutfisk var vardags mat året runt – för övrigt inte bara på krognivå: Vid Gustav III :s hovserverades det lutfisk från jultiden fram till sommaren.

 

Det finns många sätt att servera lutfisk, och man hör oftast mycket deciderat till en viss skola. Norrmännen äter den med tärnat rökt sidfläsk jämte senapssås, om inte de väljer den mera extrema varianten sirap och riven getost, vilket för svenska normalöron nog låter mer gammaldags än egentligen njutbart. Även i Skåne dominerar senapssåsen, Gjord med hjälp av s.k. skånsk och helst hemmamalen senap, medan jag själv hör till dem som vill ha en len béchamelsås att överösa med kryddpeppar, extra salt samt ett par matskedar skirat, fetmande smör. Då spelar det inte längre någon större roll att fisken i sig själv är förträfflig och fettsnål bantningsmat, en synpunkt som dock mestadels lyser med sin frånvaro när man sitter där vid sin julmiddag.

Fattigmans föda blev delikatess

 

Lutfisken är ju emellertid ingalunda julbordets enda havsinnevånare. En julmiddag utan några inlagda sillsorter skulle väl mången uppleva som en anomali, Och sillen är ett gott exempel på hur forna tiders trista vardagsmat, den insaltade sillen eller strömmingen , i vår tid förvandlades till en delikatess. Men i det skicket åts den ju ingalunda torparstugorna, precis. Våra sillinläggningar har uppfunnits – troligen under renässansens kryddglada tid – inom en överklass som hade råd med och betonade sin status genom att slösa med kryddor vid matlagningen. Ättikan i spadet var inte heller någonting för vanligt folk förr i tiden. Troligt är att den svenska nutida sillkulturen har sina rötter i Skåne, för där hade även allmogen tidigt råd att skaffa sig både ättika och kryddor, så att man i detta stycke kunde apa efter societetens (eller kanske danskarna) matvanor. Vår vana att inleda måltiden med sillbitar och snaps föreföll gästande utlänningar säregen, och en berömd vetenskapsman som besökte den ännu berömdare Linné på hans Hammarby noterade närmast harmset att han där blev bjuden på ”kattmat”.

 

Lokala traditioner visar upp åtskilliga andra julfiskar, alltefter den omgivande naturens tillgångar. I sydvästra Skåne – liksom på en del andra håll längs Östersjökusten – var insaltad ål en ersättare för lutfisken, på samma sätt som de saltade och/ eller torkade gäddorna var det på många håll i inlandet och i Roslagen.

 

Även utanför vårt lands gränser, i varje fall i katolskt sinnade trakter, är fisk i någon form självklar julmat, och särskilt tänker man då på de läckra karpar som förgyller julbordet i många centraleuropeiska länder. På julmarknaden i t.ex. Prag kan man vandra omkring bland stora hoar med levande karp och peka ut just den stinna bjässe man åstundar.

 

 

Julskinkan

- utan den inget äktsvenskt julbord!

 

Varför i all sin dag firar vi svenskar vår Frälsares fördelse med orgier i fläsk? Varför dignar våra julbord under skinkor, syltor, revbensspjäll, fläskkorvar, grisfötter, ja, rent av grisknorrsaladåb? Mången tror att detta skulle vara en reminiscens av våra fornnordiska vikingaförfäders sed att spisa fläsk vid sitt midvinterblot och hänga ihop med den mystiska asagrisen Särimmer, han som, tillagad av kocken Andrimne, varje kväll kunde ätas upp av einhärjarna, de i strid stupade vikingarna i Odens gästabudssal Valhall, och sen återuppstod nästa dag i all sin saftiga fetma. Fullt så romantiskt är det dock icke. Det som förenar Särimmer och julskinkan är att grisen varit våra förfäders viktigaste köttproducent genom årtusenden, proteinstommen i födan hos fattig som rik. Grisen var lika självklar i Valhall som i torpstugan. Fläsk har hos oss varit i var mans mun ända sen stenåldern. Det är inte en tillfällighet att vårt ord ” fläsk ” är identiskt med engelska ”flesh” och tyska ”Fleisch”, som bägge betyder ”kött i allmänhet”, inklusive mänskligt sådant. I de nordiska länderna var kött = fläsk, till vardags som till fest. Under medeltiden kan där ha funnits dubbelt så många grisar per capita som i dag.

 

Vi ska emellertid minnas att det fläsk man åt till vardags var insaltat. Våra förfäder var ekonomiskt sinnade och förlade därför slakten av sina grisar till den tid på året när dessa var som fetast, sedan de gått och lagt på hullet i ollonskogarna fram på höstkanten. När deras begärliga embonpoint nått sitt optimum var det dags för dem att lämna det jordiska, innan de på nytt började tackla av genom at själva tära på sitt vinterförråd av späck och inälvsfett. Tidpunkten växlade mellan olika landsdelar, men någon gång i oktober-november var stunden inne för dem att utstöta sitt sista grymtande skrän i svinottan en kulen höstadg. Sedan stod husmodern där med ett veritabelt fläskberg,som skulle räcka ända till nästa höstslakt. Enda sättet som då för tiden stod till buds för att konservera allt detta kött var att salta in det i tinor och kar, och det var därför som saltet blev av så central betydelse i de nordiska folkens tillvaro – en förutsättning för den förrådshushållning som möjliggjorde överlevnaden i vårt bistra klimat. Salthandeln kan till sina politiska och ekonomiska konsekvenser mycket väl jämföras med dagens oljehandel. Liksom en stor del av världens tonnage i dag går med olja från oljerika till oljefattiga länder gick under hundratals år en stor del av den svenska handelsflottan med saltlaster, och givetvis blev saltet dyrare ju längre mot norr sådana egendomligheter i matväg som surströmming och surlax, även kallad gravlax, som bara krävde så mycket salt att det hindrade förruttnelse.

 

Året runt tog man av sitt saltade fläsk , lakade hjälpligt ut en del av saltet i vatten, men ju längre tiden gick, desto mera salt följde med i koket. Man har räknat ut att den genomsnittliga saltkonsumtionen i Sverige på 1500-talet uppgick till 40gram om dagen per individ, under 1700-talet till hela 70gram, mängder som borde ha reducerat de nordeuropeiska nationernas invånarantal ganska rejält, ifall allt saltet skulle ha passerat deras inälvor. En god del av det kom dock aldrig att vandra den vägen utan hälldes bort med den årsgamla saltlaken innan fläsktinor och silltunnor fylldes på nytt, medan annat användes inom garverierna eller gavs som ”sleke” till boskapen. Inte desto mindre var givetvis den ständiga saltdieten skadlig och låg dessutom bakom forna tiders fullkomligt enorma förtäring av öl, som sannerligen behövdes för att vattna ur folks arma njurar, och som för gemene man vida överträffade även vad våra egna öltörstigare ungdomar och pubgäster nuförtiden förmår peta i sig, trots tappra försök.

 

Men vid höstens stora grisdöd sparade man, förutom avelsdjuren, också något eller några exemplar, som fick leva vidare under namn av julgrisar. Deras dagar ändades ofta på lussemorgonen, då de möjliggjorde dess i Luciakapitlet beskrivna fläskfest. Sedan hade kvinnorna några dagar på sig för att bereda julgrisfläsket till de rätter som den lokala traditionen fordrade, och därmed möjliggjordes att man under årets största helg kunde få njuta av köttmat som inte var med eller mindre förstörd av salt och utan att saltkristallerna knastrade mellan tänderna. Vi, som kan köpa färska fläskkotletter i snabbköpet eller macken året och nästan – dygnet runt, har nog lite svårt att sätta oss in i vilken njutning det beredde våra förfäder att under två veckor kring årsskiftet få frossa på färskmat. Vi kan säga att det var deras primitiva konserveringsteknik som skapade julens fläskglädje, ett nöje som ju inte har någon som helst praktisk funktion att fylla numera. Men så konservativa är alltså våra ritualiserade matvanor, speciellt under helgerna, att vi alltjämt uppehåller en sådan i våra dagar totalt meningslös meny på julbordet. Och det grundligt dessutom. Mellan klockan fyra (när Kalle Anka är slutkörd) och klockan åtta på julafton beräknas svenska folket sätta i sig bortåt en halv miljon kilo skinka i timmen, totalt åtminstone 1700 ton, d.v.s. närmare ett kvarts kilo per mage. Det är ungefär en femtedel av årskonsumtionen, av vilken större delen av de återstående fyra femtedelarna går åt under julbordsveckorna före och helgmåltiderna efter själva julafton. Resten av året är skinka en mycket måttligt konsumerad artikel. Konstigt nog – skinkstek är ju något av det mest lättlagade som man kan bjuda en större skara gäster på, men det känns tydligen som att servera ärter med fläsk på en måndag, d.v.s. alldeles feltajmat.

 

Att jag nyss gjorde gällande att julbordets fläskhekatomber strängt taget är en anomali i vår tid innebär ju verkligen inte att jag för ett ögonblick vill förneka att nylagad skinka är en läckerhet, såväl varm, som man fortfarande ofta äter den i Finland och i en del lite mera konservativa svenska familjer, som kall, så som den brukar ståta som centralsol på våra julbord. Men observera att även de tilltugg som erbjuds är uråldriga: Antingen det är långkål eller brunkål eller rödkål så är de ett minne från tiden före potatisens ankomst till landet, när kål var den dominerande vegetabiliska råvaran. På samma sätt minner de kålrotsgratänger som blir vanligare norröver, och som finnarna är experter på, om de gamla inhemska rotfrukternas betydelse året runt i äldre tid. Däremot ska vi inte inbilla oss att själva den griljerade skinkan är någon vikingatidsuppenbarelse. Så stora stycken kunde man förr inte hantera i bondehemmen utan fläsket skars ned till mera lätthanterliga bitar. I herrgårdskök och hos storborgare hade man däremot stekspett som tillät tillredandet av ostyckade skinkor, och det första omnämnandet av julskinka i vår mening är i Olaus Rudbecks berömda ”Atlantica” från 1689.

 

Och för att gå från den ena polen till den andra på julgrisen – det hela, griljerade grishuvudet, med sitt oaptitliga grin något mildrat av ett barmhärtigt äpple i trynet – är en ännu nyare uppfinning, främst odlad av den sjuka humorn hos julkortstecknare. I äldre tider kokade man huvudet, pillrade bort köttet och lät det ingå i en huvudsylta eller slarvsylta.

 

Syltan har däremot gamla anor. Redan på 1400-talet omtalades den ofta i svenska källor, liksom yrket ”syltkona” är väl belagt. Titeln tycks inte ha gett någon högre status, och sylta blev med tiden också identiskt med ”dålig, billig mat” - därför kallar vi alltjämt lite föraktligt en enkel krog för en sylta. Ordet – och kanske även begreppet – är inlånat från Tyskland någon gång under medeltiden och kommer av ett fornsaxikt ord med betydelsen ”saltvatten”. Det betydde alltså från början ” mat som man konserverat med hjälp av salt ”. Det kan ju tyckas besynnerligt att samma ord också återgår i något så föga salt som ”sylt, men sedan sylta fått den mera allmänna betydelsen av något konserverat och man glömt ordets samband med salt fick vi nya sätt att bevara födoämnen Då följde ordet sylta med över till de nya produkterna. Syltemjölk är en sorts surmjölkskonserv i Skåne, och i sylt har sockret trätt i saltets ställe som konserveringsmedel.

 

Slutligen ska vi inte glömma bort att Norrland i en del avseenden avvek från resten av Sverige. Där var inte grisarna lika vanliga, utan den mjölkbaserade hushållning som man där idkade gjorde att kött från andra husdjur var viktigare även i julmaten.

 

Men vad gör man av all den skicka som trots allt träget frossande har blivit över när även trettondagen är förliden ? Jo, världens godaste och saftigaste pyttipanna ! Ytterligare resttips serveras i en ruta på sid. 203.

 

 

Cajsa Wargs inbakade skinka

 

Har något av stenålderscharm över sig, men det är inte det enda skälet till att jag själv gått över till att laga skinka efter hennes uråldriga metod. Väl så väsentligt är ju att resultatet blir oöverträffat i fråga om arom och saftighet. Den har emellertid en nackdel : Det blir just inget spad till grytdoppet eller att laga grönkålssoppa av på juldagen. Men man kan ju inte få allt här i världen.

 

Detta räcker till gott och väl 10 personer (man vill ju gärna ha en bit över till smörgåspålägg !) : : en skinka på 5 kilo, 2kg grovt, osiktat rågmjöl, 1 tesked vardera av kryddnejlikor, rosmarin, basilika, lagerblad, 3 matskedar svensk senap, 1 matsked sirap, 1 matsked potatismjöl, 1 äggula, 3-4 matskedar skorpsmulor.

Be slaktaren förbereda skinkan som om den skulle foliebakas (och visst kan man använda den metoden också, men då mister du både i arom och stenåldersstämning!). Oftast är dock en ytterligare urvattning över natten lämplig.

 

Lägg den sedan med svålsidan uppåt in en långpanna och gör ett rutsnitt i svålen med en vass knivspets, bara så djupt att den spricker upp.

 

Plocka ner hälften av de finstötta och väl blandade kryddorna i skårorna, plantera gärna hela kryddnejlikor i några av snittkorsningarna högst uppe och gnid in resten av kryddorna runt skinkans sidor och botten. Så blandar du rågmjölet med så mycket vatten att det blir en ganska hård men ändå smidig grötliknande deg (OBS! det fintsiktade rågmjölet ger för tunn gröt, den bara trillar ner från skinkan!) Med den kletar du nu in skinkan så att rågskalets nedre kant når nästan ner till pannans botten. Blöt handflatorna i vatten och smek rågskölden tills den blir jämn, slät och fin. Slutprodukten ska påminna om en sussande sköldpadda.

 

Då är det klart kör du in en stektermometer där skinkköttet är som tjockast (inte för nära benet, som leder värme!) och sätter in det hela i en 150 grader varm ugn(både över- och undervärme!). När rågskalet hårdnat, vilket bara tar en kvart, tar du ut skinkan för slutputsning, skrapar upp eventuellt nertrillad råggröt från pannans botten, lagar uppkomna sprickor eller hål i skölden och slår på ungefär en halv liter vatten, varpå den åker in i sin bastu igen och får sköta sig själv tills temperaturen på termometern stigit till 77 grader. Titta till den ibland och konstatera att det hela tiden finns tillräckligt med vätska i pannan. Utan termometer kan man räkna med att det tar åtminstone en timme för det första kilot skinka plus en halvtimme för varje ytterligare kilo. När skinkan är färdig tar du ut den och lossar ömsint rågskölden från pannan (får du bort den i helt skick kan du sedan ha den som kupa över den rest som till äventyrs blir över av skinkan första dagen), lyfter av den försiktigt, så att bara svålen följer med samt inandas den ljuvliga doften av fläsk, kryddor och råg. Slå av den sky som finns i pannan och sila den. Skala bort eventuella rester av svålen från skinkan och smörj in den med den gegga av senap, sirap, potatismjöl och äggula som du gjort i ordning under tiden samt strö skorpmjölet över hela ytan. Nu höjer du ugnsvärmen till drygt 200 grader och låter skinkan tillbringa en tjugo minuter där, eller tills den fått en klädsam solbränna.

 

Den här sortens skinka skall definitivt serveras varm första gången, gärna tillsammans med små smörbrynta kålrotstärningar, stora som mockasockerbitar ungefär. Dem tillreder man bekvämast i långpanna i ugnen (jag hoppas du har spis med två ugnar !). Eller gör med hjälp av en rejäl smörklick ett extra maffigt rotmos, som du lägger i en eldfast form, strör lite skorpmjöl över, lägger några smörklickar på och låter stå i ugnen tills de tagit färg.

 

Det blir en mycket koncentrerad sky som samlas under skinkan. Den kan spädas med lite buljong och sedan användas som sås. Och den goda senapen rör du väl till på egen hand?

 

Och vad tar man sig till med den skinka som blir över, om man inte gitter skära pyttipanna? Jo, till exempel:

 

Gör strutar eller rullar av stora skinkskivor och fyll dem med vispad grädde som du smaksatt med citron, salt, vitpeppar och riven pepparrot. Servera med kokt potatis eller blandade kalla grönsaker!

 

En alternativ fyllning : rör ner de kalla kokta grönsakerna, skurna i små tärningar, i majonnäs, utrörd med crème fraîche samt smaksatt med currypulver eller pepparrot. Servera med rostat bröd.

 

Skiva upp en skinkskalk på 4-5 hekto i tunna skivor och lägg dem, vikta en gång, i en eldfast, smörad form. Vispa ihop en sås av 2dl vispgrädde och 1dl portvin och en aning salt och häll den över fatet. Stek dem i 225 graders ugn tills såsen tjocknat och skinkan tagit lite färg. Servera med potatis eller potatismos.

 

Bräck lätt några tunna skivor kokt skinka per person i en stekpanna. Gör en sås av tjock grädde och färdigblandad skånsk senap och slå över skivorna samt låt dem puttra vidare under lock en stund, tills det hela geggat ihop sig. Servera med potatis och/eller gröna ärter.

 

 

 

1. Texte source

Swahn, J-Ö., 1993, Den svenska julboken, Höganäs, Wiken : extraits du chapitre Julmaten - en kökshistorisk pytt i panna, << Dopp i grytan, Lutfisk, Julskinkan >>.

 

 

 

 

 

 

 

La cuisine de Noël

- un assemblage de mets à l´ancienne

 

A aucun égard l´être humain est si conservateur que lorsqu´il est question de tradition culinaire. Le syndrome des boulettes de viande de maman est un phénomène évident d´ores et déjà de tous les jours, étant, n´est-ce pas dans l´enfance que l´on met en vigueur ses préférences de goût dont on en devient plus tard l´esclave, tout en les transmettant à nos propres descendants pour le restant de nos jours. Mais lorsqu´il s´agit, si l´on puisse dire, de faire bonne chère d´une facon rituelle, nous sommes vraiment fidèles de temps à autre aux coutumes d´une façon remarquable - la tradition des oeufs à Pâques rappelle au souvenir du catholicisme au moyen âge prenant fin il y a presque 500 ans en ce qui nous concerne, et l´agneau de Pâques provient bien de l´Ancien Testament.

 

Mais ce n´est pas seulement la cuisine des jours de fêtes qui remonte au temps d´autrefois - la soupe aux pois du jeudi en est un exemple significatif. Aujourd´hui encore, on voit sans aucun problème des piles de rouleaux en plastique de soupe aux pois dans les magasins d´alimentation quand le repas du jeudi approche dans les foyers suédois et quel restaurateur ou chef de cuisine offrirait à ses convives suédois de la soupe aux pois le lundi? le poéte suédois Bellman prit justement l´exemple des pois éternels du jeudi en décrivant une fois la tristesse de sa vie de famille. Mais d´en faire des orgies est beaucoup plus vieux que cela. La première fois que nous associons de l´un à l´autre le jeudi et la soupe aux pois, c´est dans la cantine du lycée de la ville de Västerås au début du XVIIe siècle et c´est alors que nous nous approchons de la période où l´on créa cette composition typiquement suédoise. Pendant la période où nous étions catholiques, le vendredi était considéré comme un jour maigre général et en face d’une telle situation on est presque tenté de faire des réserves importantes la veille, c´est évident. Un festin la veille au soir du jour de jeûne est devenu une tradition et les pois étaient l´une des délicatesses de cette période pendant que la chair de porc en était sa garniture la plus courante. Plus tard avec la réforme au luthéranisme en 1520, il n´y avait pas de raison de s´en tenir à cette coutume, c´est évident, mais le jeudi et la soupe aux pois au petit salé avaient alors eu le temps de s´adapter si intimement à notre conscience que nous avons poursuivi cette tradition pendant encore 500 ans tout comme absolument rien ne s´était passé dans les églises.

 

Notre cuisine de Noël est une longue énumération d´exemples à la facon dont les anciennes coutumes de tradition culinaire peuvent survivre sans arrière-plan particulièrement rationnel, n´exagérant pas de soutenir que c´est la trame d´évènements la plus archaïque de la célébration des fêtes de Noël de notre pays - laissant de côté l´aspect religieux, bien entendu. Depuis longtemps, très longtemps dans notre pays, le manger (et le boire) ont été deux atouts qui nous ont mis en bon état d´âme pour Noël.

 

Il y en a qui ont la même origine que la soupe aux pois du jeudi, à savoir les règles de nutrition que l´église catholique a instauré en même temps que le jeûne de Noël. Une autre règle était de tuer un cochon spécifique de Noël juste avant les festivités afin d´en faire la dégustation quand le jeûne était bien terminé, une autre encore, que nous considérons comme une cuisine délicieuse de Noël appartenait autrefois à une cuisine ordinaire par exemple : la marmite de bouillon de viande pour y tremper le pain. De plus, les causes sous-jacentes qui ont formé la table de Noël sont les normes techniques du passé en ce qui est de la cuisine et de la conservation des aliments - par exemple : la bouillie et le hareng mariné. La façon dont on essayait de faire autrefois des plats cuisinés de Noël, à la fois particulièrement savoureux et de bonne apparence faisait partie des festivités de la cuisine de Noël : c´est à Noël qu´appartiennent une grande partie du pain et des gâteaux, des brioches au saffran, des gâteaux secs aux épices en forme de cochon et de la bière exquise et spéciale pour Noël.

 

De nos jours, il n´y a pas de grandes différences entre la table de Noël au nord et au sud où à l´ouest et à l´est, on y trouve à quelque chose prés une cuisine similaire chez l´ouvrier comme chez le directeur, mais autrefois les différences régionales et sociales étaient évidentes. Ma grand-mère me racontait l´histoire d´une fille de pêcheur pauvre, venant d´une île de l´archipel de la province de Blekinge qui était devenue servante dans une grande ferme un peu à l´intérieur de la côte. La veille de Noël, le patron pouvait voir que les larmes ruisselaient sur les joues de cette fille et il se demanda si le jambon, les saucisses et tous les bons gâteaux n’avaient pas le goût d´elle? Eh bien elle sanglotait, mais je venais de penser au brochet de Noël chez nous! La vie de pêcheur et le milieu dans l´archipel créaient d´autres coutumes de Noël que celles de la campagne riche en porcs. Il est vrai que le brochet de Noël était à la fois à l´est de la suède et dans l´archipel suédois-finlandais aussi évident que le jambon de Noël aujourd´hui chez nous, et au nord de la Suède la viande de boeuf et de veau marquaient la plupart du temps le point culminant du repas de Noël.

 

La cuisine de Noël était à l´origine tout simplement la meilleure que l´on pût s´offrir en fonction des conditions économiques et celles du terroir. Ce que nous considérons aujourd´hui comme un menu de Noël type était jadis la cuisine de festivité du prolétariat qu´il s´agissait de mariages, d´obsèques ou de fins de semaine. Les soi-disant gens du monde ne s´alimentaient pas comme cela à Noël, ils avaient leur propre façon de faire la cuisine et de choisir leurs mets. Le repas de Noël d´une famille châtelaine ou d´un gros marchand au milieu du XIXe siècle ne s´abaissait certainement pas à ce niveau-là où les jambons, la bouillie et le poisson à la lessive avaient sa vraie place, par conséquent, l´image du suédois étant gros mangeur de jambon est à vrai dire assez tardive.

 

Surtout dans les foyers, une grande partie des spécialités locales parviennent bien sûr à subsister - comme pour le chou vert étuvé du nord-ouest de la Scanie et du sud de la province d´Halland - mais les publications pour la cuisine de Noël des quotidiens et des hebdomadaires ainsi que l´assortiment de produits standardisés ou d´aliments précuits des chaînes des supermarchés ont fortement uniformisé la table de Noël. On pouvait penser que nous commencerions à être un peu influencé par les plats de Noël souvent captivants et savoureux que les étrangers des quatre coins du monde avaient apportés avec eux dans notre pays, mais jusqu´ici les emprunts culturels ont été rares - dans des familles à deux cultures, il peut cependant se produire un mélange puisqu´aucun des intéressés ne veut renoncer totalement à ses traditions. L´influence favorable de certaines traditions de Noël venues de l´étranger et embellies par les médias, par exemple : les plats anglosaxons comme le plumpudding et la dinde de Noël sont plus évidents. Mais il se fait vraiment très rare que l´on permette chez nous de faire remplacer le menu de Noël pendant les festivités mêmes, on les voit plutôt s´introduire sur la table de Noël le lendemain du jour de Noël ou pendant les célébrations des festivités des jours intercalaires.

 

 

Tremper dans la marmite

- de la friandise pour les étendés

 

Le jour de tremper dans la marmite est pratiquement devenu celui de la veille de Noël, le petit Noël, comme beaucoup le diraient. C´est alors que l´on cuit dans la plupart des familles le jambon qui, au lendemain, va trôner comme plat froid la table de Noël et c´est alors qu´il en résulte une marmite pleine de bon bouillon gras et savoureux. De nos jours, quand les enfants comptent : le jour avant le jour avant le jour avant le jour de tremper dans la marmite, c´est qu´ils pensent presque toujours à la veille de Noël et au fur et à mesure que cette coutume de tremper le pain dans du bouillon de viande se pratique constamment, celle-ci a bien été remise à jour - on peut toujours réchauffer le bouillon, n´est-ce pas - car la plupart soutiennent bien entendu que le fait de tremper son pain dans du bouillon de viande doit rester fidèle au rituel de la veille de Noël, même si la tradition est bien à présent sur la voie de s´alanguir et que les enfants faisant des tirades ne comprennent pas la raison de dire comme ils le font.

 

Nous sommes les seuls, nous les suédois, à connaître l´expression : le jour de tremper dans la marmite, mais la coutume de tremper du pain dans du bouillon de porc la veille de Noël, on la partage avec tous nos voisins des pays nordiques. Dans le bon vieux temps, on disait un peu partout que les convives y compris les mendiants seraient admis à ce rituel de tremper leur pain pour de ne pas emmener le Noël avec eux à leur départ.

 

L´expression de tremper dans la marmite est connue au plus tôt de l´année 1710 et a sans doute dû se familiariser puisque dans le texte en question, elle était employée au sens figuré, facile et qui ne manque pas de saveur - c´était le rimeur distingué Samuel Triewald qui dans l´un de ses poèmes du receuil Lärespån pria un pauvre domestique dont le maître ne voulait pas laisser sa femme en paix, de ne plus tremper son pain dans sa modeste marmite. Dans le bon vieux temps, l´expression était très répandue dans le Svealand et dans ce qu´on appelait autrefois le Götaland danois.

 

Au Danemark et en Scanie, on avait autrefois un non spécial pour le pain que l´on trempait dans du bouillon de viande, il était appelé muljebröd ou moljebröd, un nom qui ,en effet, a son origine dans la langue de la haute gastronomie franVaise là où le pain mouillé est la dénomination du pain que l´on a trempé dans du bouillon pour accompagner une farce de volaille ou quelque chose de ce genre. Il n´y a personne qui a essayé d´expliquer la faVon par laquelle cette expression de la classe supérieure s´est introduite dans la cuisine du prolétariat (elle est même connue dans le nord-ouest de l´Allemagne), ce problème, c´est à d´autres de le dire, en effet, l´usage même de tremper son pain a néanmoins été interprété par beaucoup plus d´exégètes. Même les Gotlandais ont du reste leur propre terminologie à ce sujet vu que de tremper dans la marmite s´appelle ici de manger hajdnu, ce qui veut dire de faVon païenne, une expression qui ne peut pas toutefois - d´après l´hypothèse d´anciens chercheurs - être réinstituée aux derniers voyages réguliers du cochon de la mythologie des Ases appelé Särimmer mais signifiant que l´on mangeait comme un païen, c´est-à-dire sans faire de prière à table, en premier lieu. Jadis, une nourriture tellement simple ne méritait pas de cérémonial si important.

 

Une chose est certaine : de tremper son pain dans la marmite n´était pas seulement une coutume de Noël. Le temps se faisait long entre les fournées - dans la majeure partie de la Suède, on faisait deux grandes cuissons de pain par an - que ce soit pour le pain craquant ou le pain mou, les derniers du tas étaient en tout cas devenus durs comme le roc avant qu´ils ne soient consommés. Afin d´épargner ses dents qu´ils nous restaient par hasard, il se faisait très simple de ramollir le pain dans du bouillon que l´on avait sous la main, que ce soit du bouillon de porc, de chou ou quelque chose d´autre. A vrai dire, il s´agissait en réalité de cuisine ordinaire qui convenait certainement bien de mettre en pratique justement à Noël vu cette abondance de bon bouillon.

 

Mais pourquoi ce plat simple est-il resté un mets de Noël longtemps avant que les conditions venant d´être mentionnées ne soient disparues. C´est une cause pour laquelle le jeûne de Noël au moyen âge durait jusqu´au soir du repas de la veille de Noël. C´est alors que l´on pouvait manger de la viande à volonté! mais aucun surveillant des traditions si sévère qu´il soit ne pouvait permettre qu´on ne goûte au bouillon de porc dans la marmite. On n’exagère pas de dire que c´est l´origine de la tradition - mais comment a t-elle pu survivre? Oui, à part le pouvoir des traditions sur cette idée, on ne peut pas s´en prendre au fait qu´il s´agisse d´un plat préparé. Pendant les préparatifs de la veille de Noël, les bonnes femmes n´avaient pas de temps de plus pour faire la cuisine au déjeuner de leurs maris après quoi ils essayaient de se débrouiller à ses risques et périls et l´action de tremper dans la marmite devint à ce moment-là une excellente forme de libre-service qu´une personne du genre masculin, même dépaysée en cuisine, pouvait exécuter. Appelons cela un repas en toute hâte en attendant le buffet de Noël. Mais on pouvait même à quelques endroits lui accorder au cours du temps une place rituelle de premier ordre et il y avait en Scanie et au Danemark des femmes qui la veille de Noël avaient comme coutume de servir solennellement le pain mouillé sur une assiette à ses propres maris, à minuit.

 

Toi, qui t´interroge sur la faVon dont ce pain de seigle gélatineux au moût de bière, dans son bouillon de viande de porc, a pu à jamais être considéré comme une délicatesse, doit savoir que ce genre de pain n´était pas projeté quand cette tradition a vu le jour. A la manière paternelle, essaie plutôt une tartine de pain de seigle de préférence cuit au levain et un peu rassi ou un petit pain complet frais qui ne se transforme pas en gelée et qui a une bonne saveur de pain, en sorte, tu deviendras peut être un fanatique de tremper dans la marmite.

 

 

Le poisson à la lessive

- un composant discutable de la table de Noël

 

Le poisson gélatineux à la lessive de soude au parfum étrange est un plat auquel peu de gens devraient se montrer indifférents - soit qu´on l´apprécie, soit qu´on le déteste. Les enfants ont l´habitude de le considérer avec scepticisme et j´ai entendu dire après des années écoulées que le seul souvenir triste de leur enfance était le poisson à la lessive maudit. Mais un peu plus d´un quart des Suédois ne peuvent pas s´imaginer un Noël sans l´odeur du poisson à la lessive dans leur cuisine.

De nos jours, presque tous les Suédois achètent bien leur poisson à la lessive tout préparé, mis sous plastique et destiné à être mis dans un faittout ou au four microondes sans plus. Il y a bien peu de mères de famille, au moins dans les villes, qui ont l´ambition de se consacrer elles-mêmes au bain de soude.

 

Aujourd´hui, le poisson à la lessive se compose principalement de lingue séchée que l´on pêche en pleine mer dans l´Atlantique, c´est évident. Sa chair est blanche et elle a un goût excellent. Autrefois, la plupart des gens se contentaient cependant de lieu noir ou de morue. La chair du lieu noir est plus jaune ayant un arome plus fort de poisson et pouvait même être pêché au large de la côte du Bohuslän là où on le prépare toujours de faVon traditionnelle. Quelques noms courants font comprendre le procédé de préparation : le klippfisk était directement séché sur les rochers chauffés par le soleil pendant que le spillånga était séché sur supports spéciaux construits à base de lattes ce qui en explique la dénomination. Enfin, le séchage était convenable à la morue que les Hallandais, les Scaniens et les habitants tout au long de la mer Baltique pouvaient trouver près de leurs côtes.

 

 

Un bain basique

 

Le procédé de préparation qui prend pas mal de temps, le transformant en poisson à la lessive, revient à ce que le poisson séché soit tout d´abord immergé dans une solution basique concentrée qui se compose d´eau, de chaue éteinte et de soude. Ce bain ramollit les protéines du poisson afin que sa chair devienne gélatineuse. Cette solution attendrit aussi les arêtes et le cartilage. Un chimiste dirait que les chaînes de molécules des protéines sont rompues à peu près comme dans la digestion de l´estomac. Si l´on en croit la chimie, on peut constater que le poisson à la lessive est l´un des plats le plus basique que l´on a puisque son Ph approche de 12, ce qui est par exemple identique au produit pour la vaisselle pour en faire à présent une comparaison proche à celle de la cuisine. Mais facile à digérer, c´est la pure médecine contre les ulcères d´estomac, ce qui devrait pour cela remplir une fonction de bon contrepoids à tous les plats gras de Noël contribuant aux aigreux d´estomac. Cependant, la macération à la soude elle-même se divise en plusieurs étapes que ma grand-mère, connaissant bien les traditions, exprimait ainsi : trois jours dans l´eau, trois jours dans la soude, trois jours à l´eau de soude et après on l´immerge à grandes eaux. Cette chaîne d´événements serait mise en marche le 9 décembre, jour des préparatifs de Noël, c´est que le poisson à la lessive se trouverait alors dans son meilleur état une fois la veille de Noël. Au cas où l´immersion à l´eau était de trop courte durée, le poisson se transformait en gelée lisse au cours de sa cuisson, l´immersion à l´eau se poursuivant trop longtemps, la chair du poisson devenait trop ferme. Le poisson bien macéré à la soude et immergé à l´eau doit pouvoir être servi en entier, se défaisant en tranches fines quand on le presse à la fourchette. << Mm, contemple-le, regarde comme il se défait en tranches fines >>! ce que mon arrière grand-père qui aimait la bonne chère, avait l´habitude de dire avec satisfaction quand il mettait à l´épreuve de cette manière, le savoir de s´y prendre de sa femme, en ce qui est du poisson à la lessive.

 

 

Même sur la table de l´évêque

 

Mais maintenant nous arrivons, vous comprenez, au destin culinaire du poisson à la lessive dans les pays du Nord, une histoire qui remonte jusqu´au moyen âge et aux règles instaurées par l´église sur la possibilité de ce que l´on avait le droit de manger et de ne pas manger pendant les périodes de jeûne. C´était en tout cas le décret du jeûne de Noël qui contribua au poisson à la lessive ou plus exactement, dès le début, le poisson séché du menu de la fête du Solstice d´hiver. Cependant, il se pouvait l´hiver d´être difficile de trouver du poisson dans le Nord de l´Europe - la glace était un obstacle à la pêche et c´est alors que les procédés de salaison et de séchage étaient des moyens de survie. Mais le sel était plus cher que la lumière du soleil de sorte que le poisson séché occupait une bonne position concurrentielle - il était déjà importé prématurément et la vieille dénomination poisson de montagne montre que c´était la ville commerciale de la fédération de la Hanse, Bergen, en Norvège, qui en était le plus important exportateur. On a longtemps mangé du poisson séché dans cet état même, ou bien l´amollissait un peu en le trempant à l´eau par exemple dans un ruisseau - en somme, quand on emportait du poisson séché dans son sac à provisions pendant la période estivale au fauchage et à la moisson. Le procédé courait des risques : l´écrivain Olaus Magnus nous raconte de la Délacardie au XVIe siècle comment quelques valets de ferme avaient mis du poisson séché dans la rivière un matin pour constater, à midi, que les écrevisses l´avait complétement mangé. On en coupait de minces copeaux au couteau pour les étaler ensuite sur une surface ferme, les traitant un moment au manche du couteau qui servait d´outil jusqu´à ce qu´ils deviennent, en quelque peu faciles à mâcher - mais ils ne devinrent jamais plus mous que cela prenait un bon moment de les rendre digestibles. C´est ainsi qu´il est parfois consommé, même de nos jours, en Islande et dans les îles Féroé mais votre haleine n´en devient pas d´autant plus la plus agréable.

 

Cependant, c´était une bénédiction qu´on découvrit un jour la procédure de la macération à la lessive de soude. Si cela a eu lieu dans le nord de L´Allemagne ou plus loin aux Pays-Bas, enclin du poisson, à ce sujet les sources en gardent le silence, mais déjà vers la fin du moyen âge, la méthode de préparation faisait son entrée dans notre pays et c´est seulement ici en Scandinavie qu´elle a propablement subsistué grâce au rapport avec Noël. L´évêque de la ville de Linköping Hans Brask, l´un des premiers connaisseurs de lingue à la lessive de soude, lui au caractère distinctif, sur lequel nous savons grâce aux listes minutieusement protégées sur ce qu´était servi à sa table, qu´il la dégustait accompagnée de petits pois, d´amandes et de raisins secs. Maintenant qu´un grand nombre de Suédois, surtout dans la région de Stockholm, préfèrent accompagner leur lingue de petits pois, c´est un souvenir de la période où nous n´avions encore pas de pommes de terre à écraser dans la sauce et que les petits pois étaient une garniture particulièrement appréciée.

 

Mais il faut se rappeller que ce n´était pas seulement à Noël que l´on mangeait de la lingue à la lessive. Le repas à l´oie de la Saint-Martin de Tours des paysans scaniens avait comme élément de base de la lingue à la lessive, et en Laponie du nord elle pouvait être considérée comme un plaisir de la table au repas de la veille de la Saint-Jean. En outre on en mangeait pendant le Carême et même de nos jours à Göteborg et dans ses environs on vend beaucoup de lingue à la lessive de soude avant Pâques. La lingue, au caractère de festivité et aux avantages incontestables en gastronomie, devint un plat de fête qui convenait à la fois pour les mariages et les enterrements. On pense qu´une partie de son prestige lui a été attribuée, à la différence de presque tout ce que l´on mangeait dans les fermes d´autarcie, à ce qu´elle était une denrée de vente, c´est-à-dire quelque chose qui demande qu´on aille en ville pour l´acheter. Au début du XVIe siècle, il y avait un corps de métier à Stockholm pour celles qui mettaient à tremper le poisson, mais les pratiquantes de cette profession semblaient avoir une mauvaise réputation quelle qu´en soit la cause. Elles ont peut-être été blâmées à cause de la puanteur de leurs produits. Sur les illustrations de l´écrivain Olaus Magnus au temps du roi Gustav Vasa à Stockholm, le poisson séché était pendu, lié en assemblages, dans les commerces de poisson.

 

Dans son 69e épître de l´horloger Fredman, tout en nous parlant de la visite au restaurant du maître de dance Mollberg, ce dernier venait de marcher maladroitement

 

... sur le champ dans un panier

là où les patronnes de restaurant conservent leur poisson

Mon Dieu, ah! regardez, comment la soude

tombe petit à petit de son surtout!

 

- après quoi il n´était plus longtemps un vrai cavalier de dance agréable. Ce vers nous apprend aussi, qu´au temps de Bellman le poisson à la lessive était un poisson courant tout au long de l´année - d´ailleurs, non pas seulement au niveau du restaurant : à la cours du roi Gustav III, on servait de la lingue à la lessive, de Noël jusqu´à l´été.

 

Il y a plusieurs manières de la servir et on fait le plus souvent partie, avec détermination, d´une certaine école . Les Norvégiens la mangent accompagnée de lard fumé en petits dés ainsi qu´une sauce à la moutarde à moins qu´ils ne choississent une variante plus extrême avec de la mélasse et du fromage de chèvre râpé, ce qui aux oreilles normales des Suédois semble probablement plus démodé qu´en réalité savoureux. La sauce à la moutarde a même une place prépondérante en Scanie. Elle est faite à base de moutarde dite scanienne et de préférence de graine de moutarde broyée à la faVon de chez soi, pendant que j´appartiens moi-même à ceux qui veulent une sauce blanche douce, abondamment assaisonnée de poivre de la Jamaïque, du sel à vonlonté ainsi que deux cuillères de beurre clarifié, corpulent. C´est alors que cela n´a plus d´importance au cas où le poisson lui-même est excellent et faisant maigrir, un point de vue qui cependant brille le plus souvent par son absence quand on se retrouve au repas de Noël.

Une nourriture pauvre est devenue une délicatesse

 

La lingue n´est pourtant pas du tout le seul fruit de mer de la table de Noël, n´est-ce pas. Un repas de Noël sans variations de hareng mariné serait considéré comme une anomalie pour un grand nombre de gens, je suppose. Or, le hareng est un bon exemple pour montrer comment une cuisine monotone et ordinaire, dans l´ancien temps, à la faVon du hareng macéré au sel ou d´harenguet, est devenue de nos jours une délicatesse. Mais dans les fermes, on ne le mangeait pas du tout dans cet état, si l´on puisse dire. Nos plats de hareng mariné ont certainement vu le jour pendant la période joyeuse des épices à la Renaissance - parmi une aristocratie qui en avait les moyens tout en marquant sa position en gaspillant des épices en cuisine. Jadis, le vinaigre d´alcool dans la marinade n´était pas non plus quelque chose pour les gens ordinaires. La culture suédoise contemporaire du hareng a propablement ses racines en Scanie, car c´est là que le prolétariat avait aussi les moyens d´acheter à la fois du vinaigre d´alcool et des épices afin qu´il puisse à cet égard imiter les habitudes alimentaires de la société (ou peut-être celles des Danois). Notre coutume de commencer le repas par des morceaux de hareng salé, arrosé d´eau-de-vie, semblait caractéristique aux étrangers en visite et un savant célèbre qui visita un autre savant encore plus célèbre, Linné, à sa propriété d´Hammarby, faisait remarquer, presque indigné, qui lui avait été servi de la nourriture pour chat.

 

Les traditions locales présentent plusieurs poissons de Noël selon les ressources de la nature environnante. Au sud-ouest de la Scanie - ainsi que dans d´autres endroits sur la côte de la Baltique - l´anguille macérée au sel remplaçait la lingue de faVon similaire aux brochets salés et/ ou séchés comme c´était le cas dans plusieurs endroits à l´intérieur du pays et dans les régions du Roslagen.

 

Même en dehors de nos frontières, en tout cas dans les contrées disposées au catholicisme, le poisson sous n´importe quelle forme est une nourriture évidente de Noël, tout en pensant spéciallement aux carpes délicieuses qui embellissent la table de Noël dans beaucoup de Pays européens du centre-est. A la kermesse de Noël par exemple à Prague, on peut errer parmi de grandes auges contenant des carpes vivantes en montrant du doigt exactement le colosse repu que l´on désire.

 

 

Le jambon entier de Noël

- sans lui, pas de véritable table de Noël suédoise

 

Qu´est-ce que nous voulons dire au juste par la célébration de l´anniversaire de notre sauveur avec des excès de viande de porc? Pourquoi notre table de Noël déborde t-elle de jambons, de fromages de tête, de côtes de porc, de saucisses de cochon, de pieds de porc, oui, même de queux de porc à la daube? Beaucoup croient que cela serait une réminiscence de tradition de nos vieux ancêtres nordiques, les Vikings, de manger du cochon à la fête du Solstice d´hiver et d´être liés au mystérieux cochon des Ases, Särimmer, celui qui, accomodé par le cuisinier Andrimme, pouvait être dégusté chaque soir par les Einhärjarna, ravageurs vikings qui tombaient au combat dans la salle des fêtes du Val-Hall d´Odin pour résusciter au lendemain dans tout son embonpoint. Ce n´est pas si romantique que cela. Pourtant, ce qui réunit Särimmer et le jambon de Noël, c´est que le porc a été le plus important producteur de viande de nos ancêtres pendant des milliers d´années, une source de protéines dans la nourriture chez les pauvres comme chez les riches. Le cochon était aussi naturel dans le Val-Hall comme dans les petites fermes. Chez nous, la viande de porc a été sur toutes les lèvres depuis l´âge de la pierre. Ce n´est pas par hasard que notre mot fläsk est identique à l´anglais flesh et à l´allemand fleisch, qui veulent dire à la fois viande en général y compris celle de l´être humain. Dans les pays nordiques, la viande était l´équivalent du cochon aux jours ouvrables comme aux jours de fêtes. Au moyen âge, il y a dû y avoir deux fois plus de porcs par personne qu´aujourd´hui.

 

Cependant on devra se rappeller que la viande de porc qu´on mangeait tous les jours, était très salée. Nos ancêtres avaient le sens de l´économie et c´était la raison pour laquelle l´abattage des cochons se faisait au moment de l´année où ils étaient les plus gras après avoir pris de l´embonpoint dans les forêts de glans jusqu´au bord de l´automne. Il leur était grand temps de quitter la terre dès que leur embonpoint souhaité avait atteint un niveau optimal avant qu´ils recommençaient de dépérir en rognant sur leurs provisions de lard et de graisse d´abats. L´époque changeait entre différentes régions, mais d´octobre jusqu´à novembre leur dernière heure approchait, celle de pousser leurs derniers cris grognants dans la porcherie un jour maussade d´automne. Après quoi la mère de famille se retrouvait avec une véritable montagne de viande de cochon qui suffisait jusqu´au prochain abattage d´automne. Dans ce temps là, le seul moyen qui se trouvait alors à notre disposition de conserver toute cette viande était de la saler dans des baquets et des cuves et c´est la raison pour laquelle le sel était de si grande signification dans la vie des populations nordiques, une condition d´existence pour les ménages faisant des provisions dans notre climat rigoureux. Le commerce du sel, par rapport aux conséquences politiques et économiques, peut très bien être comparé à celui du pétrole d´aujourd´hui. Ainsi qu´une grande partie du tonnage mondial du pétrole, qui de nos jours va des pays riches aux pays pauvres en pétrole, la majeure partie de la marine marchande suédoise transportait du sel pendant des centaines d´année, ce qui bien entendu augmentait le prix de celui-ci d´autant plus au nord qu´il devait être transporté - c´était pourquoi on maintenait au nord ce genre de singularités en ce qui était la nourriture comme le hareng fermenté et le saumon mariné appelé aussi saumon enterré qui nécessitait tellement de sel afin qu´il ne pourrisse pas.

 

Tout au long de l´année on utilisait son lard salé, enlevant en quelque peu une partie du sel en le déssalant à l´eau, mais plus le temps se faisait long plus la cuisson devenait salée. On a calculé que la consommation moyenne de sel en Suède au XVI siècle s´élevait à 40g par personne et par jour, au XVIII siècle jusqu´à 70g, des quantités qui auraient dû réduire le nombre d´habitants des nations de l´Europe du nord au cas où tout le sel aurait traversé leurs entrailles. Cependant, une bonne partie de celui-ci n´arrivera jamais à suivre ce chemin, mais par contre il était rejeté avec la saumure d´un an pendant que le reste était utilisé en tannerie ou bien comme pierre salée à sucer pour le bétail. Néanmoins, le régine salin constant était bien entendu défavorable, ce qui de plus explique tout à fait l´énorme consommation de bière dans l´ancien temps qui, en réalité, était nécessaire pour nettoyer les reins des pauvres gens, et à ce que le peuple dépassait même largement, ce que nos propres adolescents plus assoiffés de bière, et les clients des bars n´arrivent à boire de nos jours après bien de tentatives courageuses.

 

Or, au grand abattage de cochons à l´automne, on épargnait un ou plusieurs exemplaires, mis à part les animaux destinés à la reproduction, qui pouvaient vivre plus longtemps sous le pseudonyme de cochon de Noël. Leurs jours prenaient souvent fin le matin de la Sainte-Lucie, ce qui rendait possible la fête du cochon décrite dans le chapitre de la Sainte-Lucie. Ensuite, les femmes avaient quelques jours à leur disposition pour préparer cette viande de porc aux plats que la tradition locale exigeait, et de ce fait il était possible pendant la plus grande fête de l´année de prendre plaisir à de la viande qui n´était pas plus au moins détériorée par le sel et sans que les cristaux de sel craquent sous les dents. Nous, qui pouvons acheter des côtes de porc fraîches à la supérette tout au long de l´année et presque 24 heures sur 24, nous avons cependant du mal en quelque peu à nous mettre dans le plaisir auquel nos ancêtes durant deux semaines se goinfraient de nourriture fraîche autour du nouvel an. Nous pouvons dire que c´était leurs techniques primitives de conservation qui apportaient cette joie en ce qui était le cochon de Noël, un plaisir qui, à présent, n´a pourtant plus aucune fonction pratique à remplir. Mais nos traditions culinaires rituelles sont ainsi, si conservatives, surtout pendant les fêtes que nous maintenons toujours en vie un tel menu de Noël tout à fait incensé de nos jours, - et minutieusement par dessus le marché. Entre quatre heures de l´après-midi (quand Donald Duck est épuisé) et huit heures du soir, on compte que les Suédois vont déguster à peu près un demi-million de kilos de jambon à l´heure en tout, au moins 1700 tonnes, c´est-à-dire presque 250g par estomac. C´est à peu près le cinquième de la consommation annuelle dont la plus grande partie des quatre cinquièmes restants est consommée avant la veille de Noël dans les semaines où le buffet de Noël a lieu et les jours de fêtes après le veille de Noël elle-même. Le reste de l´année, le jambon est un produit de consommation très restreint. C´est donc étrange - le rôti de porc est bien l´une des choses la plus vite préparée que l´on puisse servir à un plus grand groupe de convives à dîner mais cela donne apparemment l´impression de servir de la soupe aux pois un lundi, c´est-à-dire tout à fait mal synchronisé.

 

Venant de mettre récemment en vigueur que les hécatombes de viande de porc sont à proprement parlé une anomalie de notre temps, ne veut absolument pas dire que pour un instant je ne veux désavouer que le jambon entier, qui vient d´être préparé, soit aussi une délicatesse, bien chaud comme on le mange encore la plupart du temps en Finlande et dans quelques familles suédoises un peu plus hostiles aux changements, comme à l´état froid à la manière dont il a l´habitude de faire étalage aux buffets de Noël comme un astre central lumineux. Mais observez que les garnitures qui y sont présentées, sont très anciennes : que ce soit le chou vert étuvé, le chou blanc doré ou le chou rouge, après quoi ils sont un souvenir de la période antérieure à l´arrivée de la pomme de terre dans notre pays quand le chou était un aliment végétal dominant. De la même faVon, ils rappellent aux gratins de chou-navet qui sont plus courants au nord et dont les Finlandais en sont les spécialistes, en ce gui est de leur importance comme légumes à racines comestibles du pays, tout au long de l´année, dans le passé. En revanche, nous n´allons pas nous imaginer que le jambon grillé soit lui-même une révélation religieuse du temps des Vikings. On ne pouvait pas traiter de si gros détails dans les foyers campagnards, or, la viande était découpée en morceaux plus maniables. Par contre, dans les cuisines des manoirs et chez le grand bourgeois, on avait la possibilité de rôtir à la broche, ce qui permettait la préparation de jambons entiers et on mentionne le jambon de Noël pour la première fois, d´après notre raisonnement, dans le livre célèbre Atlantica d´Olaus Rudbeck daté de 1689.

 

Et pour aller du pied à la tête du cochon de Noël - la tête entière grillée à la grimace peu appétissante en quelque peu radoucie par une pomme compatissante dans le groin - c´est une invention encore plus jeune surtout cultivée par l´humour morbide chez le dessinateur de cartes postales de Noël. Autrefois on faisait cuire la tête, la dépouillait de sa chair en l´accomodant à un fromage de tête ou un daube de porc haché, en gelée.

 

Le fromage de cochon a d´autre part de vieilles traditions. Déjà au XV siècle, on le mentionnait dans des sources suédoises comme dans le métier de fabriceuse de fromage de tête syltkona, qui était bien reconnu. Le titre ne semble pas lui attribuer un prestige élevé et le fromage de tête est aussi devenu similaire à une mauvaise nourriture, à bon marché, au cours du temps. C´est la raison pour laquelle un restaurant simple est toujours appelé, avec un peu de mépris, à la bonne franquette. Le mot - et peut-être même l´idée sont empruntés à l´allemand une fois au moyen âge et a son origine dans un vieux nom saxon qui veut dire eau salée. Ainsi, cela voulait dire au début denrées que l´on met au sel. Cela peut, n´est-ce pas, paraître curieux que le même mot signifie confiture qui contient si peu de sel, après quoi le fromage de tête a pris un sens plus général de ce que l´on conserve et tout en oubliant le rapport au mot sel, on a eu de nouvelles méthodes pour la conservation des aliments. C´est alors que le fromage de tête devenait l´un des nouveaux produits. La caillebotte est un type de conserve de lait caillé en Scanie et dans la confiture le sucre a remplacé le sel comme conservateur.

 

Enfin, il ne faut pas oublier que le Norrland diffère sous quelques rapports au reste de la Suède. Les porcs n´y étaient pas fréquents mais l´autoconsommation basée sur le lait dont on en faisait tout un commerce, faisait que la viande d´autres créatures avait plus d´importance même dans la cuisine de Noël.

 

Mais, que fait-on de tous ces jambons qui malgré toute gloutonnerie assidue, sont restés en supplément lorsque même L´Epiphanie est terminée. Mais si, le meilleur et le plus savoureux salpicon à la suédoise du monde! Des informations supplémentaires pour les restes sont présentées dans l´encadrement à la page 203.

 

 

Le jambon en croûte de l´écrivain Cajsa Warg

 

a en soi un charme relatif de l´âge de pierre, mais ce n´est pas la seule raison pour laquelle j´ai pris en considération de cuire mon jambon après son ancienne méthode de préparation. Ce qui est bien important, c´est que le résultat soit incomparable en ce qui concerne l´arôme et la saveur. Il y a pourtant un inconvénient : cela ne donne pas de bouillon pour tremper le pain dans la marmite ou pour la cuisson du potage au chou vert le jour de Noël. Mais on ne peut pas tout avoir dans ce monde.

 

Cela suffit fort bien pour 10 personnes (on veut bien en avoir un morceau en supplément comme garniture de sandwich, n´est-ce pas!) : un jambon de 5 kilos, 2 kg de farine de seigle non tamisée, une cuillère à thé de fleur de girofle, de romarin, de basilique et de laurier, 3 cuillères à soupe de moutarde suédoise, une cuillère de mélasse, une cuillère de fécule de pomme de terre, 1 jaune d´oeuf, 3 - 4 cuillères de chapelure.

Demandez au boucher de préparer le jambon à la condition où il serait cuit au four en papier d´aluminium (cette méthode peut aussi être employée mais c´est alors que tu en perds à la fois l´arôme et l´atmosphère de l´âge de pierre!). Cependant il est souvent utile de le déssaler pendant la nuit.

 

Le mettre ensuite dans un plat à rôtir avec la couenne tournée vers le haut en la quadrillant de la pointe d´un couteau bien aiguisé jusqu´à ce qu´elle s´ouvre, sans plus.

 

Introduire la moitié des épices pilées et mélangées dans les encoches, piquer volontiers de clous de girofle dans quelques uns des croisements d´incisions à la partie dorsale et assaisonner les autres faces du reste des épices. C´est ainsi que vous mélangez la farine de seigle avec autant d´eau pour obtenir une pâte assez ferme ayant quand même la souplesse d´une bouillie(remarque! la farine de seigle tamisée donne une bouillie détendue qui ne tient pas en place sur le jambon!). Vous enrobez maintenant le jambon afin que la pâte de seigle atteigne presque le fond du plat à rôtir. Mouillez la paume des mains à l´eau et bâdigeonez la pâte de seigle jusqu´à ce qu´elle soit égale, lisse et mince. Le produit final ressemblera à une tortue qui fait dodo.

 

Introduire un thermomètre dans la partie la plus épaisse (pas trop près de l´os qui conduit la chaleur!) après cette première opération, le mettant au four chaud à 150 degrés (chaleur de dessus et de dessous). Dès que la croûte de la pâte de seigle s´est endurcie, ce qui prend seulement un quart d´heure, vous ressortez le jambon pour le parer en ôtant les parties non souhaitables afin de lui donner une belle apparence pour sa présentation, grattez le fond du plat en enlevant les restes de la bouillie de seigle qui y sont tombés, réparez quelques fissures ou les trous qui se sont produits dans la carapace, ajoutez environ un demi-litre d´eau et remettez-le au four chaud jusqu´à ce que le thermomètre montre 77 degrés de chaleur. Y jetez un coup d´oeil de temps à autre en vérifiant qu´il y a toujours assez de jus dans le plat à rôtir - sans thermomètre on peut au moins compter une heure de cuisson pour le premier kilo de jambon plus une demi-heure pour chaque kilo supplémentaire. Au terme de sa cuisson, le sortir du four et défaire doucement la croûte du plat à rôtir (arrivant à l´enlever dans un état entier vous pouvez l´utiliser par la suite comme cloche pour le reste du jambon qui, par hasard, sera en supplément au premier jour), la soulever avec précaution pour n´en retirer que la couenne tout en respirant l´odeur délicieuse de la viande de porc, des épices et du seigle. Passer le jus du plat à rôtir au chinois. Le parer en enlevant quelques restes de couenne du jambon et le bâdigeonner d´un appareil à la moutarde, mélasse, fécule de pomme de terre et jaune d´oeuf, préparé au cours de la cuisson et parsemer la chapelure sur toute sa surface. Passer le jambon une vingtaine de minutes au four d´une chaleur d´au moins de 200 degrés jusqu´à ce qu´il ait obtenu une belle coloration dorée.

 

Sous cette préparation, ce type de jambon doit être la première fois définitivement servi chaud, volontiers accompagné de petits dès de navet-chou sautés au beurre à peu près de la grandeur de morceaux de sucre de la marque moka. Leur préparation se fait le plus simplement dans une plaque à rôtir, au four (j´espère que vous avez une cuisinière à deux fours!). Vous pouvez aussi l´accomoder d´une épatante purée de navet-chou avec beaucoup de beurre tout en la mettant dans un plat allant au four, saupoudrer d´un peu de chapelure, répartir quelques morceaux de beurre sur sa surface et les mettre au four jusqu´à ce qu´ils soient dorés.

 

Le jus concentré qui résulte de la cuisson du jambon peut être délayé au bouillon pour être employé comme sauce. Et la bonne moutarde, vous la mélangez bien vous-même!

 

Et qu´est- ce que l´on va faire des restes du jambon si on ne veut pas se donner la peine de le découper en dès pour salpicon à la suédoise? Oui, par exemple :

 

Faites-en des cornets ou des roulades à l´aide de grandes tranches de jambon en les remplissant de crème fouettée assaisonnée au citron, sel, poivre et raifort râpé. Servir avec des pommes de terre cuites ou une macédoine de légumes!

 

Une autre solution pour garniture : mélanger une brunoise de pommes de terre froides à de la mayonnaise, adjoindre de la crème fraîche et assaisonner de curry ou de raifort. Servir avec des toasts.

 

Couper une rouelle de porc de 400 à 500 grammes en tranches fines, les étaler pliées en deux dans le fond du plat de service beurré à l´intérieur. Battre au fouet 2dl de crème épaisse et 1dl de porto puis une pointe de sel et verser dans le plat. Mettre au four à 225 degrés de chaleur jusqu´à épaississement de la sauce et légère coloration du jambon. Servir avec pommes vapeur ou pomme purée.

 

Faites revenir légèrement quelques tranches fines de jambon blanc, par personne, à la poêle. Confectionnez une sauce à base de crème épaisse et de moutarde scanienne. La verser sur les tranches de jambon en les laissant mijoter un moment à couvert jusqu´à épaississement. Servir avec pommes vapeur et/ ou des petits pois.

 

2. Texte cible

 

Mauduit, J., 2004, La cuisine de Noël – un assemblage de mets à l’ancienne, Kalmar.

TABLE DES MATIÈRES

 

TABLE DES MATIÈRES. 1

 

INTRODUCTION.. 2

 

But et hypothèses. 3

Matière du mémoire. 5

Méthode et procédé. 7

 

LES PHÉNOMÈNES CULTURELS. 9

 

La multiplicité et la traduction. 9

La référentialité et la traduction. 11

Les "termes culinaires" et leur traduction. 12

La souplesse des mots composés suédois et la traduction. 13

L´adjectif et le participe. 13

L´adjectif et le participe. 17

 

LES NOMS PROPRES. 19

 

LES CHANGEMENTS DE STRUCTURE SYNTAGMATIQUE ET SYNTAXIQUE. 23

 

LE FRANÇAIS EST UNE LANGUE LIÉE. 28

 

La forme pronominale. 29

L´étoffement 31

 

CONCLUSION.. 35

 

BIBLIOGRAPHIE. 38

 

Documents annexes. 40

 

1. Texte source

2. Texte cible

3. Corpus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

INTRODUCTION

 

Les traditions culinaires d´un pays ou d´une région sont très incorporées aux us et coutumes de ses habitants. Ces distinctions symbolisent maintes qualités qui appartiennent à l´épanouissement de la vie proprement humaine et donc à la culture ou à la civilisation. Le T.L.F. informatisée nous dit que cet épanouissement concerne « non seulement le développement matériel nécessaire et suffisant pour nous permettre de mener une droite vie ici-bas, mais aussi et avant tout le développement moral, le développement des activités spéculatives et des activités pratiques (artistiques et éthiques) qui mérite d´être appelé en propre un développement humain » à la faVon des traditions culinaires d´un pays, surtout quand elles occupent une place de choix dans la vie de bon nombre de Suédois comme il en était le cas pour le brännvin comme Tegelberg nous le confirme (2000:150).

 

Nous avons comme objectif de reconnaître les démarches des deux langues en les opposant l´une à l´autre, et surtout d´analyser l´importance de nos décisions faites à ces raisonnements.

 

Nos décisions prises en traduction seront donc d´importance en ce qui est d´adapter la langue source à la langue cible vu que les situations auxquelles le message se réfère n´existent pas toujours dans la langue cible, étant donné que « plus grande est la divergence entre les cultures des deux langues rapprochées, et plus il est difficile de traduire » (Vinay & Darbelnet, 1977:260). Nous devons nous servir de moyens stylistiques et structuraux appropriés pour rendre compte de la même situation.

 

Cette étude scientifique des langues est une comparaison entre des extraits du Livre de Noël de J-Ö Swahn en suédois, et notre propre traduction en franVais. Elle examine en détail notre propre analyse de traduction qui a soit pour but explicite, soit pour conséquence indirecte, d´influencer la comparaison des langues.

 

Le travail de traduction et en particulier celui de s´adonner aux phénomènes culturels se rapportant à l´espace culinaire et à l´organisation sociale, nécessite un travail minutieux de linguistique. « Man har under senare tid tillmätt frågan om översättning av konnotationer allt större betydelse » (Tegelberg, 2000:203). La subjectivité et le fait que le franVais est une langue aux structures linguistiques très divergentes du suédois – les associations avec les mots ont souvent un sens figuré expliquant le grand nombre de connotations dans cette langue, l´emploi de métaphores étant un phénomène courant dans les textes franVais, « l´animisme qui prête aux choses le comportement des personnes » (Vinay & Darbelnet, 1977:205), il va de soi d´établir de solides stratégies pour pouvoir faire face aux problèmes de traduction.

 

Ce travail contribuant à promouvoir une analyse de traduction, nous trouvons tout naturel d´éclaircir la complexité de phénomènes hétérogènes dans le but de mieux distinguer les valeurs sémantiques et pragmatiques que ces particularités renferment dans chaque langue et chaque culture.

 

 

But et hypothèses

 

Nous voudrions tout d´abord bien disposer le lecteur en faveur de l´ouvrage d´analyse que nous présentons et que nous recommendons.

 

Dans ce mémoire, nous allons débattre sur les différences mais aussi sur les analogies qui engendrent des difficultés linguistiques de traduction entre le suédois et le français.

 

Nous avons également l´intention d´analyser nos propres méthodes par lesquelles nous avons fait passer la langue source à la langue cible et d´en faire une traduction adaptée à la culture de la langue d´arrivée, destinée à cet effet aux francophones qui veulent se familiariser avec les us et coutumes du Noël suédois par excellence. En somme, nous nous lanVons un défi, celui de savoir si nous parviendrons à décrire les quelques plats choisis tels qu´ils nous sont présentés en langue suédoise.

 

La manière de s´exprimer dans la langue afin que les expressions employées ressemblent soit au suédois, soit au français, est une question de perspective, caractérisation et catégories sur le plan morfologique comme syntaxique. Dans ce mémoire, quelques changements dans le message seront-ils nécessaires pour effectuer une traduction stylistique?

 

La traduction est un moyen de faire connaître les moeurs et les traditions d´un pays, comme Newmark l´écrit dans son livre sur la traduction : « Translation is now used as much to transmit knowledge and to create understanding between groups and nations, also to transmit culture » (Newmark, 1988:10). Nous retrouvant face à face avec un texte suédois de départ, traitant d´expressions culturelles, il faut donc faire quelques distinctions pour mieux le comprendre et le déchiffrer.

 

Il ne faut pas oublier que l´authenticité du Noël suédois peut poser des problèmes de traduction sur le plan culturel étant donné que les us et coutumes de langage liés aux traditions sont très caractéristiques et demandent de l´attention et de la réflexion pour répondre aux impératifs du métier de traducteur, ceux de la réussite et de sa propre satisfaction.

 

La spécificité linguistique et solennelle du Noël suédois, « den svenska Julen är en matens högtid - och det har den alltid varit » (Bringéus, 1988:73), nous forcera à entreprendre, « le langage humain n´étant pas une essence métaphysique, mais un produit historique complexe de l´activité spontanée des hommes » (Mounin, 1968:55), des analyses sémantiques et syntaxiques dans le but de rendre fidélement et idiomatiquement cette langue source au caractère symbolique et cérémonieux, évoquant un grand dynamisme et une information comprimée : deux particularités qu´il est difficile de transposer dans la langue cible. Tegelberg (2000:168) soutient l´affirmation précédente en ce qui est des mots composés suédois : « Den komprimerade och dynamiska karaktären hos de svenska sammansatta substantiven är självfallet oftast inte möjlig att återge när uttrycken splittras upp i sina beståndsdelar ». Les mots composés suédois de grande flexibilité dans leur composition lexicale posent des problèmes à la traduction en franVais qui s´oblige le plus souvent à des explications supplémentaires pour mieux en définir le sens. Ces mots composés seront traités comme des unités de traduction si l´on emploi la terminologie de Vinay & Darbelnet (1977:16), quant aux procédés obliques de traduction dans l´intention de mieux les délimiter et par conséquent de se rapprocher du sens exact de ces derniers.

 

Ce processus d´analyse nous donne, en somme, la possibilité de nous rapprocher des décisions prises à ce sujet, puis d´examiner nos pensées. Cette pratique avec réflexion « permet de mieux faire ressortir les caractères et le comportement de chacune des langues qui sont comparées » (Vinay & Darbelnet, 1977:25). Il est donc d´importance de nous en tenir au texte d´origine mais en même temps de concentrer nos efforts sur la stylistique de la langue cible afin de contribuer à un certain dynamisme et de mieux l´intégrer à ses futurs lecteurs.

Nous contastons que pour obtenir une équivalence et un style corrects entre les deux langues, il faut employer de temps à autre des parties du discours différentes dans les valeurs sémantiques.Quelles sont nos possibilités dans ce mémoire et quelles en sont ses limites, semblent être les problèmes majeurs de notre analyse de traduction sur le contenu, la forme et le sens des extraits de textes. La traduction est tout à fait possible, si on la considère comme un passage d´information ou un contenu sémantique de la langue source à la langue cible. La traduction, dans ce cas est possible « och om vi nöjer oss med att översättning avses information eller semantiskt innehåll från ett källspråk [...] till ett målspråk [...] då är översättning möjlig » (Ingo, 1991:20).

 

Cet ouvrage fait suite au résultat de l´analyse de notre propre traduction, des extraits de texte suédois en langue franVaise intitulés : « julmaten > la cuisine de Noël, dopp i grytan > de tremper dans la marmite, lutfisk > le poisson à la lessive, julskinkan > le jambon entier de Noël ».

 

Nous constatons que cette science de la science a un caractère de relation réflexive, décrivant cet ouvrage en fonction de nous même. L´ensemble des opérations de l´esprit suppose un bon jugement qui sera le résultat de la comparaison des idées dans lesquelles notre volonté ou nos sentiments joueront un rôle important dans ce travail et son commentaire de traduction.

 

 

Matière du mémoire

 

Après quelques hésitations sur le choix de textes à traduire, nous avons pris en considération des extraits du livre de l´ethnologue Jan-Öjvind Swahn, au titre suivant : « Den svenska julboken > le livre du Noël suédois » , publié en 1994 et nous faisant revivre les traditions suédoises d´autrefois, tout en les modernisant authentiquement. « La cuisine de Noël est parmi les composantes authentiquement anciennes de la fête, mais elle aussi est en évolution » (Swahn, J-Ö. 1994:39, trad. Rousseau, L.).

 

D´une part nos connaissances en ethnogastronomie sont satisfaisantes pour comprendre la spécificité des termes culinaires que ce texte renferme si nous tenons compte de notre expérience professionnelle, d´autre part il nous sera plus facile d´utiliser des équivalences reconnues entre des situations culturelles sans point commun entre le suédois et le franVais vu que notre langue cible est notre langue maternelle et que nous nous sommes adaptés aux traditions de la langue source après de nombreuses années d´expérience.

 

Nous pouvons aussi dire que le travail de traducteur requiert des connaissances méticuleuses, des soins scrupuleux des détails, beaucoup de patience et de persévérance à la recherche, dès qu´ « on ne s´écarte de la littéralité que pour des raisons de structure ou de métalinguistique et on s´assure alors que le sens est sauvegardé » (Vinay & Darbelnet, 1977:268), mais il se doit avant toute chose de faire passer la langue source à la langue cible d´une façon correcte et idiomatique dès qu´il n´y a pas d´obstacles de servitudes linguistiques.

 

Il faut bien dire que la culture matérielle d´un pays dans « les domaines ayant rapport aux outils, au foyer et aux vêtements et à la nourriture et à la boisson » (Tegelberg, 2000:147) sont le miroir des moeurs et des coutumes de leurs habitants. « Il est peu de moments de la vie familiale, sociale ou professionnelle qui ne fournissent quelque prétexte à manger, à boire ou à faire la fête » (Mauchamp, N. 1995:93). Ekström, dans sa thèse de doctorat « kost, klass och kön » (1990 :59), nous confirme même que les traditions culinaires d´une société montrent le fonctionnement et l´organisation de celle-ci. En outre, la nourriture nous donne un aperVu sur les différentes classes sociales et la symbolique que la table et les repas exaltent comme la misère, la richesse, le temps, les souvenirs etc... Ces thèmes principaux nous ont vraiment incité à choisir ces extraits de texte du livre de Noël de J.Ö. Swahn.

 

« Det som gör Julens matvanor särskilt intressenta, är att de återspeglar ett kostmönster som vi egentligen övergett för länge sedan » (Bringéus, 1988:73). Nos engagements sur les festivités à l´occasion des fêtes de Noël et notamment sur le repas de Noël suédois nous apporteront certainement beaucoup d´inspiration sur les problèmes de la traduction et spécialement celui de la linguistique stylistique dans un contexte de langue française. « Le difficile n´est donc pas de saisir les caractères spécifiques des formes stylistiques, mais le rapport entre ces formes et les fonctions poétiques ou littéraires (en définitive, esthétiques) qu´elles sont censées remplir » (Mounin, 1968:169). Les choix linguistiques sont d´importance pour faire revivre un Noël culinaire suédois à un public francophone car il ne faut pas oublier que les connotations naissent par la lecture et que notre rôle de traducteur reste celui de faire de bons choix pour une communication pertinente afin que ces connotations dans la langue cible soient reconnues et acceptées par le lecteur. En sorte, il nous faut d´élaborer des moyens d´expression appropriés aux phénomènes culturels de la langue cible afin de faire de l´effet sur lecteur ce qui rend cette traduction délicate.

 

Méthode et procédé

 

 

Notre matériau provient de notre propre travail de traduction. Il s´agit d´un corpus de réflexivité vu que nous analysons le résultat de nos décisions de réflexions prises en traduction.

 

Pour faire de la traduction et devenir un bon traducteur, il faut faire des comparaisons et pour cela il faut deux objets à comparer et de même équivalence afin d´expliquer les raisons pour lesquelles nous choisissons telle traduction plutôt que telle autre. Cela demande l´application de procédés. En fait, un dégagement permettant de passer d´une langue à une autre et d´en expliquer les décisions prises par le traducteur.

 

En premier lieu, nous sommes en mesure de nous en prendre aux mots et expressions qui influencent le buffet de Noël et d´essayer de trouver des équivalents aux phénomènes qui font l´originalité des Noëls suédois. Doppet i grytan, en est un bon exemple. Comment donc résoudre ces problèmes de traduction? Vinay & Darbelnet (1997:263) conseillent de rapprocher « des faits culturels différents, mais qui jouent un même rôle », d´y trouver de bonnes adaptations pour mieux faire passer la culture opposée. Le fait de tremper dans le bouillon n´est pas étrangé aux français puisque le fait de mettre du pain dans la soupe ressemble beaucoup au procédé suédois celui de tremper son pain dans la marmite appelé : doppet i grytan. Une expression marquant un symbolique plus fort en suédois qu´en français si l´on puisse dire et rendant la traduction susceptible de plusieurs interprétations.

 

Olof Eriksson confirme qu´« il s´agit surtout d´analyser les stratégies dont dispose le traducteur pour exprimer dans la langue cible, et en gardant intacts dans la mesure du possible, non seulement le sens mais aussi le dynamisme et l´expressivité du mot original, des notions dont le référent, dans la langue cible, est inexistant ou non identique à celui du mot original » (un cas de référentialité spécifique, 1999:127). Par la suite, il faudra choisir avec réflexion et sensibilité aussi bien sur le plan du lexique comme celui de la syntaxe afin d´éviter une trop grande influence du suédois sur la traduction française.

Nous sommes particulièrement intéressés des espèces verbales et nominales renforcées par des particules et prépositions en suédois, nécessitant l´étoffement des verbes français à l´aide de substantifs ou autres parties du discours, pour en faire des collocations stylistiques à l´équivalence de la langue cible.

 

La traduction est dès lors une discipline pleine d´obstacles linguistiques demandant une indispensable coopération réussie pour l´intérêt des deux langues/textes comparés. « ll semble donc que la traduction, non pour comprendre ni pour faire comprendre, mais pour observer le fonctionnement d´une langue par rapport à une autre, soit un procédé d´investigation » (Vinay & Darbelnet, 1997:25). La linguistique contrastive aide à dégager des caractères qui resteraient invisibles au linguiste travaillant sur une seule langue comme le disent Vinay & Darbelnet.

 

Il s´agit de placer la langue de départ dans son contexte, d´y trouver une situation semblable pour la traduire correctement dans la langue d´arrivée. La conformité des situations permet alors une traduction de même valeur et de même sens, car il ne faut pas nuire au fait qu´une traduction doit être conforme à la fidélité, aussi correcte et aussi courante que le texte de la langue source d´après l´affirmation d´Ingo. « En översättning skall ha ett lika äkta, korrekt och flytande språk som en välskriven originaltext » (Ingo, 1991:168).

 

Notre attention sera aussi attirée par les phénomènes culturels représentés en majorité par des noms composés de grande complexité et les noms propres.

 

Les recherches appliquées de quelques linguistes comme Mounin, Newmark, puis Vinay et Darbelnet nous ont aidé à procéder à cette analyse de traduction, mais aussi d´autres spécialistes de langue française, à savoir Eriksson, Svane et Tegelberg dont les démarches lexicographiques et syntaxiques puis les traits sémantiques ont contribué à la rédaction de ce mémoire.

 

Pour nous permettre de voir un peu plus clair dans le monde culturel puis culinaire, il faudra de même faire appel aux ethnologues comme Bringéus et Swahn que nous pourrions considérer comme « les friands des exemples de découpage, parce qu´ils frappent l´esprit particulièrement nettement » (Vinay & Darbelnet, 1977:261). Les us et coutumes du Noël suédois montrent bien ce découpage à la réalité qui s´en dégage par rapport au Noël français.

LES PHÉNOMÈNES CULTURELS

 

Dans ce chapitre consacré « au monde culturel », tout en reprenant une expression bien connue parmi les linguistes (Mounin, 1990:50-68), nous essayerons d´expliquer quelques distinctions sur la spécificité et les références des deux langues traitées. D´après Mounin, il y a divers mondes de l´expérience que les ethnologues ont pris l´habitude de nommer des « cultures ». « Il y a des « cultures » (ou des « civilisations ») [...] qui constituent non pas autant de « visions du monde » différentes, mais autant de « mondes » réels différents » (1990 :57).

 

 

La multiplicité et la traduction

 

 

Mounin s´interroge sur la diversité des langues aux cultures ou civilisations hétérogènes qui ont des visions différentes du monde. Cette panoplie de structures linguistiques, de conceptions du monde, de schèmes sociaux influencent les langues et posent des problèmes à la traduction. « Non seulement la même expérience du monde s’analyse différemment dans des langues différentes, mais l’anthropologie culturelle et l’ethnologie amènent à penser que (dans des limites à déterminer) ce n’est pas toujours le même monde qu’expriment des structures linguistiques différentes » (Mounin, 1990:59).

 

Quant aux phénomènes dits culturels, nous pouvons nous appliquer au classement des phénomènes de culture matérielle dont la nourriture et la boisson appartiennent – qui accentuent la coupure entre cultures, et à l´organisation sociale dont les coutumes et la vie sociale en font entre autres des catégories selon Tegelberg (2001:144), à propos du dépouillement d´un texte analysé. Tegelberg a été à son tour influencée par le classement des mots culturels de Newmark « Food is för many the most sensitive and important expression of national culture; food terms are subject to the widest variety of translation procedures » (Newmark 1988:97). Il est évident que les termes culinaires sont très expressifs. Svane (2002:27) parle d´images culturelles « kulturbilder » qui donnent de nombreuses associations et des images typiquement culturelles. Ces mots de notion culturellement spécifique demandent une traduction exhausive traitant donc à fond le sujet concerné.

Des expressions du type « Klippfisk à la ligne (242), bäck (300), torparstugorna (386), drängar (304), bondebygdernas (82,83) , mårtensgåsmiddag (333) » etc... sont étrangères et sans équivalents dans la langue cible. Elles sont formées d´un contenu sémantique précodé qui les rend aptes à désigner leur référence. En d´autres termes, il faut en connaître leurs caractéristiques pour les traduire avec style et fidélité, puis adaptation culturelle sans quoi elles subissent un appauvrissement regrettable. L´ensemble de l´expérience que ces expressions donnent à son peuple ne recouvre jamais entièrement un autre ensemble. Beaucoup est exigé pour les rendre intégralement dans un contexte de culture française ou bien faut-il dire que la culture et la langue forment un tout impénétrable pour le traducteur? Vinay & Darbelnet soutiennent la théorie qu´il ne faut pas s´étonner que les divergences entre deux langues soient particulièrement nombreuses sur le plan de la métalinguistique qui est « l´ensemble des rapports qui unissent les faits sociaux, culturels et psychologiques aux structures linguistiques » (1977:259). Des adaptations gardant le sens mais prenant des éléments significatifs dans d´autres domaines, pourraient servir de solutions aux problèmes dans des mondes différents les uns des autres – et pour cela, « le traducteur se trouve amené à masquer, à transposer, à supprimer mots, tours, tons, sentiments mêmes, attitudes, traits de moeurs, tout ce qui risquerait de dépayser son lecteur » (Mounin, 1994 :89), aux dépends de cette couleur propre à la vie culturelle d’un monde aux références différentes à ceux de la langue cible.

 

En fonction des ressources naturelles dans son environnement, l´anguille salée et le brochet séché, illustraient bien les disparités conditionnées par la nature. « Il existe des mondes culturels partiellement séparés par leurs cultures matérielles elles-même » (Mounin, 1990:64). Les variations de culture matérielle peuvent être énormes, d´autant plus quand il s´agit de traditions culinaires, « alltefter den omgivande naturens tillgångar » (Swahn, 1993:197), comme dans l´ancien temps. Néanmoins, le repas de la veille du Noël suédois n´existe pas en France qui a bien son réveillon mais sans équivalent à la tradition suédoise. Pour le « dopparedagen » (121), il vaudrait mieux s´adapter au fait de tremper sa soupe le soir en France. Ceci dit, la multiplicité et la traduction pourraient être comparées aux « vraies images, brèves, subtiles, allusives, imprévues, nourries de correspondences et d’acceptions qui ne se retrouvent pas facilement d’une langue à une autre » (Mounin, 1994 :50). Que la traduction correcte soit difficile est un fait dont la cause en est la multiplicité mais à ce point là, qu´il soit impossible de traduire, reste à démentir.

 

La référentialité et la traduction

 

Svane (2002:7-8) soutient notamment que le texte d´arrivée est plus réaliste et aussi plus référentiel dans la langue d´arrivée que dans la version originale. Les réécritures et les paraphrases serviront notamment à une traduction explicite et simplifiée mais elles risquent aussi de faire perdre le sens précis du mot.

 

L´exemple de l´un des composants de la table de Noël suédoise que Swahn considère comme l´un des éléments unifiés par des normes préconisées de la table de Noël est le risgrynsgröt > riz au lait, ce qui est l´un des résultats du développement matériel constituant tout autant un art de bien vivre. Swahn (1993:191) parle de « causes sous-jacentes » qui forment le buffet de Noël des techniques standardisées du passé quand il s´agit de la cuisine et de la conservation des aliments, en donnant l´exemple de la bouillie de riz au lait et du hareng mariné au vinaigre d´alcool. Le substantif bouillie est l´équivalent d´un « aliment composé de farine et de lait bouillis ensemble » (Dictionnaire Le Petit Larousse, 1974:131) précise le contenu de ce plat tant influencé et débattu au cours de l´histoire suédoise à comparer à la bouillie en France qui n´a pas eu cette place prépondérante dans les plaisirs de la table. La bouillie a un sens plus général que le riz au lait, étant donné qu´il nous est impossible de savoir si elle est accomodée d´orge ou d´autres céréales. Le mot gröt a symbolisé une cuisine de tous les jours et plus spécialement le risgrynsgröt donnant un sens aux traditions culinaires.

 

Comme c´est le cas pour d´autres termes et expressions culinaires, tant enracinés dans la culture d´un pays ou d´une région, le riz au lait à Noël n´a aucune association culturelle en France contrairement à la Suède, ce qui signifie qu´il est impossible de redonner l´expression culinaire suédoise d´une façon satisfaisante en francais selon Tegelberg en nous décrivant le mot composé « stadshotellet » traduit par le mot hôtel. Tegelberg (2000:189) nous confirme que le rôle que cet hôtel a joué dans la culture provincial en Suède, n´a pas d´équivalent dans la société franVaise voulant dire que la traduction par le nom composé grand-hôtel ne sera pas satisfaisante. Comment donc traduire ce mot composé sans équivalent dans la langue cible puisque les lexicographes montreront des divergences à la solution du problème posé : « stadshotell > Grandhôtel (de la ville) » (Norstedts stora svensk-franska ordbok, 1998:532) ; « stadshotell > Hôtel de voyageurs de (exploité par) la ville » (Hammar, T. 1970:831). Les deux traductions précédentes prennent un caractère général qui n´évoquent pas le sens exact et le contenu culturel du mot stadshotell. En conclusion, nous pouvons dire que les conceptions différentes entre cultures sont la cause essentielle de ce manque d´équivalence absolue entre les mots et les expressions. Il est quoi qu´il en soit d´importance de maintenir la signification des mots culturels tout en les faisant passer dans l´autre langue. Malheureusement, il arrive que la valeur de ces derniers diffère. Svane (2002:8) fait remarquer que le problème d´identification est celui du référent qui concerne souvent la spécificité et les références du monde culturel.

 

Par ailleurs, on pourrait se demander si l´expression riz au lait est une adaptation de la traduction du plat suédois risgrynsgröt puisque cette traduction ne donne pas naissance à des associations connotatives qui ressemblent autant possible à celles qu´éveille le mot original chez le lecteur, d´après la définition de Vinay & Darbelnet (1977:52) sur le procédé d´adaptation. Mettre ce plat en relation avec le Noël français est impensable. Malgré les paraphrases définitoires, l´authenticité et la couleur des associations que les expressions culinaires évoquent et font revivre en nous, risquent de perdre plus ou moins de leur valeur dans la langue cible.

 

 

Les "termes culinaires" et leur traduction

 

L´analyse sémantique du mot composé risgrynsgröt en français, nous laisse voir un manque de dynamisme et d´expressivité dans le plat culinaire riz au lait, comme il en est aussi le cas dans les locutions prépositionnelles suivantes: julöl (68) >bière de Noël, saffranlussekatter (67) > brioches au saffran, påskalammet (15) > l´agneau de Pâques, ärtsoppa (18) > soupe aux pois, pepparkakor (66) > gâteaux aux épices, janssons frestelse (illustration no 4) > tentation de Jansson, lutfisk > poisson à la lessive (97), doppsed (163,164) > coutume de tremper. Ce faisant, nous pourrions nous interroger sur la nécessité de qualifier ces substantifs et d´en préciser le sens dans la langue cible, quoi que cette démarche n´apporte pas beaucoup de chose au point de vue pragmatique mais qui peut-être éveillera une certaine distinction et curiosité de compréhension dans la langue cible. Svane (2002:26) soutient que la liberté de traduction dépend de la fonction que les expressions ont dans le texte. Écrivons par exemple : bière brune de Noël, soupe aux pois jaunes au lard, gâteaux secs aux épices, agneau de lait de Pâques, gratin d´harenguets aux pommes de terre, lingue macérée dans de la soude, coutume de tremper son pain. Le sens et la matière de l´auteur sont mieux entendus par l´assemblage de ces mots. Toutefois, la lourdeur de ces expressions conduit à un style et à une structure insatisfaisantes car leur message n´arrive pas à remplir cette fonction poétique, littéraire ou esthétique outre communicative comme ce serait le cas en suédois. Mounin (1968:169) nous parle par exemple des formes stylistiques et leur rapport aux signifiés esthétiques. « Le message est choisi dans ses éléments successifs (...) en fonction de la forme qu´on veut donner à ce message » (Mounin, 1968 :180).

 

L´exemple : Janssons frestelse (illustration no 4) > la tentation de Jansson n´est pas très convaincant quant à cette traduction littérale tandis que le gratin d´harengets, d´anchois ou de sprats épicé aux pommes de terre orientera plus directement sur la composition d´un plat aux connotations si contagieuses pour ses adeptes, dénotant des choses de leur vécu qu´ils veulent faire passer dans le langage. « Nous apprenons en effet les mots dans des situations totalement différentes les unes des autres » (Mounin, 1968 :184). Un problème de traduction est celui des différences culturelles entre les langues et Tegelberg (2000:208) affirme que ce phénomène apparaît très tôt dans une traduction.

 

Finalement, la traduction des termes culinaires très spécifiques, d´un vocabulaire compliqué et subtil, demande à son tour des connaissances appropriées, de bons dictionnaires, une grande expertise et des textes identiques à consulter pour pouvoir s´en sortir. Prenons par exemple les termes suivants : skurna i små tärninga ri majonnäs (699) > brunoise (Blunk 1992:13) , blandade kalla grönsaker (697) > macédoine, rostat bröd (701) > toasts, skirat smör (373) > beurre clarifié et non fondu, sila (670) > passer au chinois (Chapel 1980:21), pyttipanna (693) > salpicon (Blunk 1974:18), gegga (672) > appareil (Chapel 1980:17).

 

 

La souplesse des mots composés suédois et la traduction

L´adjectif et le participe

 

Selon Ingo (1991:145), La langue suédoise montre une grande flexibilité. Ce phénomène devient clair quand on voit la variation et la grande diversité des mots composés suédois à comparer au français.

 

Beaucoup de noms composés suédois sont traduits par un substantif français flanqué d´une épithète ou d´un participe ayant la fonction de qualification propre au nom auquel il se rapporte. Sillinläggningar (62,63) > hareng baltique mariné, slottsfamilj (95) > famille châtelaine, gravlax (486) > saumon mariné, doppebrödet (155) > pain trempé, knäckebröd (177) > pain craquant, långkål (103) > chou vert étuvé, matvanor (386) > habitudes alimentaires. On observe des changements de syntagmes dans les valeurs sémantiques, par conséquent des « transpositions » si l´on applique la terminologie de Vinay & Darbelnet (1977:50), pour en arriver à une langue cible acceptable. Les explications en français sont les causes du tout lexical que représente les mots composés suédois. Nous sommes aussi contraints à utiliser des équivalents franVais d´un sens plus général que les mots suédois comme il en est le cas pour le participe passé mariné dont la signification n´évoquera pas cette sensation de bonne chère à un franVais comme à un suédois qui a cette expérience de ce plat gastronomique gravlax.

 

« La sémantique n´oppose pas d´obstacles infranchissables à la traduction : la propriété, la vertu, l´expressivité de certains mots - d´une minorité de mots dans chaque langue, - n´est pas un obstacle insurmontable à leur traduction, moins encore un argument contre la traduction en général » (Mounin, 1994:33). Or, le choix des stratégies pratiquées reste un atout central pour la réussite, celle de faire ressortir les caractères et le comportement des deux langues comparées. La façon dont nous procédons pour rendre le sens des expressions ci-dessous est un « procédé d´investigation » (Vinay & Darbelnet 1977:25) comprenant des observations de fonctionnement d´une langue par rapport à l´autre.

 

Dopparedagen (121) > la veille de Noël où on trempe son pain. Cette paraphrase aide à réinstituer le temps et l´action du symbolique de ce jour solennel sans en changer la signification et montre que le français explicite un stade beaucoup plus fort à l´aide de l´indicateur anaphorique la veille qui associe le temps et la référentialité de l´action. Spillånga (243) > lingue séchée sur support. On y voit la particularité du procédé que la lingue a subi, celui d´être étendue sur une sorte de râtelier pointu pour lui conserver la forme et la maintenir en place au cours de son traitement. Le signifié spill ne trouve pas de signifiant courant dans la langue cible. Ce manque d´équivalent, appelé « lacune » (Vinay & Darbelnet, 1977:10) est décrit par d´autres mots approximatifs comme séchée sur support et même étendue et séchée sur support, réécritures nous rapprochant de l´image de la langue source. Nous trouvons ici que lingue séchée sur support sera une traduction appropriée

 

Comme nous venons de le voir, les plats de la table de Noël suédois aux traits caractéristiques nécessitent de l´attention quant à leur traduction en franVais. Il en est de même pour un grand nombre d´expressions appartenant au domaine de l´organisation sociale si l´on s´inspire des catégories sémantiques de Tegelberg (2001:144).

 

Il faut d´abord rappeler qu´un mot comme syrtut > surtout est un emprunt à la langue française d´après Ejdestam (1992:171) som är en « lång, i midjan insvängd (över)rock ».

 

Un mot composé comme fiskblötareskrå (344) > corps de métier pour femmes qui mettaient à tremper le poisson. Cette paraphrase définitoire manque de précision et éveille ni de sentiments ni de pensées à un français. Il n’en est pas moins vrai que le Suédois voudrait peut-être connaître de plus près le souvenir de cette profession « där fiskblöterskorna hade sina såar med lutfisk på kornhamnstorg » à Stockholm en 1904 d´après l´Académie suédoise et la langue informatisée.

 

Des phénomènes naturels font aussi objet à des généralisations sémantiques : Torparstugorna (386) > fermes, storbondegård (76) > grande ferme, bondebygden (82) > campagne. Ces termes d´habitation sans équivalents dans la culture française se traduisent souvent au sens général, ce qui entraîne une perte d´information importante puisque ces termes culturels symbolisent tant de singularités qui sont des niches à orgueil, au bien être et à la manière de parler. Nous observons des différences d´extension, le mot ferme a une valeur plus large, « ett ord som alltså har ett större betydelseomfång » (Tegelberg 2000:180). La complexité du lexique franVais est plus basse qu´au suédois. Il montre un niveau plus abstrait de sémantique que le suédois selon Tegelberg (2000:13). Cette abstraction entraîne à son tour un niveau supérieur au style neutre. Une paraphrase comme la suivante est assez claire : avelsdjuren (510) > bêtes destinées à la reproduction, par contre, bondehemmen (565) > foyers campagnards montre que l´équivalent français ne traduit pas les associations que ce mot évoque dans la culture suédoise. « Le problème est alors de trouver pour chaque mot, chaque expression, pour chaque tournure, et pour chaque effet [...] stylistique réel,

les équivalents les plus naturellement usités » (Mounin, 1994 :75).

 

Le fait de rajouter un mot comme dans sillinläggning (62) > hareng baltique mariné renforcera la couleur locale. « Tillfogande av ett refentiellt uttryck som inte finns i originalet kan förekomma i fall där översättaren önskar precisera vad som åsyftar » (Svane, 2002 :98). Le nom propre baltique indiquera que ce sont des petits harengs pêchés à cet effet dans le golfe de Botnie et la mer Baltique, en même temps que le sens de l´expression est modifié tout en lui donnant une certaine rigidité.

 

La réécriture ou la paraphrase définitoire ont aussi tendance à s´éloigner du phénomène contextuel, celui de la liaison mutuelle que forme l´ensemble des différentes parties de discours. Gravlax (486) > saumon mariné pourrait être transposé par une longue explication sur la préparation actuelle mais qui enlèvera l´aire métalinguistique de ce plat au procédé de l´ancien temps, celui d´enterrer le saumon frais avec du sel pour l´éviter de pourrir tout en fermentant et s´acidifiant. « Puisqu´il semble bien acquis qu´une langue est à la fois le miroir d´une culture et son instrument d´analyse, il ne faut pas s´étonner que les divergences entre deux langues soient particulièrement nombreuses sur le plan de la métalinguistique » (Vinay & Darbelnet, 1977:260).

 

Ces écarts font que la traduction se complique en ce qui concerne des mots composés comme: Åsagrisen (169) > le cochon de la mythologie des Ases, vardagsmatlagning (184) > cuisine de tous les jours, que l´on peut considérer comme ordinaire > vanlig mat mais aussi simple et bonne > husmanskost, vörtbröd (210) > pain fait au moût de bière, qui manquent d´équivalences. On a donc recours à des explications encyclopédiques de sens approximatif qui parfois ne donnent pas assez d´associations de valeur égale à la langue source. La cuisine ordinaire peut être celle d´une cantine pendant que la cuisine simple et bonne est surtout celle de chez soi qui symbolise ce que Alain Chapel, cuisinier de métier intitulera son livre édité en 1980, « La cuisine c´est beaucoup plus que des recettes », nous parlant des traditions à comprendre mais aussi du milieu familiale etc..., tandis que Kurt Genrup (1988:12), dans ses études d´ethnogastronomie ayant rapport à la civilisation et au savoir sur la gastronomie, écrit que : « ingenting är så traditionsstabilt och konservativt som vår mun och vår mage - det är t ex ingen tillfällighet att det är våra kosthållsprodukter som sist industrialiserats i vår kultur ». Cela confirme que les plaisirs de la table sont enracinés dans la tradition de son peuple et que ce n´est pas à l´improviste que les aliments ont été les derniers à devenir des produits industriels alimentaires. Nous pouvons vraiment dire que la gastronomie est un héritage de la société d´autrefois quoique les goûts changent au fil du temps et que nous pouvons parler d´une culture culinaire faisant partie des qualités qu´une personne se doit d´avoir.

 

Nous pouvons de même observer si l´on suit le procédé de synthèse sémantique élaboré par Tegelberg (2000:162), que certains mots composés sont traduits par un substantif simple français au sens conforme à celui de la langue source. Storbak (176) > fournée, kvällsmåltid > dîner, fjärdedel (226) > un quart, tolvtiden (209) > minuit ou midi, godsak (212) > délicatesse.

 

Un autre phénomène intéressant est celui de traduire par une généralisation sémantique en français des substantifs se composant de plus de deux mots, ce qui fait que quelque signification se perd en traduction mais qui empêche à celle-ci de devenir maladroite et lourde. Fullkornsbulle (215) > petit pain complet. Le mot bulle décrit une forme exacte, ce qui n´est pas nécessaire d´être indiqué en français. Cette omission change le style. Överklassbenämning (160) > classe supérieure. La perte du mot benämning est justifié puisqu´il n´a pas de fonction précise. Quoi qu´il en soit, il ne faut pas oublier que l´omission d´un terme référentiel peut aussi entraîner une perte d´information rendant le texte trompeur et inutilisable » d´après Svane (2002:98).

 

 

L´adjectif et le participe

 

L´adjectif et le participe formant des mots composés font aussi objet à des explications d´ordre général et d´analyse sémantique. Lättlagad (lignes 198 et 543) > vite préparé. Nybakad (215) > frais : cette traduction vague ne dit rien de l´action de cuire qui vient juste de se dérouler comme l´indique le mot suédois. Par contre, la traduction de nylagad (550) par la relative : qui vient d´être préparé donne une meilleure explication du participe suédois en français. Le changement de structure se voit de temps à autre au manque d´équivalent en français quand il s´agit d´adjectifs et de participes suédois simples et composés. Eriksson (1997:257) affirme que les participes passé et présent se traduisent souvent par des relatives en franVais. Dans notre traduction, il est souvent question d´analyse sémantique au niveau de syntagmes différents en ce qui est des adjectifs et des participes qui n´ont pas d´équivalents français, par exemple : öltorstigare (507) > plus assoiffés de bière, färdigberedd (129) > tout préparé, surdegsbakat (215) > cuit au levain, hemmamalen (370,371) > broyée à la façon de chez soi, mais aussi des adjectifs composés suédois traduits par des adjectifs simples français comme halvgammalt (214) > rassie, sväljbart (311) > digestible, ålderdomliga (45) > anciennes, puis encore grisrika (82) > riche en porcs. Le sens idiomatique en ce qui est du mot grisrika correspond bien entre les deux langues dans cette traduction littérale. On fait allusion à l´élevage de porcs qui était courant dans la campagne suédoise d´autrefois en même temps que le mode de vie en dépendait totalement. Cependant, l´association au mode de vie n´est pas mentionnée dans la traduction française. Stenhårda (179) > durs comme le roc, bakomliggande (59) > sous-jacentes, matglade (179) > aimant la bonne chère, lättugade (309) > faciles à mâcher, traditionskunniga (267) > connaissant bien les traditions, douée aux traditions. En fait, les particularités que ces adjectifs et participes décrivent, sont traduites par des syntagmes prépositionnels, verbaux ou nominaux. « Vid sammansatta adjektiv finns en tydligare tendens till semantisk analys än vid enkla, vilket är ganska naturligt eftersom själva sammansättningen bidrar till att öka den semantiska komplexiteten » (Tegelberg, 2000:198).

 

On peut conclure en disant que l´adjectif et le participe, formant des mots composés, demandent de la réflexion pour qu´ils soient correctement traduits en français, en particulier quand ils se composent de plusieurs mots là où la complexité n´a pas de limites en suédois. Pour traduire ce type d´adjectifs, le français se doit d´employer des groupes nominaux, verbaux mais aussi des adjectifs simples et des subordonnées. Tegelberg écrit que : « man finner svenska adjektiv med speciella semantiska valörer som inte kan ´(direktöversättas) till franska, de har även betydelsevalörer som framkallar speciella associationer hos svenskar och som är svåra att återge på franska » (2000:197).

 

Comment communiquer le contenu du message de mots ou d´expressions comme Särimmer, midvinterblot, en kökshistorisk pyttipanna, Janssons frestelse, lutfisk et bien d´autres groupes de mots populaires à la fois réels et imagés sans équivalents dans la langue d´arrivée? Il s´agit de trouver des adaptations simples de même valeur symbolique pour mieux redonner le sens et l´information du départ, puis encore d´autres idiomes dans la langue cible correspondant à ceux de la langue source en évitant de trop s´éloigner du style de départ et d´éviter les interférences au fait que le traducteur se laisse prendre au piège par les expressions spécifiques de la langue source. Il s´agit de comprendre et de « traduire des idées et des sentiments et non des mots » (Vinay & Darbelnet, 1997:37). Le fait de créer des situations auxquelles le message se réfère dans l´une ou l´autre langue et qui n´ont pas de rapports entre elles, pose des problèmes au traducteur. Vinay & Darbelnet (1997 :36) conseillent l´emploi d´unités de traduction ordonnées sur différents plans aux procédés techniques choisis en fonction du problème à traiter.

LES NOMS PROPRES

 

Dans cette partie d´analyse, nous allons débattre sur la signification des noms propres dans la langue source afin de mieux approprier leur traduction sans pour cela qu´ils ne perdent trop de leur authenticité puis de leur couleur sémantique, souvent locale. On les considére comme difficiles à transposer dans la langue cible, vu leur particularité et leur manque d´équivalence que Tegelberg explique de cette façon : « Det kan röra sig om för fransmän okända geografiska egennamn, namn på i Frankrike okända personer eller kulturellt betingade egennamn, som ingalunda alltid är självklara för läsare som inte är väl förtrogna med svenska förhållanden, vilket måste tas hänsyn till vid översättning » (Tegelberg, 2000:189). Les noms propres resteront intactes s´il n´y a pas de variantes, tout en les précisant s´ils sont vraiment inconnus dans la langue cible à la façon du mot Bellman que l´on pourrait donc traduire par le poète Bellman.- Mounin écrit (1994 :78) que les noms propres doivent être gardés dans la forme étrangère à chaque fois qu´on n´arrive pas à les franciser - le contexte du texte sera un atout important à la traduction de ces derniers.

 

Est-ce que les noms propres ont un sens particulier? Représentent-ils quelque chose de précis à la réalité? Ils sont notamment dépourvus de sens lexical, n´entretenant pas de relations sémantiques.

 

Des noms propres comme Bellman (24), Västerås (29), Skåne (154), Sydhalland (102), Svealand (152), Bergen (296), Olaus Magnus (348) etc... font preuve de réalité et expriment l´effectivité des situations. Le réalisme impliquant un caractère de référentialité pose des problèmes au traducteur quand il se doit de traiter ces derniers d´une manière adéquate dans l´autre langue qui ne possède pas de connaissances sur cette réalité symbolique de la langue source et « aussi complexes que ceux qui sont posés par la translation des notions propres à une civilisation dans la ou les langues d´une autre, parce que les choses ne sont plus les mêmes » (Mounin, 1990:66). Les procédés de traduction doivent à cet effet être adaptés au contexte.

 

On pourrait généraliser les noms expressifs suédois qui n´ont pas d´équivalent en français sans oublier que ce procédé ravit leurs traits d´émotionnel. Il serait toutefois moins logique d´écrire seulement Särimner pour en faire une bonne compréhension en langue française, tout en croyant communiquer des connotations de même valeur aux adeptes de cette langue mais aussi de l´expliquer. Une autre stratégie très courante est celle d´utiliser des paraphrases au sens lexicographique du terme. La paraphrase définitoire est un moyen de procéder, de caractère général, qui n´arrivera malheureusement pas à identifier la culture et l´époque dont ces noms propres en sont les témoins.On risque de perdre le sens du nom s´il y a un manque de fidélité de traduction et celui de la complexité de référentialité. La normalisation mène à une généralisation du texte de traduction sur le plan sémantique, stylistique et culturel ce qui « risque d´affaiblir et même d´effacer le caractère spécifique du texte d´origine » (Tegelberg, 2000:135).

 

Dans l´exemple suivant, nous transposons l´adjectif épithète suédois en nom propre et précisons dans un tout le sens de l´expression en blekingsk skärgårdsö (75) que nous traduisons par un archipel côtier de la province de Blekinge. Au premier coup d´oeil, ce terme décrivant une région et un archipel semble ne pas poser de problèmes à la traduction qui est paraphrasée. Nous y voyons une transposition blekingsk > Blekinge et deux compensations province et côtier, aidant à garder une certaine fidélité de la langue source et à introduire un style acceptable dans la langue cible. Le mot province aide à situer le message de l´auteur, de préciser et de faire revivre le contexte du texte suédois en langue française, ce que Svane (1998:87-98) appellerait un transfert avec explication. Est-ce que le genre du nom propre Blekinge est féminin en français ? On écrit par exemple la Touraine étant donné que « les noms de provinces terminés en -e sont féminins, les autres sont généralement considérés comme masculin » (Grammaire méthodique du français, 1994:178). Toutefois, nous avons à faire à un mot sans équivalent en français. La solution à ce problème serait d´écrire la province de Blekinge.

 

Par ailleurs, nous choisissons la solution plus idoine à nos yeux, celle de respecter les noms propres de la langue source pour maintenir une couleur dite locale et une bonne authenticité comme c´est le cas pour les noms suivants : Västerås, Götaland, Gotland, Småland selon le dictionnaire du Petit Larousse. Nous conservons la forme des noms propres suédois sauf dans les cas où les mots français s’imposent. En effet, nous observons consciemment une certaine tendance à transformer les noms propres suédois quand l´occasion s´en présente : Skåne > la Scanie, Dalarna > la Dalécardie, noms reconnus par le Petit Larousse.

 

Il est vrai que la prononciation influence la lexicographie nous obligeant de temps à autre à une lexicologie en fonction des voyelles inconnues dans la langue cible. Mounin (1994 :78) nous laisse par exemple savoir qu’au XVIIIe siècle, les noms propres étrangers étaient exprimés par une phonétique francisée.

 

Nous noterons les variantes de traduction suivantes: Västerås > Vesterås, le son bref de la voyelle suédoise devient de ce fait, un -e en français, Småland > Smâland, avec un accent circonflexe vu que la voyelle -a est ouverte, des modifications appelées transferts aux adaptations morphologiques et orthographiques si l´on suit la terminologie de Svane (2002:96), puis encore Öland > l´île d´Öland, une traduction facultative et paraphrastique qui aide à préciser au lecteur par l´amplification du nom propre qu´il est question d´une île. Une autre possibilité serait de dire Öland qui est une île, pour éviter la double inscription du mot île. La modulation « se justifie quand on s´apercoit que la traduction littérale ou même transposée aboutit à un énoncé grammaticalement correct, mais qui se heurte au génie de LA » (Vinay & Darbelnet, 1997:51). Effectivement, quand on traduit, il faut respecter « cette espèce de génie propre à chaque langue ; qui se propose de donner l’illusion que le texte, traduit par une sorte de pastiche extrêmement subtil et non caricatural, on le lit encore dans sa langue originale » (Mounin, 1994 :91).

 

Nous pourrions nous interroger sur l´emploi de différentes traductions d´un ouvrage à un autre ou dans un même ouvrage pour des expressions ou mots d´ordre culturel. Tegelberg affirme que « la traduction de ce genre de mots, souvent, est loin d´être évidente » (Tegelberg, 2001:144), tout en faisant allusion aux phénomènes culturels et à la traduction d´un même mot dans un texte qui peut diverger à des endroits différents.

 

Quels sont donc les stratégies et les procédés à observer pour résoudre ces problèmes d´art et d´esthétique? Nous pouvons répéter que le métier de traducteur est minutieux, plein d´obstacles, demandant du discernement et des soins scrupuleux des détails. Après avoir mentionné la paraphrase et la généralisation de procédés à la traduction, il serait d´importance de choisir un équivalent et un degré d´équivalence liés au sens du mot placé dans son contexte unique de la langue cible. Les expressions de signifié identique l´île d´Öland ou Öland qui est une île constituent deux énoncés de sens différent, dépendant de l´ensemble que forment par leur liaison mutuelle les différentes parties du texte.

 

La conclusion de Tegelberg sur la traduction des noms propres est celle de donner une définition du nom actuel. Prenons Västergötland que l´on traduit par autre province ou que l´on précise, en ajoutant un déterminatif comme le mot province. Quelle que soit la solution prise le traducteur doit être conscient du contexte, du caractère du nom propre mais aussi de le considérer d´un aspect pragmatique, prenant une valeur pratique dans la vérité des faits. « Un mot, dit-on, n´a aucun sens hors des contextes où il apparaît » (Mounin 1968:161). La traduction est pour ainsi dire le sens des réalités précises, qui peut être différent d´une langue à une autre comme nous le montrent les traditions culinaires du Noël suédois et français réglementées par le temps et la religion mais dont la référentialité est de toute autre dimension. Annadagen (270) et Midvinterblot (430) sont des cérémonies inconnues pour le Français en général, mais évoquent des images culturelles pour le Suédois. « De framkallar associationsrika och kulturtypiska föreställningar om fenomen som tillhör den kultur de härrör från » (Svane 2000:27). Quelles sont les mesures à prendre pour que les sens cognitifs et communicatifs soient stimulés chez le lecteur. Comme futur traducteur, nous devons consentir aux bonnes chances de compréhension du lecteur. Ces rituels historiques ont un certain sens pour le suédois mais risquent d´être mal compris du français à cause du manque d´associations référentielles. Traduisons par des généralisations comme le jour des préparatifs de Noël / le 9 décembre, jour des préparatifs de Noël et le fort de l´hiver aux offrandes / la fête du Solstice d´hiver, c´est à dire des adaptations dans un contexte sociohistorique et culturel que l´on pourrait comparer à l´une des stratégies de Svane sur la traduction (2002:97). Nous référant aux paroles de Mounin sur la notion d’adaptation c’est–à-dire « la recherche des équivalents les plus naturels, des transpositions, les plus justes : ce n’était plus la traduction des mots, c’était la traduction des idées, des sentiments, des façons d’agir, des façons de dire, des tournures imaginées » (1994:70). Le but de la linguistique contrastive, c´est d´essayer de comprendre et de trouver des solutions aux problèmes que le locuteur natif peut rencontrer lorsqu´il traduit un texte. Vinay & Darbelnet affirment qu´en langue d´arrivée ou langue cible, « le traducteur devra compter avec les servitudes qui entravent sa liberté d´expression et il devra aussi savoir choisir entre les options qui s´offrent à lui pour rendre les nuances du message » (1977:31).

 

En somme, le choix de traduction a rapport au contexte et à la composition du nom propre. Il faut aussi être conscient des faits de métalinguistique qui est « une sorte d´ultima ratio vers laquelle on peut se tourner lorsqu´on est à court d´explications structurales (Vinay & Darbelnet, 1977:258).

LES CHANGEMENTS DE STRUCTURE SYNTAGMATIQUE ET SYNTAXIQUE

 

Sur le plan de l´assemblage des mots présentant un sens complet dans la phrase, les différences de structure, puis encore les modifications de catégories grammaticales peuvent être énormes entre les deux langues. Dans ce chapitre, nous allons examiner quelques principes structuralistes et la fonction des unités linguistiques afin de mieux rapprocher deux énoncés de langues aux structures hétérogènes par leur nature même. Nous faisons allusion à la didactique, c´est à dire aux méthodes utilisées à la traduction par voie de contraste du fait que : « franskan skiljer sig avsevärt från svenskan i sitt sätt att strukturera meningen i sats och fraser. Skillnaderna är så systematiska och så djupgående att man med fog kan hävda att den franska meningen har en specifik strukturell identitet, fundamentalt olik den svenska » (Eriksson, 1997:397). Faisant une comparaison de la phrase ci-dessous dans les deux langues, nous pouvons constater que nous avons le choix de la traduction comme il en est très souvent le cas. Tegelberg parle d’un « översättaroberoende fenomen » (2000:207) et c´est justement cet attachement culturel à notre langue maternelle qu´il faut neutraliser par voie de contraste pour choisir la traduction la plus appropriée. L´exemple ci-dessous nous en donne un aperVu : Vår julmat är en lång parad av exempel på hur ålderdomliga matseder... (44,45) > Notre cuisine de Noël est une longue énumération d´exemples comment les coutumes de tradition culinaire [...], qu´une proposition interrogative soit précédée d´une préposition en suédois est tout à fait normal, pendant que le français rejette cette construction på > de. Certes, nous mettons à priori la stylistique linguistique et choississons la forme appropriée au français sans pour le moins mettre de côté la solution suivante : ... une longue énumération d´exemples de la manière dont les coutumes de tradition culinaire..., mais aussi ... une longue énumération d´exemples à la façon dont les anciennes coutumes de tradition culinaire ...

 

Riegel, Pellat & Rioul (2001:430) disent que « l´extraction met en oeuvre le procédé emphatique qui associe une locution identifiante et une relative pour extraire un constituant de la phrase et qui permet d´obtenir ainsi une phrase clivée » comme le montrent les exemples suivants : Ja, en orsak kan vara att medeltidens julfasta varade ända fram till julaftonens kvällsmåltid (189-191) > C´est une cause pour laquelle le jeûne de Noël, au moyen âge, durait jusqu´au soir du repas de la veille de Noël. Le constituant une cause mis pour en orsak est encadré par la locution identifiante c´est le pronom relatif laquelle se rapportant à son antécédent une cause. Le fokus est mis sur une cause qui est l´élément posé, le propos de la phrase, un procédé très employé dans les phrases emphatiques clivées.

 

...och då närmar vi oss den tid som skapade denna typiskt svenska kombination (30) > ...et c´est alors que nous nous approchons de la période où l´on créa cette composition typiquement suédoise. La principale devient une relative en français. L´attention est portée sur le complément circonstanciel de temps då, qui est accentué par le partage de la principale en français.

 

... först då var det fritt fram för köttfrosseriet (191) > ... c´est alors que l´on pouvait manger de la viande à volonté. Le fokus est porté sur le constituant alors mis pour då. On en extrait un adverbe qui selon Eriksson (1997:94) est souvent le cas : « satsklyvningens fokus är ofta ett adverbial ».

 

Selon Eriksson (1997:95), « ett ord med mycket stark klyvningsframkallande effekt är också adverbet så » comme on le constate dans cet exemple : så förtärs den ibland än i dag på Island (311) > c´est ainsi qu´il est parfois consommé même de nos jours en Islande. » Ett spetsställt därför med stark betoning utlöser nästan automatiskt en satsklyvning med introduktören som c´est : Därför kallar vi alltjämt lite föraktligt en enkel krog för [...] (584) > c´est la raison pour laquelle un restaurant simple est toujours appelé avec un peu de mépris [...].

 

- sen var han ingen riktigt angenäm danskavaljer längre. (356) > - après quoi il n´était plus longtemps un vrai cavalier de dance agréable. La relative en français est introduite par le pronom quoi, « vars relativpronomen har « satskorrelat » (Eriksson 1997:104).

 

La relativisation du groupe prépositionnel après quoi est évidente en français pour traduire le mot så, par exemple : Under julaftonsstöket hade fruntimrerna inte tid över för att laga lunchmat åt sins karlar, så de fick försöka klara sig på egen hand, (198) > Pendant les préparatifs de la veille de Noël, les bonnes femmes n´avaient pas de temps de plus pour faire la cuisine au déjeuner de leurs maris, après quoi ils essayaient de se débrouiller à ses risques et périls. Le pronom relatif quoi précédé de la préposition après constitue une variable dont les différentes valeurs sont déterminées par le contenu de la relative.

Men inte bara de stora helgernas mat har gamla anor (17) > mais ce n´est pas seulement la cuisine des jours de fêtes qui remonte au temps d´autrefois. La principale suédoise devient une principale et une relative en français. La construction verbale ce n´est pas, correspond au pronom indéfini det en suédois sur lequel l´attention est portée. L´élément que l´on veut mettre en évidence dans la proposition suédoise devient alors un attribut dans la principale et sert d´antécédent à la relative. « Med relativisering avses att något element i en huvudsats omvandlas till ett relativpronomen » (Eriksson 1997:91). Le constituant la cuisine des jours de fêtes est extrait de la phrase à l´aide du procédé emphatique. De remonter au temps d´autrefois est présupposé. On observe une opération de focalisation du constituant. Rétablissons la phrase canonique : la cuisine des jours de fêtes ne remonte pas seulement au temps d´autrefois. La négation marque un effet contrastif faisant allusion à l´expression : encore plus.

 

Une proposition circonstancielle de temps est rendue par une relative en français : När många svenskar, särskilt i Stockholmstrakten, föredrar att ha ..., är det ett minne... (326) > maintenant qu´un grand nombre de Suédois, surtout dans la région de Stockholm, préfèrent accompagner ..., c´est un souvenir... Le contexte nous fait choisir « une relative qui est obligatoire après maintenant » comme l´écrit Eriksson (1997:269).

 

L´adverbe ju très caractéristique en suédois, provoque dans les exemples ci-dessous l´apparition d´une principale en n´est-ce pas? - man kan ju alltid värma upp buljongen - (131) > - on peut bien toujours réchauffer le bouillon - et lutfisken är ju emellertid ingalunda julbordets enda havsinnevånare (379) > la lingue n´est pourtant pas du tout le seul poisson de mer de la table de Noël, c´est évident? La locution adverbiale précédente marque un consentement à ce qu´il est dit et demande un assentiment.

 

La traduction de ju est aussi délicate dans les exemples qui suivent : [ ...] för det är ju i barnaåren som vi grundlägger de smakpreferenser [...] (7) > [...] car c´est bien dans l´enfance que l´on met en vigueur ses préférences de goût ... On portera l´attention sur l´expression orale à travers « en satsbestämmande talaktsadverb av typen ju » (Eriksson 1997:162), och inför en sådan ligger det ju nära till hands att man bunkrar rejält dagen innan. (33) > et en face d´une telle situation on est presque tenté de faire des réserves importantes la veille, c´est évident.

 

Nous remplacons les constructions interrogatives suédoises par des relatives en français dans ces deux exemples : Hur denne överklassbenämning slingrat sig [...] är det ingen som försökt förklara [...] (159-163) > il n´y a personne qui ait essayé d´expliquer la façon par laquelle cette expression de la classe supérieure s´est introduite ... puis l´exemple : Du som undrar hur det där dallriga vörtbrödet [...] (210) > Toi qui t´interroge sur la façon dont ce pain de seigle gélatineux. Le français préfère la construction relative à l´interrogative qui par contre est mieux acceptée du suédois comme le montre l´exemple précédent.

 

La subordonnée complétive introduite par la conjonction att > que, est remplacée par un groupe verbal en français. Det är ju nära till hands att man bunkrar... (33, 34) > on est presque tenté de faire des réserves [...].

 

Ty då kom lutfisken att befinna sig i exakt rätt skick... (271) > c´est que le poisson à la lessive se trouverait alors [...]. La conjonction ty change de structure en français pour en devenir une principale.

 

La circonstancielle de temps devient un groupe prépositionnel en français, par exemple : När vi sen på 1520-talet blev lutheraner fanns det [..]. (38,39) > Plus tard avec la réforme au luthéranisme en 1520, il n´y avait... mais aussi, [...] förvandlades fisken till slirvigt gelé när man kokade den (273) > le poisson se transformait en gelée lisse au cours de sa cuisson. Les exemples précédents montrent que le franVais préfère les groupes nominaux aux circonstancielles suédoises dès que les possibilités s´y présentent. Ces groupes nominaux sont introduits par les prépositions avec et à.

 

En somme, il nous faut souvent changer l´ordre des mots et la structure des propositions et des syntagmes d´une langue à une autre pour obtenir un meilleur style de traduction. On en revient toujours au procédé d´investigation de Vinay & Darbelnet afin de découvrir les analogies et les différences entre les deux langues à l´aide de méthodes comme celles d´Eriksson élaborées dans son livre « Språk i kontrast » (1997).

 

Que ce soit des relatives, des locutions de coordination, des prépositions puis encore des complétives, il convient parfois de les rendre sous différents aspects grammaticaux à l´aide du participe présent, passé mais aussi du gérondif. Som vi grundlägger de smakpreferenser..., och som vi lämnar vidare till våra ätteläggar (7-11) > que l´on met en vigueur ses

préférences de goût..., tout en les transmettant à nos propres descendants. Nous employons un gérondif flanqué de l´adverbe tout qui renforce la préposition en. La relative et le conjonction de coordination sont alors transposées par un syntagme participial.

 

På julmarknaden i t.ex. Prag kan man vandra omkring bland stora hoar med levande karp och pekar ut just den stinna bjässe man åstundar (413-416) > à la kermesse de Noël par exemple à Prague, on peut errer parmi de grandes auges contenant des carpes vivantes en montrant du doigt exactement le colosse repu que l´on désire. Le fait de transposer la préposition med par un participe présent marque un sens plus précis à la réalité de la situation. Le gérondif en montrant indique un procés en cours de réalisation, simultané par rapport à celui exprimé par le verbe errer. Les deux principales coordonnées par och n´en font qu´une en français.

 

Un autre trait caractéristique est la transposition de la préposition genom par exemple : inom en överklass som hade råd med och betonade sin status genom att slösa med kryddor vid matlagningen (388-390) > parmi une aristocratie qui en avait les moyens tout en marquant sa position en gaspillant des épices en cuisine. Innan de på nytt började tackla av genom att själva tära på sitt vinterförråd av späck (463) > avant qu´ils recommencassent de dépérir en rognant sur leurs provisions de lard...

 

Les transpositions s´opèrent aussi sur les propositions suédoises qui sont rendues par des participes français : Påskens ägg är ett minne från katolsk medeltid, som för vår del slutade för snart 500 år sen (13-15) > la tradition des oeufs à Pâques rappelle au souvenir du catholicisme, prenant fin il y a presque 500 ans en ce qui nous concerne... on remplace la relative suédoise par un participe présent comme nous le faisons pour une complétive dans l´exemple suivant : Att jag nyss gjorde gällande att julbordets fläskhekatomber [...] (446 ) > venant de mettre récemment en vigueur que les hécatombes de viande de porc... Le participe aide à l´analyse sémantique de mots suédois sans équivalents français. Till alla de magsyreproducerande feta julrätterna (264,265) > à tous les plats de Noël contribuant aux aigreux d´estomac. Nous utilisons le participe présent pour mieux rendre les relations sémantiques de complexité du participe passé suédois que l´on pourrait comparer aux adjectifs composés suédois qui selon Tegelberg (2000:198) demandent ce type d´analyse parce que leur composition même augmente leur complexité sémantique.

 

On voit par ce qui précède que la forme participiale est une forme vivante et peut exprimer des valeurs sémantiques différentes comme Eriksson l´affirme dans son livre « Språk i kontrast » (1997) en écrivant que : « till skillnad från den svenska presensparticipformen är den franska i hög grad levande form. Den kan som motsvarighet till en svensk huvudsats uttrycka ett antal semantiska valörer » (1997:105).

 

 

 

LE FRANÇAIS EST UNE LANGUE LIÉE

 

 

Le titre de ce chapitre qui relève de la structuration, semble à première vue être contestable. Cependant, Vinay & Darbelnet (1977:220) soutiennent cette controverse en constatant que dans leur message les éléments du français « ont une très grande cohésion intérieure ». La cohésion exprime à son tour « l´union, la connexion entre les parties d´un même tout » (Larousse synonyme 1971:12). Cette cohésion est déterminée sur le plan grammatical et lexical par la présence de locutions conjonctives, connecteurs et compléments implicitement marqués dans le texte et provoquant des relations entre les différentes phrases du texte.

 

Par ailleurs, la cohérence est plutôt les formes sémantiques et syntaxiques par lesquelles le texte s´exprime, permettant au lecteur d´en comprendre le sens à l´aide de connaissances personnelles. Nous nous sommes antérieurement interrogés sur le « monde culturel » et plus spécialement celui des expressions culinaires puis encore des difficultés de les faire passer d´une langue à une autre.

 

D´étudier les différentes stratégies employées dans la traduction doit être fructeux dans la linguistique stilistique contrastive, Dauzat (1953, art. du 8 janvier dans l´Éducation Nationale), a écrit « que ce n´est pas pour rien que la langue française est une langue liée », une langue qui n´aime pas les répétitions de noms propres en les remplaVant par des adjectifs pronominaux ou des pronoms dans le but de se rapprocher de ses lecteurs.

 

Nous verrons tout d´abord l´importance de la forme pronominale en français par rapport au suédois et comment les formes lexicales, grammaticales et syntaxiques sollicitent une intégration d´un tout final de structure globale. Nous ajouterons des qualificatifs là où il n´y en a pas en suédois sans pour cela alourdir ou obscurcir le sens de notre traduction afin qu´elle soit conforme au génie de la langue traduite. Nous établirons plusieurs distinctions sur l´amplification ou l´étoffement qui « est le renforcement d´un mot qui ne suffit pas à lui-même et qui a besoin d´être épaulé par d´autres » (Vinay & Darbelnet 1977:109). Cette amplification s´applique souvent aux prépositions « qui ont besoin d´être étoffées par l´adjonction d´un adjectif, d´un participe passé, ou même d´un nom » (Vinay & Darbelnet 1977:9). Au demeurant, nous conclurons par quelques réflexions de conséquence linguistiques sur notre travail de traduction afin de promouvoir l´analyse de celle-ci.

 

 

La forme pronominale

 

La première remarque que l´on peut faire est que le pronom personnel la, dans l´exemple suivant, détermine un animisme. On aime prêter aux choses le comportement des personnes pendant que le suédois reste plus neutre dans sa présentation : men seden att doppa[...] delar vi med alla våra nordiska grannar (138) > mais la coutûme de tremper[...] on la partage avec tous nos voisins des pays nordiques. Cette personnification des choses inanimées ou des êtres abstraits, en leur attribuant une figure mais aussi des sentiments et un langage, contribuent à une meilleure adhérence et à un certain subjectivisme que le suédois évite.

 

Le mécanisme de la forme pronominale apporte au texte de la cohérence, lui conférant son unité afin que le lecteur s´identifie au contexte. Par contre, le suédois est plus réservé dans sa présentation. Comme le disent Vinay & Darbelnet : « le passif constate simplement; le pronominal anime » (1977:206).

 

Ces modulations, c´est-à-dire ces « variations dans le message » (Vinay & Darbelnet 1977:51), à la forme facultative, d´adjectifs possessifs font que le texte est intimement lié : De smakpreferenser (8) > ses préférences de goût, ända till dödsdagar (10) > pour le restant de nos jours, [...] skulle offerera svenska gäster [...] (22) > [...] qui offrirait à ses invités suédois, de stora helgernas mat har gamla anor (17) > la cuisine des jours de fête qui a son origine dans l´ancien temps, Göteborg med omgivningar (337) > Göteborg et dans ses environs, de hade sitt eget sätt att laga mat och att välja rätter (94) > ils avaient leur propre façon de faire la cuisine et de choisir leurs mets, [ ...] före potatisens ankomst till landet (557) > [...]. Avant l´arrivée de la pomme de terre dans notre pays. « Ils marquent la possession au sens strict et au sens large du mot » ( Larousse de poche 1973:VII ).

 

L´utilisation de pronoms est plus courante en français qu´en suédois. Ils amplifient l´exactitude du texte en qualité de référents et marquent ultérieurement l´enchaînement des faits en soulignant les noms qu´ils représentent. Det godaste som stod till buds alltefter bygdens och ekonomins förutsättningar (88) > la meilleure que l´on pouvait s´offrir selon les conditions économiques et celles du terroir , [...] har strängt taget i praktiken blivit dagen före julafton (121) >[...] est pratiquement devenu à proprement parler celui de la veille de Noël. [...] andra julseder än de grisrika bondebygdernas (82) > [...] d´autres coutumes de Noël que celles de la campagne riche en porc. Le pronom démonstratif est un point de repère servant de charnière à la proposition. Il indique ultérieurement l´enchaînement des faits et tient la place du nom en montrant les choses concrètes dont parlent les coutumes. Kan [..] jämföras med dagens oljehandel (477) > peut très bien être comparé à celui du pétrole, en god del av det kom dock aldrig att vandra den vägen (497) > cependant une bonne partie de celui-ci n´arrivera jamais à suivre ce chemin. Le ci marque un rapprochement et renforce le pronom celui puis encore la cohérence de la phrase [...] sänkte sig verkligen inte till den nivå (96) > [...] ne s´abaissait certainement pas à ce niveau- là. L´adverbe de lieu qui est de ce fait une anaphore adverbiale là, renvoie à l´expression référentielle ce niveau déjà mentionnée. [...] och då erbjöd grytdoppet en utmärkt form av självbetjäning (201) > [...] et l´action de tremper dans la marmite devint à ce moment-là une excellente forme de libre-service. Nous pouvons aussi observer un étoffement des démonstratifs par transposition en ce qui concerne les deux exemples précédents.

 

L´anaphore adjectivale telle dans cette phrase : [ ...] och inför en sådan ligger det ju nära [ ...] (33) > [...] et en face d´une telle situation on est presque tenté [...], a une valeur de cohérence, celle de représenter la proposition antérieure.

 

Så blandar du [..]. (639) > c´est ainsi que [...] cet adverbe a une fonction anaphorique, celle de reprendre un fragment du texte. Ces pronoms démonstratifs et adverbes sont anaphoriques puisqu´ils dépendent d´autres expressions figurant antérieurement dans le texte. « La cohérence d´un texte repose en partie sur la répétition » (Riegel, Pellat, Rioul 2002:610). Par ailleurs, les anaphores nominales, adverbiales et adjectivales entretiennent différents types de relations avec leur antécédent.

L´étoffement

 

« L´outillage de la langue révèle à chaque instant cette primauté du substantif » (Vinay & Darbelnet 1977:102). Des verbes simples directs et précis suédois sont rendus par des locutions verbales accompagnées d´un substantif par exemple : vi grundlägger (7) > que l´on met en vigueur, tillämpa (185) > mettre en pratique, det har väl återförts dit (130) > cela a bien été remis à jour. Les exemples ci-dessus nous montrent que « d´une faVon générale les mots francais se situent à un niveau d´abstraction supérieur à celui des mots anglais correspondants » (Vinay & Darbelnet 1977:59). La remarque de Bally reste vraie si on oppose le franVais au suédois. Les verbes suédois des exemples ci-dessus nous confirment que le suédois est une langue plus directe et précise. Le franVais utilise souvent les verbes mettre placer et aller qui ne sont pas strictement circonscrits. Il faudra écrire par exemple mettre en pratique pour préciser la fonction du verbe. Le franVais aime utiliser des expressions métaphoriques pour traduire des verbes concrets suédois. Franskan tillgriper metaforiska uttryck för att « färga » språket (även fackspråket) par exemple : Titta till den ibland (ligne 659) > Y jeter un coup d´æil de temps à autre. En fin de compte, nous pouvons citer Malblanc qui dans son livre de stilistique comparée du franVais et de l´allemand, édité en 1968, nous fait apprendre que : « en face du mot franVais qui semble un signe arbitraire et ne prend souvent sa signification que par son alliance avec les autres mots, le mot allemand, grâce à sa composition même, est un signe motivé qui évoque le réel » (1968 :45). La théorie pour l´allemand pourrait être appliquée au suédois.

 

Cette amplification se remarque aussi dans les verbes français de caractère général souvent accompagnés d´un substantif pour mieux les qualifier, les préciser et se rapprocher de l´équivalent suédois : därom tiger källorna (317) > à ce sujet les sources en gardent le silence, och bör därför kunna fungera (263) > ce qui devrait pour cela remplir une fonction, isen hindrade från fångst (290) > la glace était un obstacle à la pêche, ståta (553) > faire étalage, härstammar (156) > avoir son origine. Puis encore des participes suédois employés comme substantifs et rendus par des locutions verbales construites autour d´un nom Ätandet (12) > faire bonne chère, magsyreproducerande (264) > contribuant aux aigreux d´estomac, en sussande sköldpadda (647) > une tortue qui fait dodo. Vinay & Darbelnet écrivent que « le rôle prépondérant du substantif français a été constaté maintes fois, aussi bien par les hommes de lettres que par les linguistes » (1977:102).

 

Nous ajoutons quelques adjectifs épithètes là où il n´y en a pas dans la langue source pour mieux déterminer et renforcer la cohérence du texte. ...att de hos oss tillåts ersätta den svenska julmenyn på de stora helgdagarna (117) > ...que l´on permet chez nous de faire remplacer le menu de Noël pendant les festivités mêmes, med tärnat rökt sidfläsk (365) > de lard fumé en petits dès. L´ajout de la locution prépositive à la fois permet de renforcer la comparaison des deux affirmations qui suivent : de sätt varpå man förr i tiden försökte göra Julens maträtter särskilt goda eller festliga till formen (64) > la façon dont on essayait de faire autrefois des plats cuisinés de Noël à la fois particulièrement savoureux et de bonne apparence.

 

L´étoffement, qui est le renforcement d´un mot et qui a besoin d´être épaulé par d´autre comme le disent Vinay & Darbelnet (1977:109), est un phénomène courant quant aux verbes à particule de très grande importance dans les langues germaniques parce qu´ils renforcent le dynamisme de ces langues. La question reste à savoir de quelle manière il faut les traduire en français pour se rapprocher de leur complexité sémantique. Les particules suédoises nous donnent une meilleure indication sur la modalité de l´action comme nous le voyons dans l´analyse du verbe blötas upp (251) qui décrit un procédé précis, celui de tremper à grandes eaux, à bain profond ou d´immerger, si l´on veut paraphraser le verbe suédois ou largement trempé à un sens plus général. Le fait de changer de catégorie grammaticale là où deux signifiés permutent entre eux est appelé chassé-croisé selon Vinay & Darbelnet.

 

Blötas upp > largement trempé, montre que le suédois décrit la modalité de l´action blöta pour en terminer par le résultat upp. Il est évident qu´on immerge tout d´abord le poisson pour en déterminer par la suite la quantité d´eau qu´il faut y mettre. Or, la démarche du français implique un résultat marqué par l´adverbe largement pour en finir par le moyen, celui de tremper, d´immerger. Par contre, la traduction de l´exemple ci-dessous ne donnerait pas de chassé-croisé : blötas upp > trempé à grandes eaux ou à bain profond mais aussi à beaucoup d´eau ou blötas upp (251) > immergé.

 

Les verbes à particule (préposition ou postposition) posent d´autre part quelques complications surtout à la description du réel là où l´anglais, comme l´expriment Vinay & Darbelnet (1977:105), suit l´ordre des images tandis que même dans le concret le français préfère un ordre qui n´est pas nécessairement celui des sensations. Un phénomène que l´on pourrait appliquer au suédois. Leva vidare (511) > continuer à vivre, représente un chassé-croisé établi entre les deux langues. L´action de vivre arrive en première position en suédois mais le français va tout de suite au résultat, ce que le suédois exprime par l´adjectif vidare.

 

Les stratégies par lesquelles on parvient à traduire les verbes à particule sont souvent la généralité qui aboutit à une neutralisation de la langue source mais aussi la paraphrase définitoire, une sorte de réécriture à laquelle sont employées des propositions et des locutions. La traduction littérale est possible quand on y trouve des équivalents appropriés en français : Mjuka upp (298) > ramollir, le préfixe ra donne l´image d´amollir de nouveau, de rendre mou quelque chose de très dur. On se rapproche mieux de la modalité de l´action mais surtout du résultat de celle-ci. Il en est de même pour le verbe föra tillbaka > ramener. En outre, la traduction du verbe äta upp > manger complétement ou entièrement, montre que la particularité de l´action est exprimée par une espèce de relation en suédois et une espèce adjointe en franVais (Vinay & Darbelnet, 1977:94).

 

Les prépositions suédoises sont de temps en temps traduites par des locutions prépositives en français, ce qui apporte aux phrases des éléments expressifs plus forts en leur donnant une certaine caractérisation. « Il n´est pas rare que cette locution soit construite autour d´un nom, ce qui permet une plus grande précision » (Vinay & Darbelnet, 1997:104). Vinay & Darbelnet affirment que « nulle part l´étoffement n´apparaît plus clairement que dans le domaine des prépositions » (1997 :109) lorsqu´il s´agit de la comparaison du français à l´anglais, ce qui pourrait être appliqué au suédois, langue germanique par excellence. Par exemple : innanför (76) > à l´intérieur de, inför (33) > en face de, ibland (12) > de temps à autre, sedan (566) > par la suite, förutom (410) > mis à part. Les locutions contribuent à ce que le lecteur s´approche du texte, grâce au rôle de structuration qu´elles occupent. La stylistique comparée des espèces précédentes montre aussi la prédominance du substantif en franVais.

 

La répugnance du français à employer des adverbiaux en comparaison du suédois, aboutit par exemple aux options suivantes formées autour d´un nom qui précise de quoi il s´agit et varie avec chaque contexte : dessutom (532) > par dessus le marché, än egentligen (368) > qu´en réalité ou qu´à vrai dire, rent utav märkvärdigt (12,13) > d´une façon remarquable, sannerligen (504) > en réalité, som fanns tillgängligt (181) > que l´on avait sous la main, därmed (516) > de ce fait, därom (317) > à ce sujet, långt ute på (235) > en pleine mer, nog (132) > sans doute, oftare (86) > la plupart du temps, alltefter (89) > en fonction, gärna (314) > de préférence, minsann (256) > en effet. Toutefois, nous trouvons la locution adverbiale d´ores et déjà plus appropriée au contexte que l´adverbe déjà pour traduire l´adverbe suédois redan (6) comme il en est aussi le cas pour l´adverbe ibland (12) qui devient une locution adverbiale en français de temps à autre.

 

Les assemblages de mots sur le plan morphologique sont aussi distingués dans le cadre des locutions conjonctives et des conjonctions. La forme simple de la conjonction de temps när est rendue par une forme composée qui renferme deux éléments soudés : la préposition lors et la conjonction simple que. Som när det gäller våra matvanor (3,4) > que lorsqu´il est question de traditions culinaires. Une autre particularité contrastive : för det är ju i barnaåren... (7) > vu que c´est bien dans l´enfance. La conjonction de subordination pourrait être transposée par la forme composée participiale vu que mais notre option sera celle de choisir un participe présent : för det är ju i barnaåren (7) > étant, n´est-ce pas dans l´enfance.

 

Quelques connecteurs permettant « l´enchaînement linéaire des éléments référentiels nécessaires à l´interprétation du texte » (Riegel, Pellat & Rioul 2001:616) pourraient être nomnés. La conjonction de coordination men när det gäller (11) > mais lorsqu’il s’agit, liksom (104) > ainsi que, medan (371) > pendant que.

 

Les locutions conjonctives suivantes se composent de prépositions comme à, de et en qui intercalent ce devant que, pendant que les formes grammaticales suédoises sont plus simples.

[...] som för vår del slutade för (14) > prenant fin [...] en ce qui nous concerne. Nous observons une dislocation qui marque la rupture thématique du souvenir médiéval des oeufs de Pâques.

 

En del av sin status anses den kunna ha fått av att den, till skillnad från det mesta man åt i självhushållets gårdar, var "köpemat" (342) > on pense qu´une partie de son prestige lui a été donné à ce qu´elle était une denrée de vente, à la différence de presque tout ce que l´on mangeait dans les fermes d´autarcie, [...] om vad man fick och inte fick äta (285) > de ce que

l´on avait le droit de manger et de ne pas manger.

 

Le français n´aime pas beaucoup la répétition, par exemple de noms propres, de groupes nominaux etc ... Il préfère les remplacer par des pronoms et donc amplifier la cohérence du texte. Il ne faut pas non plus oublier le rôle diversifié de structuration des pronoms, celui de la commodité stylistique mais aussi celui du maintient du thème.

 

L´omission du groupe nominal de l´exemple ci-dessous est justifié pour éviter la répétition. Men torsdagens ärtorgier är mycket äldre än så (26) > mais d´en faire des orgies est beaucoup plus vieux que cela / mais l´abus de déjeuner à la soupe aux pois le jeudi remonte à des temps lointains. Nous présentons deux traductions mais choississons la première. Le pronom en sert de bon référent à la soupe aux pois et se suffit à lui-même vu le contexte.

 

Pour conclure, il est à constater que les constructions prépositionnelles, conjonctives et participiales donnent du poids au texte, le rendent cohérent et contribuent à sa structure. Ces locutions sont souvent le résultat de la traduction de prépositions, d´adverbes et de particules suédois. Leur rôle de structuration fait que le texte s´organise sur le plan syntaxique et sémantique. Les connecteurs renforcent aussi le sens du texte et les rapports que les conjonctions, les locutions, les groupes prépositionnels et bien d´autres déterminent entre les propositions.

 

 

 

CONCLUSION

 

Le but de ce travail de traduction était d’en savoir ses limites mais aussi d’en élaborer nos possibilités sur un corpus de thème culturel et donc référentiel, puis encore le fait d’en faire passer entre autres les valeurs sémantiques du suédois au français.

 

Le contenu du texte choisi a été le problème majeur de ce travail de traduction afin d´en sauvegarder le sens et de rester le plus longtemps possible à la traduction littérale. Toutefois, ce procédé de traduction peut nous faire commettre des erreurs en ce qui est de la traduction du mot à mot. « Le mot à mot souvent incorrect et presque toujours plat : le mot à mot qui trahit sûrement le texte que les infidélités les plus désinvoltes » (Mounin, 1994:55).

 

C´est la raison pour laquelle nous avons essayé de travailler sur les unités de traduction pour mieux découper les différentes parties du texte et de les faire passer dans la langue cible tout en prenant en considération la structure et la métalinguistique de la langue d´arrivée vu qu´il a été question d´un grand nombre d´adaptations à prédisposition culturelle dans cette traduction. En effet, un atout important reste celui d´établir des rapprochements entre les moyens d´expression des deux langues comparées.

 

Nous avons montré que les mots composés suédois de forme verbale, adjectivale ou nominale présentent de nombreuses difficultés de traduction en français vu leur complexité sémantique. Les problèmes spécifiques se multiplient quand il s´agit de traiter des phénomènes culturels qui n´existent qu´en langue suédoise et dont il faut trouver de bonnes adaptations en langue française. Il faut donc défaire le construit pour trouver une solution favorable à la nouvelle langue, celle d´arrivée.

 

Quand la référentialité nous manque en traduction, il faut procéder à des généralisations qui risquent de neutraliser la langue source et d´en affaiblir son dynamisme et sa spécificité. Les mots composés suédois, difficiles à appréhender nous donnent une bonne raison d´entreprendre des analyses sémantiques et d´en dégager des phénomènes qui en effet seraient autrement impossibles de mettre à nu. Ces stratégies aideront à traiter les langues dans leur propre spécificité et à renoncer de ce fait à être trop influencé par la langue source au cours de la traduction.

 

Une autre solution serait d´utiliser des paraphrases qui bien entendu doivent être employées correctement vu qu´on se sert de mots différents à ceux de la langue source. Les réécritures laissent une certaine liberté de traduction lexicale et syntaxique. Elles aident à éclaircir le sens des mots / expressions culturelles pour faciliter leur compréhension d´origine et de faire revivre la signification de ces derniers. On formule alors d´une autre manière que l´original tout en maintenant la même signification. Il faut surtout se dire qu´une traduction n´est jamais terminée et que de nouvelles possibilités d´amélioration se présentent à nous.

 

Le français, aux structures linguistiques très divergentes du suédois, il va de soi d´établir de solides stratégies pour pouvoir faire face aux problèmes de traduction. Traduire du suédois au français signifie qu´il faut essayer de jouer sur l´étendue des choses pour en arriver à une traduction stilistique convenable dans la langue cible. La phraséologie nous a pris beaucoup d´attention pour résoudre les problèmes stilistiques et pragmatiques dans la langue cible tout en restant fidèle à la langue source. Certes, les influences de la langue source sont inévitables à un jeune traducteur. Le patrimoine culturel ou de civilisation dont l´épanouissement est propre à la langue n´arrangera rien aux problèmes posés.

 

Le fait de découvrir la caractérisation spécifique de chaque langue à traduire est un défi de grande importance pour le traducteur. L´étude scientifique linguistique entre deux langues doit se réaliser par voie de contraste, par procédé d´investigation, par examen attentif mais surtout par bonne opportunité et bon sens de la phrase qui sera les atouts majeurs à la réussite.

 

Cette étude nous a aidé à renforcer nos connaissances de linguistique contrastive pour nous engager dans la traductologie. Les dictionnaires de langue générale et aide documentaire ce faisant, la traduction faite par Rousseau L. « Majstång, kräftor och Lucia. Svenska festseder » de l´ethnologue Swahn J.Ö. ont été des sources d´inspiration indiscutables à ce travail de traduction et aux commentaires effectués.

 

Au demeurant, la linguistique contrastive demande une indispensable coopération réussie pour l´intérêt des deux langues / textes comparés. Il s´agit de découper la langue de départ en mots, en syntagmes, en structures afin de mieux en capter le sens, d´être capable de créer des équivalences, puis d´y trouver une situation semblable, d´explorer les options pour la traduire correctement dans la langue d´arrivée. La conformité des situations permet alors une traduction de même valeur et de même sens.

 

La réflexion portant sur la linguistique des deux langues traitées sera un atout majeur au perfectionnement linguistique. Que ce soit la forme au service du contenu, les procédés stylistiques utilisés ou les formulations choisis pour tel type de message, il n´en sera pas moins vrai qu´il faudra en faire des études comparatives de textes aux messages différents et mettre en évidence les démarches suivies pour aboutir à une traduction.

 

 

 

 

 

BIBLIOGRAPHIE

 

Blunck, K., 1992 (1959), Gastronomisk handbok, Akademiförlaget AB.

Brigéus, N.A., 1988 (1976), Årets festseder, Stockholm, , LTs förlag.

Chapel, A., 1980, La cuisine c´est beaucoup plus que des recettes, les recettes originales de Alain Chapel, Paris, Éditions Robert Laffont.

Ejdestam, J., 1992 (1975), Svenskt Folklivslexikon, Stockholm, Rabén & Sjögren.

Eriksson, O., 1999, « Un cas de référentialité spécifique : la traduction en français du mot suédois lingon » , Résonances de la recherche. Festskrift till Sigbrit Swahn, 127-137, Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Romanica Upsaliensia 59, Uppsala.

Eriksson, O., 1997, Språk i kontrast, en jämförande studie av svensk och fransk meningsstruktur, Göteborg , Akademiförlaget AB.

Gastronomisk kalender : Gastronomiska akademiens årsbok. 1976. "Till bords med August Blanche", Stockholm, Norstedt.

Genrup, K., 1988, vol 5, Nordskandinavisk Etnologi, Mat som kultur, Etnologiska kostsstudier, Umeå universitetet, Umeå.

Ingo, R., 1991, Från källspråk till målspråk. Introduktion i översättningsvetenskap, Lund, Studentlitteratur.

Malblanc, A., 1968, Stylistique comparée du franVais et de l´allemand, Didier, Paris.

Mounin, G., 1968, Clefs pour la linguistique, Paris, Éditions Seghers.

Mounin, G., 1994 (1955), Les belles infidèles, Essai sur la traduction, Paris, Cahiers de Sud.

Mounin, G., 1990, Les problèmes théoriques de la traduction, Paris, Gallimard.

Mauchamp, N., 1995, Les français : mentalités et comportements / Nelly Mauchamp; avec la collaboration de Béatrice de Peyret. Paris : CLE international.

Newmark, P., 1988. A textbook of translation, New York-London-Toronto-Sydney-Tokyo, Prentice Hall,

Riegel, M. Pellat, J.C, Rioul, R., 2001 (1994), Grammaire méthotique du français, Paris, Presses Universitaires de France.

Svane, B., 2002 (1997). Hur översätter man verkligheten? Uppsala : Department of Roman languages, Univ. Ingår i : Rapporter från forskningsprogrammet Översättning och tolkning som språk- och kulturmöte ; 1.

Tegelberg, E., 2000, Från svenska till franska, kontrastiv lexikologi i praktiken, Lund, Studentlitteratur.

Tegelberg, E., 2001, Réflexions sur deux traductions de « Utvandrarna de Vilhem Moberg »,135-161, Föredrag från ett svensk-franskt översättningssymposium vid Växjö universitet 11-12 maj 2000. Eriksson, O., (utg.) Växjö University Press, Växjö.

Vinay, J.P. & Darbelnet, J., 1977. Stylistique comparée du français et de l´anglais, nouvelle édition revue et corrigée, Paris, Didier.

 

Ouvrages consultés

 

Swahn, J-Ö., 1993, Den svenska julboken, Höganäs, Wiken : extraits du chapitre Julmaten - en kökshistorisk pyttipanna, << Dopp i grytan, Lutfisk, Julskinkan >>.

Swahn, J-Ö., 1994, Walpurgis, écrevisses et Sainte-Lucie. Fêtes et traditions en Suède, Stockholm, l´Institut Suédois (trad. Lydie Rousseau).

 

 

Dictionnaires

 

Bailly, R., 1971, Dictionnaire des Synonymes de la Langue Française, Paris, Librairie Larousse. VI.

Hammar, T., 1970, Svensk-Fransk Ordbok, 3e uppl., Stockholm, Läromedelsförlagen, Språkförlaget.

Larousse de poche 1973 (1954) Précis de Grammaire Locutions Latines et Étrangères. Paris, Librairie Larousse.

Norstedts stora fransk-svenska ordbok. Le grand dictionnarie français-suédois de Norstedts. 1998. Stockholm, Norstedt.

Norstedts stora svensk-franska ordbok. Le grand dictionnarie suédois-français de Norstedts. 1998. Stockholm, Norstedt.

Petit Larousse Illustré. Édition 1974, Paris, Librairie Larousse.

Vising, J., 1970, Fransk-Svensk Ordbok, 3e uppl.,7 Stockholm, Läromedelsförlagen, Språkförlaget.

 

 

 

Sources internet

 

T.L.F., Le trésor de la Langue Française Informatisée; http://atilf.inalf.fr/tlfv3.htm.

Svenska Akademin och språkdata, Göteborgs universitet; http://g3.spraakdata.gu.se/osa/show.phtml?filenr=1/242/61914.html

 

Documents annexes

 

1. Texte source

Swahn, J-Ö., 1993, Den svenska julboken, Höganäs, Wiken : extraits du chapitre Julmaten - en kökshistorisk pytt i panna, << Dopp i grytan, Lutfisk, Julskinkan >>.

 

2. Texte cible

 

Mauduit, J., 2004, La cuisine de Noël – un assemblage de mets à l’ancienne, Kalmar.

 

3. Corpus

 

Mauduit, J., 2004. Analyse de traduction d’extraits choisis dans Den svenska julboken de Jan-Öjvind Swahn, Kalmar.

Traduction suédois-français

 

Välkommen till min webbplats

Mitt motto är: Kvalité — Pålitlighet — Omtänksamhet.

För offert och ytterligare information, vänligen kontakta mig:

Fransk översättartjänst / Service de traduction du français vers le suédois et vice versa

Jacky Mauduit, fil mag. (M.A),

Översättare Norrgårdsg. 10 39237 Kalmar

Tele: +46 (0)480 25421Mobil: +46 (0)738010058

 mailto:[email protected]

http://www.sfoe.se

ACCUEIL

Bienvenue sur mon site :

J'ai comme devise:Qualité, fiabilité et complaisance

Pour plus d'informations et pour obtenir un devis, veuillez me contacter :

Fransk översättartjänst / Service de traduction du français vers le suédois et vice versa

Jacky Mauduit, Maîtrise de traduction / Master of Arts (M.A) traducteur – professeur

Norrgårdsg. 1039237 Kalmar Code pays : SE

Tél: +46 (0)480 25421Portable: +46 (0)738010058

mailto:[email protected]

 http://www.sfoe.se/plus »

LIVSLOPP

 

PRESENTATION

Jag avslutade mina studier vid Växjö universitet i juni 2004 där jag tog en magisterexamen i översättning och har därefter studerat matkultur vid Umeå universitet samt handelsrätt vid handelshögskolan i Kalmar. Jag har en högskoleexamen på industri– och hantverkslärarlinjen sedan tidigare. Efter 18 år som gymnasielärare avlade jag en fil kand. i franska 2003. Mitt källspråk är svenska och jag översätter till mitt modersmål franska och vice versa i befattning av frilansöversättare.

I finished my studies at Växjö University in June 2004 and continued with courses in ethnogastronomy at the University of Umeå and commercial law at the Baltic Business school of Kalmar, Sweden. I wrote my dissertation, “analyse de traduction d´extraits choisis dans Den svenska julboken de Jan-Öjvind Swahn”, defended it and passed with distinction. I have a professional degree in the field of education and I have been working as a teacher in a grammar school in Kalmar for 18 years. My source language is Swedish and I translate into my native language, French as a freelance translator.

KVALIFIKATIONER

Filosofie magisterexamen, Växjö universitet

”Magistercourse” med översättningsinriktning franska –svenska

Filosofie kandidatexamen i franska, högskolan i Kalmar

Högskoleexamen på lärarlinjen, Lunds universitet

 

REFERENSER

Olof Eriksson, Professor i franska, Institutionen för humaniora / Växjö universitet / S-351 95 Växjö Tele: +46 470 70 87 69 / Fax: +46 470 7518 88 E-post: [email protected]

Kurt Genrup, Professor i etnologi, Institutionen för kultur och medier Umeå universitet / S-901 87 Umeå Tele: +46 90 786 5000 / Fax: +46 90 786 7845 / E-post: [email protected]

Barbro Johnsson, fil.dr, 1.antikvarie Jenny Nyström och Curt Stoopendaalstiftelsen Kalmar Läns Museum / Box 104 / S-391 21 Kalmar Tele: +46 480 45 13 11 / Fax: +46 480 45 13 65 E-post: [email protected]

Anneli Vildarve, ekolog och restaurangägare / Tele: 070-2486028 E-post: [email protected]

PARCOURS

 

PRESENTATION

 

Diplômé de mastère en langues étrangères appliquées, mention traduction, de l'université de Växjö en Suède, j'ai terminé mes études de traduction en juin 2004 (M.A.). Par la suite, j'ai suivi des cours d'ethnogastronomie à l'université d'Umeå et de droit commercial à l 'école supérieure de commerce de Kalmar en Suède. J'ai obtenu un diplôme universitaire pour l'enseignement technique en lycée professionnel à l'école normale de Malmö en 1983. Après 18 ans d'expérience en lycée professionnel, j'ai passé ma licence de français (B.A.) en 2003. Ma langue source est le suédois et je traduis en français qui est ma langue maternelle et en sens inverse en qualité de traducteur indépendant. Formation franco–suédoise

Maîtrise de traduction M.A., summa cum laude, université de Växjö.

 Master Course, mention linguistique, “traduction du français vers le suédois”. Mémoire de maîtrise intitulé, Analyse de traduction d´extraits choisis dans Den svenska julboken de Jan-Öjvind Swahn. Mention très bien à la soutenance.

Licence de français B.A., spécialisation en français. Mention très bien, école supérieure (université) de Kalmar.

Diplôme d'université pour l'enseignement technique en lycée professionnel, école normale de Malmö.

TJÄNSTER

 

Som ”mediator” mellan svensk och fransk affärskultur och språk, tillgodoser jag kundernas specifika behov och krav genom att erbjuda översättning av allmänna texter som texter inom en rad områden, t.ex. journalistik, kultur, livsmedel, politik, samhälle, gastronomi och utbildning.

Jag är associerad medlem av SFÖ — Sveriges facköversättarförening. SFÖ är medlem i FIT - IFT, Fédération Internationale des Traducteurs - International Federation of Translators

Som översättare erbjuder jag direkt beställning av översättning samtidigt som jag lyfter fram kvalitet och respekterar yrkesetik i min yrkesutövning.

SERVICES

 

1. En qualité de médiateur entre les relations d'affaires culturelles et langagières franco-suédoise, nous pourvoyons aux besoins et aux exigences spécifiques des clients en traitant des textes à caractère généraliste, commerciaux, culturels, journalistiques, socio-politiques et des textes dans le domaine de la gastronomie et de l´éducation.

 

 2. Membre à partie de l´Association Suédoise des Traducteurs Professionnels—SFÖ qui a entre autres pour but d'assister les traducteurs dans l'exercice de leur profession.

 

3. Mon rôle de traducteur consiste à mettre en évidence la qualité de mes services tout en y apportant une traduction personnalisée en respectant les devoirs dans l’exercice de mon métier.

MITT UPPDRAG

 

Jag har som mål i egenskap av översättare att

1. erbjuda kunden en bra översättingstjänst och god support

2. säkerställa de tjänster som kunden betalar för

3. vara neutral och opartisk i översättningsprocessen

4. hålla god kvalitet och skapa bra förtroende till kunderna

5. säkerställa en idiomatisk språkbehandling, en terminologisk exakthet och en stilistisk utformning av översättningen

 6. visa förståelse för käll– och målspråket såväl på det språkliga som det kulturella planet

7. beakta de kvalifikationer och kompetenser jag besitter för att uppnå målen såsom de definieras i denna webbsida.

NOTRE MISSION

Nous nous donnons pour objectifs, en qualité de traducteur :

1. d'offrir au client le meilleur service et un support de premier choix;

 2. de prévenir et de veiller à la sécurisation de nos services payants envers le client;

3. d'être neutre, impartial et de faire à ce que notre mandant nous fasse confiance;

4. de fournir une contribution à une notion de qualité et de confiance

 5. d'effectuer des traductions pragmatiques c'est-à-dire efficaces et idiomatiques, mais aussi de terminologie précise et de conception stilistique;

6. d'avoir une compréhension adéquate des deux langues autant au niveau linguistique comme culturel;

7. Ce faisant, nous tiendrons compte de notre formation et expérience professionnelle afin d'atteindre ces objectifs tels qu'ils sont définis à cette page Webb.

 

PRISER

Jag tar betalt per ord

• Önskar du ett prisförslag på en uppgift, vänligen skicka en kopia på de dokument som skall översättas i gott skick
• Priserna är förhandlingsbara beroende på översättningsverktyget, leveranstiden och arbetets omfattning
• I vissa fall, kan översättningsarbetet faktureras per timme.
• För personlig service skicka e-post.
  E-post: [email protected]
  
  
• För frågor och synpunkter, kontakta mig på denna webbplats. Fransk översättartjänst— Service de traduction du français vers le suédois et vice versa
  
  Informationen på denna webbplats omfattas av ett meddelande om upphovsrätt.

 

TARIF

 

Le tarif de traduction est basé sur le nombre de mots sources.

 - Si vous désirez un devis, veuillez m'envoyer une copie de documents lisible et appropriée à la traduction souhaitée.

- Les prix sont aussi négociables dépendant de l'adapteur de traduction, de la date limite de livraison et du travail demandé.

 - Le tarif de traduction peut être aussi facturé à l'heure.

 - Pour un service de traduction personnalisé , envoyer un message électronique.

Boîte à lettres électronique. [email protected]

 

Pour toute question ou observation, contactez-nous sur la présente page web de Fransköversättartjänst—Service de traduction du français vers le suédois et vice versa

Les informations sur notre site font l'objet d´une déclaration concernant les droits d'auteur.